Nekromanti Apocalypse World!!

[Markehed]

Det här blir nog ett köp för mig. Synd bara att mitt kort har blivit skimmat och spärrat vilket gör att jag får vänta ett par dagar. Har för övrigt hört att Malmö är en var väldens skimmingtätaste städer.

 

[Nässe]

AW igår kväll- överfett!!!

Försov mig till jobbet eftersom jag satt uppe hela natten och läste AW- min första impuls när jag vaknade var att titta på klockan för att se vilka konsekvenser jag kunde välja på movet Försova mig... Överstört...

 

[Christoffer]

Nice! Ni spelade? Berätta!!

 

[Nässe]

Shit, var ska man börja…. Simon var MC. Hag spelade en biker som hette Stinky Sam och som ut som Iggy Pop med busted face. Mina femton mc-killar var ett gäng savages med en massa homosexuella relationer- samt plundrande, grymma, upproriska, våldsmma jävla kräk.

Innan spel hade gänget misslyckats med ett uppdrag för en Hardholder som hette Roarke. Då vi brände ner ett ställe och plundrade så plockade vi upp en smal tanig typ som var Håkasn karaktär en Brainer vid namn Smith. Ingen i gänget visste att han var en Brainer.

Att göra karaktärerna tog typ 10 minuter, sen tio minuter till på förberedelser, och sen var vi igång. Istället för ett lugnt utforskade förstapass blev det en jävla berg- och dalbana som slutade i att rollpersonerna försökte döda varandra. Gänget brände ner stället vi var på och tog alla som slavar. Brainern stack åt ena hållet och vi åt andra och kampanjen tog slut där och då. Askul!!!

Shit vad det snowbollar iväg bortom ens kontroll, så jävla fett med MC-hardmoves. När vi tog oss in på skådeplatsen en palissadomgärdad by styrd av en Hocus- så manipulerade jag deras Hocus för att ge gänget ett tält, och jag fetmisslyckades. Men Hocusen sa bara ”visst, ta tältet där borta” och man bara i magen- faaan vad det här kommer att smälla men jag vet inte var när eller hur… Tills Håkans karaktär fick uppleva en Announce future badness- och såg dem förbereda att omgärda vårt tält med taggtråd och bränna oss inne. Sagt och gjort, de försökte bränna oss inne- blev en fet jävla strid.

Innan dess hann Smith ha sex med en kultist som ville göra smith till kultledare, bla, bla massa feta saker hände

Snabb fet okontrollerbar action av händelser, beslut och obehag….

Några reflektioner
- man får erfarenhet jävligt fort…
- fan vad feta karaktärerna är när man fattar hur de funkar- movsen är ju briljanta!
- Man är jävligt bra…
- Brainern är så asfetmäktig
- Vi hamnade fel som gjorde karaktärer som inte brydde sig om varandra elelr var allierade- att slåss med varandra kändes sådär kul, eller så hittade vi inte helt rätt sätt att göra det på- det var fett och så och hände koola saker i striden- jag använde en moves för att få en biker att plocka upp en handgranat ur sin väska för att kasta över muren där Smith gömde sig. Smith psykade bikern att plocka upp handgranaten, dra ut splinten och hålla i den… Nästa gång ska vi ha tydligare allianser eller beroende mellan karaktärerna
- Förstapass- papepret som SL ska fylla i känns fortfarande rätt svårt att fatta, vad innebär de olika thirst, hunger etc och hur skiljer man ut vilken drivkraft en viss slp har?
- Det är asspännande att misslyckas på slag!
- Att ha ett gäng är lite en resurs men mest ett fett jävla kul obehag

 

[Christoffer]

Låter riktigt grymt! Hur många var ni? Var det bara pangtjoff som ni drog iväg åt något håll? Eller var det överenskommet att sparka loss hårt?

First session sheet kan nog vara svårt om man inte tar det lugnt första spelmötet, kan jag tänka mig. Men, är inte placeringen av SLPs framförallt hur de står i förhållande till rollpersonerna mot de olika sakerna. Ex. Ditt mc-gäng måste fylla på vattenflaskorna inför att jaga efter kultisterna flytt ut i öknen, SL frågar dem vart de hämtar vattnet. Säger de något namn i staden, står han mellan dem och thirst. Eller, så tolkar jag det. Sen utvecklas SL Fronts utifrån det mellan spelmötena...

