Nekromanti De fyra ryttarna

[Feuflux]

Uppdelning av expertisområden

Trollkarlen - den vise och magikunniga som leder sällskapet
Jägaren - en uppmärksam och handlingskraftig person
Krigare - en kämpe och trogen följeslagare
Tjuven - en tvivelaktig person som löser orena problem

Jupp, klassisk spelgrupp (kolla bara på översta exemplet nedan), men jag köper inte alls tolkningen av yrkena. I DoD6 var krigaren ledaren, jägaren var inte alls handelskraftig, magikern den sämste ledaren (eller ja, spelaren bakom magikern var minst ledare i spelgruppen och det slår igenom) och tjuven löste inga problem... han skapade nya. Men visst, oavsett vem som löser vad så handlar det ju om uppdelning av expertisområden.

Här kommer lite RP-konstellationer från olika grupper.
DoD6: Jägare, Krigare, Magiker, Krigare (som var väldigt tjuvaktig).
DoD4: Krigarmunk, Paladin, Spion.
Feng Shui: Martial Artist, Masked Avenger, Ex-special Forces, Karate Cop.
Star Wars: Noble, Smuggler, Soldier, Jedi (eller ja, padawan).
Mutant:UA: Postiljon, Läkare, Tjuv.
Viking: Viking, Viking.

I Feng Shui känns det svårt att få till rollerna, i Viking också och i de fall det var färre än 4 spelare så får man ju hjälpas åt att klara av de resterande rollernas uppgifter. Det jag ville visa med exemplen var att vi hela tiden sprider ut kunskaperna. Jag har aldrig spelat rollspel där hela spelgruppen varit magiker eller krigare som nämndes i tråden. Jag gillar inte att bli för lik nån annans rollperson och enligt exemplen ovan så gör inte folket jag spelat med det heller. Förutom att vara upplevelserollspelare så är jag nog även problemlösarrollspelare, och då är det roligare om rollpersonerna är bra på olika saker.

Sen är det länge sen det spelades stela köpäventyr där man MÅSTE passera en låst dörr och är körd om man inte har en tjuvig typ med sig. Spelledaren har alltid (nästan iaf) skrivit äventyren själv efter att ha vetat spelgruppens konstellation.

Jag trodde jag hade mer när jag började skriva... men jag är visst klar nu.

 

[krank]

Så låter du som om du menar att de inte spelar rollspel.

Jag vidhåller att de inte spelar roller. Hade jag menat att de inte spelar rollspel, så hade jag skrivit det. jag kan egentligen inte ta något ansvar för vad du bestämmer dig för att jag skrivit. Det var just för att skilja mellan den bredare termen "rollspel" och att "spela roller" som jag valde den senare termen.

Vilket ju är helt galet. Andy säger "det här är ultimat". Du säger "Ultimat för vaddå? Bara de som spelar såna däringa fånerier" (underförstått) och karusellen sätter igång. Ingen som läser vad du skrev kommer att tolka det som "Det kan mycket väl vara ultimat för de flesta som spelar rollspel, men jag spelar på ett sätt som gör att det inte är ultimat."

Som sagt, jag kan bara ta ansvar för vad jag faktiskt skriver. Min mening var att ifrågasätta termen "ultimat" och klargöra om att det rörde sig om ultimat inom en given kontext snarare än alltid, för alla vilket antyddes i originalinlägget. Det var lite det jag störde mig på.

 

[krank]

Re: Varför man ska vara asocial

Man får anpassa sig efter förutsättningar och omständigheter. Jag skulle till exempel hellre säga att jag skriker att jag ska döda någon än att faktiskt skrika det av hänsyn till grannarna, även om det är suboptimalt för inlevelsen.

Vi brukar "psudo-skrika", dvs minspel etc antyder att man skriker, men man låter inte sin fulla lungapacitet äntra handlingen. Det blir tydligt för alla inblandade att man skriker, utan att grannar störs.

 

[krank]

Re: Ut, in och upp

Tja, varför inte, om hindi klarar av uppgiften för handen bättre än svenska.

