Nekromanti Scenariofilosofi

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Ja, det här med hur ett scenario skall vara. Hur ser ni på det?
Skall det vara fullmatade, färdiga episka fläskverk... Är det bäst?
Behövs det?
Räcker inte en grym intrig att bygga på genom samberättandets medel och genom nuet i vad som händer under speltillfället mer intressant, och oftast mer givande?

I den här här tråden, på Riotminds forum (där jag börjats vistas lite numera för att lägga gamla DoD åt sidan ett tag, och satsa ordentligt på DoD6 för en gångs skull), efterlyser en tjej äventyr från en viss region, och hon kommer in på deras SLs syn på äventyr, och varför det kanske inte kommer bli några spelmöten på ett tag.

Jag reagerade direkt och skrev ifrån hjärtat. Nå... Det är rörigt i huvudet just nu, då jag nyss skrev inlägget. Inlägget är nog inte det mest logiska och utförliga textmässigt heller, eftersom jag bara körde mitt race. Men i alla fall...

Min filosofi är att fantasins medel utifrån spelarnas spelutrymme, och därigenom att man som SL jobbar utefter vad spelarna gör, funkar oftast bäst och blir roligast.

Vad säger ni?
 

bozar_UBBT

Warrior
Joined
21 Mar 2009
Messages
226
Location
Norrköping
Jag tycker inte att det finns några riktlinjer, man gör scenarios efter vad man känner för just då. Det enda kravet är egentligen att storyn ska vara så pass intressant att spelarna inte dör av tristess....
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Jo, men att driva en story skickligt efter vad som händer tycker jag är lättast om man helt enkelt improviserar utefter det som sker? Klart att man improviserar likväl vid färdigskrivet manus när det tar en annan riktning... Men det tycks ofta svårare för mig personligen. Man släpper liksom inte tankarna för det skrivna och försöker styra tillbaka till det så att det skall funka. Och det är inte direkt något som är ett bra alternativ alla gånger.

Förresten... Vill understryka det att eftersom det är på Riotminds forum, och de flesta DoDäventyr som skapats genom tiderna, och främst från dem, ofast faller under en rälsad kategori scenarion, då utgår jag mycket ifrån en rätt så direkt vägledd story... Vilket ofta just tycks komma in vid äventyrsrollspel i allmänhet.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
solvebring said:
Jo, men att driva en story skickligt efter vad som händer tycker jag är lättast om man helt enkelt improviserar utefter det som sker?
Nej, eftersom en del av oss helt enkelt inte är särdeles bra på att improvisera. Därför brukar jag snarare vara överförberedd, och ha grejer redo för massor av eventualiteter. Idealet är att spelarna ska känna sig fria att hitta på precis vad de vill, men att de när de väl väljer, har en massa förberett material att hitta och SLP:er att möta. Jag suger på improvisation, men gillar förberedelser.

Däremot ur ett kampanjperspektiv... Alltså, efter ett spelmöte kan man ju välja lite i vilken riktning man ska lägga sina förberedelser.


Nå; egentligen har jag ingenting emot rälsning, så länge den sköts snyggt. Bra räls är bra. Dålig räls är dålig. Bra är bra. Dåligt är dåligt. Bra, bra. Dåligt, dåligt. Bra, dåligt...

...uh, vart var jag? Jo, om räls. Jag blir inte automatiskt avtänd av att storyn är rälsad. Jag blir däremot avtänd av att min rollperson hittar spår av metaräls, alltså att det som gör rälsen till räls inte är saker i spelvärlden utan på metaplanet. Så länge det kontinuerligt presenteras goda anledningar att fortsätta längs en viss väg, så... Tja, mitt liv känns åtminstone ganska rälsat många gånger.

Sen är ju kanske mer av en spindelvävsstruktur att föredra, och det är sån jag oftast använder.
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
8,078
Location
Nordnordost
Jag menar att det är bäst att göra efter vilket spel man skall spela, och i vilket sammanhang.

Det är enormt stor skillnad på att göra ett scenario för en kväll med polarna då man skall spela något lätt indie-spel, mot vad jag sätter som ambitionsnivå när jag skall skriva för andra att spelleda på konvent.
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Du har rätt i att rälsning inte är fel, om det görs bra helt enkelt. Så, just det där med rälsning kan vi strunta i. För tillfället i alla fall... Dock finner jag en annan sak lite förundrande och intressant...

Nej, eftersom en del av oss helt enkelt inte är särdeles bra på att improvisera. Därför brukar jag snarare vara överförberedd, och ha grejer redo för massor av eventualiteter. Idealet är att spelarna ska känna sig fria att hitta på precis vad de vill, men att de när de väl väljer, har en massa förberett material att hitta och SLP:er att möta. Jag suger på improvisation, men gillar förberedelser.
Känner du inte att du hämmar och slätar ut spelarnas påverkan och vändningar när du är så överförberedd och har din väg såpass utstakad (Om jag förstått dig rätt, vill säga)?
Jag menar det att även om du förbereder arslet av dig så torde det väl ibland uppstå vändningar eller påhitt från deras sida som helt sätter dig på pottkanten, och som egentligen inte spelat någon roll om du bara utgått ifrån grundplotten och låtit din och spelarnas samverkan utstaka vägen åt dig? Jag menar, om man hamnar på pottkanten fast man förberett sig brukar det bli lite panik i hjärnan. Om man dock ställt in stiktet på att historien reder ur sig själv genom det som sker i detta nu så hamnar man aldrig (läs: "inte så ofta") på pottkanten?

