Jag har både spelat och spellett rollpersoner som varit väldigt unga och väldigt gamla. Om det är på något annat sätt för dig kan jag inte svara på varför.stenhöna;n347189 said:
Ålder bör komma först
- Thread starter stenhöna
- Start date
Drakar och Demoner Expert, Mutant, Mutant 2 och Svärdets Sång, med flera.stenhöna;n347192 said:
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Det enda intressanta när man skapar en rollperson är slutvärdet. Lika bra att gå direkt på att sätta ut det, istället för att ta massa omvägar via ålder och klass för att modifiera nån slags preliminärvärden.
Det spar tid, och det spar på sidutrymmet.
Alla sådana försök till simulatoriska system leder bara till en massa konstigheter. Karaktärer som är fullkomligt rimliga och "realistiska", men som är helt omöjliga att göra för att systemet snöat in på att försöka simulera något slags genomsnitt.
Ett väldigt grundläggande system är svärdets sång, exempelvis. Är du ung får du många grundegenskapspoäng men få färdighetspoäng. Är du gammal, tvärt om.
Det innebär alltså att jag inte kan göra vad än fantasys motsvarighet till den finniga hackerna med astma som alltid skolkar från gympan. Och jag kan inte göra den gamla skogshuggaren som fortfarande drar och släpar träd, men aldrig var mer än några hundra meter från sin stuga.
Är du gammal måste du kunna saker! Är du ung måste du vara en sportfåne!
Om man plockar bort allt sådant, och istället låter mig sätta ut alla slutvärden från start, och sen bestämma saker som ålder och klass utifrån det, då kan jag aktivt undvika alla såna konstigheter. Jag är så klart fortfarande fri att göra dumma beslut, men då är det i alla fall aktiva val från min sida istället för påtvingade märkligheter från ett arbiträrt system.
Det är ju trots allt det som är en av de stora fördelarna med vanligt rollspel framför datorspel: vi kan använda förnuft och tanke för att hitta den rimligaste lösningen, till skillnad från en dator som måste följa rigida regler.
Det spar tid, och det spar på sidutrymmet.
Alla sådana försök till simulatoriska system leder bara till en massa konstigheter. Karaktärer som är fullkomligt rimliga och "realistiska", men som är helt omöjliga att göra för att systemet snöat in på att försöka simulera något slags genomsnitt.
Ett väldigt grundläggande system är svärdets sång, exempelvis. Är du ung får du många grundegenskapspoäng men få färdighetspoäng. Är du gammal, tvärt om.
Det innebär alltså att jag inte kan göra vad än fantasys motsvarighet till den finniga hackerna med astma som alltid skolkar från gympan. Och jag kan inte göra den gamla skogshuggaren som fortfarande drar och släpar träd, men aldrig var mer än några hundra meter från sin stuga.
Är du gammal måste du kunna saker! Är du ung måste du vara en sportfåne!
Om man plockar bort allt sådant, och istället låter mig sätta ut alla slutvärden från start, och sen bestämma saker som ålder och klass utifrån det, då kan jag aktivt undvika alla såna konstigheter. Jag är så klart fortfarande fri att göra dumma beslut, men då är det i alla fall aktiva val från min sida istället för påtvingade märkligheter från ett arbiträrt system.
Det är ju trots allt det som är en av de stora fördelarna med vanligt rollspel framför datorspel: vi kan använda förnuft och tanke för att hitta den rimligaste lösningen, till skillnad från en dator som måste följa rigida regler.
Oftast någonstans mellan först och sist, och beroende på systemet hade den inverkan på egenskaperna, och viss inverkan på personligheten.stenhöna;n347194 said:
Ehem, som jag sa tidigare är det intressanta med ålder dess påverkan på personlighet och status inom samhället, och hur den interagerar med andra statussymboler som klass och kön. Värden för färdigheter etc skiter jag i.Rymdhamster;n347195 said:
Eller rättare sagt, på den punkten håller jag med dig. Det som är intressant är ju de värden som avviker från normen; en fullständigt genomsnittslig RP har ju noll berättarpotential (om man inte just vill berätta om det genomsnittsliga och äventyra i Mellanmjölkens Land, "den här spelsession ska vi anmäla oss till A-kassan" ).
Det berodde mer på äventyret och spelledaren och de andra spelarna etc. än på rollpersonens ålder.stenhöna;n347199 said:
Det där stämmer ju bara ifall man köper premissen att man bör börja med att bestämma det som har störst påverkan på andra egenskaper.stenhöna;n347146 said:
Snarare än, till exempel, göra tvärtom – kolla på de andra egenskaperna och i efterhand avgöra vilken ålder som verkar rimlig. Till exempel.
Det finns spel med karaktärsskaparregler som går igenom rollpersonens hela livsbana – från födsel till den dag rollpersonen möter äventyret. I vissa fall är väldigt mycket automatiserat, och man antar att spelaren "tar kontrollen" över rollpersonens liv först när man börjar äventyra. Andra har extremt mycket kontroll – mycket mer än man kan anta att rollpersonen själv haft. Rollpersonen valde till exempel sannolikt varken sina föräldrars börd eller sitt kön. Där går man alltså från den diegetiska tanken och accepterar att rollpersonen är en konstruktion, något som en spelare formar allt eftersom.
Men det finns ingenting självklart alls i att rollpersonsskaparsystem ska behöva vara simulerande överhuvudtaget.
Om man vill att systemet ska vara simulerande och om man tycker att ålder är en intressant variabel att utgå från – ja, då verkar det vara en bra idé att utgå från ålder.
Men "alltid"? Nej, självklart inte. Det finns nästan ingenting inom rollspel man "alltid" bör göra, utom att bete sig respektfullt mot sina medspelare…
Knappast. Det går alldeles utmärkt att ha medelmåttiga rollpersoner men ändå episka eller fantastiska äventyr. Det gäller bara att man förstår att då ligger äventyret och dess plot i huvudfokus, snarare än rollpersonerna.stenhöna;n347198 said:en fullständigt genomsnittslig RP har ju noll berättarpotential (om man inte just vill berätta om det genomsnittsliga och äventyra i Mellanmjölkens Land, "den här spelsession ska vi anmäla oss till A-kassan"
Det finns inget självklart i att rollpersonerna själva ska behöva vara dramatiska.
Så… Du kan alltså inte tänka dig några äventyr som börjar med att en medelmåtta sitter hemma och ser på TV?stenhöna;n347204 said:Nja. Vilken medelmåtta skulle ge sig ut på äventyr? Bättre att stanna hemma och se på TV.
Tänker du dig att äventyr alltså är något man liksom aktivt måste gå ut och eftersöka? "Ge sig ut på"?
Du behöver spela fler skräckrollspel, det hör jag det =)
stenhöna;n347209 said:
Överlag: är det inte mest i en ganska smal kategori av fantasy som man nödvändigtvis måste ha Äventyrare som ger sig ut på Äventyr?
Jag menar, även i fantasy kan jag absolut tänka mig till exempel en rätt fantastik-rik kampanj där man spelar medelmåttiga bönder vars ägor börjar terroriseras av konstiga väsen.
Överlag måste man ju inte följa hjälteresan bokstavligen – om inte huvudpersonen beger sig ut på äventyr, finns alltid sätt för äventyret att komma till den motvillige huvudpersonen…