Men, låter otroligt ballt! Sugen på att skrota allt och köra AW nu!

 

[Nässe]

Vi hade bestämt att dra igång vår Burning Empire kampanj igår, men skrotade den och körde AW istället....

Vi hade faktiskt bestämt att köra by the book- det var helt överaskande att första sessionen inte blev en långsam start på något större utan en fet smäll istället. Vi drev absolut inte aktivt mot att höja stakes och få till feta konflikter- så det var coolt att det blev så ändå, och lite olyckligt att vi missat att knyta ihop våra karaktärer bättre innan spel.

First session sheet kan nog vara svårt om man inte tar det lugnt första spelmötet, kan jag tänka mig. Men, är inte placeringen av SLPs framförallt hur de står i förhållande till rollpersonerna mot de olika sakerna. Ex. Ditt mc-gäng måste fylla på vattenflaskorna inför att jaga efter kultisterna flytt ut i öknen, SL frågar dem vart de hämtar vattnet. Säger de något namn i staden, står han mellan dem och thirst. Eller, så tolkar jag det. Sen utvecklas SL Fronts utifrån det mellan spelmötena...

Ah, då förstår jag lite, lite bättre, men jag tror jag måste läsa det igen, och få prova på i spel, känns lite luddigt...

Men, låter otroligt ballt! Sugen på att skrota allt och köra AW nu!

Ja!!!

 

[Hans E Magnusson]

Men, låter otroligt ballt! Sugen på att skrota allt och köra AW nu!

Ja!!!

NEJ!

 

[Nässe]

Men, låter otroligt ballt! Sugen på att skrota allt och köra AW nu!

Ja!!!

NEJ!

eh, eh, okej dårå...

 

[Simon]

Jag säger det utifrån någon form av genomsnitt från alla typer av rollspel jag har spelat eller läst. Intrycket är då att AW är mer förberedelsekrävande än genomsnittet. 1st Session worksheet exempelvis.

Och numera har jag, om nu min personliga preferens är relevant, låg tolerans mot spel som kräver mycket formaliserade förberedelser - speciellt om jag är spelare. Jag har helt enkelt inte det livet längre som gör att detta känns kul. Jag vill hellre spela. =)

Så känner jag också. Inga förberedelser=teh shit, där jag har stått de senaste många åren. Grejen är att AW fyller det behovet exakt. Det tar, som Nils skrev, typ tio minuter att göra rollpersoner, säg mellan en kvart och en halvtimme inräknat spelare som tittar på karaktärstyperna för första gången ifall de är veliga. Sen tio minuters presentation av rollpersonerna och lite frågor från spelledaren. Sen är man igång.

Som jag upplevde 1st session worksheet så var det i princip ingenting mer komplicerat än ett anteckningsblad med namnlista och liknande vid sidan. Hunger, Decay och det där såg jag mer som en riktlinje och ett stöd för att bygga fronter inför andra passet, men inte egentligen nåt som är såvärst viktigt under första passet. När man hittar på en slp så skriver man den vid något ord som verkar passa.

Sen kräver nästföljande spelpass lite mer förberedelse. Men jag, så hemläxehatare jag är, känner mer att det handlar om att samla ihop korten efter passet som var, och dra lite slutsatser från det som hände och hitta på lite grejer som kan hänga ihop med det vi sett i spel. Nu har jag ju inte gjort det ännu, eftersom vi brände ut den här kampanjen efter första passet. Men jag tror inte att jag kommer uppleva den biten som en börda, eftersom man redan är igån med spelet. Det viktiga för mig åtminstone är att det inte kräver någon förberedelsebörda för att komma igång med spelet.

 

[Simon]

Sorten är liksom varken indie eller trad, på nåt sätt, i alla fall är det inte ett sånt där förhandla-stakes-före-slaget-spel som the forge brukar spotta fram. Det ska spelas och spelledas på ett sätt som i alla fall jag associerar till old school eller trad-spel: spelarna säger vad deras rollpersoner säger, tänker och gör, spelledaren säger vad allt och alla runtomkring gör och hur det är.

Får jag bara fråga, på vilket sätt skiljer sig det från Solar System egentligen (eller hur er grupp spelar SS)? Det är så jag spelar Burning Wheel. Så jag spelar Sorcerer. Så jag spelar In a Wicked Age. Visst, det finns skillnader beroende på hur regelsystemen är uppbyggda (som att förhandla stakes tex). Men att spelaren säger vad sin karaktär gör, säger och tänker och spelledaren säger resten, så spelar jag alla dessa spel och så skulle jag också spela Solar System om jag spelade det.

