Tjafs: Dvärgar
Dvärgar är, som man kan vänta sig, kortare än människor. En genomsnittsdvärg räcker en genomsnittsmänniska till armhålan eller så. Dvärgar är dock kraftigt byggda och har annorlunda muskelfästen och benstomme än människor, så de är lika starka i stort sett, och de har kraftigare nypor.
Till utseendet liknar dvärgar just kortvuxna kraftiga människor, med några undantag. De har mer hårväxt, särskilt i ansiktet. Dvärgars skägg är mer borstigt och styvt än människors, i synnerhet längs kinderna, och funkar till en del som en katts morrhår. Dvärgar gillar av förklarliga skäl inte att raka sig, men modet gör konstiga saker med folk ibland. På huvudet har dvärgar korta, kraftiga horn, och deras fötter är långtåiga kloförsedda tassar, men det är mer akademiska detaljer eftersom de normalt aldrig går barhuvade (i synnerhet kvinnor) eller barfota. Horn är en sexualsymbol för dvärgmän, ungefär som bröst för människohanar, och det anses mycket ofint att visa dem offentligt. Bara fötter är rent obscent.
Liksom gnomer och resar tillhör dvärgarna de troglodytiska folken, eftersom de i nån sorts forntid levde i grottor och håligheter. Dvärgar trivs än idag ganska bra under jorden och har aldrig cellskräck eller blir mörkrädda, men det är mest en paleonotologisk detalj. Dvärgarnas gamla religion hävdar att Gud och en sorts paradis ligger under jorden; deras moderna vetenskap hävdar att de nog utvecklats från nån sorts underjordisk varelse. Underjorden spelar inte nån större roll i modern politik (något annat vore dyngtrist i ett spel som handlar om flygare) men det kan ju vara bra att veta.
Stereotypa dvärgar är stoiska, fåordiga, konservativa (troligtvis för att de lever så länge, även om de inte alls kan mäta sig med alver) och mycket måna om att inte "tappa skägget", dvs förlora ansiktet. Modern dvärgisk kultur har överdrivit dessa drag för att kontrastera mot alver, människor och annat opålitligt bös. Dessa regler gäller traditionellt inte om man är berusad , dock.
Dvärgar bär nuförtiden keps och blåställ eller kavaj och hög hatt, men i en heroisk forntid man numera gärna ser tillbaka på med nostalgisk vördnad såg de ut ungefär som i standardfantasy: hjälmar, stora skägg, yxor och brynjor. Det dvärgiska stortinget och höga ämbetsmän klär sig fortfarande på det sättet.
Dvärgarna lever i en hel del spridda enklaver över världen, men den enda dvärgiska nationen ligger på en ögrupp nånstans. Den är dock en rik och stabil stormakt, eller var, före kriget. Dvärgarnas "urhem", som de säger, drabbades mycket hårt av kriget, särskilt psykologiskt. För att förklara varför måste vi göra en utvikning av den sorten som Nightowl älskar.
Dvärgar har aldrig pysslat så särskilt mycket med magi i den mening som andra folk lägger i ordet, men det finns en särskild magisk vetenskap som endast dvärgar kan lära sig. Den bygger på en säregen naturlig empati som dvärgar har för saker de varit med och byggt eller konstruerat, och dess effekt är i stort sett att göra sådant arbete mer effektivt - det går åt mindre tid eller mer material eller grejerna håller bättre, typ. På detta område kan dvärgar därför upprätthålla en oslagbar kvalitet, som varit viktig i deras historia. I motsats till mer vanlig magi kräver den inga särskilda ritualer eller åthävor, förutom två saker: man måste ta god tid på sig, och man måste namnge det man bygger. Oftast skriver man dess namn tydligt med prydlig runskrift, det traditionella dvärgiska alfabetet. Man kan använda den för att reparera och underhålla saker också, men bara om de är byggda med magin. Den kan också hjälpa en att arbeta med föremålet, men bara om man byggt det själv.
