Tja, frågan är hur viktig man tycker att spelarnas påverkan är. För min del är jag mer intresserad av att skapa en känsla och en stämning och inlevelse än av att skapa känslan av att man är de som Driver Berättelsen. Jag är lite emot detta med att rollpersonerna alltid ska behöva vara Huvudpersoner med stort H, de kring vilka allt annat rör sig.
Lite så är jag som spelare ocksaå. jag bryr mig inte det minsta huruvida mina handlingar har någon eggentlig effekt i det stora hela, så länge jag får möjlighet att känna inlevelse, leva ut och spela ut min rollperson, känna mig lagom kompetent då och då, ha dialoger med intressanta SLP:er, och framförallt vara med och upptäcka en intressant plot/värld.
Oj... Frågan är då hur jag skall kunna placera mig själv i min filosofi då, eftersom jag är intresserad av båda delar. Främst vill jag att det hela skall nå en viss stämning, och jag vill självklart att en viss grad av inlevelse, som då driver fram denna stämning, skall finnas där. Samtidigt tror jag dock på att spelarna skall ha valmöjligheter och kunna vara med och driva historien. Jag tror på att knyta ihop dessa delar. Jag levererar som SL det huvudsakliga, och varken de tänkt på det eller ej, så kommer spelarna att vrida på detta genom sina handlingar, och smittade av det huvudsakliga handlar de utifrån vad det huvudsakliga bjuder för stämning... Så, i slutändan levererar både SL och spelare stämningen, gemensamt?
Och... Hur kan du leva ut din rollperson om du inte får vara med och styra också? Fast det är klart, jag ser det här, att vara med och styra, i det att jag fullt ut kan spela min rollperson. Om min rollperson vill göra ett visst val så gör denne ju klart det. Annat skulle ju bryta mot den natur/person jag gett honom/henne. Men om jag inte kan göra dessa val, agera som jag vill - igenom vilket också historien svänger - hur gör jag då?
Det är så jag tolkar det här med att spela ut fullt, och det är så jag tolkar att vara med och styra - rollpersonernas val gör ju skillnad... Därför blir jag nu nyfiken på din tolkning, eller ditt spelsätt, kanske man skall säga. Så, hur?
Då förbereder du, om du ursäktar, fel. Jag förbereder alltså t.ex en massa SLP:er - där varje SLP får en bakgrundshistoria, och en agenda, och ett antal relationer till RP och andra SLP:er. Jag förbereder ett antal platser, som jag tror kommer att vara mer eller mindre centrala - jag bygger lukter, känslor, ljud och så vidare. Jag förbereder också, inför varje spelmöte, en grundplot - Greve X tänker hitta på A, B och C medan baronessan Y tänker hitta på D och E för att försöka hindra honom. Rollpersonerna jobbar för Lord Z, och ska försöka fixa situationen.
Hmm... Jag skulle inte vilja säga "rätt och fel" om planeringen. Dock bättre och sämre. Jag ser helt klart att du är av den bättre typen. Respekt! om man nu får uttrycka sig lite tafatt. Jag vill däremot understryka något som jag bara nämner förbigående i inlägget som påvisar min "scenariofilosofi" att även om jag egentligen bara bygger en grundplott, så omger jag ju den såklart även med väsentliga detaljer. Alltså måste SLPs, viktiga platser, relationer osv. göras och antecknas. Däremot kanske du skriver noveller medan jag fyller ett par papper med stödord. Allt detta måste ju finnas, i alla fall i en ruffad grund så att man har en uppfattning om det, även om man tänkt improvisera det stora hela eller har alltihop välplanerat.
Vad jag får är en mindmap, eller typ ett flödesschema, där varje punkt är metikulöst förberedd. Det gör att det finns ganska lite rollpersonerna kan hitta på som egentligen "förvånar". Det är ett flexibelt, gediget ramverk snarare än En Sann Väg. Jag har inte blivit "satt på pottan" en enda gång sedan jag började förbereda på det viset.
Detta är dock det som utgör en jävla skillnad mellan våra filosofier. Eller rättare sagt, emellan olika spelsätt. Men, eftersom det är just du och jag som diskuterar med mest flöde just nu låter jag kalla det våra filosofier. Nå... Du vill ha den mest detaljrike planen, inrutad och riktad i minsta lilla detalj.
Med andra ord, du tycker alltså inte om att bli överraskad?
Kanske är det just det som gör skillnaden mellan de här olika sätten att se spelledarplaneringen. Jag vill utnyttja överraskningen, jag vill ta den från spelarna och göra något eget av den. När de tar en ny riktning tycker jag det är roligt att få ny färg min på grundtanke, och styr den därmed utifrån "färgbytet" mot min egna plan. Jag försöker väva ihop spelarnas agerande med mitt agerande, vi berättar min historia tillsammans, och på så vis blir det allas vår historia. Dock bestämde jag den, jag har alltså sista ordet, jag riktar den... Man kan säga att jag skissar den och så färglägger vi tillsammans. Du vill skissa och färglägga och allt själv, skulle man kunna säga?
Så... I slutändan finns inget rätt eller fel, förutom min inställning att man undervärderar tillfällets direkta fantasi och infall. Den egna fantasin är något jag värderar högt hos varje människa, och infallsfantasin är bland det en mycket intressant bit. Den är här och nu, den är direkt... Och den skapar, den överraskar alla, och alla får känslan av allt följa med i ett oväntat äventyr, både spelare och SL.
... Well, jag uttrycker mig kanske tarvligt, men du förstår, kanske? Hoppas det.
