Tvärtom tycker jag att såna ”du får en poäng när du gör något genrepassande” är höjden av rollspelsdesign.
”X funkar inte i rollspel”
- Thread starter Genesis
- Start date
Ja, vi har ju ganska olika preferenser, har jag märkt. Jag tycker att det är rakt av spelförstörande i många fall, eftersom det är en belöning som lätt saboterar spelet om man faktiskt satsar på den. Lite som erfarenhetssystemet i AW. Du får en erfarenhet när du slår Weird. Om du öppnar hjärnan slår du Weird. Så du belönas för att öppna hjärnan tio gånger i första scenen. Det blir dock en skittråkig scen, så det gör man inte. Men det betyder att man belönas för att sabba scenen. Lite samma grej med att få bonus om man sjunger. Att sjunga varenda jäkla tärningsslag man gör kommer knappast att göra spelet bättre, så man måste avstå från belöningen ibland för att det ska bli bra. Men då fungerar det ju inte så bra som belöning.Tvärtom tycker jag att såna ”du får en poäng när du gör något genrepassande” är höjden av rollspelsdesign.
Sedan finns det sätt att göra det på som fungerar, så jag tycker inte att det är svartvitt. Men man behöver vara jäkligt försiktig.
Ja alltså det bästa är ju att göra så att spelet blir bättre om spelare försöker minmaxaJa, vi har ju ganska olika preferenser, har jag märkt. Jag tycker att det är rakt av spelförstörande i många fall, eftersom det är en belöning som lätt saboterar spelet om man faktiskt satsar på den. Lite som erfarenhetssystemet i AW. Du får en erfarenhet när du slår Weird. Om du öppnar hjärnan slår du Weird. Så du belönas för att öppna hjärnan tio gånger i första scenen. Det blir dock en skittråkig scen, så det gör man inte. Men det betyder att man belönas för att sabba scenen. Lite samma grej med att få bonus om man sjunger. Att sjunga varenda jäkla tärningsslag man gör kommer knappast att göra spelet bättre, så man måste avstå från belöningen ibland för att det ska bli bra. Men då fungerar det ju inte så bra som belöning.
Sedan finns det sätt att göra det på som fungerar, så jag tycker inte att det är svartvitt. Men man behöver vara jäkligt försiktig.
Som Rising brukade säga
"Det bästa sättet att spela ett spel ska också vara det roligaste "
Jag funderar på om man skulle kunna väva in poesi eller sång diegetiskt på något bra sätt. Det har säkert redan gjorts, men typ… säg att varje gång du ska göra magi så måste du häva ur dig en kort strof. Du får bara använda varje strof en gång per scen, så du kan inte bara säga samma strof flera gånger på raken. Du får förbereda strofer och återanvända såna du gjort tidigare, men varje strof hör ihop på något sätt med en väldigt specifik effekt. Vill du ha en annan effekt får du antingen improvisera på plats eller så kan du förbereda en annan strof och hoppas på att den effekt u bakat in i den kommer till användning.
Roligast vore ju då om man kunde på något vis knyta specifika faktiska egenskaper hos en strof till magisk effekt, typ att antalet stavelser betyder något, att adjektiv i andra strofen räknas dubbelt eller så. Det är bara exempel, häng inte upp er på dem. Helst ska det väl då vara sånt som är ganska snabbt och enkelt att konstatera/räkna.
(Och så får man effekten att man kan plugga in existerande låttexter osv och se vilka effekter de har – lite som en Barcode Battler eller när man stoppar in vanliga CD-skivor i Monster Rancher)
Roligast vore ju då om man kunde på något vis knyta specifika faktiska egenskaper hos en strof till magisk effekt, typ att antalet stavelser betyder något, att adjektiv i andra strofen räknas dubbelt eller så. Det är bara exempel, häng inte upp er på dem. Helst ska det väl då vara sånt som är ganska snabbt och enkelt att konstatera/räkna.