Visst, det är apsvårt att improvisera... Jag säger inte emot. Men inte alla gånger, och ju mer man ger sig på det desto lättare hittar man rätt med tiden. Jag tror på att övning ger färdighet även i det fallet. Idag är jag tillexempel mycket sämre på det än på den tiden jag var SL 1-2 ggr varje vecka. Men, om man ger sig på det, och vågar lita på sin egen förmåga och fantasi brukar det fungera förvånansvärt väl skulle jag vilja säga. I alla fall mycket bättre än man först tror när man slår sig ned i SL-stolen. Jag måste säga att de äventyr som haft mest häpnadsväckande händelser och scener i mitt fall är de som varit minst förberedda. Att tänka "Jag suger på att improvisera" är nog just sådant - upplever jag (säger inte att det är så) - som gör att man också därför misslyckas. Man ser bara hindren och oförmågan hos sig själv, istället för möjligheterna och det man faktiskt kan ge..?
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Det är enormt stor skillnad på att göra ett scenario för en kväll med polarna då man skall spela något lätt indie-spel, mot vad jag sätter som ambitionsnivå när jag skall skriva för andra att spelleda på konvent.
Jo, där säger jag absolut inte emot dig. Vad det gäller att skriva för andra är en stor skillnad. Då måste man ju se till att just andra ögon förstår sig på de bitar man vill ha med. Just därför ser ju spelföretagens äventyr/scenarion ut som de gör. En kladdig karta, några stödord och en namnlista är sällan tillräckligt i det fallet. Det påpekar jag också, ytterst kort dock (ni får ursäkta mig för det röriga inlägget ->), i Riotminds-tråden, att då jag skriver för andra ögon gäller inte denna filosofi.

Men vi säger så här då... Wilper skriver för Wilper. Enkvälls- som trekvällarsscenario. Hur råder då din filosofi om vad som är nödvändigt att breda ut sak för sak i ett manus och inte?

Vad det gäller:
Jag menar att det är bäst att göra efter vilket spel man skall spela, och i vilket sammanhang.
... skulle jag gärna vilja höra exempel. Eftersom jag är en av de få på forumet som spelat väldigt lite av olika genrer och olika speltyper, och snabbt skaffat mig favoriter och behållt dem (sorgligt nog, men som börjar blir bättre numera) så blir jag otroligt nyfiken. För de spel jag känner till funkar nämligen min filosofi i stort (för mig personligen så klart - även om jag tror att detta ändå kan gälla rent allmänt). Så, jag lyssnar hungrigt till exempel på spel där det absolut inte funkar, och varför det inte gör det - om du har lust alltså? Tycker det vore intressant för att se om jag har lurat mig själv i denna funktion av scenarioskapande eller ej.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
solvebring said:
Känner du inte att du hämmar och slätar ut spelarnas påverkan och vändningar när du är så överförberedd och har din väg såpass utstakad (Om jag förstått dig rätt, vill säga)?
Tja, frågan är hur viktig man tycker att spelarnas påverkan är. För min del är jag mer intresserad av att skapa en känsla och en stämning och inlevelse än av att skapa känslan av att man är de som Driver Berättelsen. Jag är lite emot detta med att rollpersonerna alltid ska behöva vara Huvudpersoner med stort H, de kring vilka allt annat rör sig.

Lite så är jag som spelare ocksaå. jag bryr mig inte det minsta huruvida mina handlingar har någon eggentlig effekt i det stora hela, så länge jag får möjlighet att känna inlevelse, leva ut och spela ut min rollperson, känna mig lagom kompetent då och då, ha dialoger med intressanta SLP:er, och framförallt vara med och upptäcka en intressant plot/värld.


solvebring said:
Jag menar det att även om du förbereder arslet av dig så torde det väl ibland uppstå vändningar eller påhitt från deras sida som helt sätter dig på pottkanten, och som egentligen inte spelat någon roll om du bara utgått ifrån grundplotten och låtit din och spelarnas samverkan utstaka vägen åt dig? Jag menar, om man hamnar på pottkanten fast man förberett sig brukar det bli lite panik i hjärnan.
Då förbereder du, om du ursäktar, fel. Jag förbereder alltså t.ex en massa SLP:er - där varje SLP får en bakgrundshistoria, och en agenda, och ett antal relationer till RP och andra SLP:er. Jag förbereder ett antal platser, som jag tror kommer att vara mer eller mindre centrala - jag bygger lukter, känslor, ljud och så vidare. Jag förbereder också, inför varje spelmöte, en grundplot - Greve X tänker hitta på A, B och C medan baronessan Y tänker hitta på D och E för att försöka hindra honom. Rollpersonerna jobbar för Lord Z, och ska försöka fixa situationen.