Well, det är egentligen ingenting som ligger i Solar System i sig självt, men vi har dragit ganska hårt mot att spelarna är fria att definiera saker utanför sina rollpersoner, kasta sig in i att spela slpar i varandras scener och, på sistone har vi ju dessutom fördelat spelledandet helt och hållet på gruppen.

Men det finns en skillnad i hur spelen är skriva också, eller hur de formulerar sig kring relationen spelare-rollperson. Solar System pratar ju om "character advocacy", att spelaren är rollpersonens talesperson vid spelbordet, som jag uppfattar det. Det finns alltså en viss grad av metatänk som spelreglernas text öppnar för. I gamla Shadow of Yesterday, som ju Solar System bygger på, så är ju spelexemplen överlusade med att spelare pratar om sina rollpersonen i tredje person. "Min rollperson gör si, min rollperson gör så." Det bidrar ganska hårt till en inställning till spelet där man runt spelbordet säger saker som "vore det inte fett om det här och det här hände nu?" I någon mån kräver ju faktiskt arbetet med nycklarna att man pratar på en rätt hård metanivå.

Där arbetar AW på ett helt annat sätt. Där står det ju uttalat att det inte är frågan om "advocacy", utan att man ska spela sin rollperson som man tror att hon skulle agera om hon var en verklig människa och apocalypse world var verkligheten. Den grejen pushade jag spelarna med ett par gånger igår, när de började dra åt att vara duktiga och ansvarstagande, så att det vågade agera som rollpersonerna borde. Jag tror att det var en bra sak, kanske till och med en befrielse för spelarna. Även om det nu ledde till att de gjorde sitt bästa för att försöka ha ihjäl varandra.

 

[Simon]

Låter riktigt grymt! Hur många var ni? Var det bara pangtjoff som ni drog iväg åt något håll? Eller var det överenskommet att sparka loss hårt?

Nejdå, jag befann mig som vanligt i ett mer eller mindre dolt tillstånd av panik över alla nya regler och riktlinjer jag försökte jonglera i huvudet, så jag gjorde mitt bästa för att ta det lugnt och ändå inte göra rollpersonernas liv tråkiga. Det var ren snowballing, att det som hände väckte reaktioner som ledde till reaktioner som ledde till reaktioner. Första tredjedelen av passet kämpade jag lite med att försöka hitta på saker jag inte själv tyckte var åt helvete för töntiga, men sen hade man en rätt tydlig situation och då rullade det framåt av sig själv. Och sen rullade det fortare. Och sen fortare!

Pure madness.

First session sheet kan nog vara svårt om man inte tar det lugnt första spelmötet, kan jag tänka mig. Men, är inte placeringen av SLPs framförallt hur de står i förhållande till rollpersonerna mot de olika sakerna. Ex. Ditt mc-gäng måste fylla på vattenflaskorna inför att jaga efter kultisterna flytt ut i öknen, SL frågar dem vart de hämtar vattnet. Säger de något namn i staden, står han mellan dem och thirst. Eller, så tolkar jag det. Sen utvecklas SL Fronts utifrån det mellan spelmötena...

Som jag skrev i svaret till Marco så använde jag bara det som ett anteckningsblad med en namnlista. Nästnästa gång jag spelar en 1st session så kommer jag nog ha mer konkret nytta av bladet, eftersom jag då kommer ha erfarenhet av att ha skapat hot och buntat ihop dem i fronter.

 

[Christoffer]

eh, eh, okej dårå...

Äh, lyssna inte på Hans, han är bara orolig att vår Burning Wheel-kampanj skall gå och dö på grund av det nya glänsandet...

 

[Simon]

eh, eh, okej dårå...

Äh, lyssna inte på Hans, han är bara orolig att vår Burning Wheel-kampanj skall gå och dö på grund av det nya glänsandet...

Oroa er inte, på två röda kommer ni ha börjat göra ett BW-hack till AW, och så får ni båda två samtidigt!

 

[Nässe]

Två AW-pass till under kappan- fan vilket kul spel- shit, jag går på gasmoln....