Och då är frågan - "vad är uppgiften"? Jag har inte stött på många tillfällen där vare sig berättelse, inlevelse, utlevelse, eller upplevelse ÖKAS av användningen av regeltermer.

Fallet med initiativ är ett rätt bra exempel. Hittills har ingen spelledare lyckas stressa mig på svenska på samma sätt som med kodspråket "slå för initiativ". Regelkodspråket löser uppgiften bättre (under förutsättningen att man förstår kodspråket förstås). Därmed blir inlevelsen högre (återigen under förutsättningen att man förstår kodspråket - gör man det inte så är det bara rappakalja).

Det får ju såklart stå för dig. För mig innebär "slå för initiativ" ett hastigt utryckande ur spelvärlden och rollpersonen, och plötsligt är min rollerson bara en hög siffror på ett papper och det hela blir i princip ett strategispel. jag förstår kodspråket, det är inte det som är problemet - däremot påverkar kodspråket mig annorlunda.

Om denne inte har skådespelarbakgrund, utan mer har sysslat med exempelvis brädspel eller World of Warcraft, definitivt.

Jag brukar, elitist som jag är (*ironi*), generellt undvika att spela med folk som bara spelat WoW och liknande tidigare. Mest för att det brukar vara så förbaskat svårt att få dem att inse värdet i att spela en roll snarare än bara kasta spells omkring sig och leta l00t.

Syntesen av de båda medger möjlighet till kommunikation och därmed upplevelse och inlevelse som de båda komponenterna roll och spel inte möjliggör var för sig.

Jag vill påstå att den typen av väldigt generaliserande uttalanden fungerar ganska dåligt med verkligheten - om inte annat för att jag knappast är ensam (jag är minoritet, men inte ensam i den) om att känna att det spelmekaniska inte ger någon inlevelse alls, utan bara känns som små avbrott. Lite som reklampauser eller att plötsligt se filmcrewen i en spegel i en film. Ett brott i illusionen.

 

[krank]

Re: Rollspel - inlevelse = fia med knuff?

Där får inlevelsen spelrum, men inte ståryn.

Jag vill mena att storyn inte behöver gå snabbt bara för att den ska ha fokus...

Nu generaliserar du igen, Krank. Spelighet är inte lika med "slåss, exp och loot". Jag gillar spelighet lika mycket som inlevelse, ungefär, och jag tycker också att D&D är sugigt. Det handlar om slåss, exp och loot och jag tycker inte att det är särskilt speligt alls. Medan ett spel som Capes, som innehåller en aning slåss, men ingen exp och loot, verkar jättespeligt och kul. Men det är en helt annan diskussion.

Nu vill jag påpeka att jag inte skrev "spelighet" (eftersom den termen helt uppenbart skapar vissa kommunikationsproblem) utan spelhet. Poängen är uttrycket är att beskriva att det känns mer som spel och mindre som spelande av roll. Jag är säker på att du kan föreställa dig vad jag menar (eller, om du så vill, leva dig in i) om du bara anstränger dig lite.

 

[krank]

Fan va otrevligt.. Även om Ni i eran spelgrupp trots allt kunde uppskatta det sociala med den spelkvällen, att sitta ett gäng vänner och bara ha det trevligt och flytta lite gubbar på en spelplan?

Vi skulle ha fantastiskt roligt den kvällen, men jag tvivlar på att SL skulle ha särdeles kul. Om jag känner mig själv rätt skulle det bli ett massivt bombardemang av kritik mot regler, spelsätt, etc.

Sedan tror jag att man mycket väl skulle kunna smyga in det om man presenterade det som ett brädspel. Det är ju det vi anser att det är, så det skulle funka bättre. Vi har haft många sköna studer med Heroquest och Kampen om Citadellet, så varför inte...

Suck! Hur mycket Superkrankseriöst rollspelande var det när du BÖRJADE med rollspel i och med Mutant Chronicles?

