Äventyr den bästa rollspelstexten

[Quadrante]

Vi kommer tillbaka till att äventyret/andet är spelet, inte reglerna.

 

[Genesis]

Vi kommer tillbaka till att äventyret/andet är spelet, inte reglerna.

Återigen, utan att säga vilken spelstil vi pratar om är det här uttalandet helt meningslöst. Pratar vi OSR? Absolut! Pratar vi spelledarlöst samberättande? Absolut inte!

Det finns en tendens av folk som har en relativt vanlig traditionell spelstil att inte nämna den och att prata om ”rollspel” som om alla spelade som dem. Det är naturligt och rimligt på många sätt, precis som en tävlingscyklist kan prata om ”cyklar” och säga saker som inte stämmer för en söndagscyklist med en elcykel, men det kan bli problematiskt av två anledningar:

1. Folk med en annan spelstil blir automatiskt förpassade till undantag i bästa fall och ”inte rollspel” i värsta.
2. Även de med en hyfsat ”normal” spelstil har skillnader mellan sig som inte kommer fram, vilket är anledningen till att sådana här diskussioner uppstår. Det här är ”vanligt jävla rollspel”-giftet.

I min drömvärld är det ingen som pratar om vad som gäller för ”rollspel” överhuvudtaget. Alla pratar istället om specifika sorters rollspel. Och sedan dör forumet ut, eftersom vi inte har något att gräla om längre. Fan, kanske bra att vi har detta ändå. Vi får ju i alla trådar ett välskrivet svar från @krank som förklarar varför trådstartarens påståenden inte gäller för honom. Och ett inlägg från mig som ger förslag på tekniker som inte alls passar i trådstartarens spelstil. Det bygger engagemang, som inflyterarna säger.

 

[Quadrante]

Pratar vi [insert] Absolut! Pratar vi [insert]? Absolut inte!

Ja, givetvis. Men det är en referens till tidigare hållna trådar om äventyr, regler och rollspelande.

 

[entomophobiac]

Läser bara regelboken till spelet tycker jag bilden av vad och hur man, utifrån spelskaparnas synvinkel, spelar spelet, är rätt vag. Men när man väl läser kampanjboken blir det solklart.

Det här tycker jag är det intressanta: vilka spel är helt enkelt antitesen till mitt påstående—de spel som definieras av sina äventyr och/eller kampanjer? Jag föreställer mig att det kommer råda delade meningar där, även bland de som föredrar äventyr/kampanjer, särskilt kring spel som har mångårig eller på annat sätt bred utgivning.

 

[Rangertheman]

Jo. Törnetronen med Symbaroum och Undergången arvtagare med MUA är bra svenska exempel. (Det är så klart i ye bara sina kampanjer, men i hög grad.) Faktiskt även Drakkejsarens hemlighet till nya DoD. Läser bara regelboken till spelet tycker jag bilden av vad och hur man, utifrån spelskaparnas synvinkel, spelar spelet, är rätt vag. Men när man väl läser kampanjboken blir det solklart.

Håller med, och lika begripligt som Symbaroum blir av kampanjen, lika obegripligt blir det av startboxen.

 

[entomophobiac]

Återigen, utan att säga vilken spelstil vi pratar om är det här uttalandet helt meningslöst. Pratar vi OSR? Absolut! Pratar vi spelledarlöst samberättande? Absolut inte!

Eller så läses en trådstart som redan från början har med äventyr som läsbar text med en utgångspunkt från att äventyr har relevans för det som åsyftas? Det här blir ju fånigt till slut, lite som #inteallamän-taggen som försökte avväpna #metoo-rörelsen. #inteallarollspel, okej, men vad tillför det?

Vi kan diskutera spelstilar när spelstilar diskuteras, och någonstans acceptera att där äventyr diskuteras diskuteras äventyr?

Det är närmast tragikomiskt hur den här tråden utvecklat sig, tycker jag. Ser påståendet att spelbarhet inte är ett äventyrs huvudsakliga ändamål som tämligen okontroversiellt, och med tanke på hur många som hänvisar till dåliga äventyr eller andra kvalitativa påståenden så verkar vi alla som läser äventyr kunna vara överens om den biten åtminstone till en gräns. Att nyanserna sedan handlar om preferenser, spelstilar, vindriktning, och hype, borde inte ens behöva sägas.

Allt som sägs behöver inte delas in i För eller Mot någonting. Särskilt inte när samtalet handlar om underhållning.

 

[JohanL]

Det här tycker jag är det intressanta: vilka spel är helt enkelt antitesen till mitt påstående—de spel som definieras av sina äventyr och/eller kampanjer?