Plus ett gäng händelser, och hur de, ungefär, griper tag i varandra.

Vad jag får är en mindmap, eller typ ett flödesschema, där varje punkt är metikulöst förberedd. Det gör att det finns ganska lite rollpersonerna kan hitta på som egentligen "förvånar". Det är ett flexibelt, gediget ramverk snarare än En Sann Väg. Jag har inte blivit "satt på pottan" en enda gång sedan jag började förbereda på det viset.


solvebring said:
Visst, det är apsvårt att improvisera... Jag säger inte emot. Men inte alla gånger, och ju mer man ger sig på det desto lättare hittar man rätt med tiden. Jag tror på att övning ger färdighet även i det fallet.
Och jag tror att förberedda historier (alltså bakomliggande plots) generellt är bättre än improviserade sådana. Visst finns det ett mycket litet antal spelledare som faktiskt fixar att improvisera så att det man upplever känns genomtänkt och bra, men det är ungefär lika många som det finns musiker som kan improvisera fram bra och vettiga texter och musik samtidigt som de spelar.

solvebring said:
Jag måste säga att de äventyr som haft mest häpnadsväckande händelser och scener i mitt fall är de som varit minst förberedda.
Mina allra sämsta upplevelser i rollspel någonsin har varit när jag eller någon annan SL tänkt att det räckte med att tänka ut en grundplot, och att resten reder sig med lite impro. Senast jag själv försökte sänkte det mig i två veckor efteråt, det var nog det sämsta och tristaste och mest rälsade skitäventyr jag kört på minst tio år.

Jag tror att det handlar om hur man är som individ, och jag ser inte egenvärdet i improvisationen.

solvebring said:
Att tänka "Jag suger på att improvisera" är nog just sådant - upplever jag (säger inte att det är så) - som gör att man också därför misslyckas. Man ser bara hindren och oförmågan hos sig själv, istället för möjligheterna och det man faktiskt kan ge..?
Sedan tycker ju jag att det är roligt att förbereda också. Det var det som nästan dödade Evolutionens Barn efter första speltestet - då hade jag nästan inte förberett nånting, hela spelmötet funkade finfint med samberättande och jag som SL hade inte mer koll på vad som låg bakom allting än vad spelarna hade, det hittade vi på allt eftersom.

Och när jag tänkte efter efteråt så kom jag påå att jag tyckte att det var aptråkigt att spelleda på det viset. Det som driver mig som SL är att förbereda saker, att hitta på plots och SLP:er och platser och komplexa relationer. Det är vad det är att vara SL för mig, och jag skulle inte vilja bli av med den delen ens om jag kunde.


Så - för mig är det helt enkelt så att förberedelser leder till roliga spelmöten där jag trivs, och improvisation leder till apdåliga spelmöten där jag inte har särdeles roligt. Och jag tycker inte att det handlar om att jag inte testat impro - jag har testat massor, man är ju om inte annat gammal teatermänniska. Men, det är inte min grej helt enkelt.
 

Nabu

Warrior
Joined
8 Jan 2009
Messages
354
Location
Umeå
Personligen så kör jag så gott som alltid på en stil som liknar kranks. Det vill säga jag börjar med att göra en kort sammanfattning av scenariot (ungefär något som »Rollpersonerna är en del av Träsklands motståndsrörelse och gör vad som krävs«). Sedan bestämmer jag "komplikationen"/"temat" (vilket kan vara »Vem går att lita på?«, »Vad är egentligen sant?« eller någon liknande frågeställning). Därefter förbereder jag ett antal SLP:s (som jag brukar kalla aktörer) ordentligt, med värden, agendor, personligheter etc. varefter jag förbereder ett antal underhuggare/grupper av underhuggare som sammanfattas av enkla värden och agendor (mer som idéer till agendor). Från grupperna kan jag sedan improvisera fram specifika individer utan allt för stora problem om det skulle krävas (dessa improvisationer brukar jag sedan göra om till aktörer vid nästa tillfälle, om jag tror det krävs). Tillsammans med grupperna/underhuggarna förbereder jag platser som är viktiga för dessa grupper, resten av platserna brukar jag lämna åt improvisationen.

När dessa förberedelser är gjorda brukar jag bara behöva "sit back and watch", då aktörernas agendor och personligheter (huvudsakligen) driver storyn frammåt utan att jag behöver fundera på det, så jag kan fokusera på att rollspela mina SLP:s och iakta rollpersonerna (spelarna). Det här är alltså besläktat med det fenomenet som tidigare nämnts någon gång där en författares berättelse "skriver sig själv" eftersom den bara kan skrivas på ett vis. Det är såklart möjligt att denna stil kräver en specifik spelartyp, som hjälper till att driva storyn på ett eller annat vis, och ibland så kan jag känna att jag måste engagera mig lite mer för att försöka få ett driv, men det är inte ofta.