Kom och tänka på en asviktig spelledarteknik (med tanke på de spelledartekniktrådar som skrivs och som jag läser med stor behållning) som helt räddade min insats som SL i vår session- fucking lyssna på dina spelare.... tänk inte på allt skit som man ska göra, vad man vill se hända, hur man ska fucka upp deras liv, i nästa, och näst-nästa scen, lyssna här och nu- mindfullness-SL:ande.... Lyssna och var nyfiken och bygg vidare, så jävla enkelt...

Något annat som AW visar är att man kan låta vilken skit som helst hända, i vårt fall senast en helt oprovocerad bilbomb- som får saker att kicka igång, och sen bara bygger man utifrån det...

AW är fan improvisations-SL:andets GUUUUD

och ja, såhär jävla mycket svär man om man spelar AW....

 

[Nässe]

En tanke jag fått om AW, vilket kanske ingen är intresserad av, men det skiter jag i...

ÄR i alla fall att det implicit antyds att man ska använda en spelledarteknik som handlar om att fullständig backstory authority eller snarare situation authority, om det finns något sådant.

Spelledaren kan och ska säga- "okej, du och du befinner er ute i vildmarken, ni är barrikaderade bakom en bil och blir beskjutna- vem skjuter på er, och vad fan har gjort att era dumma nötter till arslen tagit er ut från den trygga holden till vildmarken just innan solnedgången då landet kommer att myllra av blodtörstiga nattkannibalhundar?"

Spelarna har då liksom ingen rätt att säga "nej, jag skulle aldrig vara där ute, eller nej, jag gick faktiskt och letade efter mekanikern på verkstaden..."

Jag har tidigare använt lite sådant när vi gjort karaktärer "du har en bror som hatar dig, han råkar också vara inkvisitor...", eller i de inledande scenerna. "Ja ni står faktiskt och hukar bakom en klippa och hånglar då vattnet krusar sig och en demon reser sig upp ur vågorna"

men inte under pågående kampanjer, mitt i spel, mitt i själva handlingen- det har liksom känts heligt att inte bygga något mitt ur luften och inte som SL ta den makten över rollpersonerna.

Vincent skriver i AW att man gärna kan säga att en snubbe "...som heter vadå?" kastar sig på dig och försöker döda dig, "...varför hatar han dig- vad har du gjort för att förnedra honom så totalt?"

Jag tycker det är en jävligt grym teknik nu när jag börjar använda den lite, lite mer för varje spelpass. Spelaren tvingas hela tiden definiera saker om sin karaktär, och man katapulteras in i spännande situationer som varken spelare eller spelledare har kontroll över. Senast vi spelade dök rollpersonernas (som är bröder) syster upp (som ej etablerats alls av spelarna) och jag frågade Simon- "varför upplever hon att du är den person som svikit henne mest i hela hennes jävla liv?"

Varpå han tvingades tänka efter- vad skulle Wilson kunna ha gjort mot henne? Fett kul.

 

[Christoffer]

Överlag är det mycket trevligt med hård sceninramning tycker jag. Det var nog Sorcerer & Sword som öppnade upp mina ögon för den typer av rätt offensivt SL:ande, jag har inte praktiserat det speciellt mycket, men oj oj vad jag diggar det när jag tänker på det. Just den här rytmen som kommer utav att SL greppar en rätt stor makt, sätter en scen utan någon input från spelarna, släpper makten och ser hur scenen spelas ut, klipper den, sätter en ny... osv.

Nya Trollbabe är också väldigt tydligt med detta, säger spelarna att de gör något som en uppstart till en scen, så sätter SL en scen med utgångspunkt i detta, men behöver absolut inte följa den begärda scenen alls. Ett "Jag går till marknaden för att träffa Angil" kan lika gärna innebära en scen "På väg genom skogen så...". Angil kanske aldrig ens kommer finnas med under spelmötet. Inget fel i det. Och, om spelaren inte begär någon scen, är det samma sak som att säga till SL, "kom igen, hit me!" och SL har rätt fria tyglar att göra vad som.

Varpå han tvingades tänka efter- vad skulle Wilson kunna ha gjort mot henne?

För egen del skulle det vara en viktig del att lämna det så pass öppet att man faktiskt kan säga "Jag har inte svikit henne! Jag har fan alltid funnits där för henne!" men uppenbarligen är det något som har skurit sig eller missuppfattats mellan karaktärerna....

 

[wilper]

Spelled genom att ställa frågor.