Dvärgmagi har en egenhet: dess effektivitet ökar proportionellt ju större det man bygger är. Det har alls ingen effekt om man, säg, gjuter en ring eller lagar ett armbandsur, men är märkbar om man tillverkar en kruka eller en skiftnyckel, ger en klar "edge" på en bil eller matsalsmöblemang, och kommer till sin egentliga rätt enbart när man bygger STORA saker, som båtar, hus och stora maskiner.
Det dvärgiska rikets suveränitet byggde på dess gruvdrift (den bästa i världen) och dess oslagbara flotta. Dvärgar är dock långsamma av sig, och var inte beredda på modernt luftkrig och modern massproduktion. Därför ledde det Stora Kriget till de första förlusterna på dvärgarnas egen jord på flera sekler. Även om man hade färre döda än andra nationer var detta en chock och ett slag för nationen. Visst, nationen inledde en intensiv modernisering, och det kanske var bra och gjorde landet säkrare, men dvärgarna har inte hämtat sig än. Dessutom gör dvärgarnas speciella talanger att de tar förluster av byggnader och fordon lika hårt som förluster i manskap.
Ursprungligen gick dvärgarna in i kriget för att skaffa kolonier på fastlandet för att försörja sin tunga råvaro industri (inklusive jordbruket - dvärgar gör utmärka självbindare, kvarnar och dylikt) men sedan uppstod pantroglodytismen . Denna politiska rörelse, ledd av historikern Hävdakall, menar att en av gud och/eller naturen given rätt ska alla de dvärgiska rikena enas under Bergakungen över öarna. (Kungen har egentligen ingen riktig makt längre, annat än rent symboliskt, men den är å andra sidan stor.) Pantroglodytisterna menar att de inte bryr sig om de länder som ligger emellan de dvärgiska enklaverna, och fördömer de försök till erövringar av sådana områden under kriget. Å andra sidan vill de köra ut alla icke-dvärgar (utom, verkar det som, gnomer och resar, som har status som "hedersdvärgar" i sammanhanget).
Pantroglodytister har dykt upp i många dvärgiska områden som styrs av andra härskare än dvärgar, och i små självständiga dvärgnationer, och är ofta måttligt populära bland de styrande - de brukar hamna i sinkaburum eftersom de öppet hävdar lojalitet mot ett helt annat land än det de bor i. Detta leder förstås till protester från andra dvärgar.
Två kulturella fenomen bland dvärgar är värda att nämna även om de är små och obetydliga eftersom de kan vara intressanta. Det första är att få icke-dvärgar pratar eller läser dvärgiska. Dvärgar brukar därför prata andras språk när de vill prata med icke-dvärgar. Eftersom dvärgar tar namn på väldigt stort allvar (man förstör t.ex. helst inte något som har ett namn skrivet eller tryckt på sig) översätter de sina namn - som alltid betyder något - till andra språk. De brukar också, när de presenterar sig för någon, vilja veta vad deras namn betyder.
Det andra har att göra med den omnämnda dvärgmagin. Sådan kan nämligen vrängas , vilket dvärgar betraktar med stor misstro, även om det kan vara nog så effektivt. Vrängd magi är, skulle en dvärg säga, som de där mänskliga svartkonstnärerna som sägs kunna ta livet av någon och sedan uppväcka liket som sin slav. Vrängd magi går till så, att man medvetet slår sönder ett Namngivet föremål och bygger upp det igen, varefter man ger det ett nytt namn. Dvärgiska magiker kan känna igen ett vrängt föremål och blir ofta rent fysiskt illamående av det.
Krigstraumat har dock fått en del magiker att strunta i gamla tabun, och utöva vrängd magi, trots att det fortfarande är förbjudet. Det dvärgiska flygarässet Skuggflygare, med rekord i antalet nedskjutna fiendeplan, använder ett plan som han med berått mod störtat och byggt om flera gånger, och det är kusligt effektivt - liksom det faktum att han överlevt sina krascher, en del in i motståndarsidans flygkryssare.
Erik
I övrigt: fjantasyraser är balla. Jag fick igår kväll en mystisk vision av den gamla tecknade serien Blackhawk (jag vet, fel krig att vara pilot i) i nån sorts Blå Himmel-version, där bl.a. svensken Olaf var nån sorts behornad, hårig rese.