Vad jag har märkt är att scenarion som jag förbereder på detta vis ofta blir betydligt mer intressanta (och för ärlighetens skull också mer dramaturgiskt korrekta, om man nu kan säga att det finns en sådan term inom rollspel) än vad jag kan lyckas framställa om jag försöker producera en specifik story. Det gäller helt enkelt att se möjlligheterna i allt som händer, varför jag har lite svårt att få mitt huvud runt det här med att "spela för storyns skull", alltså att välja att exempelvis misslyckas med något för att man tror att det är bra för storyn; jag brukar finna att -allt- kan vara bra för storyn. (Men den senaste punkten är egentligen en parantes om min egen smak, liksom allt annat insåg jag).

Jag kan även nämna att jag (likt krank) egentligen inte har något emot rälsade äventyr, så länge som de rälsas inom illusionen (dvs metarälsning = nej tack!).

/Nabu, som likt Solvebring egentligen inte har så vid erfarenhet
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
Ska förresten nämna att jag nästan uteslutande spelleder skräck, att fantasy inte ens finns på kartan och att sci-fi är ganska ovanligt. Jag spelleder generellt världar som liknar vår (men med udda inslag), någonstans mellan 1880 och 2012 ungefär, med klart fokus på "kring alldeles precis nu". Jag tror att det kan inverka - i fantasyn t.ex förutsätts det ofta att spelarna liksom är Äventyrare/Hjältar, medan två akademiker och en journalist som undersöker ett underligt mentalfall inte riktigt har samma funktion i storyn.

I skräck/konspirationsgenren är spelarna dessutom mer Utforskare än "movers and shakers", de försöker mer upptäcka Vad Som Egentligen Pågår än de driver egna agendor. Vilket passar mig ypperligt.
 

Ögat

Hero
Joined
24 May 2000
Messages
1,127
Location
Stad OCH land
Improvisation är 50% fantastiskt, och 50% en ursäkt (både gentemot sig själv och sin spelargrupp) varför man inte tänkt igenom sitt scenario ordentligt.

Visst kommer en spelargrupp att göra saker som inte "ingår" i äventyret. Samtidigt ligger det i gruppens intresse att hålla sig till äventyret. Att spela rollspel är till väldigt stor del en överenskommelse, ett gäng sociala regler som man utarbetar tillsammans. Alltså är det meningslöst att "hamna på pottkanten". Om det drama och de vidunderliga platser som jag som SL vill bjuda på är ointressant för spelarna, står det dem fritt att lämna "äventyret" för en ny, improviserad, historia. Detta betyder dock inte att jag skall låta bli att hitta på och förbereda mitt scenario. Tvärt om bör jag förbereda det så väl, att spelarna känner sig intresserade att fortsätta.

Dessutom bör jag som SL diskutera med min spelargrupp om mina, och deras, önskemål innan vi börjar spela. Om gruppen drar iväg åt oväntade håll och ofta överraskar mig som spelledare, har jag troligen inte lyssnat ordentligt. Hade vi diskuterat ordentligt hade jag kanske vetat att de var sugna på en annan sättning/inriktning/innehåll och därför sluppit bli överraskad.

o
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
Olav said:
Visst kommer en spelargrupp att göra saker som inte "ingår" i äventyret. Samtidigt ligger det i gruppens intresse att hålla sig till äventyret. Att spela rollspel är till väldigt stor del en överenskommelse, ett gäng sociala regler som man utarbetar tillsammans. Alltså är det meningslöst att "hamna på pottkanten".
Jag håller nog med. I vissa spelgrupper är det en del av det (mer eller mindre uttalade) sociala kontraktet att spelarna ska göra "vad de vill", och det funkar - så länge man har en SL som inte behöver förbereda sig.

Om man spelar stenhårt med inlevelse i karaktären, så kan det vara svårt att ha "följa äventyret" som en medveten grej - det kräver lite att SL vet vad han håller på med, och faktiskt ser till så att omständigheterna kring äventyret är sådana att man inte fastnar på småsaker (eviga perceptionsslag för att hitta rätt ledtrådar t.ex) eller på annat sätt avviker alltför långt från det förberedda (vilket som sagt inte alls behöver vara hårdrälsat utan kan vara flexibelt och dynamiskt).



Olav said:
Dessutom bör jag som SL diskutera med min spelargrupp om mina, och deras, önskemål innan vi börjar spela. Om gruppen drar iväg åt oväntade håll och ofta överraskar mig som spelledare, har jag troligen inte lyssnat ordentligt. Hade vi diskuterat ordentligt hade jag kanske vetat att de var sugna på en annan sättning/inriktning/innehåll och därför sluppit bli överraskad.
Du har rätt, men jag vill komplettera med att det inte bara är SL som ska lyssna, utan även spelarna - som SL behöver jag lyssna efter om någon eller några av spelarna inte alls verkar sugna på den sorts äventyr jag tänkte köra, men som spelare har man också ett ansvar att lyssna på SL's idéer och hjälpa till att komma överens om en riktning.

Överhuvudtaget är "prata med varandra för faen" mitt huvudsakliga råd vad gäller alla problem i rollspel. Under spelets gång försöker jag undvika metasnack, men mellan spel kan man absolut fråga grejer som "mjo, men hur blir det nu då med din syster? Hur hade du tänkt dig den situationens utveckling? Och vad tror du egentligen om Greve Pattfjärt?" Det gör att man som SL kan förbereda ungefär rätt saker till nästa spelmöte.
 