Det är ett flexibelt, gediget ramverk snarare än En Sann Väg. Jag har inte blivit "satt på pottan" en enda gång sedan jag började förbereda på det viset.
Jag tror jag är med. Du försöker förut se så många vägar som möjligt åt rollpersonerna, istället för att tvinga dem att ta en?
Det är ju i och för sig någon slags utrymme för det här jag pratar om fantasin... Fast det blir en planerad fantasi, och till största del något som du som SL är ensam om, då spelarna ändå inte får den absolut fria välmöjligheten.
Well... Ta det inte fel. Jag konstaterar bara för att tänka mig in i skillnaderna, inte för att kritisera. Du tror inte på den där ultimata rollpersonen-styr-friheten, and thats it.
Och jag tror att förberedda historier (alltså bakomliggande plots) generellt är bättre än improviserade sådana. Visst finns det ett mycket litet antal spelledare som faktiskt fixar att improvisera så att det man upplever känns genomtänkt och bra, men det är ungefär lika många som det finns musiker som kan improvisera fram bra och vettiga texter och musik samtidigt som de spelar.
Musiker som övar upp sitt gehör, som lär sig att känna sitt instrument blir väldigt bra på att improvisera. Så, en rollspelare som verkligen känner sig hemma med sin värld och sin plott borde ge detsamma, tycker jag, dessutom ju mer man improviserar desto mer vågar man lita på sig själv. Att inte lita på sin egen tanke låser en, och man behöver slappna av och låta det rinna för att improvisera säger jag. Längesedan jag hade det flödet nu dock. Spelar alltför sällan... Eller ja, spelar ofta, men är numera SL alltför sällan. Men, om ett äventyr som är planerat eller som är improviserat är bättre eller sämre än det andra, det vill jag inte säga bestämt. Det beror nog på personen som SL i sig, dock tror jag inte att det ena eller det andra är märkvärdigt mycket sämre än det andra. Tvärtom tror jag att kvällen i sig avgör en sådan sak. Att improvisera kampanjer är väl dock inte att rekommendera, då de behöver en sådan planering såsom den roman behöver. Att slänga ihop en novell går, ju, men storverk behöver faktiskt sitt. ... Men... Ja, nu tappade jag bort mig, men jag hoppas stycket i alla fall sade något om min tanke.
Jag tror att det handlar om hur man är som individ, och jag ser inte egenvärdet i improvisationen.
Kort och gott... Ja, det är väl så. Dock tycker jag att man inte skall vara rädd för att pröva. Fast, det här beror ju också på hur mycket man väljer att improvisera. Grundplottens viktiga personer och platser bör vara klara, eftersom de ju är en del av grundfundamentet. Men hur man når dit, vad som finns emellan, vad de gör osv. det tycker jag är intressantare att lämna som konsekvens av vad spelarna tar sig för.
Sedan tycker ju jag att det är roligt att förbereda också.
Jo, det är sant. Halva nöjet, eller ganska mer än halva nöjet med att vara SL är väl förberedelsen. Jag älskar också att förbereda. Älskar att skriva överhuvudtaget. Det jag vill säga är dock att detta är inte allt som krävs, eller något som alltid krävs. Om det dessutom hamnar i vägen för att kunna spela alls, så som för tjejerna i Riotminds-inlägget, tycker jag verkligen att man bör slappna av lite och se till fantasin och infallet. Men, numera skriver jag faktiskt det mesta i stödord. Jag arbetar nog mer med plotterna och personerna direkt i huvudet faktiskt. Har blivit så att istället för att läsa bok vissa kvällar släcker jag lampan och ligger och råfantasisar vissa scenarion. Så, man får väl också se till vad varje individ tolkar som planering, och hur noggrant man vill föra den, och i vilken form.
efter efteråt så kom jag påå att jag tyckte att det var aptråkigt att spelleda på det viset. Det som driver mig som SL är att förbereda saker, att hitta på plots och SLP:er och platser och komplexa relationer. Det är vad det är att vara SL för mig, och jag skulle inte vilja bli av med den delen ens om jag kunde.
Ja, vad jag förstått av dig under åren på rollspel.nu så är du väl en gedigen intrigspelare, eller?
Då kan jag också förstå charmen i att verkligen utstaka händelser och länkar på det här viset. Jag är dock mer åt att försöka hålla det jämt mellan de hisnande äventyren och de allvarliga intrigerna. Fast om det gör någon skillnad i tänket kring scenariofilosofi är väl svårt att säga. Kanske...
Men, det är inte min grej helt enkelt.
Well, vad kan man säga. Det är väl inte mer än sanningen. Vi är alla olika. Du, och de flesta här av oss, har ju ärligen testat flera stilar på att behandla scenarioberättandet osv. Men, man skall aldrig vara rädd för att experimentera, tycker jag. Det är en annan del av rollspelshobbyn som jag älskar - att testa, att experimentera och tråckla sig fram föra att söka nya stämningar och nya upplevelser.
Jag haller till stor del med i det att rollpersonerna utgör en mycket viktig del av scenariot. Samtidigt finner jag det oerhört frustrerande när jag läser ett nytt spel som saknar introduktionsäventyr. "Och hur har de tänkt jag ska använda alla fancy pancy Feats, Keys och Charms of Veneral Itching of Doom?" Att som spelare fa en premade roll är sjukt trakigt da jag som spelare har begränsade möjligheter att sätta färg pa rollen och därmed storyn. Kreativiteten är stympad.