(Och så får man effekten att man kan plugga in existerande låttexter osv och se vilka effekter de har – lite som en Barcode Battler eller när man stoppar in vanliga CD-skivor i Monster Rancher)
Att rabbla ramsor för besvärjelser är ju en stapelvara i mycket fantasy, så egentligen är det ju inte svårare än att varje besvärjelse har en ramsa som man ska rabbla (och som spelaren då också ska rabbla). Ditt system är ju elegantare, såklart, om man får det att funka. Överhuvudtaget älskar jag öppna klasser, där man får välja helt fritt (istället för från en lista), men där valet har faktiska specifika effekter. Som ens domän i Nobilis. Tycker att det är ruskigt snyggt.
Last edited:
Ja, öppna system är (kan vara) the shit, jag gillar ju tanken på skärningspunkt mellan diegetiskt spel och emergent design överlag. Det var ju en grej jag gillade med gamla Geminis magisystem (och som jag förstått också är i Mage?), även om Gemini också fegade ur och hade besvärjelselistor. Fick jag bestämma skulle det bara finnas komponenter man satte ihop, och där det också var rollpersonen som så att säga satte ihop dem. Och givetvis effekter som inte kvantifieras i poäng och tärningar utan i världs-effekter.
Synd/tur att jag inte har tid eller ork att bygga vidare på det här =)
Jag tänker att monster med tankekontroll eller fryskrafter inte funkar bra i rollspel, om man vill att det skall vara underhållande.
I de fall där man har en rollperson tilldelad sig, och får den ”styrd” av spelledaren, blir man lätt frustrerad och sur. I de fallen man blir fryst under en lång stund (strid eller scen) och inte får interagera blir man lätt frustrerad och sur. Det funkar utmärkt i fiktion, och ofta rätt okej i dataspel, men med den begränsade rampljustiden som rollspel innebär funkar det dåligt.
Åtminstone är detta ett område där jag själv sett spelregler eller spelledarpåhitt orsaka mycket frustration och sura spelare.
I de fall där man har en rollperson tilldelad sig, och får den ”styrd” av spelledaren, blir man lätt frustrerad och sur. I de fallen man blir fryst under en lång stund (strid eller scen) och inte får interagera blir man lätt frustrerad och sur. Det funkar utmärkt i fiktion, och ofta rätt okej i dataspel, men med den begränsade rampljustiden som rollspel innebär funkar det dåligt.
Åtminstone är detta ett område där jag själv sett spelregler eller spelledarpåhitt orsaka mycket frustration och sura spelare.
Ja, det kan nog vara ett ställe där det funkar dåligt med spelledarstyrt spel där varje spelare har en unik rollperson och är begränsad till att spela den rollpersonen. Bortom den specifika spelformen är det mindre problematiskt. Som sagt, i Lovecraftesque funkar det utmärkt med en rollperson som har noll agens, eftersom spelarna inte är begränsade till att bara spela rollpersonen. Men om ”bestämma vad den här personen i fiktionen ska göra” är det enda en spelare får göra så innebär det ju att helt utesluta hen från spelet under en tid, och eventuellt låta någon annan ta över den enda rollen. Kan tänka mig att en lösning som kan hjälpa lite när det gäller sinneskontroll kan vara att man slumpar eller bestämmer vilken handling rollpersonen måste utföra, men det är fortfarande spelaren som styr?
Vet inte, det är ju inte ett problem i min spelstil; någon annan kanske har en bättre lösning?
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,789
Det här var ett enormt rabalder på sin tid när Pendragon kom ut, och jag tror att det är som du säger - i traditionellt rollspelande är din rollperson ditt enda sätt att utöva agens på, och då blir du lätt väldigt defensiv kring allt som hotar denna enda bastion för dig som spelare att agera genom.
