Nekromanti Bra och dåligt- en fråga om utveckling?

[Ymir]

Läs Waliums svar till Caligula i den här tråden.
Där redovisas en inte helt unik uppfatning om att en rollperson som saknar djup är en sämre sådan.

Tja, en karaktär i en film eller bok som saknar djup anses i regel vara en sämre karaktär än en som har det. Varför skulle inte detsamma gälla för en rollperson?

Problematiken här är väl betydelsen och användandet av ordet 'sämre'. Men det används ju hela tiden på samma sätt angående kulturella prestationer i största allmänhet, så... Om man kan säga att en djup rollgestaltning är på en annan nivå än en grundare dito (vilket verkat som ett vedertaget faktum i hela den här delen av tråden) är väl steget till bra-dåligt ändå inte särskilt stort?

I en mångbottnad rollperson är rollspelsutmaningen större, där finns mer att utforska, gestalta, ja, rollspela. Det gör det inte nödvändigtvis till en bättre rollperson ur subjektivt hänseende, absolut inte, men om man som jag anser att rollspelande delvis är bedömbart på ett mer objektivt plan så blir det en lite annan sak. Att en duktig spelare sedan kan göra fantastiska gestaltningar av en tämligen enkelspårig rollperson och krydda den på alla upptänkliga sätt är också en helt annan sak - allt jag påstår är att jag inte anser det helt orimligt att hävda att en djup rollperson generellt är bättre ('bättre' som i 'mer utvecklingspotential/mer rollspelsutmaning/fler lager att utforska'). Därmed inte sagt att man tvunget bör använda den typen av jämförelser - det hela är ju uppenbart väldigt kontroversiellt, och fyller kanske ingen större funktion ändå.

Kontentan av mitt svammel är att jag inte tycker walium gjort något som helst fel i inlägget du länkar till. Han ger folk tips på hur de kan utvecklas som rollspelare, hur de får fler möjligheter till rollspelande, utan att en enda gång låta påskinna att de är sämre än honom. Han börjar tillochmed inlägget med 'min erfarenhet är...'. Det var Caligula som inledde med frågan vad som gjorde en spelgrupp bra, och walium delgav honom helt enkelt sin syn på saken. Är jag helt ensam om att ha svårt att se någon större elitism där?

- Ymir, kanske för sömnig för att skriva

 

[Foggmock]

Det här måste vara den tråkigaste och drygaste tråden på länge. Vad försöker du uppnå?

Ska jag lägga in mina två cent, så visst fan UTVECKLAS man och går FRAMÅT. Det är inte samma sak som att tolvåringar med grottröj är sämre människor. Deras problem är att de är tolvåringar, inte att de grottkrälar. Tjugoåringar grottröjer helt enkelt bättre och roligare än tolvåringar.

Om man går för långt framåt i förhållande till sin nivå, då kommer man ha tråkigt. Om man sätter en hyperaktiv tonåring (märk väl att jag fortfarande är tonåring) på att spela ett relationsmelodram där låt säga konventens fem timmar begränsar. Det finns inga händelser, och man är ytterst begränsad i vart man kan ta vägen och hitta på själv. Kommer han ha kul? I doubt it. Rollgestaltning är inte en del av hans spektra, förutom de klyschiga konventioner som är inbakade i hans klass.

Att däremot röra sig bakåt är för de flesta inget problem. Även den mest prettoangstiga Norénspelare kan ha kul genom att söka sig tillbaka till sina rötter - om de finns där. Mina grottröjarrötter är ganska klena. Jag antar att Ymir i stort sett helt saknar dem, emedans Oldtimers grottröjarrötter är feta och välutvecklade. Oavsett hur pass långt resten av trädet har växt, kommer Oldtimer att uppskatta en återgång mer än jag, som i min tur kommer uppskatta det mer än att skicka in Ymir i Temple of Elemental Evil.

Nå, jag förstår inte behovet i att diskutera det här överhuvudtaget. Det blev ett OT-sidospår som abrupt avslutades, och sen var det inte mer med det.

