Aliens
Äntligen! Kapitlet som antagligen skulle heta "secrets" i de flesta mysterietunga rollspel. Mänskligheten har under de senaste femtio åren sprungit på
sex olika intelligenta rymdvarelseraser (kommer använda "raser", som direktöversättning av "races", men noterar att det är problematiska ordval).
Under den här perioden har vi inte lärt känna någon av dessa raser särskilt väl. Missförstånd av Sung ledde till oblodigt krig mot dem, och befriandet av de förslavade Xiang, men utöver dem och Kafer som plötsligt anfallit oss utan förvarning så vet vi egentligen inte många detaljer alls om de raser vi stött på.
En sak som poängteras i det här kapitlet är att informationen bara är för spelledaren, och att utforskandet av den information som finns inte bör delas ut särskilt frikostigt. Att lära känna en ras motivation och drivkrafter kan snarare vare föremål för en hel kampanj.
Därför:
<Spoilervarning!>
The Kafers
Först ut är de näst sista vi stött på--skalbaggarna. En kafer är en två meter lång humanoid med insektslikt utseende och vagt insektslika drag. De har ett hårt skal som täcker ryggen och delar av bakhuvudet, samt borstlik "päls" på underarmar och smalben. Deras armar och ben är väldigt kraftfulla, men deras tre fingrar ger faktiskt ett svagare grepp än en människas.
Människor finner kafers obehagliga, eftersom de har en vertikal mun med stora insektoida käkar, och saknar ansiktsuttryck trots att de har ögonen placerade på ett liknande sätt som en människas.
För att förstå hur kafers fungerar kan vi tänka oss en av deras skräckhistorier från ett väldigt våldsamt förflutet: berättelsen om den intelligenta barbaren. I vanliga fall har en kafer ganska låg "IQ" med mänskliga mått. Men rädsla för livet och
våld har en effekt på dem, liknande människans adrenalinpåslag, men som markant ökar deras IQ istället. När rädslan lägger sig så går de tillbaka till det normala igen, men inte riktigt hela vägen. Det här skapar ett biokemiskt beroende av rädsla, men också av våld.
Den intelligenta barbaren var de där horderna som krossade försöken till bekväm civilisation som rasen gjorde i vågor, till dess de bejakade sin natur och byggde sin snabbväxande kultur på våld som en central beståndsdel. De är
beroende av våld, för att utvecklas, på ett sätt som är väldigt svårt för människor att förstå. (Om vi nu hade vetat; än så länge har vi aldrig kommunicerat med kafer.) Eftersom människor ter sig smarta så utgår kafers från att de även är våldsamma och har därför dragit slutsatsen att anfall är bästa försvar.
Men de är också våldsmissbrukare. Även om vi skulle få till en fred skulle de fortsätta kriga ändå.
Omslagsbilden på Kafer Sourcebook. "Dina ögon är som ... GAAAH!"
The Pentapods
Femfotade amfibier, ungefär en meter höga. "Huvudet" är i ben och innehåller hjärnan samt de fem ögonen som plirar ut nyfiket på omvärlden. Även om de kanske är de mest utomjordiska och annorlunda av de raser vi stött på så är pentapoderna också de som är våra bästa vänner i rymden. De uppskattar att hjälpa oss, framförallt genom att förse oss med avancerad bioteknologi (som djurformad utrustning som nämnts tidigare--det är Pentapods som tillverkar dem).
Pentapoder ser sig själva som maskiner. Diplomater som interagerar med människor ges hudfärger som tilltalar människor. Vissa är små, så de kan klättra in i maskinerna de jobbar med. Andra är stora, så de kan bära tunga saker. Hela deras mentalitet och fysik anpassas till den uppgift de förväntas utföra. Människor upplever det här som att Pentapods längs vägen tappat sina individuella identiteter i kollektivets namn (antagligen en snabb slutsats för 80-talsinspirerade amerikaner; "communists!"). Men egentligen är de pentapoder vi stöter på bara verktyg. De
faktiska pentapoderna är gigantiska undervattenslevande organismer djupt ned i haven på hemplaneten, som skickar iväg biologiska entiter som de kan skapa "at will". Dessa entiteter har gradvis utforskat land, sen luft, sen rymden, å sina "gudars" vägnar, och kommer tids nog behöva rapportera även upptäckten av mänskligheten tillbaka till sina skapare.