Mitt inlägg bygger förstås också på premissen att det skall vara ungefär lika underhållande för alla deltagare - så måste man ju inte spela heller. Vad jag läst av spelstilen i ODnD hos Gygax och Gänget verkar det som att skadeglädje var en viss del av behållningen, och man spelade så brutalt mycket att det förhoppningsvis jämnade ut sig med tiden. Plus: spela bättre om du inte vill förlora, typ.
SpringandeKulle
Warrior
- Joined
- 15 Aug 2022
- Messages
- 272
Att X funkar innebär ju inte att X är roligt för merparten av de som spelar... Att man får nya instruktioner till hur man ska spela sin rollperson pga av att ett monster tar över är en lösning jag sett på sinneskontrollerade rollpersoner.
Mogger
Hipsteranka
Vi spelar just nu en hel kampanj där "slutbossen" är ett telepatiskt monster. RP är livrädda. Det funkar skitbra! Mönstret har ännu inte tagit kontroll över RP under någon längre tid men de är fullt medvetna om risken. Och verkar varken sura eller frustrerade än!
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,789
Vill passa på att berätta om ett av de bästa missförstånd jag någonsin hört om kring rollspelstänkande:
Spelare: Jag hatar, hatar, att få min rollperson bli mind-controllad, så jag investerar mycket i förmågan att kunna motstå att bli mind-controllad så att jag slipper det.
SL: Aha, jag ser ett skyhögt värde i att kunna motstå att bli mind-controllad på rollformuläret - det är en flagga för att jag ska stoppa in mycket sådana scener!
Mogger
Hipsteranka
Jag förstår inte varför man tycker att subtila "flaggor" är en bättre metod än att explicit säga vad man hatar.
Vill jag inte se X i rollspel så säger jag det till mina vänner som respekterar det. Att tro att någon mekanik ska lösa det som du saknar förmåga att uttrycka tycks mig aningen naivt.
Två saker som jag tänkt på är svåra att få till i rollspel:
Hallucinationer / ifrågasättande av verkligheten
Jag gillar filmer och tv-serier där det är oklart om huvudpersonen inbillar sig saker, eller om det där märkliga faktiskt händer på riktigt. Där det upprätthålls en viss mystik kring skeendena under lång tid, och eventuellt får det sig en förklaring i slutet. Allt ifrån Twin Peaks, Fight Club, Shutter Island. Även början av (tv-serie-versionen av) Archive 81, t ex. Kanske för att jag har en personlig rädsla för att förlora förståndet, så kittlar den här typen av mysterier mig särskilt.
Den här typen av overklighetskänslor är dock extremt svåra att få till i rollspel, eftersom det i regel är en gruppaktivitet. Kutulu siktar på det, men det när jag som spelare får höra att jag ser en sak och resten av gruppen ser annan sak... ja, ni förstår. Den enda gången det verkligen har fungerat har varit 1. ett äventyr i Kutulu där jag var den enda spelaren och äventyret anpassat efter det 2. en gång när jag var borta från ett spelmöte i en lång Eon-kampanj, trots att min RP var viktig för handlingen. Det förklarades ungefär med att min RP blivit galen av stress: varit med om händelserna, men inte agerat tillförlitligt (dvs, styrd av SL). Jag fick väldigt surrealistiska händelser återberätterade för mig, med brasklappen "åtminstone var det så din rollperson minns det"... Jag var osäker i månader om huruvida det faktiskt hade hänt, eller om mina medspelare drev med mig när de bekräftade att jo, jo, så gick det till. Vad jag kunde fantisera ihop baserat på en knapphändig beskrivning var antagligen läskigare än vad själva spelmötet egentligen hade varit.
