Jag tror inte de är aktivt ointresserade av att testa en annan spelstil, utan spelar som de gör av gammal vana. Ingen av dem spelade på 80- eller 90-talet. De har som sagt formats av Symbaroum och Call of Cthulhu.
Jag tycker inte heller att det är ett dugg underligt. Men jag är mycket nyfiken på varför vissa personer, i min bekantskapskrets främst ungdomarna, kan ta samma rollspel och göra något distinkt annorlunda med dem. Är det bara att experimentlustan är större när man är ung och riskaversionen mindre?
För att hålla sig till ämnet var det i betydligt högre grad så vi spelade innan vi "tänkte så jävla mycket". Idag spelar vi inte så alls, till stor pga av att spelen erbjuder så fasligt många redskap, regler och stöd för att undvika det. Skulle säga att när det gäller tongivande stora spel från Sverige så får man verkligen leta för att hitta spel som uppmuntrar detta. På rak arm kommer jag inte på något men drar till med Symbaroum, som jag dessutom tror att @Rangertheman spelat en hel del.
Vanans makt är onekligen stark. Det tog ett bra tag för min lokala spelgrupp att vänja sig när vi växlade över till en OSR:igare spelstil men när det väl var gjort tyckte alla att det blivit roligare att spela. Det har även varit tydligt att andra personer haft andra vanor när vi värvat nya spelare till gruppen. Ibland har det varit sådant som jag tycker är självklart som någon annan gjort annorlunda. Rollspelande är verkligen fullt av variationer, både små och stora.
Det finns ju också tusentals dataspel som uppmuntrar den sortens spelande, vilket säkerligen bidrar. För att inte tala om alla brädspel. Alla sorters spel och sporter som inte är rollspel utgår ifrån att du spelar såhär. Men alla rollspel där rollpersonerna är en grupp som försöker klara av gemensamma mål, och där det inte är trivialt enkelt att nå dessa mål, har en struktur som lutar åt det hållet. Sedan, som sagt, betyder det ju inte att man måste spela så eller att det är tänkt att spelas så.
Vilka redskap, regler och stöd menar du styr bort från ett pärlband av utmaningar som ska lösas på bästa sätt?
Till att börja med kan man ju plocka bort pärlbandet av utmaningar.
Ja, dataspel i betydligt högre grad, vågar jag påstå. Även om jag håller med om att spelande kan se ut på det här viset så är det mycket riktigt något man väldigt ofta tar med sig in i spelet. Jag och @entomophobiac har många gånger diskuterat huruvida spelet är dess äventyr eller inte, och det är väl en fråga om perspektiv, men min tes är att detta är ett självfördtärkande beteende som egentligen inte får så mycket bränsle från spelen i sig, utan mer från konventioner och en bunt stilbildande kampanjer.
Det är ju också en fullt funktionell och givande spelstil. OSR grundar sig ju på den här sortens spelande. Så spel som riktar sig mot eller influeras av OSR-rörelsen torde ju vara byggda för att möjliggöra det.
Det jag menar är att allt spelande grundar sig på detta. Det som Edwards kallade murk, alltså hela den här soppan av konventioner, husregler och antaganden, har än idag inte har definierats eller likriktats på ett gott sätt. "90s games" kallade 2097 det för och jag håller ju med. Alltså, den här sortens spelande som @entomophobiac efterfrågar är fullt möjligt bara man skalar bort det här. Det är ju precis det @Rangertheman pratar om. "Varför spelar vi på det här viset? Det uppmuntras ju inte av spelen?".
Ialf inledningsvis, men skulle säga att man kan ha dem men kanske ska man vara bekväm med att bara spela sina SLPs och inte rälsa i något mindre först? För någonstans kommer ju de stora kampanjerna bara man spelar liksom. Burning Yoon Suin-kampanjen vi körde över 28 eller 29 spelmöten var rejält episk för mig, gudar dog, riket räddades, odöda häxor skickades till en mer permanent död, osv. Väldigt stora skeenden och väldigt mycket att det inte var något som någon visste skulle bli för alla spelade bara sina karaktärer. Jag hade såklart preppat en backstory, men en backstory med hemligheter från rikets historik och lite sådant som länkade in bägge karaktärerna på olika vis, men det var också bara historia, det påverkade hur jag spelade olika SLPs men inte alls vad som skulle ske. Men ja, man måste ju vara trygg med att inte kontrollera, spela i stunden, jamma loss med bandet.
Ja, exakt skit i [strikt rälsade] kampanjer. Vill du använda dem så plocka russinen ur kakan.
Jag slog fummel på min läsförmåga. Det här cirkeltänkandet, hänger det samman med balanseringen du försöker göra?
Ja, jag försöker inte att preppa för mycket/för länge. Men om det ska blir bra, så måste motståndet vara lagom svårt. Och det är svårt. Sista tiden har mina spelare kört över allt motstånd, och det är inte hela världen, men lite tråkigt i längden. Så när jag väl har optimerat klart motståndet så har jag inte så mycket tid/ork över för mjukare aspekter.
Hur ser striderna ut undrar jag? Har du målet att fienden ska dö/nedgöras eller låter du striderna innehålla svåra val. Att klocka, vilket gör att spelarna måste välja. Du kan välja att lägga tid på att slåss, men varje runda du väljer att slåss är tid som du aldrig kan återfå och använda för att förhindra att föremålet/personen skickas ned i avgrunden. Du kan ta striden nu, men om 2, 5 eller 6 rundor så kommer fördämningen att brista om den inte förstärks vilket kommer skölja bort flertalet samhällen i området. Väljer du att använda rundor på strid har du mindre tid till att använda ritualen för att säkra dammen så byarna kan utrymmas osv.
Varför inte preppa obalanserat men sandboxigt/fishtankigt?
Alltså, jag måste väl få säga att det varierar.