Call of Cthulhu och ännu mer Delta Green. Symbaroum, Mutant UA, Orpheus, Tribe 8. I de förra är det kampanjer som kommit att bli det definierande, i de senare att det var hela poängen från början att ge ut spelet för att kunna ge ut kampanjen. Är Enemy Within tillräckligt definierande för att WHFRP ska hamna här?

Kontrasteras rimligtvis dels mot spel som definieras av sin setting: RuneQuest/Glorantha, Expert/Ereb Altor, World of Darkness (duh, hörs på namnet!), Ars Magica, The One Ring, och många, många andra.

Och mot dem som definieras av systemet: D&D, de flesta indies, antagligen var DoD-23 hamnar, Burning Wheel, och många andra regeltunga spel utan stark inherent setting (vilket vanligen betyder generisk fantasy, men ibland generisk Space Opera i stället).

Om vi är helt eller nästan i vår värld finns det väl också spel som definieras utifrån en aktivitet, som om man är Delta Force, soldater i Vietnam, brandmän, poliser, eller vad det nu kan vara.

 

[JohanL]

Håller med, och lika begripligt som Symbaroum blir av kampanjen, lika obegripligt blir det av startboxen.

Särskilt som reglerna inte alls matchar vad kampanjen sysslar med.

 

[Genesis]

Eller så läses en trådstart som redan från början har med äventyr som läsbar text med en utgångspunkt från att äventyr har relevans för det som åsyftas? Det här blir ju fånigt till slut, lite som #inteallamän-taggen som försökte avväpna #metoo-rörelsen. #inteallarollspel, okej, men vad tillför det?

Men liksom, du säger ju något om "äventyr". Du säger inget om specifika spelstilar, så det är ju rimligt att anta att det du säger då borde applicera på alla spelstilar som använder äventyr, men det gör det ju helt uppenbarligen inte. Spelar man blorbig OSR eller krankiskt mysterielösande är det helt ospelbart att inte ha ett äventyr. Så då vet vi att du inte pratar om dessa spelstilar. Vi kanske kan sluta oss till att du pratar om din egen spelstil, men då blir det ju ett tautologiskt påstående att äventyr inte är spelbara, för det är ju du själv som är facit. Så vad pratar vi om för spelstilar, egentligen? Alla spelstilar som kan använda men inte behöver äventyr? Då applicerar vi det på Den yttersta domen, och liknande spelstilar där "äventyr" är en förberedd situation och färdiggjorda rollpersoner. Jag menar, är inte Gustav måste dö ett äventyr? Är inte Onda människor, om det nu hade blivit skrivet, ett äventyr? Där är de väl den enda rollspelstexten, och därmed den viktigaste? Det är så många olika saker som kallas äventyr och så många olika sätt vi använder det på att det knappt går att säga något alls utan att vara mer specifik. Som att gå in på ett byggforum och säga "Spikpistol är det bästa vektyget" utan att säga vad man ska bygga. Klart det blir en massa olika tolkningar och argumentation.

Ser påståendet att spelbarhet inte är ett äventyrs huvudsakliga ändamål som tämligen okontroversiellt

Det här är ändå ett otroligt förvånande påstående. Jag kan förstå att man kan påstå att spelbarhet inte är ett äventyrs huvudsakliga ändamål. Det är en åsikt jag kan se att man kan ha. Men att tro att det är okontroversiellt? Det är ju rakt av motsatsen till vad alla äventyr utger sig att vara!

 

[entomophobiac]

Men liksom, du säger ju något om "äventyr".

Ja, jag sa att jag höll med om att äventyr nog är den bästa rollspelstexten, eftersom det påståendet från rollspelspåven gav mig något att fundera på.

Resten av ditt bete tänker jag inte nappa på.

 

[Magnus Seter]

Det här tycker jag är det intressanta: vilka spel är helt enkelt antitesen till mitt påstående—de spel som definieras av sina äventyr och/eller kampanjer? Jag föreställer mig att det kommer råda delade meningar där, även bland de som föredrar äventyr/kampanjer, särskilt kring spel som har mångårig eller på annat sätt bred utgivning.

Jag kan inte komma på något rollspel där äventyren generellt är antitesen till det reglerna säger men WFRPv1 definierades i stort av The Enemy Within. I alla fall de tre första äventyren.

Det skapade en chimär av ett WFRP som många fans hävdade var det rätta WFRP där detta inte hade stöd i reglerna. En sorts idealisk version av WFRP som egentligen aldrig funnits.

 

[entomophobiac]

Jag kan inte komma på något rollspel där äventyren generellt är antitesen till det reglerna säger men WFRPv1 definierades i sort av The Enemy Within. I alla fall de tre första äventyren.

Mistaken Identity är ju otroligt ikoniskt. Det har till och med jag spellett! Vet däremot inte om det räknas till kampanjen eller bara är ett intro? Men jag har vänner som skulle dö på Enemy Withins kulle utan att tveka.