Ganska mycket, om jag får tro mina kamrater. Jag har själv bara vaga minnen, men om man bortser från en beklaglig tendens att skapa rollpersoner baserade på filmkaraktärer så har jag hört att jag var den förste av oss som hade en ordentligt skriven bakgrund till en karaktär etc. Vi tog dessutom, tro't eller ej, även MC på största allvar på den tiden.

Slutligen. Vad är du ute efter med dina ständiga påpekanden om hur du spelar kontra hur andra spelar förutom att spamma sönder forumet?

Min poäng är skitenkel: Det här forumet är otroligt inavlat. Det finns otroliga mängder människor som med självklara röster talar om vad rollspel "är" och hur man självklart gör när man spelar rollspel. Mitt mål är att representera minoriteten och att bryta upp de strukturer som finns. Kanske göra någon medveten om att dess sätt att spela vare sig är det sätt "alla" spelar på eller för den delen det Enda Rätta sättet att spela.

Det är skitenkelt att få mig att inte "spamma". Det räcker bra med att inte svara på mina inlägg. Svarar man inte, så ger jag upp den tråden och går vidare till någon annan. Jag är bara intresserad av att diskutera med folk som vill diskutera - och vill man inte diskutera låter man rimligen bli.

 

[krank]

Re: Torftig teater

Det funkar utmärkt. Med min metod skulle förloppet se ut ungefär såhär:

Det där kan jag skriva under på. Jag kanske inte skulle tala högt om hur mycket bonus man får, men i stort sett är den där metoden utmärkt, och den jag själv använder när jag inte bara friformar.

 

[Genesis]

Re: Ut, in och upp (väldigt OT)

Jag brukar, elitist som jag är (*ironi*), generellt undvika att spela med folk som bara spelat WoW och liknande tidigare. Mest för att det brukar vara så förbaskat svårt att få dem att inse värdet i att spela en roll snarare än bara kasta spells omkring sig och leta l00t.

Precis som vi har svårt att få dig att inse värdet i att kasta spells omkring sig och leta l00t

Nä, men skämt åsido, så är det bra att folk spelar på olika sätt. Eftersom du och dina spelare trivs så tycker jag att ni ska spela så. Ville bara klargöra det, så att du inte tar det fel när sådana här diskussioner uppstår.

Dock vill jag tillägga att jag skulle vara livrädd för att börja spela med din(a) spelgrupp(er). Jag skulle sitta och oroa mig för om jag spelar min roll tillräckligt bra, om jag förstör inlevelsen för någon, om jag borde beskriva mer färgsprakande, etc. Jag har spelat i en sådan spelgrupp, och det var läskigt. Jag tror att jag kanske inte blev inbjuden till fler spelmöten efter ett tag för att jag inte spelade tillräckligt bra.

 

[krank]

Fast har det som du och dina polare sysslar med så mycket med Gary G att göra överhuvudtaget? Ni verkar ju ha tagit bort speldelen ur det hela så grundligt att den inte verkar finnas kvar överhuvudtaget. Och då undrar jag om du egentligen kan säga att Gary G lagt grunden alls för det du gör? Jag menar, improviserad teater har människan sysslat med BRA mycket längre än sedan det tidiga 70-talet. Det geniala i Gygax och Arnesons uppfinning var ju att de kombinerade just improviserad teater med regler och tärningar, något som inte hade gjorts tidigare. Jag har lite svårt att se avskaffandet av regeldelen som en utvecklad, mer förfinad form av rollspel. I mina ögon är det snarare ett kliv tillbaka i utvecklingen, en återgång till det som en gång inspirerade till det vi idag kallar klassikt rollspelande.

Mja, jag vill nog mena att den struktur vi använder - SL som sköter SLP:er och omgivning, spelare som skötewr sina RP, i allra högsta grad har sina rötter i gamle GG's strukturer.

Om man blir gladare av det kan man beskriva det vi håller på med som gammal verbal improvisationsteater (eller gemensamt strukturerat berättande) kombinerat med strukturen från de nyare rollspelen.

 

[krank]

Re: Rollspel - inlevelse = fia med knuff?