Ögat

Hero
Joined
24 May 2000
Messages
1,127
Location
Stad OCH land
Prata för faen

Respekt!

Egentligen ville jag citera en del, men jag fattar inte riktigt det här systemet. Jag får helt enkelt anta att det ändå går att förstå vad jag syftar på.

Du har helt rätt. Det är skitviktigt att lyssna på SL. Trots allt är hon/han oftast i ett otroligt numerärt underläge och har (förhoppningsvis) investerat tid och fantasi i spelmötet. Bäst blir det ju om alla vill åt samma håll.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,323
Location
Helsingborg
Re: Prata för faen

Om du skriver [quote-]TEXT[/quote] citerar du texten mellan taggarna (ha inte med bindestrecket). Om du känner dig osäker så använd Svara-knappen, för då får du en meny med val. Exempelvis kan du markera valfri text och sedan klicka på citera-knappen för att citera det stycket.

/Han som ogillar Järnringens forum då de inte har någon meny med
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
Re: Prata för faen

Han said:
/Han som ogillar Järnringens forum då de inte har någon meny med
Själv använder jag, i båda forumsystemen, nästan aldrig "svara"- knappen. Det finns ju en "citera"-knapp!
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Tja, frågan är hur viktig man tycker att spelarnas påverkan är. För min del är jag mer intresserad av att skapa en känsla och en stämning och inlevelse än av att skapa känslan av att man är de som Driver Berättelsen. Jag är lite emot detta med att rollpersonerna alltid ska behöva vara Huvudpersoner med stort H, de kring vilka allt annat rör sig.

Lite så är jag som spelare ocksaå. jag bryr mig inte det minsta huruvida mina handlingar har någon eggentlig effekt i det stora hela, så länge jag får möjlighet att känna inlevelse, leva ut och spela ut min rollperson, känna mig lagom kompetent då och då, ha dialoger med intressanta SLP:er, och framförallt vara med och upptäcka en intressant plot/värld.
Oj... Frågan är då hur jag skall kunna placera mig själv i min filosofi då, eftersom jag är intresserad av båda delar. Främst vill jag att det hela skall nå en viss stämning, och jag vill självklart att en viss grad av inlevelse, som då driver fram denna stämning, skall finnas där. Samtidigt tror jag dock på att spelarna skall ha valmöjligheter och kunna vara med och driva historien. Jag tror på att knyta ihop dessa delar. Jag levererar som SL det huvudsakliga, och varken de tänkt på det eller ej, så kommer spelarna att vrida på detta genom sina handlingar, och smittade av det huvudsakliga handlar de utifrån vad det huvudsakliga bjuder för stämning... Så, i slutändan levererar både SL och spelare stämningen, gemensamt?

Och... Hur kan du leva ut din rollperson om du inte får vara med och styra också? Fast det är klart, jag ser det här, att vara med och styra, i det att jag fullt ut kan spela min rollperson. Om min rollperson vill göra ett visst val så gör denne ju klart det. Annat skulle ju bryta mot den natur/person jag gett honom/henne. Men om jag inte kan göra dessa val, agera som jag vill - igenom vilket också historien svänger - hur gör jag då?
Det är så jag tolkar det här med att spela ut fullt, och det är så jag tolkar att vara med och styra - rollpersonernas val gör ju skillnad... Därför blir jag nu nyfiken på din tolkning, eller ditt spelsätt, kanske man skall säga. Så, hur?

Då förbereder du, om du ursäktar, fel. Jag förbereder alltså t.ex en massa SLP:er - där varje SLP får en bakgrundshistoria, och en agenda, och ett antal relationer till RP och andra SLP:er. Jag förbereder ett antal platser, som jag tror kommer att vara mer eller mindre centrala - jag bygger lukter, känslor, ljud och så vidare. Jag förbereder också, inför varje spelmöte, en grundplot - Greve X tänker hitta på A, B och C medan baronessan Y tänker hitta på D och E för att försöka hindra honom. Rollpersonerna jobbar för Lord Z, och ska försöka fixa situationen.
Hmm... Jag skulle inte vilja säga "rätt och fel" om planeringen. Dock bättre och sämre. Jag ser helt klart att du är av den bättre typen. Respekt! om man nu får uttrycka sig lite tafatt. Jag vill däremot understryka något som jag bara nämner förbigående i inlägget som påvisar min "scenariofilosofi" att även om jag egentligen bara bygger en grundplott, så omger jag ju den såklart även med väsentliga detaljer. Alltså måste SLPs, viktiga platser, relationer osv. göras och antecknas. Däremot kanske du skriver noveller medan jag fyller ett par papper med stödord. Allt detta måste ju finnas, i alla fall i en ruffad grund så att man har en uppfattning om det, även om man tänkt improvisera det stora hela eller har alltihop välplanerat.