 

[Genesis]

Resten av ditt bete tänker jag inte nappa på.

Okej, uppenbarligen kommer inget gott att komma av att jag försöker fortsätta den här konversationen. Jag bugar ut, och ber om ursäkt om jag skräpat ned din tråd med mina missförstånd och missriktade kommentarer. Det var inget illa menat, men jag har nog inte lyckats förstå och/eller kommunicera, och det blir nog inte bättre av att jag fortsätter.

 

[Magnus Seter]

Mistaken Identity är ju otroligt ikoniskt. Det har till och med jag spellett! Vet däremot inte om det räknas till kampanjen eller bara är ett intro? Men jag har vänner som skulle dö på Enemy Withins kulle utan att tveka.

Jupp. Mistaken identity är introt till TEW.

Och i min mening ett svagt intro för den delen.

 

[entomophobiac]

Och i min mening ett svagt intro för den delen.

Minns inte så mycket från det mer än att vi hade väldigt roligt. Men det är ju ett intressant spel också. 1st Edition WHFRP är ju en fantastisk bok som har otroliga mängder material om allt mellan himmel och gjord. Gräver fram den emellanåt när det behövs en karta på en vägkrog eller ett litet tempel. Det känns ju såpass gediget som spel att äventyren nästan är en bonus, men min uppfattning är också att många ser det som helt synonymt med Enemy Within. Särskilt äldre rollspelare.

 

[Bifur]

Det här tycker jag är det intressanta: vilka spel är helt enkelt antitesen till mitt påstående—de spel som definieras av sina äventyr och/eller kampanjer? Jag föreställer mig att det kommer råda delade meningar där, även bland de som föredrar äventyr/kampanjer, särskilt kring spel som har mångårig eller på annat sätt bred utgivning.

Antites vet jag inte, det är nog att dra det lite långt, men förutom de jag nämnde tänkte jag på CoC som @JohanL skrev. Nu har det kanske för bred utgivning, men annars stämmer det. Den enskilda kampanjen är grejen, spelet kommer sen. Jag är ett typexempel, jag spelledde både Arkham detective tales (till Trails) och Tatters of the King utan att någonsin ha läst CoC (med Cthulhu Dark/Kutulu/eget som system). I det senare var jag kanske hjälpt av en allmän BRP-förståelse men det gick ju bra även med det förra, trots att jag inte kan något om hur Gumshoe funkar.

 

[Quadrante]

Skulle vara intressant att läsa recensionen av samma äventyrstext av trådstartaren och andra (Krank?) i tråden, för att lättare förstå hur ni tänker och resonerar, särskilt om man själv också är insatt i samma text.

 

[entomophobiac]

Skulle vara intressant att läsa recensionen av samma äventyrstext av trådstartaren och andra (Krank?) i tråden, för att lättare förstå hur ni tänker och resonerar, särskilt om man själv också är insatt i samma text.

Har tänkt tanken flera gånger. Men samtidigt har jag också valt bort rollspel jag läst från långformsrecensioner för att jag helt enkelt inte tyckte de var bra, och jag föredrar att hålla recenserandet mer positivt. När jag läste rollspelet baserat på Konosuba och när jag läste och spelade Alien blev jag inte positiv, så dem skrev jag inga recensioner av.

Att fokusera på kvaliteter i de spel jag läser—vilket i de allra flesta fallen helt enkelt handlar om att läsa rollspel med en generös utgångspunkt—skulle vara svårare för mig att göra när jag läser äventyr.

Men kanske om jag hade mer av @Bifur s ingång, och rentav läste en kampanj utan att läsa spelet. Det skulle vara ett väldigt intressant experiment!

 

[Zeedox]

Ja, att äventyr skulle vara den bästa rollspelstexten stämmer inte överens med min egen samling. Skulle sätta bloggar, slumptabeller, regler, settingmaterial över det.

Kanske titeln på själva spelet på många sätt är den bästa rollspelstexten.


Jag tror även att gemene samlare oftast har mer regelböcker och crunchböcker än äventyr, men otroligt svårt att säga.

 

[Gurgeh]

Det känns som om de negativa exemplen på äventyr kommer från en specifik typ av äventyr: de som ingår i en lång kampanj med en färdig story, där rollpersonerna inte är berättelsens huvudpersoner, utan bara är där för att vara en liten del av den och uppleva den.

Då är det eventuellt sant att äventyret inte gör sig bäst att spelas, utan att läsas.

Men ganska få äventyr ser ut på det sättet. Många har redan påpekat att ett äventyr som fokuserar på ett mysterium eller en plats, i ett rollspel där man skapar rollpersoner som förväntas undersöka mysteriet eller platsen fungerar helt annorlunda, och i allra högsta grad är spelbara.