Min egen favoritmetod? Att spelledaren varierar sin "påverkbarhet" beroende på rollpersonens skicklighet (med eller utan tärningsslag). Alltså; om rollpersonen är dålig på att bluffa (eller har slagit ett dåligt Bluffa-slag) så låtsas spelledaren vara tvivlande, försiktig, ställer motfrågor, kuggfrågor och liknande. Om rollpersonen däremot är duktig så ställer man ledande frågor och fyller i rollpersonens egna resonemangskedjor. Helt enkelt; man låter spelaren få känna sig som sin rollperson.

Mer inlevelse än så kan det inte bli, tycker jag.

Det där skriver jag gärna under på.

 

[krank]

Re: Ut, in och upp (väldigt OT)

Dock vill jag tillägga att jag skulle vara livrädd för att börja spela med din(a) spelgrupp(er). Jag skulle sitta och oroa mig för om jag spelar min roll tillräckligt bra, om jag förstör inlevelsen för någon, om jag borde beskriva mer färgsprakande, etc. Jag har spelat i en sådan spelgrupp, och det var läskigt. Jag tror att jag kanske inte blev inbjuden till fler spelmöten efter ett tag för att jag inte spelade tillräckligt bra.

Jag förstår din oro, men det skulle nog inte vara några problem. Som gammal ungdomsteaterledare är jag relativt van vid att folk till en början inte vågar uttrycka sig och det finns generellt en stor förståelse för folk som är "nya" till vårt sätt att spela. Jag som SL brukar alltid försöka vara så uppmuntrande som möjligt.

I övrigt ska du inte blanda ihop "mig" och "min spelgrupp" alltför mycket. Vi har spelledare som kör betydligt mer spelmässigt än vad jag gör, med mer regler och öppnare. Jag kan irritera mig på det som spelare, och det sänker helt klart min upplevelse, men det förstör inte såpass mycket att jag inte tycker att det är roligt att vara med.

 

[Genesis]

Re: Rollspel - inlevelse = fia med knuff?

Nu vill jag påpeka att jag inte skrev "spelighet" (eftersom den termen helt uppenbart skapar vissa kommunikationsproblem) utan spelhet. Poängen är uttrycket är att beskriva att det känns mer som spel och mindre som spelande av roll. Jag är säker på att du kan föreställa dig vad jag menar (eller, om du så vill, leva dig in i) om du bara anstränger dig lite.

Haha, jag missar alltid de där små distinktionerna du gör i dina inlägg (och jag misstänker att du gör dem på pin kiv). Jag kan naturligtvis inte påstå att jag vet definitionen av "spelhet" bättre än dig (eftersom jag aldrig hört ordet förut). Om det nu, som du säger, betyder "fokus på slåss, xp och loot" så känner jag inte heller någon som går igång på det. Däremot känner jag en hel del, mig själv inkluderat, som gillar spelighet i rollspel.

Men jag blev intresserad av vad du tycker om att använda meta-info för att få till bättre historier. Och att låta spelarna hjälpa till med att skapa historien. Där måste väl ändå berättelsen komma i konflikt med inlevelsen? Jag tycker i alla fall att de berättelser som kommer av att alla spelare spinner på varandras idéer är mycket intressantare än de som SL har suttit och hittat på själv.

Och det handlade inte riktigt om att ståryn ska gå fort, utan att man ska jobba på storyn. I alla fall min spelgrupp har en begränsad tid, och eftersom ett äventyr tar ett par timmar så vill jag gärna att det ska hända saker. Om man spelar inlevelsefullt så tar det längre tid. Då får man inte plats med lika mycket story, menar jag.

 

[Genesis]

Jag diggar [bautamega-OT]

Jag förstår din oro, men det skulle nog inte vara några problem. Som gammal ungdomsteaterledare är jag relativt van vid att folk till en början inte vågar uttrycka sig och det finns generellt en stor förståelse för folk som är "nya" till vårt sätt att spela. Jag som SL brukar alltid försöka vara så uppmuntrande som möjligt.