Vad jag får är en mindmap, eller typ ett flödesschema, där varje punkt är metikulöst förberedd. Det gör att det finns ganska lite rollpersonerna kan hitta på som egentligen "förvånar". Det är ett flexibelt, gediget ramverk snarare än En Sann Väg. Jag har inte blivit "satt på pottan" en enda gång sedan jag började förbereda på det viset.
Detta är dock det som utgör en jävla skillnad mellan våra filosofier. Eller rättare sagt, emellan olika spelsätt. Men, eftersom det är just du och jag som diskuterar med mest flöde just nu låter jag kalla det våra filosofier. Nå... Du vill ha den mest detaljrike planen, inrutad och riktad i minsta lilla detalj.
Med andra ord, du tycker alltså inte om att bli överraskad?
Kanske är det just det som gör skillnaden mellan de här olika sätten att se spelledarplaneringen. Jag vill utnyttja överraskningen, jag vill ta den från spelarna och göra något eget av den. När de tar en ny riktning tycker jag det är roligt att få ny färg min på grundtanke, och styr den därmed utifrån "färgbytet" mot min egna plan. Jag försöker väva ihop spelarnas agerande med mitt agerande, vi berättar min historia tillsammans, och på så vis blir det allas vår historia. Dock bestämde jag den, jag har alltså sista ordet, jag riktar den... Man kan säga att jag skissar den och så färglägger vi tillsammans. Du vill skissa och färglägga och allt själv, skulle man kunna säga?

Så... I slutändan finns inget rätt eller fel, förutom min inställning att man undervärderar tillfällets direkta fantasi och infall. Den egna fantasin är något jag värderar högt hos varje människa, och infallsfantasin är bland det en mycket intressant bit. Den är här och nu, den är direkt... Och den skapar, den överraskar alla, och alla får känslan av allt följa med i ett oväntat äventyr, både spelare och SL.
... Well, jag uttrycker mig kanske tarvligt, men du förstår, kanske? Hoppas det.

Det är ett flexibelt, gediget ramverk snarare än En Sann Väg. Jag har inte blivit "satt på pottan" en enda gång sedan jag började förbereda på det viset.
Jag tror jag är med. Du försöker förut se så många vägar som möjligt åt rollpersonerna, istället för att tvinga dem att ta en?
Det är ju i och för sig någon slags utrymme för det här jag pratar om fantasin... Fast det blir en planerad fantasi, och till största del något som du som SL är ensam om, då spelarna ändå inte får den absolut fria välmöjligheten.
Well... Ta det inte fel. Jag konstaterar bara för att tänka mig in i skillnaderna, inte för att kritisera. Du tror inte på den där ultimata rollpersonen-styr-friheten, and thats it.

Och jag tror att förberedda historier (alltså bakomliggande plots) generellt är bättre än improviserade sådana. Visst finns det ett mycket litet antal spelledare som faktiskt fixar att improvisera så att det man upplever känns genomtänkt och bra, men det är ungefär lika många som det finns musiker som kan improvisera fram bra och vettiga texter och musik samtidigt som de spelar.
Musiker som övar upp sitt gehör, som lär sig att känna sitt instrument blir väldigt bra på att improvisera. Så, en rollspelare som verkligen känner sig hemma med sin värld och sin plott borde ge detsamma, tycker jag, dessutom ju mer man improviserar desto mer vågar man lita på sig själv. Att inte lita på sin egen tanke låser en, och man behöver slappna av och låta det rinna för att improvisera säger jag. Längesedan jag hade det flödet nu dock. Spelar alltför sällan... Eller ja, spelar ofta, men är numera SL alltför sällan. Men, om ett äventyr som är planerat eller som är improviserat är bättre eller sämre än det andra, det vill jag inte säga bestämt. Det beror nog på personen som SL i sig, dock tror jag inte att det ena eller det andra är märkvärdigt mycket sämre än det andra. Tvärtom tror jag att kvällen i sig avgör en sådan sak. Att improvisera kampanjer är väl dock inte att rekommendera, då de behöver en sådan planering såsom den roman behöver. Att slänga ihop en novell går, ju, men storverk behöver faktiskt sitt. ... Men... Ja, nu tappade jag bort mig, men jag hoppas stycket i alla fall sade något om min tanke.

Jag tror att det handlar om hur man är som individ, och jag ser inte egenvärdet i improvisationen.
Kort och gott... Ja, det är väl så. Dock tycker jag att man inte skall vara rädd för att pröva. Fast, det här beror ju också på hur mycket man väljer att improvisera. Grundplottens viktiga personer och platser bör vara klara, eftersom de ju är en del av grundfundamentet. Men hur man når dit, vad som finns emellan, vad de gör osv. det tycker jag är intressantare att lämna som konsekvens av vad spelarna tar sig för.