Däremot
har individualismen satt lite griller i huvudet på vissa Pentapods och de har börjat utveckla liknande tankar själva. Så frågan är om det är en stundande schism på gång. Ända sedan första kontakten med ett Pentapodskepp har vi haft en fredlig och mycket gynnsam relation med Pentapods. De är ju trots allt bara "gudarnas" sensorer...
En Pentapod; eftersom deras fötter kallas pods och de har fem.
The Klaxun
Den senaste ras vi stött på och den märkligaste av dem alla, tycker xenobiologerna. De kan vara mellan 1,3 och 2,6 meter långa och varierar i färg med hur mycket vatten och solljus de får. De kan ha olika samlingar kroppsdelar med olika storlek och utformning. De lever på både fotosyntes och på fysisk föda genom ett matsmältningssystem. Så vi kan se dem som en sorts levande träd, men ändå inte.
Vi stötte på Klaxun av misstag, när ett expeditionsskepp skadades i en kaferattack och tvingades nödlanda på deras hemplanet. Landningen skedde dock under sista tiden i Klaxuns vinterdvala, så bara över en natt
vaknade helt plötsligt en hel antik civilisation (att jämföra med antika Mesopotamien) runt de nödlandade. Klaxun hjälpte expeditionen att klara sig genom de nästkommande två vintrarna, innan de kunde bli räddade och delge fyndet av en hel ny civilisation med resten av mänskligheten.
Dock finns det redan en konflikt i Klaxunled, mellan de som kan se och de som inte kan det, som kanske gör slut på deras nya civilisation i förtid.
En stor och en liten Klaxun.
The Ebers
Ebers förfäder utvecklare interstellär teknologi kring mänsklig bronsålder någonstans. Sen kärnvapenbombade de varandra tillbaka till stenåldern. Idag har de rest sig ur askan och är tillbaka någonstans kring ett mänskligt 1400-tal.
En Eber är ungefär två meter lång, har tjocka korta ben, extremt långa armar, och mellan axlarna sitter inte ett huvud utan snarare en samling känselorgan. Inklusive två öron, ungefär som hästöron. De har också en liten snabel och, en bit nedanför den, en munöppning ungefär där vi kanske skulle tänka oss bröstkorgen om det var en människa i den här storleken.
Armarna är nästan dubbelt så långa som en Ebers fulla längd och viks dubbelt så handen "vilar" mot den egna axeln på samma sida kroppen. De ser tunna ut, men en Eber kan lyfta sig själv och "gå" med armarna om den måste. Exempelvis för att komma upp någonstans. Tidiga Ebers använde de här långa armarna (de kan alltså nå upp till
sex meter när de sträcker på sig) för att plocka ned frukt och annat ätbart. Ebers lever mycket längre än människor--en genomsnittlig livstid är runt 350 år, men uppemot 500 år har förekommit.
Deras kultur är väldigt komplex, territoriell, och intrigant, med statussymboler som smycken och fina kläder, samt komplicerade sociala ritualer. "Business typically involves a plethora of formalities: gifts and speeches are exchanged, meals are given, visiting is done, a multitude of reports are filed, and various other types of red tape, moreso than with the worst of human bureaucracies".
Den här långsamma uträknade attityden gjorde att vi först trodde de inte litade på oss, innan vi lärde oss att helt enkelt anpassa oss till Ebers. Tvärtom kommer aldrig ske, om vi vill kommunicera med dem.
Ebers styrs främst av att vara väldigt medvetna om att de nästan utplånade sig själva. En sorts historisk skam. En skam som är så djupt rotad att de faktiskt inte berättat att deras hemvärld inte alls är den de säger--deras hemvärld ligger långt borta. Alla världar människor hittat är ruiner eller kolonier. Den riktiga hemvärlden utplånades med biovapen...
