Barf forth Sword & Sorcery

[God45]

Nu har många sagt att man inte ska spela magiker, men då kan man inte spela The Gray Mouser, Elric eller Kane! Så inget medhåll. Ja, magi är evil (kanske till och med chaotic evil!) men skit är amoraliskt så vem bryr sig?!

 

[God45]

Föresten, vill du ha bra läsning för att få inspiration så är Karl Edward Wagners Kane böcker bäst!

Men told that Kane was a giant in stature, more powerful than ten strong men. In battle no man could stand before him, for he fought with a sword in either hand - wielding easily weapons that another warrior could scarcely lift. His hair was red as blood, and he feasted on the still-beating hearts of his enemies. His eyes were the eyes of Death himself, and they cast a blue flame that could shrivel the souls of his victims. His only delight was in rapine and slaughter, and after each victory his banquet halls echoed with the tortured screams of captive maidens.

 

[JohanL]

Gråskala.

En rimlig tolkning här tycker jag att moralskalan är svart-grå - det finns inga entydigt goda, men det finns definitivt entydigt onda.

 

[Bifur]

Nu har många sagt att man inte ska spela magiker, men då kan man inte spela The Gray Mouser, Elric eller Kane! Så inget medhåll.

Det beror väl på vilken gren av genren som man tar fasta på? Jag skrev om Conan ovan och står fast vid att det är så där.

Eric är något annat (bara läst första boken visserligen) och Fafrhd & Gråkatt en tredje (ja Gråkatt är magiker men använder han någonsin magi? Inte vad jag minns.) Att de delar litterära drag må så vara, men de är inbördes fortfarande ganska olika, inte berättelser som lika väl skulle kunna utspela sig i samma värld.

 

[Frederik J. Jensen]

Vi spelar en variant av AW som är S&S, och instruktionen till mig som MC är då: Barf forth Sword & Sorcery: fantasy, beauty, mystery, horror.

Men jag känner mig lite osäker i var jag ska hamna och är rädd att det antingen blir för weird eller för mycket grisodlare.

Kanske nyttigt då att sätta ord på vad det inte är? S&S är inte vardag, ironi, komedi.

När Conan går till marknad för att köpa någonting är det inte för att göra brunch till sin flickvän. När Conan hälsar på grannan på vägen dit, pratar de inte om vädret eller om hur det går med barnbarnen. När Conan kämpar mot trollkarlen är det inte förolämpningskamp och fekal humor.

Man får vel kalibrere sin indre berättarröst med att läsa S&S och skriva listar med ord och beskrivningar som man kan lute mot under spelet.

 

[God45]

Det beror väl på vilken gren av genren som man tar fasta på? Jag skrev om Conan ovan och står fast vid att det är så där.

Eric är något annat (bara läst första boken visserligen) och Fafrhd & Gråkatt en tredje (ja Gråkatt är magiker men använder han någonsin magi? Inte vad jag minns.) Att de delar litterära drag må så vara, men de är inbördes fortfarande ganska olika, inte berättelser som lika väl skulle kunna utspela sig i samma värld.

Även i Conan och även om vi bara tittar på det Howard skrev har vi Pelias från The Scarlet Citadel. Pelias teamar upp med Conan och är en trollkarl som gör saker så som att återuppliva en död person, frammana ett fladdermus monster som Conan kan flyga på och han har visioner som han visar Conan.

The Gray Mouser använder magi hela tiden. Första gången vi ser honom kronologiskt i The Unholh Grail mördar han en greve med svart magi och använder en formell som förvirrar folk för att kunna fly.

 

[God45]

Också, här är exakt hur man barfar fram när någon ber en beskriva sin karaktär:

 

[entomophobiac]

Rakt på sak om sex men samtidigt nedtonat. Conan har sex eller romantiska relationer med de flesta kvinnliga protagonister i novellerna, samtidigt får det lite plats i termer av text. Det avhandlas snabbt på några meningar, sedan går berättelsen vidare.

Det här är ju i praktiken också ett litterärt grepp, och en punkt där olika S&S skiljer sig rätt mycket. Howard skrev för 100 år sedan, och kan nog föreställas ha varit lite prydare än senare författare. Inte ens när Conan har sin romans med Bêlit får det något särskilt utrymme vad deras romans innebär. Sexandet sker som subtext, så du som läsare kan ana det. Någon paragraf senare går berättelsen vidare, och det har gått flera månader. Wagner (Kane) är väldigt annorlunda där, och kan ha sexuella undertoner som plot emellanåt (som i den minst sagt makabra Undertow).