Estetik
Rollspel är främst en aktivitet som utförs genom ord. Talat ord eller skrivet ord, och så några tärningsrull kanske. Mycket av det jag kan uppskatta från scenkonst, film, tv-spel handlar ju om estetik. Hur ser det ut? Hur låter det? Rollspelsböcker kan sikta på att försöka förmedla en viss estetik i regelböcker, formulär, kartor... kanske t o m möjligheten att köpa anpassade tärningar och spelledarskärmar. Men mediumet är helt enkelt inte lika visuellt som en tv-serie eller dansföreställning, oavsett vad. Och eventuell musik är förpassad till antingen en introlåt i början av spelmötet (jag körde på det när jag spelledde Decipher Star Trek RPG) eller som någon lagom neutral spellista att ha på i bakgrunden, men som aldrig får förta för mycket uppmärksamhet och dessutom riskerar att ibland krocka med hur handlingen fortskrider (t ex, glömmer att byta från den dramatiska musiken när den dramatiska scenen är över).
Om jag säger att jag kan få för mig att jag vill spela något som liknar Den oändliga historien eller Labyrinth... Men vill jag egentligen spela en coming-of-age-berättelse som handlar om vikten av att behålla sin fantasi trots att man växer upp? Vill jag rädda en lillebror från en trollkung eller gömma mig från mobbare? Det är inte det som är det viktiga. Det är snarare den där glittriga, nästan pastelliga 80-talsfantasy-estetiken som tilltalar mig, och den är svårare att rakt igenom tillämpa i ett medium som främst handlar om det talade ordet. Jag kan definitivt tänka mig att det vore kul att spela ett rollspel där man alla är katter som förbereder sig för en bal - men kommer det verkligen vara samma sak som musikalen Cats? Knappast. Själva dansnumren med folk i tajta kattdräkter och blinkande ljus är en stor del av behållningen, långt mer än den ganska lösa handlingen.
Hallucinationer / ifrågasättande av verkligheten
Jag gillar filmer och tv-serier där det är oklart om huvudpersonen inbillar sig saker, eller om det där märkliga faktiskt händer på riktigt. Där det upprätthålls en viss mystik kring skeendena under lång tid, och eventuellt får det sig en förklaring i slutet. Allt ifrån Twin Peaks, Fight Club, Shutter Island. Även början av (tv-serie-versionen av) Archive 81, t ex. Kanske för att jag har en personlig rädsla för att förlora förståndet, så kittlar den här typen av mysterier mig särskilt.
Den här typen av overklighetskänslor är dock extremt svåra att få till i rollspel, eftersom det i regel är en gruppaktivitet. Kutulu siktar på det, men det när jag som spelare får höra att jag ser en sak och resten av gruppen ser annan sak... ja, ni förstår. Den enda gången det verkligen har fungerat har varit 1. ett äventyr i Kutulu där jag var den enda spelaren och äventyret anpassat efter det 2. en gång när jag var borta från ett spelmöte i en lång Eon-kampanj, trots att min RP var viktig för handlingen. Det förklarades ungefär med att min RP blivit galen av stress: varit med om händelserna, men inte agerat tillförlitligt (dvs, styrd av SL). Jag fick väldigt surrealistiska händelser återberätterade för mig, med brasklappen "åtminstone var det så din rollperson minns det"... Jag var osäker i månader om huruvida det faktiskt hade hänt, eller om mina medspelare drev med mig när de bekräftade att jo, jo, så gick det till. Vad jag kunde fantisera ihop baserat på en knapphändig beskrivning var antagligen läskigare än vad själva spelmötet egentligen hade varit.
Estetik
Rollspel är främst en aktivitet som utförs genom ord. Talat ord eller skrivet ord, och så några tärningsrull kanske. Mycket av det jag kan uppskatta från scenkonst, film, tv-spel handlar ju om estetik. Hur ser det ut? Hur låter det? Rollspelsböcker kan sikta på att försöka förmedla en viss estetik i regelböcker, formulär, kartor... kanske t o m möjligheten att köpa anpassade tärningar och spelledarskärmar. Men mediumet är helt enkelt inte lika visuellt som en tv-serie eller dansföreställning, oavsett vad. Och eventuell musik är förpassad till antingen en introlåt i början av spelmötet (jag körde på det när jag spelledde Decipher Star Trek RPG) eller som någon lagom neutral spellista att ha på i bakgrunden, men som aldrig får förta för mycket uppmärksamhet och dessutom riskerar att ibland krocka med hur handlingen fortskrider (t ex, glömmer att byta från den dramatiska musiken när den dramatiska scenen är över).