Mmm, att spelleda genom att ställa frågor rockar.

Men, beroende på hur man ställer frågorna kan det bli att man som SL spelar spelarnas roller åt dem. Vilket kan slå jävelfel om man inte har lite fingertoppskänsla.

För den som är intresserade av spelledande genom frågor är Lady Blackbird ett guldspel, man får testa konceptet på en kväll och allt är förberett.

 

[Simon]

Varpå han tvingades tänka efter- vad skulle Wilson kunna ha gjort mot henne?

För egen del skulle det vara en viktig del att lämna det så pass öppet att man faktiskt kan säga "Jag har inte svikit henne! Jag har fan alltid funnits där för henne!" men uppenbarligen är det något som har skurit sig eller missuppfattats mellan karaktärerna....

Ja precis, fast där gäller det ju att hitta en öppenhet som spelare som motsvarar den öppenhet som det här spelledandet kräver. Och lite smartness. Så att man, om man faktiskt inte vill gå med på den synbara betydelsen av spelledarens påstående om ens karaktär, kan svara "jag har aldrig svikit henne, men jag gjorde det här och det tog hon som ett svek".

Öh, jag inser att ingen har hävdat motsatsen. Bry er inte om mig om ni inte har lust!

 

[Christoffer]

Nu har jag egentligen glömt 80% av vad jag tänkt, men det viktigaste minns jag, så här kommer det.

Där står det ju uttalat att det inte är frågan om "advocacy", utan att man ska spela sin rollperson som man tror att hon skulle agera om hon var en verklig människa och apocalypse world var verkligheten

Är det verkligen en skillnad? Jag har alltid läst in advocacy så som just att jag som spelare talar för min karaktärs intressen så som en advokat för sin klient. Dvs inte min karaktärs intressen utifrån ett större perspektiv där jag är författare eller regissör, utan min karaktärs intressen så som karaktären skulle uttrycka dem om jag satte mig ner och samtalade med honom. För mig är detta a och o i spelsammanhang. Att spela CoC utan att spelare faktiskt företräder sina karaktärer och lite skrattandes tvingar dem in i sanityförlust och ond bråd död. Då dör spelet för mig. På samma sätt i Burning Wheel om din karaktär har en relation så vill jag att relationen skall vara viktig, inte något som du bortser från när det passar utan du företräder din karaktär, lyssnar till dennes känslor för sin relation, och agerar utifrån detta. Och, det är väl egentligen vad man gör när man företräder sin karaktär, tycker jag. Och, det är väl också vad man gör när man är sin karaktär. Kan jag tycka.

Vad jag egentligen vill säga är nog: Jag har svårt att identifiera den stora skillnaden av att tala som sin karaktär och tala för sin karaktär. Jag tror att den finns där, men jag tror att den är rätt glidande och rätt marginell och inte direkt är en kvalitativ skillnad.

Däremot, det är ballt att det faktiskt kommer ett spel som tycker hårt på förstaperson, du är din karaktär och spelledaren skall inte säga "Simon, hur agerar Winston när kulorna viner..." utan "Winston, hur..." och det är balla grejer. Jag är förvisso rätt förtjust i det förskjutna som sker med tredjeperson, men jag glider alltid in i förstaperson av rent automatik när jag spelar.

Sen var det något jag hade färdigt i huvudet och skulle säga om vad jag fann var riktigt trevligt när jag läste AW, och tror det var ungefär detta, även om jag då hade det formulerat på ett snittsigt sätt men nu bara skriver ner det rakt av: En riktigt ball grej är att det inte längre är något snack om konfliktresolution och skit. Det gäller iofs alla Vincents spel kan jag tycka, Dogs kanske det gäller minst, men i Poison'd och AW är det så grymt tydligt, gör saker i fiktionen, och när vissa nyckelgrejer sker, då rullar vi tärning. Det är vrålhett tycker jag. Och just att du MÅSTE göra det, du kan inte bara luta dig tillbaka spela "spelet", man spelar spelet genom att agera i fiktionen. Det är hett. Det är nog det bästa som drabbat rollspelshobbyn på år och dar och jag hoppas det smittar av sig på allt och alla.

 

[Christoffer]

Öh, jag inser att ingen har hävdat motsatsen. Bry er inte om mig om ni inte har lust!

Precis! Ha! Och, vad är bättre på wrnu än när alla håller med varandra och bara är glada!