I övrigt ska du inte blanda ihop "mig" och "min spelgrupp" alltför mycket. Vi har spelledare som kör betydligt mer spelmässigt än vad jag gör, med mer regler och öppnare. Jag kan irritera mig på det som spelare, och det sänker helt klart min upplevelse, men det förstör inte såpass mycket att jag inte tycker att det är roligt att vara med.

Fan, Krank, du får låta bli att låta så mänsklig. Nu sabbar du bilden jag har byggt upp av dig.

---

SL-Krank: ... mörkret ligger som en tung hinna av oljigt, kväljande slem mot er hud, och ni känner er små, betydelselösa. Ensamma i hela universum ...

Spelare: Min rollp... Eh, jag menar jag. Jag försöker tända ...

SL-Krank *harklar sig*

Spelare: Snälla SL, jag menade inte ... jag kan bättra mig, jag lovar!

SL-Krank: You have failed me for the last time. *Drar i spaken*

Spelare: Nooooooo... *Faller ned i en bottenlös avgrund full med Lovecraft-monster med slemmiga tentakler för att bli brutalt våldtagen i all evighet*

SL-Krank: Ni känner er små, betydelselösa. Ensamma i hela universum ...

 

[krank]

Re: Rollspel - inlevelse = fia med knuff?

Haha, jag missar alltid de där små distinktionerna du gör i dina inlägg (och jag misstänker att du gör dem på pin kiv). Jag kan naturligtvis inte påstå att jag vet definitionen av "spelhet" bättre än dig (eftersom jag aldrig hört ordet förut). Om det nu, som du säger, betyder "fokus på slåss, xp och loot" så känner jag inte heller någon som går igång på det. Däremot känner jag en hel del, mig själv inkluderat, som gillar spelighet i rollspel.

Det jag menar med "spelhet" (som jag inte kom på något bättre ord för) är när det känns mer som ett brädspel än ett rollspel. När det blir fokus mer på det strategiska, på att flytta runt sina "pluttar" och använda deras förmågor på ett så bra sätt som möjligt. Om jag säger att Kampen om Citadellet och Heroquest kommer nära vad jag menar, begriper du då?

Jag skulle gärna kalla detta fokus på elementet av "spel" för "spelighet", men jag fick ju lära mig i en annan tråd att det minsann betydde något helt annat. Sålunda försökte jag hitta på ett nytt. Ursäkta om jag skapade förvirring, det var faktiskt inte min mening.

Men jag blev intresserad av vad du tycker om att använda meta-info för att få till bättre historier. Och att låta spelarna hjälpa till med att skapa historien. Där måste väl ändå berättelsen komma i konflikt med inlevelsen? Jag tycker i alla fall att de berättelser som kommer av att alla spelare spinner på varandras idéer är mycket intressantare än de som SL har suttit och hittat på själv.

Jag ogillar när spelare använder sig av information deras rollpersoner inte har, men har egentligen inga större problem med det om de sköter det snyggt. Om en spelare hittar på en trovärdig anledning till att dennes rollperson hittar informationen, så går jag med på det.

Sedan brukar dylika diskussioner ofta skötas före och efter och mellan spelmöten - man diskuterar vad spelarna vill se mer resp. mindre av, om det är något speciellt de vill att deras rollpersoner ska göra, etc. På så vis kan jag som SL förbereda mig lite, och skapa situationer där rollpersonerna kan agera utifrån informationen.

Så - det blir lite mer jobb, går kanske lite långsammare, men å andra sidan blir det inte så mycket "konflikt" egentligen.

Och det handlade inte riktigt om att ståryn ska gå fort, utan att man ska jobba på storyn. I alla fall min spelgrupp har en begränsad tid, och eftersom ett äventyr tar ett par timmar så vill jag gärna att det ska hända saker. Om man spelar inlevelsefullt så tar det längre tid. Då får man inte plats med lika mycket story, menar jag.

Nu talar du iofs om mängd-story-per-timme, vilket låter som ett hastighetsmått för mig. Visst har vi också begräsnad tid, men å andra sidan har vi inga problem med att det tar ett bra tag att köra igenom ett äventyr. En gång tog det sex spelmöten a' 4-6 timmar att komma igenom ett äventyr.

