Jag har alltid fascinerats lite av folk som hade roligare när de spelade rollspel som unga än de har nu.
Jag har en betydligt djupare och mer meningsfull upplevelse av att spela rollspel nu jämfört med på 80-talet. Totalt sett är det väldigt mycket bättre nu än då. Men jag kan sakna den lättsamma underhållningen som rollspel också kan vara.
Om det är hönan eller ägget vet jag inte, men för vår del tror jag det till stor del kan hänga ihop med att vi mest spelat Symbaroum och Call of Cthulhu. Det är mycket social interaktion, mysterielösande, karaktärsspelande, och trots förekomsten av monster och kosmiska gudar är spelen tämligen jordnära. Det är seriöst helt enkelt. Och vuxet. På det följer också att man som spelare ogärna vill förlora rollpersonen som man så omsorgsfullt format för att passa spelet och spelstilen. Det hjälper inte att bara byta spelsystem, eftersom seriositeten lyser igenom. Spelarna tittar på rollformuläret och funderar på vad de kan göra, istället för att bara göra något, vad som helst. Eller ännu värre: att det blir en diskussion kring bordet vad reglerna tillåter och inte.
Prepp eller inte prepp tycks inte spela så stor roll för oss. Både Symbaroum och CoC utgår rätt hårt från äventyren/kampanjen, vilket i sig är en form av prepp. Men även när vi körde Fantasy World helt utan prepp var det social interaktion, mysterielösande, karaktärsspelande och tämligen jordnära. PbtA kastar berättelsen i olika riktningar, men förändrar inte tonen i sig.
Sedan hör man om ungdomarnas kampanj, lyssnar på Fool's Gold: Sands eller tittar på Delicious in Dungeons som ett rollspelsäventyr och inser att vi verkligen inte tar ut svängarna särskilt mycket.