Sen skulle jag i och för hålla med om att genren ofta håller sig med snabba vändningar och inga eller korta transportsträckor, men också se det mer som ett litterärt grepp och inte ett essentiellt inslag

Här håller ju jag såklart inte med alls, eftersom det är en rättså gemensam del av den litterära genren. Framförallt att kontinuitet sällan spelar så stor roll, eftersom de flesta är noveller och författarna underlättat för sig själva genom att försätta händelser långt ifrån varandra geografiskt eller i tid så att de inte behöver allt för mycket kontext. Wagner (Kane) drar det här väldigt långt, och utan att förklara det, genom att exempelvis först ha en novell som utspelar sig i en framgångsrik mäktig stad, och sedan i en annan novell pratar personer om hur den staden föll för "tusen år sedan". Kanes odödlighet skapar en häftig språngbräda för att skita i kontinuiteten.

Leiber (Fafhrd and the Gray Mouser) och Saunders (Imaro) sticker ut, eftersom de faktiskt har någon sorts kontinuerlig tidslinje, men det är nog bara Imaro som blir svår att läsa utan att läsa i följd. Fafhrd och Gray Mouser känns nästan mer som sagor än som renodlad S&S, med rättså extrema händelser och möten.

Men tempot är gemensamt för alla, och något som lockade mig till S&S över annan fantasy redan som snorunge, när jag inte hade ordförrådet för att långrandigt förklara skillnaden.

Min personliga åsikt är att tempot och bristen på kontinuitet är absolut central för att S&S inte bara skall bli "som annan fantasy fast lite mörkt". Men det bottnar givetvis främst i preferenser! Jag vill inte ha en världskarta med definierade länder exempelvis, för även i Conan är det mesta av Hyboria som växer fram egentligen helt oviktigt. Så de flesta rollspelen som gör Conan tycker jag missar poängen--Hyboria blir en fantasyvärld i mängden, med detaljerad canon.

 

[God45]

Min personliga åsikt är att tempot och bristen på kontinuitet är absolut central för att S&S inte bara skall bli "som annan fantasy fast lite mörkt". Men det bottnar givetvis främst i preferenser! Jag vill inte ha en världskarta med definierade länder exempelvis, för även i Conan är det mesta av Hyboria som växer fram egentligen helt oviktigt. Så de flesta rollspelen som gör Conan tycker jag missar poängen--Hyboria blir en fantasyvärld i mängden, med detaljerad canon.

Det här är 100% rätt! Ingen kontinuitet och ingen världskarta!

 

[entomophobiac]

Ja, det går liksom inte att ha en politiskt korrekt Conan (vilket antagligen är anledningen till att det aldrig blir någon tv-serie - jag tappade hakan när ett projekt skulle börja med The Frost-Giant's Daughter, som för att tala klarspråk är att Conan vill förgripa sig på en kvinna där det är underförstått att hon förtjänar det).

Känner att det går att läsa Frost-Giant's Daughter på väldigt olika sätt... Jag läser det mer som en döende soldats hallucinationer än någon våldtäktsromantisering. Hon är en isnymf som leker med vad hon tror är en döende soldat, och leder honom till en "säker" död mot hennes jättebröder. Hela scenariot har en uttalat drömsk ton: "A silvery laugh cut through the diziness, and his sight cleared slowly. He looked up; there was a strangeness about all the landscape that he could not place or define--an unfamiliar tinge to earth and sky. But he did not think long of this. Before him, swaying like a sapling in the wind, stood a woman. Her body was like ivory to his dazed eyes, and save for a light veil of gossamer, she was naked as the day."

Att det ofta är sunkigt med moderna ögon håller jag helt med om, med damsels in distress och emellanåt kvinnor som rena belöningar eller erövringar, men att läsa den novellen som någon sorts våldtäktsromantik tycker jag är att dra det ett par steg för långt. Det har mer gemensamt med "är det en dröm eller inte?"-typen av trop, särskilt som han vaknar upp med hennes slöja i handen--en närmast löjligt klassisk "twist".

"He broke off, glaring at the object that still dangled from his clenched left fist; the others gaped silently at the veil he held up--a wisp of gossamer that was never spun by human distaff."

 

[entomophobiac]

Det beror väl på vilken gren av genren som man tar fasta på? Jag skrev om Conan ovan och står fast vid att det är så där.

Helt klart! Om inspirationen primärt är Conan så håller jag med om att svartkonst bör vara helt av ondo.

 

[Bifur]

Framförallt att kontinuitet sällan spelar så stor roll

Alltså, jag håller om att kontinuitet inte är viktigt även om jag inte skulle sträcka mig så långt att som att säga att det är ett hinder eller ett problem om det finns. Men också att det är något annat än snabba vändningar. Jag tänkte på sådana som görs inom berättelsen, inte mellan dem.

Men det bottnar givetvis främst i preferenser! Jag vill inte ha en världskarta med definierade länder exempelvis,

Fast det vill du väl aldrig ha oavsett genre ? (För egen del skulle jag säga att S&S i rollspel helt klart ska ha väldigt lösa tyglar men att någon slags ytlig ram hjälper mer än det stjälper även där. (Sen om den ramen finns från start eller eller skapas under spel kan kvitta. Och som sagt, det gäller rollspel, i litteraturen är behovet mindre eller obetydligt.)

 

[entomophobiac]

Fast det vill du väl aldrig ha oavsett genre ?

Absolut! Men jag vill då mena att det är en av anledningarna att jag gillar S&S över annan fantasy. Det tar pulpiga genvägar för att förklara sina världar, och sen kan vad som helst hända.

Men kring rollspel så är det nog mest semantik. Visst behövs någon "ram", men jag tror generellt hur mycket, hur solid, och när är vad som skiljer rollspelares preferenser åt.

 

[Mekanurg]

Jag pekar gärna på Leigh Brackett, flitig pulpförfattare generationen efter REH. Hennes noveller klassas ofta som sword & planet men några är gritty sword & sorcery i lätt maskerad tappning. Hennes kvinnliga protagonister är kompetenta och tar ingen skit. Två goda exempel:

Black Amazon of Mars: https://gutenberg.org/ebooks/32664

The Moon that Vanished: https://gutenberg.org/ebooks/70250

 

[erikt]

Helt klart! Om inspirationen primärt är Conan så håller jag med om att svartkonst bör vara helt av ondo.

Även i Conan så finns det goda, eller åtminstone hjälpsamma, magiker.
Men visst är det så att majoriteten av trollkarlarna i Conan-berättelserna är slemma, ondsinta, skurkar.

 

[Quadrante]

Poängen är nog ”magi är onaturligt och det onaturliga är av ondo” mer än att man inte får använda magi. De som nyttjar det vet, alla som ser det vet.

 

[entomophobiac]

Även i Conan så finns det goda, eller åtminstone hjälpsamma, magiker.

Ingen är generellt hjälpsam utan någon form av avsikt, och det är väl lite det som är grejen. Power corrupts, etc.

 

[Tarsus]

Just det ja, glöm inte främlingshatet. Sword & Sorcery filar inte bort mänsklighetens skavanker lika mycket som high fantasy, och social tillhörighet är en enormt viktig del av folks identitet. Så man hatar alla som inte tillhör samma kultur, talar fel språk, dyrkar fel gudar, kommer från fel kvarter eller grannbyn, eller som hejar på fel kappkörningslag. Jag vill minnas att till exempel Brak the Barbarian ofta drabbas av detta när han, en lång, blond barbar med ett lejonskinn runt höfterna, anländer på en ny plats. Av dussinet noveller så är det väl i alla fall tre-fyra som börjar med att han blir eller har blivit fängslad eller förslavad eftersom han inte passar in.

 

[God45]

Just det ja, glöm inte främlingshatet. Sword & Sorcery filar inte bort mänsklighetens skavanker lika mycket som high fantasy, och social tillhörighet är en enormt viktig del av folks identitet. Så man hatar alla som inte tillhör samma kultur, talar fel språk, dyrkar fel gudar, kommer från fel kvarter eller grannbyn, eller som hejar på fel kappkörningslag. Jag vill minnas att till exempel Brak the Barbarian ofta drabbas av detta när han, en lång, blond barbar med ett lejonskinn runt höfterna, anländer på en ny plats. Av dussinet noveller så är det väl i alla fall tre-fyra som börjar med att han blir eller har blivit fängslad eller förslavad eftersom han inte passar in.

Den här blir jag sjukt tveksam till. Medan Howard var rasistiskt i mycket av världsbygget till Conan känns det inte särskilt passande för genren att folk in-fiction är det. Nästan alla Sword & Sorcery grejer handlar om att huvudpersonen dyker upp på ett nytt ställe och gör grejer, vilket folk brukar vara fine med.

Jag hade noll koll på att John Jakes skrivit Sword & Sorcery föresten! Jag har bara hört talas om hans historiska kärleksromaner. Är Brak grejerna bra? Borde man läsa det?

 

[Tarsus]

Jag hade noll koll på att John Jakes skrivit Sword & Sorcery föresten! Jag har bara hört talas om hans historiska kärleksromaner. Är Brak grejerna bra? Borde man läsa det?

Jakes noveller om Brak the Barbarian är väl värda att läsa, och finns numera samlade i digital utgåva. Brak är inte som till exempel Kothar eller Thongor, som försöker vara som Conan men saknar hans djup, utan han är en enklare man med enklare mål i livet och som inte alltid kan hugga sin väg ur sina problem, charmerar prinsessor med sin barbariska karisma, eller slugt överlistar sina fiender.