Sedan har jag svårt att skilja på just karaktärsspelandet och berättelsen. För mig hör det till just berättelsen att rollpersoner raggar på barer etc, och det gör berättelsen som helhet mer levande och detaljerad om man spelar ut scener. Jag tycker att det känns som att förminska rollpersonernas (huvudpersonernas) del av berättelsen om man bara hoppar över en massa tillfällen då de gör saker. Om man jämför med en fantasybok så vore väl en sådan historia ganska trist utan de där kapitlen där folk bara snackar eller raggar på värdshus etc? Jag vill inte skilja på "berättelsen" och "berättelsen om rollpersonerna". Förstår du hur jag menar?

Sedan kan det inte hjälpas - jag är lat. Om spelarna hittar på grejer som gör att jag kan ta det lungt någon vecka till utan att behöva hitta på nya huvudintriger utan kan fokusera på att gestalta nya SLP:er och improvisera reaktioner på vad rollpersonerna hittar på, så ser jag det bara som nå't bra.

 

[Eksem]

"Det finns otroliga mängder människor som med självklara röster talar om vad rollspel "är" och hur man självklart gör när man spelar rollspel. "

Fast, det är ju du som gör precis det, mer än någon annan.


"Mitt mål är att representera minoriteten "

Fast, det du skriver är ju typ mainstream-åsikten.


---

Själv tycker jag att det här verkligen är en icke-diskussion, och jag är övertygad om att de flesta deltagande i tråden känner sig rätt bekväma med att växla mellan olika sätt att hantera sociala situationer i rollspel, beroende på vilket mål man har med spelandet för tillfället.

 

[Genesis]

Re: Rollspel - inlevelse = fia med knuff?

Det jag menar med "spelhet" (som jag inte kom på något bättre ord för) är när det känns mer som ett brädspel än ett rollspel. När det blir fokus mer på det strategiska, på att flytta runt sina "pluttar" och använda deras förmågor på ett så bra sätt som möjligt. Om jag säger att Kampen om Citadellet och Heroquest kommer nära vad jag menar, begriper du då?

Jajjemen. Och det betyder att du menar samma sak med spelhet som jag menar med spelighet (och om det egentligen betyder nå't annat så känner jag inte till det). Och det är inte samma sak som "fokus på slåss, xp och loot". Det är fokus på att reglerna ska vara kul i sig. Oj, hoppas det där inte blir en till lång diskussion ...

Sedan brukar dylika diskussioner ofta skötas före och efter och mellan spelmöten - man diskuterar vad spelarna vill se mer resp. mindre av, om det är något speciellt de vill att deras rollpersoner ska göra, etc. På så vis kan jag som SL förbereda mig lite, och skapa situationer där rollpersonerna kan agera utifrån informationen.

Det är visserligen inte samma sak, men jag fattar vad du menar. Jag pratar om saker som när en spelare säger "hon försöker ragga upp mig, men jag är inte intresserad," och sedan ordnar så att den svartsjuka kvinnan går till sin man och påstår att rollpersonen antastat henne, i bästa Bellerophon-stil. Sån't går inte riktigt att få in i diskussioner mellan speltillfällen.

Eller för ett bättre exempel: RP försöker ragga upp en brud (varför handlar alla mina exempel om raggning?). Slaget fumlar. SL avgör att rollpersonen snubblar på orden och råkar förolämpa damens heder. Detta är inte i linje med vad spelaren tycker att hans rollperson kan göra, för han är ju supersmooth. Istället kan det gå till såhär: slaget misslyckas och spelaren får berätta vad som händer. Rollpersonen håller på att charma kjolen av henne och lägger armen om hennes midja när plötsligt en hand läggs på hans axel. "Min herre, får jag be om att ni tar handen av min fru!"