Sedan tycker ju jag att det är roligt att förbereda också.
Jo, det är sant. Halva nöjet, eller ganska mer än halva nöjet med att vara SL är väl förberedelsen. Jag älskar också att förbereda. Älskar att skriva överhuvudtaget. Det jag vill säga är dock att detta är inte allt som krävs, eller något som alltid krävs. Om det dessutom hamnar i vägen för att kunna spela alls, så som för tjejerna i Riotminds-inlägget, tycker jag verkligen att man bör slappna av lite och se till fantasin och infallet. Men, numera skriver jag faktiskt det mesta i stödord. Jag arbetar nog mer med plotterna och personerna direkt i huvudet faktiskt. Har blivit så att istället för att läsa bok vissa kvällar släcker jag lampan och ligger och råfantasisar vissa scenarion. Så, man får väl också se till vad varje individ tolkar som planering, och hur noggrant man vill föra den, och i vilken form.

efter efteråt så kom jag påå att jag tyckte att det var aptråkigt att spelleda på det viset. Det som driver mig som SL är att förbereda saker, att hitta på plots och SLP:er och platser och komplexa relationer. Det är vad det är att vara SL för mig, och jag skulle inte vilja bli av med den delen ens om jag kunde.
Ja, vad jag förstått av dig under åren på rollspel.nu så är du väl en gedigen intrigspelare, eller?
Då kan jag också förstå charmen i att verkligen utstaka händelser och länkar på det här viset. Jag är dock mer åt att försöka hålla det jämt mellan de hisnande äventyren och de allvarliga intrigerna. Fast om det gör någon skillnad i tänket kring scenariofilosofi är väl svårt att säga. Kanske...

Men, det är inte min grej helt enkelt.
Well, vad kan man säga. Det är väl inte mer än sanningen. Vi är alla olika. Du, och de flesta här av oss, har ju ärligen testat flera stilar på att behandla scenarioberättandet osv. Men, man skall aldrig vara rädd för att experimentera, tycker jag. Det är en annan del av rollspelshobbyn som jag älskar - att testa, att experimentera och tråckla sig fram föra att söka nya stämningar och nya upplevelser.
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Att spela rollspel är till väldigt stor del en överenskommelse, ett gäng sociala regler som man utarbetar tillsammans. Alltså är det meningslöst att "hamna på pottkanten".
Du är alltså helt emot att man spelar ut sin roll så som den är, om den nu är gravt egoistisk eller av en eller annan anledning går sin egen riktning och vänder om hela scenariot?

Jag menar, den sociala uppgörelsen är väl att spela och ha kul tillsammans och att ta sig igenom olika scenarion, MEN hur, vart eller varför, styrs väl ändå till viss del av att rollpersonerna är de som de är?
En rollpersons trovärdighet ligger väl i att den är sin egen individ med sitt eget beteende och sina egna mål, principer osv. Om en spelare önskar experimentera eller pröva på en annorlunda karaktär som inte följer kodexen att muntert arbeta tillsammans mot vad som nu är det rätta eller ärevördiga, hur ser du på det?

Överhuvudtaget är "prata med varandra för faen" mitt huvudsakliga råd vad gäller alla problem i rollspel.
Naturligtvis. Annars fungerar man ju varken som vänner eller spelgrupp. Men, att inte kunna ingå den roll man vill eller kunna agera så som man tänkt tycker jag inte är något problem. Det är en del av att spela en roll, och om det vänder på vad SL tänkt så tycker jag istället man bör göra en spelupplevelse av det istället för att se det negativt?
 

Simon

Swashbuckler
Joined
10 Oct 2000
Messages
2,602
Location
Malmö/Stockholm
solvebring said:
Ja, det här med hur ett scenario skall vara. Hur ser ni på det?
Skall det vara fullmatade, färdiga episka fläskverk... Är det bäst?
Behövs det?
Räcker inte en grym intrig att bygga på genom samberättandets medel och genom nuet i vad som händer under speltillfället mer intressant, och oftast mer givande?

(...)

Vad säger ni?

Jag hoppas jag inte derailar tråden när jag nu säger hur jag betraktar scenarion, eftersom det kanske skiljer sig från vad du efterfrågar...

Jag resonerar vidare utifrån vad jag diskuterar med Nabu här.

Om jag får lov att tolka "scenario" som förberett material för själva spelandet, med slp:ar, händelser och så vidare, så vill jag å det bestämdaste betrakta rollpersonerna som en del av scenariot, närmare bestämt den allra viktigaste delen. Utöver dem ska gärna scenariot innehålla personer som rollpersonerna har viktiga relationer till, eller sådana som vill saker som går med eller mot rollpersonernas drivkrafter, schyssta platser och miljöer, samt situationer som involverar rollpersonerna och kampanjens tema och som bygger på vad rollpersonernas handlingar, ifall kampanjen redan har pågått ett tag.


Såhär tycker jag att ett "scenario" ska vara för att det ska vara intressant för mig. Tyvärr sorterar det bort i princip alla köpeäventyr som finns, förutom kanske en del konventsäventyr med medföljande färdiga rollpersoner, men med sådana har man ju den inbyggda nackdelen att spelarna inte har skapat sina rollpersoner själv. Vilket för all del inte behöver vara ett problem om man inte tycker att det är det...
 

