Kom på var skon klämmer...
Okej, jag hade tänkt lämna den här diskussionen som den var, då vi inte verkar komma någon vart. Egentligen hade jag velat ha en diskussion om hur man kunde göra spel mer balanserade, men det är såklart du inte är intresserad av det, då du inte tycker det är kul med påtvingad balans överhuvudtaget.
Nåja, i duschen i morse kom jag på vad som kanske egentligen gör att jag gillar BP-system så mycket. Det är ju konstigt i sig, för jag vurmar ju för friform och för att spelaren skall ta kontroll över spelet osv, man kan ju tycka att jag borde falla för ditt system där man bara skriver ner vilka värden man vill.
Men så, som av en snilleblixt (tack, duschens uppfinnare för alla sådana du gett mig) så kom jag på det. Det handlar nog till syvende och sist om att jag också vill ha lite "spel" i mitt "rollspel". Och jag tycker helt enkelt att det är roligt att köpa egenskaper. Det är lite som ett spel i sig, man väger av fördelar mot nackdelar och försöker forma sin rollperson så att den skall bli så rolig att spela med som möjligt. Dels blir det lite som att planera ett liv. "Jag är en ung liturgistuderande nunna på ett kloster. Ska jag vara duktig i mina studier, eller ska jag skolka lite och höja färdigheter som ligger utanför min utbildning? Ska jag plugga lite suspekta kunskapsfärdigheter vid sidan om? Ska jag lämna nunneklostret och börja arbeta som kockerska på ett värdshus?" osv osv. Det känns som jag upplever rollpersonens liv istället för att bara bestämma det. Begränsningarna jag har, det är samma begränsningar som min rollperson upplever. Hon har helt enkelt inte hur mycket tid som helst att träna upp sig på.
Huruvida det sen är verklighetstroget eller inte, därom kan vi tvista både länge och väl. (vilket vi kanske borde. Såg nämligen att vi har en liten publik här på forumet. Kan vi börja ta inträdesavgift och uppträda live rentutav?) :^)
Det är dock inte intressant. Prylen med BP-system (i min mening) är att de är roliga. Det är som att plocka lösgodis, och jag är en sån där som kan ha 40 spänn i fickan och varsamt göra avvägningar om vilken sorts praliner jag ska fylla påsen med för att göra bästa möjliga av stålarna. Jag har gjort rollpersoner som jag aldrig har spelat med. Det är nämligen roligt i sig att göra rollpersoner om man har ett bra spelsystem, i min mening. Jag tror inte jag skulle skapa några rollpersoner bara för skojs skull om det var så att man fick skriva vad man ville på rollformuläret.
Så, min poäng är väl den att vi båda gillar lite "roll" och lite "spel" i vårat "rollspel" (stön) men att vi önskar det på olika ställen. Jag "spelar" fram min gubbe och "rollar" med den under äventyret. Du gillar att göra tvärtom. (hårddraget exempel med många luckor, givetvis. Vi tar ju båda och "rollspelar" per defenition, men på det stora taget låter det väl vettigt?)
Åtminstone är det den analys jag tycker låter riktigast just nu.
Jag är ju en sucker för att komma fram till slutsatser. Den här "vi må spela olika, men jag spelar på det roligaste sättet"-retoriken blir så tröttsam i längden. Dessutom behärskar vi båda den så väl (skryt eller smicker? Välj själva) att det inte leder till att någon ger sig någon gång.
Fast det kanske snarare är ett utslag av envishet? :^)
/Rising