Spelaren lägger in extrainfo och gör historien intressantare (och hjälper till med att etablera sin karaktär), men han tar sig även friheter med vad som traditionellt är SL-territorium. Visst, en bra SL vet redan hur spelaren ser på sin karaktär och kan undvika att trampa på tår, men när spelarna själva kan komma på sådana här saker så kan det bli ett tillfälle att stärka sin rollpersons karaktär, inte bara som person, utan även som karaktär i berättelsen (min rollperson är en smooth jävel, men den egenskapen gör ofta att han hamnar i trubbel). Att spelaren själv gör en sådan distinktion är för mig värt mer än att SL gör det "åt" honom.

Jag vet knappt längre vad vi pratar om, men jag kör på ändå.

Nu talar du iofs om mängd-story-per-timme, vilket låter som ett hastighetsmått för mig. Visst har vi också begräsnad tid, men å andra sidan har vi inga problem med att det tar ett bra tag att köra igenom ett äventyr. En gång tog det sex spelmöten a' 4-6 timmar att komma igenom ett äventyr.

Visst ja, ni spelar ju så. Vi spelar ju sällan mer än ett speltillfälle med samma rollpersoner. Så att slösa en halvtimme på raggning förstör spelet.

Om man jämför med en fantasybok så vore väl en sådan historia ganska trist utan de där kapitlen där folk bara snackar eller raggar på värdshus etc?

Jo, men det tror jag mest beror på att fantasy är skitlöjligt i grund. Jag hatar allt som har med det att göra Men jag ser faktiskt mer på rollspel som film än litteratur. Jag kör igenom hela storyn på ett par tre timmar (litet längre tid än film på grund av beskrivningarna), istället för att dra ut på den i tio böcker.

Jag vill inte skilja på "berättelsen" och "berättelsen om rollpersonerna". Förstår du hur jag menar?

Jo, jag tror det. Och återigen ser jag annorlunda på saken. Jag vill inte ha en berättelse om människor. Jag vill ha en om karaktärer. Hjältar, ofta. Och den historien jag bryr mig om är den slutklippta versionen när bara de riktigt intensiva gobitarna där huvudpersonens fru dör finns med. Raggningsscenen klipptes bort ur slutversionen för att den inte bidrog till ståryn tillräckligt mycket. Möjligtvis finns den med på DVD-utgåvan.

Sedan kan det inte hjälpas - jag är lat. Om spelarna hittar på grejer som gör att jag kan ta det lungt någon vecka till utan att behöva hitta på nya huvudintriger utan kan fokusera på att gestalta nya SLP:er och improvisera reaktioner på vad rollpersonerna hittar på, så ser jag det bara som nå't bra.

Ännu en anledning till att låta spelarna ta över historien och göra sig av med den redundanta SL-rollen

 

[Krille]

Vad är uppgiften?

Och då är frågan - "vad är uppgiften"?

Uppgiften är att förmedla upplevelsen så att spelaren kan skapa sig en inlevelse.

Det är faktiskt inte konstigare att olika kodspråk som talspråk, kroppspråk och regelspråk används för att förstärka upplevelsen i rollspel, än vad det är att bildspråk, talspråk, kroppspråk och ljudspråk - med lagoma manipulationer av allihop - används för att förstärka upplevelsen i film. Visst kan man köra dogma-film om man nu vill det, men till och med i dogma-film förenas fortfarande flera olika samverkande kodspråk till en upplevelse.

Jag vill påstå att den typen av väldigt generaliserande uttalanden fungerar ganska dåligt med verkligheten - om inte annat för att jag knappast är ensam (jag är minoritet, men inte ensam i den) om att känna att det spelmekaniska inte ger någon inlevelse alls, utan bara känns som små avbrott.

Det fungerar tillräckligt bra för typ 80% av den rollspelande hobbyn, och förmodligen mer om man beaktar hur White Wolfs spel faktiskt spelas. Om du kan komma på en bättre modell som dessutom inkluderar dina 20% så får du gärna lägga fram den.

Om inte annat så kan du ju försöka förklara hur dina fåtaliga och dolda tärningar inte passar in i modellen. Om denna lilla del spel som de där tärningarna utgör nu inte ger något, varför är de med över huvud taget?