Ja, i mina ögon finns det dem som är bättre rollspelare än andra. I begreppet rollspel finns roll - och spel. Rollbiten är vad som särskiljer rollspelen från andra spel och är alltså i mina ögon viktigast. Struntar man i rolldelen så kvittar det i stort sett om man spelar Drakborgen eller D&D för att röja monster och ta deras skatter. Drakborgen är begränsat till det. D&D är det inte. Alltså är det lite slöseri att leka röja monster och ta deras skatter och inte mer i D&D. Nu råkar D&D ligga på ett ganska heroiskt system, som till stor del stödjer att man röjer monster. Star Wars d20 likaså. Star Wars handlar också om att röja monster. De har på sig vita rustningar och är "imperiets elit" men kan likväl inte träffa en ladugård innifrån, men det är en annan diskussion. Men det handlar om så mycket mer. Både D&D och Star Wars. Drakborgen återigen, gör det inte. Det finns potential. En bra rollspelare utnyttjar den potentialen. En sämre rollspelare gör Drakborgen av det.

Roll är viktigare än spel, men att ha roligt är viktigast.

 

[Gordeg]

Starka viljor i den här tråden!

Jag tänker inte ge mig in i diskussionen huruvida ett äventyr bör utspela sig ovan eller under jord (grov förenkling, jag vet). Den delen av spelet är en smaksak tycker jag.

Däremot kan jag inte hålla fingrarna borta från detta:

Ofta brukar det låta så här:
"... uppmuntra karaktärer som inte bara är späckade med klassiska fantasyklischér (av typen: Min rollperson är en stor, stark krigare som inte säger så mycket men gillar att slåss.). ..." citatet är Walles, men tanken är inte att hänga ut honom, för åsikten finns hos en majoritet av alla som postar på forumet.
Vad jag tror att han försöker säga, är att det finns kvalitet i att ha en karaktär med större djup, än en som bara är tyst, stark och slåss.

Efter många års spelande vill många av oss undvika klichéer och strävar efter rollpersoner med större djup. Jag tror helt enkelt att vi behöver variation. Det är inte särskilt stimulerande att göra samma sak 100 gånger, även om det var roligt första gången och vi var 12 år.

Det kan vara roligt om en fantasifull spelare går tillbaka till stereotypen och gör en Conan-krigartyp som han spelar ut kompromisslöst, lite comic relief nästan. Då handlar det återigen om variation. Tyvärr är det ganska sällan de kreativa spelarna gör en sådan grej, i min erfarenhet brukar spelaren vara en övervintrad kobold med huggkubbemimik.

Gordeg

 

[Krille]

Re: Lara Croft Strikes Back!

"Och/eller presenterade på ett sätt som datorer inte klarar. 3d-grafik och surroundljud i all ära, men en bra spelledare kan levandegöra en miljö på ett sätt som ingen dator kan."

Jag vet faktiskt inte om jag kan hålla med. Till och med Dungeon Master var läskigare än någon spelledarledd dunge som jag har krälat i nånsin.

 

[Troberg]

Ofta kan man läsa på wrnu att rollspelandet har bytt utseende som en följd av att man har blivit äldre, mer erfaren, kanske mognare eller bara "bättre" på att spela rollspel.

Egentligen är den här frågan väldigt enkel.

Självklart blir man bättre på rollspel och spelar kvalitativt bättre rollspel när man får mer erfarenhet.

Varför?

Jo, för att man lär sig. Har man väl accepterat tanken på att man med erfarenhet också lär sig och utvecklas, så är ju slutsatsen att en erfaren rollspelare spelar mer högkvalitativt oundviklig. Allt annat skulle vara att säga att man är oförmögen att lära sig.

Vem som har roligast är däremot en helt annan fråga som bör utredas separat.

 

[Kimon]

Tja, en karaktär i en film eller bok som saknar djup anses i regel vara en sämre karaktär än en som har det.

Det beror på skulle jag säga. Vissa filmer saknar nästan helt all form av karaktärsberättande, men det hindrar ju inte dem från att vara roliga och/eller underhållande att titta på. Och nej, jag tänkte inte i första hand på p-rullar...

Ibland är "De överlevande" roligare att läsa än "Röda rummet".
It's a state of mind thingy.

Varför skulle inte detsamma gälla för en rollperson?

Därför att kontexten kan påkalla en ytlig gestaltning. Ibland går det mer ut på vad man gör än vad man är. Komedier och ytliga actionfilmer är ju lysande exempel på detta.

I en mångbottnad rollperson är rollspelsutmaningen större, där finns mer att utforska, gestalta, ja, rollspela.

Men är verkligen den "inre resan" alltid önskvärd? Måste man ställa sig de svåra frågorna för att ha roligt?

Kontentan av mitt svammel är att jag inte tycker walium gjort något som helst fel i inlägget du länkar till.

Jag tror att "svar till Caligula i den här tråden", skall tolkas som pluralis.

Rätt och fel, fel och rätt. Walle ventilerar en åsikt och det är väl vare sig rätt eller fel antar jag. Jag håller förvisso inte med honom i det han skriver här.

 

[Rosen]

hur många är det egentligen som har spelat rollspel länge men som fortfarande försvarar den typen av rollspel som nybörjaren gillar? Är det verkligen helt ok att göra det?

(räcker upp handen)
Jag började lira för tjugonånting år sedan, och tycker om såväl djupsinnig culture gaming som dungeonröj; det beror helt på vilket humör jag är på. Och om nybörjare inte får spela på ett sätt som de gillar så kommer de att sluta spela, så det har jag definitivt inga problem med att försvara.
Efter ett par decennier ser jag snarare "bra" rollspelare som folk som kan variera sig - som kan gestalta olika sorters figurer, och som kan anpassa sitt spelande till olika sorters genrer (inklusive att inte prettospela när alla andra försöker samla XP; brukar resultera i att Norén-wannabeen bara är störig och ivägen).

Som Gordeg skrev undviker man gärna klichéfigurer efter några år, helt enkelt för att man redan har spelat dem ett gäng gånger förut... men jag tycker man ska minnas att de aldrig skulle ha blivit klichéer om de inte hade varit bra från början. En tystlåten krigare kan vara en nog så intressant figur i sig; det beror helt på hur man lirar honom.

--
Åke

 

[Olle Linge]

Lite reflektioner

Det här är lite reflektioner till en hel del och tänker inte försöka peka på exakt varifrån de kommer, utan jag fösöker göra det självständigt istället.

Det här med om man blir en bättre rollspelare med tiden är förstås en gammal men intressant fråga. Jag hävdar att det blir man. Samtidigt tycker jag att den som har roligast när man spelar rollspel, är den som är bäst på att spela rollspel. Hur går det ihop då? Kan man lära sig att ha roligt?

Ja, på sätt och vis kan man det. Jag ska försöka ge några exempel för att visa vad jag menar.

En bra spelare bidrar till att hela gruppen har roligt under ett rollspelsmöte. Han undviker att göra saker som aktivt sabbar för andra (nu menar jag andra spelare, inte andra rollpersoner), han försöker att hjälpa spelledaren på det stora hela göra spelmötet roligare. Framförall gäller detta relationen med spelledaren. På sätt och vis kan det vara roligare att spela med nybörjare ibland, men det är jobbigare (som i: kräver mer arbete) än att spela med erfarna spelare.

Jag ska ta ett exempel på det sista som inträffade för kanske två år sedan när jag spelade med några som inte hade spelat innan. Spelgruppen var delad i två delar och den ena delen var inkvarterad på ett värdshus vid stadsporten. Strax efter kom den andra gruppen in i staden. Jag beskrev två värdshus snabbt som låg vid porten, varav det var uppenbart att det ena passade deras syften bättre (plus att det råkade vara så att deras kompisar var där och det var väldigt jobbigt att spela med delad grupp).

I det här läget hade vem som helst som spelat ett litet tag insett att det faktiskt skulle bli väldigt mycket roligare för alla om de valde de värdshus de andra var på och inte kutade iväg åt andra hållet. Men inte då, det är klart att de valde det andra. Det här är ett typiskt exempel på saker man lär sig, speciellt efter att ha spellet en del.

Kort och gott: Man blir bättre på rollspel av att spela länge, helt enkelt eftersom man lär sig att bidra mer till att spelmötet blir roligt och lär sig att undvika saker som sabbar det.

 

[Magnus Seter]

Jag räcker också upp en hand

Det är väl ingen som blir förvånad över att jag anser att man ska spela som man tycker är kul. Eftersom troligen alla tycker det...

Nä, men jag har aldrig haft så engagerande roligt med rollspel som när jag var ung och spelade som nybörjare. Nu har jag en annan typ av roligt. Och ibland har jag samma roligt som förr. Jag menar, Dungeon of Doom på LinCon och GothCon drog enorma mängder spelare, och de verkade ha roligt. Och det vara bara det som brukar betecknas som nybörjarstil... ta en gubbe, spring in i grottan, spring omkring, dö, börja om.

Och det är som du säger, om jag verkligen vill spela en svärdsvingande barbar i höftskynke, så KAN det göras med djup och känsla. Likaså kan man rollspela med djup och känsla i en grotta, en lergrop eller ett slott. Det finns i min mening inget implicit i ingredienserna som exkluderar det. Allt blir vad man gör av det, helt enkelt.

M.

 

[Ackerfors]

Individer, woho!

Först frågade jag mig om jag egentligen borde svara på den här tråden... Sen insåg jag: det är klart jag ska, jag får ju mer XP.

Skämt å sido, jag kan kanske inte tillföra något nytt (bah, varför skulle jag vilja det, jag kanske vill röja grottor?) men jag kan delge min ringa ståndpunkt.

Det finns ungefär 6 000 000 000 människor på den här planeten. 5 999 999 994 av dem är helt olika (jag kör på en felmarginal på sex personer). De tycker olika om olika saker. Att man blir äldre behöver inte vara ett tecken på mognad eller förbättring, varken generellt eller i rollspel specifikt. Många i tråden har redan sagt det och många kanske inte vill inse det. Att se förbi sin egen ytterst subjektiva åsikt och lägga fokus på andra individers ytterst subjektiva åsikter är svårt, men nödvändigt i vissa fall. Han har redan nämnt det med sin liknelse om korvar och bilar.

Foggmock bedyrade att "Tjugoåringar grottröjer helt enkelt bättre och roligare än tolvåringar". Jag ser verkligen framför mig hur ett gäng tolvåringar sitter och gråter runt ett bord med sina t20or och D&D-böcker och verkligen önskar att de vore tjugoåringar så de kunde ha roligt istället. Visst, jag överdriver en aning, men tror ni verkligen att jag som tolvåring (jag började iofs när jag var fjorton) hade fortsatt med rollspel om jag hade haft tråkigt? Näh, för man undviker det som är tråkigt. Framförallt i den åldern.
Foggmock sa ju inte rent ut att man hade tråkigt när man var tolv men att man har roligare när man tjugo är för mig befängt. Jag hade nämligen ohyggligt roligt som nybörjarfjortonåring. Det spelade ingen roll att vi spelade Eon, D&D eller SWd6. Jag hade i vilket fall roligt. Sen spelade jag mer och lärde mig mer om rollspel, spelmekanism och liknande. Jag skriver att Eon är ett skitspel, att D&D är för jobbigt och att SWd6 är lökigt (det gör jag ju inte egentligen eftersom jag försöker låta bli att pracka på folk en åsikt som är rätt och riktigt), men frågan är om det verkligen är spelens fel att jag inte har roligt nu som artonåring. För jag har inte särskilt kul när jag spelar rollspel nu för tiden. Det spelar liksom ingen roll vad jag spelar, det blir inte roligt på samma sätt som när jag var fjorton.

För att komma till sak.
Nej, jag anser att man inte kan, objektivt, säga att någon spelstil är bättre eller sämre än någon annan. Det är individuellt och förhoppningvis spelar man det man trivs med och inte det som skrivs på internet att det är bäst. Uppskattar man rollgestaltning är rollspel med rollgestaltning det man tycker bäst om (rimligtvis), men alla tycker inte om rollgestaltning och att då förklara att deras spelstil inte hör hemma här, känns inte riktigt bra innanför revbenen på mig.

 

[Man Mountainman]

Jag tror att en bidragande orsak till att elitism är så förkrossande vanligt inom rollspelsvärlden är att det är så många som har fått lida på grund av spelstilar de inte gillar. Okej, ”lida” låter melodramatiskt, men bear with me now. Läser man en bok eller ser en film man inte gillar så kan man alltid lägga ifrån sig boken eller stänga av teven, och gå och skaffa en ny bok/film. Rollspelare har mer sällan det alternativet. Bor man i en håla med 10 000 invånare så finns det kanske inte så många spelgrupper. Dessutom består spelarna av nära vänner som man kanske inte vill överge så lätt. Man tvingas utstå rollspel av en typ som man avskyr för att man helt enkelt inte har några alternativ. Sen blir man bitter och elitistisk.

Det är inget försvar mot elitismen, men kanske en förklaring.

Vad gäller skiklighet och utveckling: Att säga att skicklighet på rollspel är liktydigt med skicklighet på att underhålla sig själv är ett ganska värdelöst användande av begreppet skicklighet. Det saknar ju liksom funktion. Vem bryr sig om hur skicklig en annan spelare är på att underhålla sig själv? Nä, vad man bör titta på är naturligtvis hur skicklig en spelare är på att underhålla andra spelare. Först då kan man tala om "bra" och "dåliga" rollspelare och faktiskt mena något vettigt och förmedla information som andra människor kan ha användning av.

Eftersom olika rollspelare gillar olika saker så torde en spelare vara skickligare på att underhålla andra spelare ju mer allsidig han är i sitt spelande. Det känns rimligt att anta att spelare blir mer allsidiga ju längre de håller på.

 

[Rising]

Alla är så djävla bra

Ymir är så djävla bra för att han har utvecklats tack vare hans stora erfarenhet.
Oldtimer är så djävla bra för att han har nöjt sig med att spela ungefär så som han började, och om man hållt på så långe som han har, så är det väl det ett bevis på att den spelstilen håller?
Krille är så djävla bra för att han inte bara spelar rollSPEL eller ROLLspel utan ROLLSPEL som är en fullkomlig spelstil med det bästa ur båda delarna.

...och många är så djäkla bra för att de minsann insett att alla spelar på det sätt som de själva föredrar och att ingens sätt kan vara bättre än någon annans.

...och jag då? Jo, jag är så djävla bra för jag spelar minsann både friföreställning, samberättande, rena prestationsäventyr, ångest, skräck, lattjolajbans, partyäventyr och tjofaderittan. Vad är det egentligen jag gör i alla mina inlägg om olika spelstilar, och med alla mina förslag på hur man når varje inriktnings fulla potential? Jo, jag gör reklam för mig själv, för jag är ju så djävla bra. Ni som bara spelar en sorts rollspel, ni går alltså miste om min stora palett av olika nyanser av spelstilar. Det är den sanna innebörden av mina inlägg. Man kan ju verkligen fråga sig hur ni står ut, för ni måste ju ha oändligt mycket tråkigare än jag, för jag är ju så djävla bra.

Eller?

Nej, vi pratar förstås alla skit, men den här skiten är viktig för oss. För... det är mänskligt att ständigt försöka belöna sig själv. Det är vad vi gör. Jag är en person som byter intresse och stil väldigt ofta, därför belönar jag mig själv och inbillar mig att det är viktigt att kunna göra det, att jag lär mig mer genom att göra så. Några belönar sig själva genom att säga att de spelar för att ha roligt, och Ghoulz belönar sig själv genom att ständigt påpeka hur jättestor nytta han har av sin bildning i sitt rollspelande. Om vi inte kunde belöna oss på det här viset så skulle det vara omöjligt för oss att finna någon mening med våra liv överhuvudtaget. Det spelar ingen roll om vi har "rätt" eller "fel" i det vi säger, för vad vi egentligen gör är blott att försöka övertyga oss själva, och så länge vi lyckas med detta så känner vi oss lite nöjdare med våra liv. (Här spelar kanske inte vår inställning till vår rollspelshobby så stor roll, men det är tydligt i andra sammanhang)

Man brukar säga att det är ett tecken på dubbelmoral att inte leva som man lär. Egentligen borde det ju vara ett större tecken på förljugenhet när man, som av en händelse, lär exakt precis så som man lever. För det är så jag tror det funkar. Vi lever på det sätt som vi kan leva, och sedan försöker vi rättfärdiga vårt liv genom att inbilla oss att vi faktiskt lever på det rätta sättet. Vi belönar oss själva. Rättfärdigar oss själva.

Finns det då någon riktig moral? Jag tror inte det. Den som läxar upp kobolder kan ju alltid säga "jamen det är ju för deras skull jag ger dem råd, så att de kan utvecklas. Jag kanske låter sträng, men de kommer ju tacka mig i slutändan, och förresten är det väl bra att jag är ärlig och står för det jag säger?"

Ni ser, man kan belöna sig själv hur man än beter sig, och vi är alla lika goda kålsupare när allt kommer kring.

/Rising
som fortsätter sprida desillusionismen på forumet...

 

[Magnus Seter]

Fan va bra sagt

Då kan jag väl komplettera med att det FINNS dåliga sätt att spela rollspel.

Men det har inte med temat eller miljön att göra, det har med utförandet att göra. Men det behöver vi inte oroa oss över eftersom vi är så bra.

M.

 

[Troberg]

Re: Fan va bra sagt

Då kan jag väl komplettera med att det FINNS dåliga sätt att spela rollspel.

Bra kommentar.

Det är ett misstag man ser alltför ofta; att folk tror att bara för att det finns flera saker som är rätt så är allt rätt. Tro mig, bara för att det inte finns ett definitivt rätt så betyder det inte att det inte finns saker som är definitivt fel.

Jag tänker dock inte starta ett flamewar genom att exemplifiera...

 

[Johan K]

Till & börja med, itt inressant inlägg måste jag säga !

Ju mer min rollspelssmak utvecklas, desto högre kvalitet blir det på rollspelsupplevelsen
men hur många är det egentligen som har spelat rollspel länge men som fortfarande försvarar den typen av rollspel som nybörjaren gillar? Är det verkligen helt ok att göra det?

Tjaa, försvara & försvara.. Det hadde ju sin charm att lira när man var nybörjare.. Man tänkte inte så mycket på regler & sdåant utan tutade & körde på i största allmänhet ju. Så för min del så kansek man inte försvara det så mycket, utam mer, för min del iaf, nickar & ler & sedan tänker på hur det var.
& visst, det är väll helt ok att försvara det. Varför skulel det inte vara det ?

Att man utvecklas som rollspelare, tja det råder det väl ingen tvekan om, efter att ha läst ett antal inlägg här; men är utveckling verkligen samma sak som "förbättring"?

Tjaa, kanske att man förbättrar sig inom sin egen spelgrupp & blir mer samkörda ju längre man spelar & sådant.
Fast egentligen så tycker jag nog att "förbättring" är ett lite dummt ord, det skulle nog heller kalla det erfarenhet eller nått sådant ord.

Jag kan ha förståelse för att det på ett personligt plan förhåller sig så, men på ett någorlunda objektivt plan?

Tjaa, det jag kan komam på är at amn förbättrar sig ren objektivt är om man kanske är ute & lirar på konvet & då skall lira rolslepl. Kanske att man har "lättare" att starta & köra igång med en "mer erfaren" grupp. Tänker då på att förklra system, värden & sådana saker än vad det är med en grupp med lite mindre erfaranna spelare...
Eller är jag helt fel ute ?

Men hans tråd är intressant för att hur många det nu än är som är rörande eniga kring att utveckling är samma sak som bättre rollspelarkvalité; kan försöka komma ihåg hur annorlunda vi alla spelar. Så annorlunda att det är svårt att överhuvudtaget komma överens om en enda sak vi har gemensamt!

Just därför är det skoj att inimellanåt lira med andra eller framförallt lira med personer på konvent. Eftersom det skiljer sig så mycket på spelstil & sådant..

/ Johan K, som softar med lite cola efter dagens jobbande

 

[walium]

"Jag kan tycka att även om det till synes verkar torftigt att ha ett grottröjarscenario med det enda egentliga målet att se sin rollperson få xp och bli bättre; nog ändå går att njuta av i fulla drag. Så länge man kan göra det tillsammans med sina kompisar en sen kväll. För även om det verkar vara enahanda och löjligt ytligt, så kan det ändå vara så otroligt spännande att höra en DM läsa upp en rumsbeskrivning. Man vet att det förmodligen är ett monster därinne- men spänningen uppstår ändå, som en följd av att det finns så många parametrar att ta hänsyn till. Valde jag egentligen rätt class? Borde jag ha köpt den där extra yxan i byn? Är det smart att kasta en divination nu, eller ska jag spara den till senare?"

Du verkar ju nästan tro att bara för att alla inte tycker att ditt exempel helt och fullt ska klassas som rollspel så betvivlar de samtidigt också att deltagarna har roligt. Det tror jag faktiskt inte att någon har några invändningar mot.

 

[walium]

Yxjuhjjasgrgrrh!!!

"(Fast i just waliums fall tror jag på temporär sinnesförvirring, för han brukar vara mycket vettig.)"

Glä, glä, glä.
Nu har du skådat bakom min skickligt anlagda mask! Förberedd dig på ett massivt Sanity-loss.