Grog

Swordsman
Joined
7 Dec 2003
Messages
505
Location
Munchen
Simon said:
Såhär tycker jag att ett "scenario" ska vara för att det ska vara intressant för mig. Tyvärr sorterar det bort i princip alla köpeäventyr som finns, förutom kanske en del konventsäventyr med medföljande färdiga rollpersoner, men med sådana har man ju den inbyggda nackdelen att spelarna inte har skapat sina rollpersoner själv. Vilket för all del inte behöver vara ett problem om man inte tycker att det är det...
Värst vad man var PK idag da... :gremlaugh: Jag haller till stor del med i det att rollpersonerna utgör en mycket viktig del av scenariot. Samtidigt finner jag det oerhört frustrerande när jag läser ett nytt spel som saknar introduktionsäventyr. "Och hur har de tänkt jag ska använda alla fancy pancy Feats, Keys och Charms of Veneral Itching of Doom?" Att som spelare fa en premade roll är sjukt trakigt da jag som spelare har begränsade möjligheter att sätta färg pa rollen och därmed storyn. Kreativiteten är stympad.

Vad tror ni om detta istället, det är ungefär sahär jag gar tillväga när jag skapar scenario:
1. Bestäm Känsla.
2. Bestäm Vad du vill ha sagt.
3. Bestäm Tema.
4. Bestäm Setting.
5. Skapa en grundplott, och tänk hur 1. och 2. kan uppnas beroende pa hur spelarna agerar.
6. Fyll i spelledarens huvudroller.
7. Avgör vilka typer av roller som spelarna ska ha, samt hur manga karaktärer som behövs till detta.
8. Fyll pa med biroller, och skriv ned relationer till antagonisterna, protagonisterna samt övriga biroller.
9. Skapa platser kring 5., 6., 8.
10. Välj eller skapa spelsystem.
11. Bjud hem spelarna, och säg att jag behöver en aggressiv person, en som har kopplingar till domarkaren etc, och làt spelarna plocka dessa bitar och bygga sina roller.
12. Modifiera föregaende punkter efter behov.
13. Ge alla viktiga personer och platser ett leitmotif och programmera mp3-spelaren.
14. Ring spelarna & beställ pizza (Viktigt!).
15. Spela.

übrigens tycker jag K5:AI verkar riktigt kul. Och att Changeling's Pledges är guld.

/Grog - kanske exemplifierar om inspirationen infinner sig.
 

Simon

Swashbuckler
Joined
10 Oct 2000
Messages
2,602
Location
Malmö/Stockholm
Nabu said:
Personligen så kör jag så gott som alltid på en stil som liknar kranks. Det vill säga jag börjar med att göra en kort sammanfattning av scenariot (ungefär något som »Rollpersonerna är en del av Träsklands motståndsrörelse och gör vad som krävs«). Sedan bestämmer jag "komplikationen"/"temat" (vilket kan vara »Vem går att lita på?«, »Vad är egentligen sant?« eller någon liknande frågeställning). Därefter förbereder jag ett antal SLP:s (som jag brukar kalla aktörer) ordentligt, med värden, agendor, personligheter etc. varefter jag förbereder ett antal underhuggare/grupper av underhuggare som sammanfattas av enkla värden och agendor (mer som idéer till agendor). Från grupperna kan jag sedan improvisera fram specifika individer utan allt för stora problem om det skulle krävas (dessa improvisationer brukar jag sedan göra om till aktörer vid nästa tillfälle, om jag tror det krävs). Tillsammans med grupperna/underhuggarna förbereder jag platser som är viktiga för dessa grupper, resten av platserna brukar jag lämna åt improvisationen.

När dessa förberedelser är gjorda brukar jag bara behöva "sit back and watch", då aktörernas agendor och personligheter (huvudsakligen) driver storyn frammåt utan att jag behöver fundera på det, så jag kan fokusera på att rollspela mina SLP:s och iakta rollpersonerna (spelarna). Det här är alltså besläktat med det fenomenet som tidigare nämnts någon gång där en författares berättelse "skriver sig själv" eftersom den bara kan skrivas på ett vis. Det är såklart möjligt att denna stil kräver en specifik spelartyp, som hjälper till att driva storyn på ett eller annat vis, och ibland så kan jag känna att jag måste engagera mig lite mer för att försöka få ett driv, men det är inte ofta.

Vad jag har märkt är att scenarion som jag förbereder på detta vis ofta blir betydligt mer intressanta (och för ärlighetens skull också mer dramaturgiskt korrekta, om man nu kan säga att det finns en sådan term inom rollspel) än vad jag kan lyckas framställa om jag försöker producera en specifik story. Det gäller helt enkelt att se möjlligheterna i allt som händer, varför jag har lite svårt att få mitt huvud runt det här med att "spela för storyns skull", alltså att välja att exempelvis misslyckas med något för att man tror att det är bra för storyn; jag brukar finna att -allt- kan vara bra för storyn. (Men den senaste punkten är egentligen en parantes om min egen smak, liksom allt annat insåg jag).

Jag kan även nämna att jag (likt krank) egentligen inte har något emot rälsade äventyr, så länge som de rälsas inom illusionen (dvs metarälsning = nej tack!).

/Nabu, som likt Solvebring egentligen inte har så vid erfarenhet
Hmm, här bad du mig kommentera det här inlägget, vilket jag gärna gör, men du får nog ge mig någon fråga eller så att jobba med. Annars har jag inte så mycket annat att säga än, "heja, du verkar ha hittat en metod du gillar, gött, kör hårt!". :gremsmile:
 
Top