Inte så olika...
Skrämmande är saker man kan relatera till.
Nej, inte nödvändigtvis. Just det faktum att man inte kan relatera till något, att man verkligen inte förstår varför någonting sker eller varför en person gör något, kan vara precis lika skrämmande som kunskapen om varför något sker/varför någon gör något. För låt oss anta att händelse X inträffar. Om du nu inte vet varför X inträffar, men ändå har ett behov att veta, betyder det att du själv kommer att spekulera kring varför X inträffade. Varför hände X? Vad var X:s mening? Osv, osv. Detta kan vara oerhört skrämmande. Det är ju exempelvis därför (skulle jag vilja påstå) som många människor vänder sig till religioner och diverse trossystem; världen utan en gudstro förefaller kall, menlös och omöjlig att förstå, men med denna gudstro kan man förklara världen. Okunskapen är alltså mer skrämmande än "kunskapen" att man kanske riskerar att dratta ner till herr Lucifer när man kolar. Så okunskap om ett fenomen kan vara minst lika skrämmande som kunskapen om det, vill jag hävda.
Nej, demonernas potential att skrämmas blir långt större om de faktiskt har mänskliga tankemönster.
Här håller jag inte med, åtminstone inte som någon form av generell sanning. Att demoner med mänskliga motiv
kan vara mer skrämmande än demoner med icke-mänskliga motiv, och vice versa, tänker jag inte förneka; det jag inte köper är att det skulle ligga någon nödvändighet i detta, eller ens att det skulle ha en högre sannolikhet. Just det faktum att demonen har mänskliga motiv kan förvisso göra den mycket skrämmande, men en demon som man verkligen inte förstår varför den gör som den gör kan bli fruktansvärt skrämmande. Här ska man naturligtvis passa sig för att låta demonens beteende vara totalt slumpmässigt, såvida det inte är någon extrem kaosdemon vi talar om, för i så fall kan det hela urarta och enbart bli fjantigt.
Precis som GrottrollnetNaug framhåller i inlägget ovan står det ju redan i M&M att de kan vara 'både onda och goda' och 'har egan agendor'. Just det förutsätter en viss grad av mänskligt tänkande
Skulle en "agenda" kräva mänskligt tänkande? Njaej, det tror jag inte. För vad är egentligen en agenda? Jo, ett bakomliggande "program till verksamhet" (se
här, för mer info), d.v.s., i grund och botten, ett bakomliggande motiv. Men är motiv något som är unikt för människor? Nej, inte alls, skulle jag vilja påstå. Allt intelligent handlande är ett resultat av motiv, om vi bortser från vissa reflexmässiga handlingar. Sålunda har
alla intelligenta varelser motiv till sitt beteende (återigen, vi bortser från reflexmässigt beteende), vilket gör att påståendet att det skulle vara något mänskligt med motiv förefaller orimligt. Så nej, det faktum att demoner har "motiv" betyder inte att de nödvändigtvis uppträder, eller ens har någonting gemensamt med, människor.
Slutligen vill jag dock säga att jag, när jag satt och funderade en stund, kom fram till att jag och Rising antagligen inte är så långt ifrån varandra. Skälet till varför jag anser att demoner bör vara så fundamentalt annorlunda än vanliga människor, är just eftersom de är icke-fysiska varelser. Om de aldrig nedkallats eller tvingats till vårt fysiska plan, har de med största sannolikhet ingen erfarenhet av vår omvärld. De är främlingar i ett främmande land, med underliga regler och konstiga fenomen. Men demonen är dessutom formad av sin andliga existens, ett faktum som kommer att göra att den reagerar fundamentalt annorlunda på allt den upplever i den fysiska världen. Vi, som fysiska varelser, är trots allt (åtminstone till väldigt stor del) formade av vår omvärld. Vi är vana vid att saker och ting är på ett visst sätt, och vårt sätt att tänka och resonera har formats av vår fysiska värld. Det är exempelvis därför som kvantmekaniken eller Einsteins relativitetsteori förefaller så konstiga eller t.o.m. absurda, när man tittar närmare på en del av deras konsekvenser (katten i lådan, Heisenbergs osäkerhetsrelation, tvillingparadoxen, osv, osv). Vi är helt enkelt inte vana vid sådant, eftersom vi aldrig upplevt det, och därför förefaller det än mer absurd när vi faktiskt ser att det är möjligt. Men tänk dig nu en varelse som kommer från en
totalt annorlunda värld - det är inte bara vissa grejer som är annorlunda, utan så gott som
allt är annorlunda i dess hemvärld. Tror du nu inte att denna varelse kommer att vara fundamentalt annorlunda i sitt sätt att se på världen och sitt sätt att resonera, jämfört med en varelse från vår värld? Svaret är naturligtvis ja, skulle jag vilja påstå.
Min poäng är alltså att jag tror att jag och Rising har samma utgångspunkt (d.v.s. att demoner inte är av denna värld, och när de först "inträder" i vår värld så blir det en form av chock för dem); skillnaden är att jag tar resonemanget ett steg längre.
