Jag har funderat på att göra ett "äventyr" baserat på erfarenheterna av när jag körde med ungarna. Äventyret är en karta. Punkt. Stats är inte så noga. Eller sammanhang. Eller bakgrund.
En återgång till när man var mentalt och intellektuellt ofärdig på det viset, skulle jag säga. Det vill säga, det går inte. Eller kanske någon sorts självhypnos? Gå i barndom?
Jag har en betydligt djupare och mer meningsfull upplevelse av att spela rollspel nu jämfört med på 80-talet. Totalt sett är det väldigt mycket bättre nu än då. Men jag kan sakna den lättsamma underhållningen som rollspel också kan vara.
Det här har jag tagit fasta på i prep till Tenra Bansho Zero. Har skaffat mig såna smala post-its som är tänkt att användas för att skriva ortsnamn och liknande och sen själva välja var de ligger i förhållande till varandra under spel. Enda som är "fast" är huvudstaden där saker börjar. Tror det kan bli ganska coolt.
Den här tråden, och såna här trådar, understryker verkligen för mig att min start i rollspelsvärlden nog var rätt atypisk. Jag vill verkligen inte tillbaka till den spelstil min första grupp hade, den var (skulle jag i efterhand säga) rätt dysfunktionell på väldigt många sätt. Och att jag fortsatt med rollspel är nog mer för att det var ett socialt sammanhang där jag inte var aktivt utstött, ett sammanhang där jag fick vara med, än att just rollspelandet i sig var sådär superkul.
Så som jag spelade på mellan och högstadiet var ju inte alls så jag var fast i hur jag föreställde mig något, utan vem det nu var här som skrev att för att sluta tänka så jävla mycket så var det bra att se saker som content istället för system, jag är inne på precis motsatsen. Vad man måste lära sig eller göra är ju att bara agera och sen se mötet med resolutionen som det roliga och överraskande, trodde jag att jag kunde skapa en flodvåg men endast en kopp te, so what? Var flexibel i idéen om vad vi spelar och låt mötet med andra spelare och system forma den är idéen konstant. Skulle säga att ha en fix idé eller fast bild av vad något ska vara är recept 1a till värdelöst rollspelande.
Kanske om du ser det som ett oneshoot, men om man istället tänker på det som världen så blir det ju något mycket mycket större, framförallt efter 10-20 spelmöten där man skalat upp trollbruden så hennes ageranden kan påverka hela regioner...
Syftar mer på startpunkten. Att det utvecklar sig över tid är en bonus!
Jag har som regel att jag förväntar mig att spelarna kan reglerna för allt dumt de vill hitta på. Det tänker jag och orkar jag inte läsa. Vill du ha en feat som gör att du kan tumla runt hela slagfältet för att undvika attacker får du hålla koll på hur den fungerar. I många spel har jag minst en spelare som kan reglerna lika bra som mig och jag använder oftast den personen som ett bollplank om jag skulle behöva regeltolka något.
Ja jo men jag kommer ihåg också att jag kunde ha enormt tråkigt när jag spelade för någon hade byggt en cybermonster i Cyberpunk som tålde allt och sprang runt och dödade alla fiender medan man själv hade en fattig pistol och kände sig misslyckad. Så det hade sina för och nackdelar.
Kan spelet ta rollpersonen ifrån spelaren utan dennes medgivande? Finns det regler som kan ha ihjäl din rollperson fast du inte vill att hen ska dö? I så fall uppmuntrar du ju försiktigt spelande, oavsett vad du säger. Mitt råd är att du gör det explicit att ingen rollperson kommer att dö utan spelarens explicita medgivande.
Är de befintliga spelarna alls intresserade av en annan typ av spelande? Är de inte det går det knappast att locka dem att spela på ett annat sätt. Om du vill spela på ett annat sätt bör du i så fall värva nya spelare.
Det är det vi kör på. Spelaren får bestämma. Men jag tror de är rädda för att misslyckas och att även en räddad rollperson skulle ses som ett misslyckande.
Det här upplever jag från och till i rollspel. Vad är det som gör att det tankesättet uppstår i rollspel? Är det symptom på vad rollspelet lägger fokus på? Övervinna hinder istället för att kasta sig in och utforska situationer?
Om jag får vara fräck så skulle jag rekommendera Utpost, som finns gratis på min hemsida (länk i signaturen). Det är inte spelledarlöst, men har en egenskap som jag tror hjälper: Det är uppenbart enkelt och väldigt tråkigt att spela för att det ska gå bra för rollpersonerna. Om spelarna vill "lyckas" så är det skitenkelt och jättetråkigt. Genom att ta bort utmaningen så gör man beteendet meningslöst. Spelet handlar om att rollpersonerna bråkar med varandra och hotas av ett yttre hot, och om de inte bråkar så är de närmast osårbara.
Jag tycker ju att beteendet är tydligt uppmuntrat i de allra flesta tradspel. Har ju skrivit om det förr. Det betyder inte att man måste spela så, men det är ju väldigt tydligt att spelet ger en ett mål (klara äventyret) och verktyg att utföra det målet med. Att spelarna då gör sitt bästa för att försöka just använda verktygen för att nå målet är inte så konstigt. Alla gör inte så, utan engagerar med andra delar och försöker inte att vinna. Men liksom, det finns ju uppenbarligen ett vinna och ett förlora, och det är spelarnas agerande som avgör hur det går. Så att spelarna beter sig på ett sätt som maximerar chansen att vinna är ju kanske inte så konstigt. Det är ett otroligt naturligt sätt att nalkas spelet på, även om det inte är det enda. Vi hade ju en lång tråd för ett tag sedan där jag argumenterade om detta, så ska väl inte dra upp det igen. Men jag tycker inte att det är ett dugg underligt, utan ett högst naturligt svar på hur traditionella rollspel är uppbyggda.
Jag håller med och tänkte på det. Men ville inte riktigt lyfta ämnet av olika skäl.
Två spontana tankar, om spelarna är intresserade av en annorlunda upplevelse:
