Nekromanti Berätta för mig om era bästa orcher!

[Vitulv]

Jag tycker egentligen att det är lite trött att ge orcher kulturellt djup. Har i allmänhet svårt för "noble savage", och ser inte riktigt anledning till att göra orcher till något de inte är tänkta att vara. Vill jag ha nobla barbarer så gör jag sådana av människor. Eons tiraker är ett koncept som inte faller mig på läppen alls, och jag gillar egentligen inte heller vad Blizzard gjort med sina orcher, som var betydligt coolare i Warcraft 1 och 2, när de var besatta av demoner.

För mig skall orcher vara onda, vildsinta och sadistiska dårar som luktar illa och bara är ren jävla plåga. Tolkiens orcher är de bästa, och allra bäst är de när de avbildas med gristrynen (men även John Howes orcher är snyggt designade). Orcher skall inte vara nyanserade.

För tydlighetens skull kommer här en prioriteringslista för orcher:

1. Onda
2. Våldsamma
3. Gristrynen
4. Luktar illa

 

[Rymdhamster]

Jag tycker egentligen att det är lite trött att ge orcher kulturellt djup. Har i allmänhet svårt för "noble savage"...

Dock behöver inte kulturelt djup innebära att man gör dem till ädla vildar, även om jag kan tänka mig att det lätt blir så.

 

[Vitulv]

Dock behöver inte kulturelt djup innebära att man gör dem till ädla vildar, även om jag kan tänka mig att det lätt blir så.

Visst, de kan ju porträtteras som dekadenta aristrokrater också, men du fattar ju precis vad jag menar. Orchisk kultur bör vara ganska grund, och kretsa kring slåss, vandalisera, sno, knulla, äta och möjligtvis dyrka demoner (om man vill ha med en spirituell aspekt).

De ska ha gristrynen också.

 

[Leon]

Visst, de kan ju porträtteras som dekadenta aristrokrater också, men du fattar ju precis vad jag menar. Orchisk kultur bör vara ganska grund, och kretsa kring slåss, vandalisera, sno, knulla, äta och möjligtvis dyrka demoner (om man vill ha med en spirituell aspekt).

De ska ha gristrynen också.

Fast då funkar ju orcher bara i världar där man har ondska, och där ett helt folkslag eller en hel art kan vara ond.

OK, det finns ett närliggande alternativ där orcherna bara är djuriska, grymma, drivna av sina drifter och våldsamma utan att för den sakens skull behöva vara ONDA (bara jävligt jobbiga...). En liten men viktig skillnad

 

[anth]

Jag håller nog med Vitulv här.
Visst kan man göra orker som avviker från standardbilden av hur de ska vara - men gör man om hela folket orker är de ju inte längre orker och då får man kalla dem något annat.

 

[Vitulv]

Fast då funkar ju orcher bara i världar där man har ondska, och där ett helt folkslag eller en hel art kan vara ond.

OK, det finns ett närliggande alternativ där orcherna bara är djuriska, grymma, drivna av sina drifter och våldsamma utan att för den sakens skull behöva vara ONDA (bara jävligt jobbiga...). En liten men viktig skillnad

Att ge sig in i en diskussion om ondska ur ett relativistiskt perspektiv är inte något jag är särskilt intresserad av. Inte i "verkligheten", och absolut inte när jag spelar fantasyrollspel. Jag har egentligen inga problem att etikettera folk som stjäl, mördar och våldtar som onda, även om det ur ett intellektuellt perspektiv är mer komplext än så.

Jag känner inte riktigt ett behov av att utforska de subtila skillnaderna mellan "grym" och "ond". Svart är svart, och vitt är vitt. Särskilt om det svarta har huggtänder och kroksablar och finner ett sadistiskt nöje i att ha ihjäl och käka upp folk.

 

[Leon]

Att ge sig in i en diskussion om ondska ur ett relativistiskt perspektiv är inte något jag är särskilt intresserad av. Inte i "verkligheten", och absolut inte när jag spelar fantasyrollspel. Jag har egentligen inga problem att etikettera folk som stjäl, mördar och våldtar som onda, även om det ur ett intellektuellt perspektiv är mer komplext än så.

Jag känner inte riktigt ett behov av att utforska de subtila skillnaderna mellan "grym" och "ond". Svart är svart, och vitt är vitt. Särskilt om det svarta har huggtänder och kroksablar och finner ett sadistiskt nöje i att ha ihjäl och käka upp folk.

Jag vet inte varför du tror att detta är "relativistiskt". Det är snarare väldigt konkret. Svartvitt kanske funkar för dungeoncrawl, men om det är tänkt att vara mer äventyr och intrig föredrar jag att ha SLP:er med drivkrafter och personligheter och komplexiteter som man kan förhålla sig till. Med ont och gott och svartvitt blir det bara seriefigurer och kanonmat. Och detta gäller även orcher.

P.S - hursomhelst, allt jag säger är att om man väljer att göra sina orcher rakt upp och ned Onda så måste man sedan ha objektiv ondska i sin spelvärld. Tror det är svårt (läs omöjligt) att undvika det i praktiken,

 

[Leon]

Dublett - ta gärna bort

 

[.113]

Oh vänta de bästa orcherna är de i ett brädspel... Kan det heta zombicide, the green horde? Kanske nå annat, man går iaf omkring med några hjältar och möter zombies. Orchzombies! Glöm köttslamsiga halvdöda kadaver, det är Arnold under storhetstiden i grönt smink med vildsvinsbetar som tuggar upp din hjärna.

Som vilken dvärg som helst skulle säga, "the only good orch is a dead orch! "

 

[Mogger]

Jag håller nog med Vitulv här.
Visst kan man göra orker som avviker från standardbilden av hur de ska vara - men gör man om hela folket orker är de ju inte längre orker och då får man kalla dem något annat.

Fast Tolkiens orcher är uttryckligen förvridna människor (eller alver) som smittats av ondska. Om man hoppar över den biten, vilket väldigt många spelvärdar gör, så har du istället ett folkslag. Och om du inte har en ondska i världen så måste du förklara orchens beteende på något annat sätt. Om du vill skrapa på ytan. Det går ju utmärkt att säga att orchen är vildsint, krigisk, hatisk etc, och lämna det där. Men om du säger att orchen är ond, så måste ondska finnas i settingen (och bör då rimligvis kunna påverka även andra varelser och liknande).

I Midgård finns ondska. I Old World finns ondska. I Ereb Altor finns inte ondska*, men det finns ändå väldigt Tolkien-lika orcher. Är de onda? Nej, men de beter sig som svin ändå (sannolikt p.g.a att de lever i samhällen som bygger på slaveri, brutalitet, angiveri, striktahierarkier som bygger på den starkes rätt och där våld är lösningen på de flesta problem etc).

Jag ser inte motsättningen här.

*Jag har inte läst Svartfolk på länge så det är möjligt att jag ljuger lite här...

 

[.113]

Fast Tolkiens orcher är uttryckligen förvridna människor (eller alver) som smittats av ondska. Om man hoppar över den biten, vilket väldigt många spelvärdar gör, så har du istället ett folkslag. Och om du inte har en ondska i världen så måste du förklara orchens beteende på något annat sätt. Om du vill skrapa på ytan. Det går ju utmärkt att säga att orchen är vildsint, krigisk, hatisk etc, och lämna det där. Men om du säger att orchen är ond, så måste ondska finnas i settingen (och bör då rimligvis kunna påverka även andra varelser och liknande).

I Midgård finns ondska. I Old World finns ondska. I Ereb Altor finns inte ondska*, men det finns ändå väldigt Tolkien-lika orcher. Är de onda? Nej, men de beter sig som svin ändå (sannolikt p.g.a att de lever i samhällen som bygger på slaveri, våld, angiveri, striktahierarkier som bygger på den starkes rätt och där våld är lösningen på de flesta problem etc).

Jag ser inte motsättningen här.

*Jag har inte läst Svartfolk på länge så det är möjligt att jag ljuger lite här...

Du gav mig en bra idé, tack

 

[Ymir]

Jag håller nog med Vitulv här.
Visst kan man göra orker som avviker från standardbilden av hur de ska vara - men gör man om hela folket orker är de ju inte längre orker och då får man kalla dem något annat.

och vem har rätten att definiera standardbilden, menar du? Tolkien? Isåfall är ju alverna i Elfquest inte alver, och orcherna i Warhammer inte orcher...

 

[Ymir]

Fast Tolkiens orcher är uttryckligen förvridna människor (eller alver) som smittats av ondska. Om man hoppar över den biten, vilket väldigt många spelvärdar gör, så har du istället ett folkslag. Och om du inte har en ondska i världen så måste du förklara orchens beteende på något annat sätt.

Tolkiens orcher är ju tragiska mer än något annat, och var ett filosofiskt problem även för honom själv...

Inte ens Melkor var ond i begynnelsen. Han skapade ondskan i världen, men det var efter att han föll. Han är ju den fallna ängeln från kristen mytologi, basically. Tolkien må skildra en ganska svartvit värld, men ingenting i den är inherently ondskefullt.

Nu kan till och med jag tycka att det är gött med lite klassiskt nattsvart, onyanserad ondska ibland. Men konceptet att någon föds ondskefull (tex typiska D&D-orcher) är en smula fattigt. Det underminerar liksom hela konceptet med ondska, och skapar väldiga filosofiska problem. Även Tolkien kunde bättre än så:

Last of all is set the name of Melkor, He who arises in might. But that name he has forfeited; and the Noldor, who among the Elves suffered most from his malice, will not utter it, and they name him Morgoth, the Dark Enemy of the World. Great might was given to him by Ilúvatar, and he was coeval with Manwë. In the powers and knowledge of all the other Valar he had part, but he turned them to evil purposes, and squandered his strength in violence and tyranny. For he coveted Arda and all that was in it, desiring the kingship of Manwë and dominion over the realms of his peers.
From splendour he fell through arrogance to contempt for all things save himself, a spirit wasteful and pitiless. Understanding he turned to subtlety in perverting to his own will all that he would use, until he became a liar without shame. He began with the desire of Light, but when he could not possess it for himself alone, he descended through fire and wrath into a great burning, down into Darkness. And darkness he used most in his evil works upon Arda, and filled it with fear for all living things.

 

[anth]

och vem har rätten att definiera standardbilden, menar du? Tolkien? Isåfall är ju alverna i Elfquest inte alver, och orcherna i Warhammer inte orcher...

...troll i DnD är inte troll (för troll kommer från nordisk mytologi och borde se mer ut som Bauer-troll) och gnoll i DnD inte är gnoll (för "gnoll" är ursprungligen avkomman mellan en gnom och ett troll).

Kan jag t.ex. beskriva orker som stora (som hästar) varelser med fyra ben och svans. Som har ryggsköldar, inte som sköldpaddor, utan som bältdjur. Taggiga sköldar så att när de rullar ihop sig till en boll ser de ut som en korsning mellan bältdjur och igelkott. Som går runt på öppna slätter och betar gräs.
Givetvis kan jag kalla dem orker, men de är inte orker eftersom de inte har någonting gemensamt med Tolkien-orker.
Faktum är att de inte är orker, utan Paladiner från GURPS.

 

[Khan]

...troll i DnD är inte troll (för troll kommer från nordisk mytologi och borde se mer ut som Bauer-troll) /.../

tekniskt sett är Bauers troll en uppfinning från hans tid eller strax innan. Varken Snorre, Saxo, Sæmund eller Beowulf nämner hur trollen ser ut mer än ytterst vaga detaljer i Beowulf. Ingenstans står det något om svansar, håriga öron eller köttiga näsor. Jag tror vi är lurade av Peder Madsen och serien Valhall när vi för samman vikingatida troll med Bauers dito.

 

[.113]

Troll va ju fevarelser å feer va ju vackra så... Alver är svaga troll, just saying.

Enchanting stuff förtrollade trollkarl trolleri

 

[Svarte Faraonen]

Något jag kom att tänka på i sammanhanget: i Mongoliet tycks det vara en grej att yngre, urbaniserade mongoler med progressiva värderingar refererar till nationalistiska lantisar som "orcher". Det blir komiskt med tanke på hur orcher i fantasy ofta har speglat europeiska föreställningar om den onda mongolhorden.

 

[Khan]

Något jag kom att tänka på i sammanhanget: i Mongoliet tycks det vara en grej att yngre, urbaniserade mongoler med progressiva värderingar refererar till nationalistiska lantisar som "orcher". Det blir komiskt med tanke på hur orcher i fantasy ofta har speglat europeiska föreställningar om den onda mongolhorden.

Det var ju lite lustigt, men samtidigt en tragisk påminnelse om ett klassiskt Tolkiencitat om hur han tänkt sig orchernas utseende.

“squat, broad, flat-nosed, sallow-skinned, with wide mouths and slant eyes: in fact degraded and repulsive versions of the (to Europeans) least lovely Mongol-types.”

 

[anth]

i Mongoliet tycks det vara en grej att yngre, urbaniserade mongoler med progressiva värderingar refererar till nationalistiska lantisar som "orcher".

Liknande sak i väst: nazist => nasse => gris => nazist-svin:
Jag har även sett att vissa amerikaner beskriver orcer som "green niggers".
Det är någonstans här som jag tycker att problemen med "onda raser" börjar bli tydliga.

 

[Svarte Faraonen]

Det jag tycker är intressant är hur folk som ska nyansera "onda" raser alltid tycks göra dem till någon sorts urbefolkning eller liknande. I själva verket hade ju orcherna i lika hög grad kunna vara substitut för västerländska imperier som dyker upp på andra kontinenter, sprider sjukdomar, smälter ned ovärderliga guldskatter, bränner böcker, och så vidare. När Coins and Scrolls skriver om de brittiska rojalister som koloniserade området kring Chesapeake Bay är många av deras sedvänjor något som jag tycker skulle passa orcher:

There was a rule that if a female indentured servant became pregnant, a few extra years were added on to their indenture, supposedly because they would be working less hard during their pregnancy and child-rearing so it wasn’t fair to the master. Virginian aristocrats would rape their own female servants, then add a penalty term on to their indenture for becoming pregnant. That is an impressive level of chutzpah.

Visitors and natives both agreed that schools were few and far between, that ignorance was widespread, and that formal education did not flourish in the Chesapeake. This condition was not an accident. It was deliberately contrived by Virginia’s elite, who positively feared learning among the general population. The classic expression of this attitude came from Governor William Berkeley himself. When asked in 1671 by the Lords of Trade about the state of schools in Virginia, he made a famous reply: “I thank God,” he declared, “there are no free schools nor printing, and I hope we shall not have these [for a] hundred years; for learning has brought disobedience, and heresy, and sects into the world, and printing has divulged them, and libels against the best government. God keep us from both!”[FONT=&quot] [/FONT]

One favorite bloodsport of farmers in Virginia was called ganderpulling. By an irony of the Christian calendar, this savage event was commonly staged on Easter Monday—a day of riotous celebration in the eighteenth-century Chesapeake. An old male goose was suspended upside-down by his feet from the branch of a tree, and the neck of the bird was lathered with grease. The contestants mounted their horses and galloped past the goose, endeavoring to tear off the bird’s head by brute force as they rode by. The game was dangerous to the galloper as well as the goose. More than one contestant was pulled backward off his speeding horse and succeeded only in snapping his own neck while the goose cackled in trumph. Others lost fingers or thumbs in the gander’s angry beak. But as the contest continued, the bird’s neck was slowly stretched and torn by one contestant after another, until some rural champion finally succeeded in ripping off the head, claiming the body as his prize. In early Virginia, one man remembered that a good ganderpull was “anticipated with rapture.” The scene was a lively one—shouting crowds, a swirl of violence, the goose twisting in agony, dismounted riders rolling in the dust, and finally the climax when the carotid artery gave way and the winner rode in triumph through a shower of crimson gore.[FONT=&quot] [/FONT]

Smaller boys amused themselves in yet a different way by the juvenile bloodsport of annihilating songbirds. In Devon, one of these diversions was called “muzzling the sparrow.” A local historian described it thus: “A boy had his hands tied together behind him, and the tip of one wing of a sparrow or other small bird was placed in his mouth. He then tried by the action of his teeth and lips gradually to draw the wing of the bird into his mouth and bite off its head, the bird in the meantime pecking at his cheeks and eyes and endeavoring to escape.”[FONT=&quot] [/FONT]

At the bottom of this hierarchy of bloody games were male infants who prepared themselves for the larger pleasures of maturity by torturing snakes, maiming frogs and pulling the wings off butterflies. Thus, every red-blooded male in Virginia was permitted to slaughter some animal or other, and size of his victim was proportioned to his social rank. Sport became a great chain of slaughter in this society. A European tourist observed with wonder, “… everything that is called fighting is a delicious pleasure to an Englishman.”

In Thomson’s poetry, which captured the world view of the Virginians in so many ways, we find the major components of hegemonic liberty: the concept of a “right to rule”; the notion that this right was guaranteed by the “charter of the land”; the belief that those who surrendered this right became “slaves”; and the idea that it had been given to “Britain first, at heaven’s command.”[FONT=&quot] [/FONT]

It never occurred to most Virginia gentlemen that liberty belonged to everyone. It was thought to be the special birthright of free-born Englishmen—a property which set this “happy breed” apart from other mortals, and gave them a right to rule less fortunate people in the world.[FONT=&quot] [/FONT]

Tyranniskt, kunskapsfientligt, blodtörstigt. Är inte detta en kultur att basera ondskefulla orcher på?