 

[Rickard]

Re: Sociala färdigheter (fortfarande ot)

Så ditt argument är 'det finns inga blyga personer som skulle vilja vara slängda i käften'?

Mitt argument är att den mängden spelare är försvinnande liten, men har förstorats upp här på forumet till att bli en "forumssanning". Jag har inget emot att stödja mig på sociala regler ibland, för ibland känner jag mig inte tänd nog för att rollspela mig förbi ett verbalt hinder (vare sig jag ska rollspela ett högt eller lågt värde). Men att folk använder den osociala personen som huvudargument; det stör mig faktiskt.

/Han som gillade svaret han fick av Gurgeh, där han drog ett annat exempel

<font size="1">sökord, länk: "forumssanning" med Gordeg som skribent.</font size>

 

[Rosen]

Re: Sociala färdigheter (fortfarande ot)

/Han som dessutom tycker det är helfjantigt att folk tar upp argumentet "Men den blyge individen då", för vem säger att blyga killar är intresserade av att spela babblande typer,

Har du sett en blyg spelare försöka spela världsvan eller karismatisk..? Jag har iaf lirat med flera som åtminstone ville att deras rollpersoner skulle vara kapabla att konversera med medlemmar av det täcka könet på det lokala värdshuset.
Och efter en öppningsreplik som "Hejsan flickor! Vill ni ha ett rrredigt samlag?" framstår tärningar inte som en helt dum idé...

--
Åke

 

[krank]

Re: Rollspel - inlevelse = fia med knuff?

Och det betyder att du menar samma sak med spelhet som jag menar med spelighet

Intressant, med tanke på hur mycket skit jag fick när jag använde den betydelsen senast. Då pratades det om att "spelighet" handlade om "i hur stor grad ens taktiska val avgör utgången" eller något i den stilen. Jag höll inte riktigt med, men blev nedröstad. Lite därför jag undviker termen.

Oj, hoppas det där inte blir en till lång diskussion ...

Det ska du slippa... =)

Visst, en bra SL vet redan hur spelaren ser på sin karaktär och kan undvika att trampa på tår, men när spelarna själva kan komma på sådana här saker så kan det bli ett tillfälle att stärka sin rollpersons karaktär, inte bara som person, utan även som karaktär i berättelsen (min rollperson är en smooth jävel, men den egenskapen gör ofta att han hamnar i trubbel). Att spelaren själv gör en sådan distinktion är för mig värt mer än att SL gör det "åt" honom.

Å andra sidan tycker jag nog att det kan vara ett värde i sig att inte ha fullständig kontroll över omvärldens reaktion på karaktären. Det är väl min fokusering på den traditionella uppdelningen SL-spelare, antar jag; i min värld styr spelarna RP's handlingar och tankar och känslor, medan SL styr allt utanför. "intern" och "extern" verklighet, så att säga.

Visst ja, ni spelar ju så. Vi spelar ju sällan mer än ett speltillfälle med samma rollpersoner. Så att slösa en halvtimme på raggning förstör spelet.

I sådana spel skulle jag nog ha det svårt - det brukar ta ett tag för mig att "komma in i" nya rollpersoner, det är absolut inget jag gör vid första speltillfället... Sålunda gör din/er spelstil det direkt omöjligt för mig att nå mina mål i vilket fall som helst =)

Men jag ser faktiskt mer på rollspel som film än litteratur. Jag kör igenom hela storyn på ett par tre timmar (litet längre tid än film på grund av beskrivningarna), istället för att dra ut på den i tio böcker.

Då kanske jag kan jämföra mer med en TV-serie, då...



Vad gäller SL-rollens "redundans" - som spelare vill jag inte veta ett dugg mer än vad min rollperson gör (minska avståndet, öka inlevelsen och därmed upplevelsen), och jag gillar dessutom genomtänkta, strukturerade konspirationer och "plots" att utforska. Jag skulle ha svårt för äventyr som skapades ur randomtjattret spelare mellan, eller av någon form av narrationssystem.