Rollspel är på många sätt ett skapande och vem tycker egentligen att noveller som man skrev när man var sex år inte är sämre utan bara annorlunda?
Man förändras så mycket genom livet vilket för med sig att man också tar avstånd ifrån sådant som man närmast tog för självklart när man var yngre. Nog var jag en sämre rollspelare när jag var yngre, men jag hade roligt och det är fortfarande det som är huvudsaken. Huruvida man har roligt eller ej behöver inte ha ett skit att göra med hur skicklig rollspelare man är. Och hur folk ska bete sig för att just de ska ha roligt är inget som vi andra ska bestämma över (Så länge det inte är olagligt förstås) men nog ska vi väl få bidra med tips om hur vi själva roar oss?

För att summera: jag skiter i hur andra spelar eller definierar rollspel så länge som de har roligt och inte skadar små pälsdjur. Själv kommer jag ändå att söka mig till de personer och sätt som roar just mig allra mest och de hoppas jag också att alla andra gör.

 

[walium]

Jag måste säga att jag tycker att det är rätt märkligt att just jag blivit någon slags posterboy för forumelitismen.

Du verkar läsa in en massa saker som inte finns där i mina inlägg. Jag har aldrig skrivit att jag är bättre eller har roligare än andra rollspelare. Inte heller att min spelstil är överlägsen och det är något fel på alla som finner nöje i att röja upp i dåligt upplysta källarhålor. Jag erkänner ju tillochmed att jag själv emellanåt ägnar mig åt liknande saker om än i en annan miljö. Och visst är det avkopplande, det erkänner jag villigt.

Personligen tycker jag nog att det är du som har svårare att acceptera att inte alla gillar en spelstil som du är förtjust i än att forumet skulle vara späckat av illvilliga och kvävande elitister.

"Nu ska inte jag beskylla vare sig Krille eller Walium för att hysa en sådan åsikt; men hur många är det egentligen som har spelat rollspel länge men som fortfarande försvarar den typen av rollspel som nybörjaren gillar? Är det verkligen helt ok att göra det?"

Jag försvarar allas rätt att ha roligt. Det är dock inte samma sak som att jag sympatiserar med folk som underhåller sig själva med att smiska varandra med surströmming och selleri varje söndag. Det är inte heller samma sak som att jag tycker att grottröjning är någon särskilt avancerad form av underhållning.

Jag tror att du egentligen känner forumet rätt illa om du tror att tråden kommer att sluta på något annat sätt än att alla enas om att det viktigaste är att ha roligt, inte vilken typ av rollspel man ägnar sig åt.

 

[Basenanji]

You're a ******* genius!

Bra talat Rosen!

Som Gordeg skrev undviker man gärna klichéfigurer efter några år, helt enkelt för att man redan har spelat dem ett gäng gånger förut... men jag tycker man ska minnas att de aldrig skulle ha blivit klichéer om de inte hade varit bra från början. En tystlåten krigare kan vara en nog så intressant figur i sig; det beror helt på hur man lirar honom.

Det där, är såååå rätt! Å, om jag en dag kunde skriva så där enkelt och rättframt istället för all denan skit som sugs ut ur t-bordet varje natt...

Anser jag.

/Basenanji

 

[Nightowl]

Psykopaten Erik uttalar sig

Man tvingas utstå rollspel av en typ som man avskyr för att man helt enkelt inte har några alternativ.

På www.rpg.net kallade nån det här för "Lay back, dear, and think of Greyhawk". Läsare eller lyssnare behöver ju ingen att läsa eller lyssna tillsammans med, men rollspelare konfronteras ju mer med folk som inte lever upp till deras ideal. Jag tror du har rätt, men bara delvis.

En annan anledning är helt enkelt att vi är geeks. Ju mer utsatt en subkultur är, desto mer måste den definiera sin överlägsenhet gentemot andra. Fan, i mina reptilhjärnesurfande dagar har jag varit på p0rr-forum där folk högljutt deklarerat att deras fetischer är för empatiska och kärleksfulla människor medan dom DÄRBORTA, dom som tycker det är kul med nallebjörnar och gelatin, dom är perversa galningar...

Nån som kommer ihåg den där Sandman-serien med en konvent för seriemördare? Jag slår VAD om att om något liknande existerar, så sitter det ett gäng psykopater och ondgör sig över hur "dåligt" alla andra lustmördar... tror till och med nåt liknande dök upp i serien ("JAG dödar minsann bara manliga heterosexuella transvestiter som imiterar Marily Monroe! Och alltid med en telefonsladd, allt annat vore otänkbart!")

Erik