Jag kan känna att strider kan vara intressanta och spännande i rollspel, men inte stridssystem, som jag aldrig finner intressant. Det blir brädspel av det hela, ett avbrott i rollspelandet för att rulla plast och räkna matte, som
@krank brukar säga. Det är helt enkelt för skilt från resten av aktiviteten och lämnar berättelsen. Men när vi skippar eller skalar ned systemet, och låter berättelsen ta överhanden, då kan det bli riktigt intensivt. Följande strid utspelade sig igår när vi spelade Plommonkrönikan, scenariot under Kulturrevolutionen:
Två sidor ungdomar möts: De är 15 år gamla, och de var förr vänner. Nu står de på varsin sida, en klunga med ett tjugotal tonåringar på vardera kant, med en blandning av improviserade tillhyggen och stulna militärvapen. Den ena sidan har kommit för att ge sig på matematikläraren, den andra för att försvara honom. Några hätska ord utbyts, sedan brakar sidorna ihop. Det blir ett blodbad. Ah-Fei går i bräschen med sitt gevär, och hon skjuter sin gamla vän Ah-Tseuk, som hon ett år tidigare försökt skydda från mobbare. Sedan springer hon med bajonetten mot Ah-Tung, som förr hjälpt henne med geografiläxan och som hon var kär i. Men innan hon kommer fram skjuter han henne i hjärtat, och hon segnar död ner. Han kliver över hennes lik. Ah-Pei, som under året förvandlas från en stropping överklassyngling till en ärrad krigsveteran, och som älskade Ah-Fei, blir vansinnig, och med två blodiga macheter vadar han genom fiendeskaran. Ah-Tungs Rödflaggor drivs på flykten och den dammiga gatan framför mattelärarens bostad ligger röd och täckt av lik.
Den scenen var sjukt intensiv och spännande. Systemet vi använde var: När du försöker göra något svårt eller farligt, slå en tärning. På 4+ går det bra.
Mer komplicerat behöver inte ett stridssystem vara, och det kan ge riktigt feta, intensiva, fruktansvärda våldsscener som känns i magen. De grejer som gör en strid bra, åtminstone för mig, har ingenting att göra med systemet. Det är situationen i fiktionen, vad som står på spel, vilka rollpersonerna är och varför de slåss, kombinerat med spelarnas skicklighet i att berätta historien om striden.