"Humans who deal with Ebers must do so in Eber dress, using Eber customs, at an Eber's pace".
The Xiang
För en människa så är Xiang främst lik en kombination av spindel och kräfta. En meter lång, ungefär en meter hög. Två stora utstickande ögon dominerar huvudet, tillsammans med ett antal "eye spots" mellan de större ögonen. Deras livscykel är rätt komplicerad och hårt symbiotiskt knuten till en växt (kallad "dirt-mother") som de lever majoriteten av sina liv knutna till.
Ägg läggs i en dirt-mother. Äggen kläcks och den unga Xiangen växer upp i sin dirt-mother. När den sedan blivit vuxen blir den först hona och kan lägga egna ägg i en ny dirt-mother; och sen hane, när dess egna dirt-mother slutligen förtvinat. Det är först som hane som en xiang kan börja utforska sin omvärld.
Eftersom de är så knutna till sina dirt-mothers är de inte så benägna att utforska
långt, utan har istället använt sin ganska komplexa och kvicka intelligens till att sätta upp fällor och samla in mat på sätt som inte kräver att de lämnar sina dirt-mothers. De gillar också konstuttryck av alla dess former, kanske framförallt musik och historieberättande. Deras symbios med naturen gör dem också väldigt måna om ekologisk balans.
När människor först träffade Xiang så var det som slavar under Sung. Sung beskrev aldrig Xiangs intelligens, utan hanterade dem som djur. Människor skrev därför av dem som packdjur. Men när människor först upptäckte Xiangs hemvärld--en måne i Sungs system--och såg deras omfattande konst så blev det uppenbart att det var en helt annan dynamik det rörde sig om. Stora dagbrott på den här månen, där Sung tvingade Xiang att arbeta, gjorde att människor ställde ultimatum om att avsluta slaveriet. Krig blev följden. Ett krig där Sung aldrig hade en chans, utan accepterade människornas dominans utan särskilt stora förluster på någon sida.
Än så länge kan vi inte riktigt kommunicera med Xiang, men vi förstår att de är intelligenta och att
de förstår vår teknologi. Kanske kan det här förändras med tiden.
En Xiang.
The Sung
Sist ut i boken är de första vi stötte på: Sung. De är också de mest människolika i hur deras civilisation ser ut och hur de tänker och resonerar. En Sung är runt 120 centimeter hög, har vingar som sitter mellan deras fram- och bakben, och gör dem till väldigt smidiga flygare. Både bak- och framben har två tummar och två fingrar, men frambenen är tunnare och bakbenen mer muskulösa.
Sung har mer avancerad medicin än vi har, men vi har mer avancerad rymdfart. Deras samhälle har ett hierarkiskt system där nationsstater som dominerar inom en viss kategori får kontrollera andra nationsstater, men i så fall också har motkravet att lära upp dessa inom området de dominerar. Det skapar en sorts dominanscykel som gynnar Sung som helhet över tid. Konceptet kallas Sos-Soon-Atkacharr och är även vad som motiverade "dominansen" av Xiang, som människor såg som slaveri.
Sungs språk är extremt komplicerat för människor att tala och förstå, eftersom de kan göra ljud som är ultrasoniska. Därför är det oftast Sung som får anpassa sig till människor genom att tala mandarin eller franska.
Eftersom vi "dominerat" Sung är de ganska irriterade på oss för att vi inte också delar med oss av Stutterwarp-teknologi och andra framgångar. Även om människor aktivt försöker utplåna Sos-Soon-Atkacharr-tänket ur kulturen så är det fortfarande den som råder. "Deeply ingrained cultural systems die very hard", som boken uttrycker det.
Sung som interagerar med människor är oftast "obedient and submissive", men förväntar sig att människor är generösa och givmilda. De har ju trots allt dominerat dem--då förväntas de dela med sig. Men en Sung som känner att den har rätt i något kan vara precis tvärtom; oresonligt fyrkantig, men generös.
Come to Sung City! We can insult you in ultrasonic!