Om jag säger att jag kan få för mig att jag vill spela något som liknar Den oändliga historien eller Labyrinth... Men vill jag egentligen spela en coming-of-age-berättelse som handlar om vikten av att behålla sin fantasi trots att man växer upp? Vill jag rädda en lillebror från en trollkung eller gömma mig från mobbare? Det är inte det som är det viktiga. Det är snarare den där glittriga, nästan pastelliga 80-talsfantasy-estetiken som tilltalar mig, och den är svårare att rakt igenom tillämpa i ett medium som främst handlar om det talade ordet. Jag kan definitivt tänka mig att det vore kul att spela ett rollspel där man alla är katter som förbereder sig för en bal - men kommer det verkligen vara samma sak som musikalen Cats? Knappast. Själva dansnumren med folk i tajta kattdräkter och blinkande ljus är en stor del av behållningen, långt mer än den ganska lösa handlingen.
Båda dessa är intressanta. Den förstnämnda, med oklar verklighetsuppfattning, är ju något som funkar bäst i berättelser med ensam huvudperson. Det gäller ju i alla medier, tänker jag. Det finns en anledning till att man bara har en rollperson i Lovecraftesque. Vill man ha något som liknar Lovecraft-berättelser så behövs det ofta. Annats blir det lätt mer CoC än Lovecraft. Dock behöver man ju inte vara ensam spelare för det. Det finns ju många spel för flertalet spelare med bara en rollperson, så det hamnar ju mest i ”Funkar inte i tradspel, men inga problem i rollspel generellt”-kategorin.
Den andra grejen med estetik är ju mer fundamental. Jag brukar ju förorda att man ska hämta sin inspiration från litteratur och inte från film, just av den anledningen. Rollspel och litteratur delar samma möjligheter och begränsningar. Och Den oändliga historien är väl i första hand en bok, så där kan man ju utan problem hämta inspiration och sin estetik. Grafisk estetik är ju mycket svårare och känns som något som verkligen ”funkar dåligt i rollspel”. Jag är nog inte rätt person att lösa det problemet, då jag går igång mycket mer på språklig estetik, där rollspel har ett enormt övertag över filmmediet. Men har man färdigskrivna scenarion kan man kanske fixa en massa bilder i förväg, speciellt om man inte har problem med att använda generativ AI.
Quadrante
Grisbonde
När man samlas och alla är bekväm med att teckna/skissa, och relativt snabbt kan teckna upp scener, detaljer, är det inte supersvårt att integrera visuell estetik i berättandet/rollspelandet. Men gissar att det ändå som mest är 5till1-förhållande mellan muntligt och visuellt.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Undrar om man skulle kunna be folk att klä sig på ett visst vis inför spelmötet, och kanske förbereda rummet? Men det kräver ju att folk har tillgång till vissa resurser i fråga om visuella val.
Brödbane
Kristallkrönikör
- Joined
- 1 Oct 2020
- Messages
- 901
Jag vill ju inte vara sån, men det där låter ju ruskigt nära lajvande. Får man inte ut mer av att bara köra ett lajv då istället.
Eller ja, det funkar egentligen utmärkt med flera huvudpersoner också, bara man håller de overkliga delarna till när endast en person är närvarande. Huldran funkar explicit så, att oknytt bara kan ses av en ensam rollperson, så att det inte går att säga om de existerar eller inte.
En annan teknik som funkar bra är att spela igenom samma scen flera gånger, i olika versioner, utan att säga vilken som är ”verklig”.