Den kontroversiella gulligheten

[Jocke]

Det här med att goblins ”kan vara” gulliga är propaganda och desinformation som måste bekämpas vid varje tillfälle. Det är för att folk tutar i oss i visor och skämt att goblins är lite söta som Perssons gård brann ner till grunden här om året! Hans äldsta dotter hade sett dem i skogsbrynet men i stället för att berätta för sin far vad hon upptäckt så Vätteslusk, Häxkarl eller låglevel äventyrare kunde röja upp så smög hon ut mat och kläder till odjuren. Och sen gick det som det gick.

Svårare att bli av med goblins som fått fäste än japanskt parkslide.

 

[God45]

Svårare att bli av med goblins som fått fäste än japanskt parkslide.

De drar till sig Mörka Herrar också! Låter du hela skogen bli infekterad kommer det dyka upp någon i en rustning med spikar och sedan sjunker fastighetspriserna som bara tusan!

 

[Skarpskytten]

De drar till sig Mörka Herrar också! Låter du hela skogen bli infekterad kommer det dyka upp någon i en rustning med spikar och sedan sjunker fastighetspriserna som bara tusan!

Skräcken, skräcken!

Vill man göra ett skräckrollspel som verkligen griper tag i medelklassen, så ska man göra ett där motorn är att villapriserna sjunker.

Jag vet inte om jag har något emot gullighet i rollspel. Har nog inte använt det så mycket heller, å andra sidan. Hade med ett barn som SLP-vampyr i en VtM-sabbat-kampanj en gång. Hon var mordisk och söt. Och dömd att vara fången i ett barns kropp och sinne för evigt. Försökte göra en poäng av det, tror jag.

Min anekdotiska pusselbit är den här: de gullighatare jag har stött på (och de är inte många) tror jag har förenats av en syn på att rollspel ska var häftigt och grimdark och episkt. Svarta läderrockar och löjligt stora vapen och demoner. Och då pajar ewoker eller kenders eller vad det nu är deras episka (rymd)saga.

 

[God45]

Skräcken, skräcken!

Vill man göra ett skräckrollspel som verkligen griper tag i medelklassen, så ska man göra ett där motorn är att villapriserna sjunker.

Det är den bästa moven i Vampire om man fejdar med någon. Man fuckar upp villapriserna och orsakar white flight i någons bekväma område. Det bryter mot noll vampyr regler, gör ont där det spelar roll (i plånboken!) och om de klagar över det så ser de dumma ut. Liksom, vill du förklara för Dracula hur du är arg för att någon dumpade fastighetspriserna?

Att gentrifiera coola grimdark vampyrers områden fungerar också. Det är svårt att rulla runt med en cool läderjacka när barerna är utbytta mot tofu-caféer.

 

[Skarpskytten]

Att gentrifiera coola grimdark vampyrers områden fungerar också. Det är svårt att rulla runt med en cool läderjacka när barerna är utbytta mot tofu-caféer.

... och hela ens Herd består av anemiska hipster-veganer med blod som smakar minimjölk. Skräcken, skräcken!

 

[Svarte Faraonen]

Det här med att goblins ”kan vara” gulliga är propaganda och desinformation som måste bekämpas vid varje tillfälle. Det är för att folk tutar i oss i visor och skämt att goblins är lite söta som Perssons gård brann ner till grunden här om året! Hans äldsta dotter hade sett dem i skogsbrynet men i stället för att berätta för sin far vad hon upptäckt så Vätteslusk, Häxkarl eller låglevel äventyrare kunde röja upp så smög hon ut mat och kläder till odjuren. Och sen gick det som det gick.

Det jag funderar på är varför man vill att det ska vara såhär i spelvärlden. Varför upplevs det som mer intressant att så många saker som möjligt ska vara farliga och dåliga? Varför kan inte vättar primärt vara komiska små weirdos som man kan lära sig att samexistera med? Det är liksom som att man vill ha en fantasi som rättfärdigar misstänksamhet.

 

[anth]

Först, se på definitionen av gullig.
Dels har vi definitionen att någon är snäll: "gud vad du är gullig", det är inte vad vi är ute efter i den här tråden.
Dels har vi definitionen att något liknar ett barn. Det är inte samma sak som barnslig. En bild på en kattunge är gullig, men inte barnslig (har man en video istället för ett foto, kan kattungen visa upp ett parnsligt beteende - men det är inte heller vad vi är ute efter här).
Allt kan vara gulligt, det finns t.ex. en serie böcker osm heter "Baby Bestiary" med bilder på gulliga monster.


Så:
- Gullighet är förknippad med barn.
- Och barn är INTE förknippade med våld. Tvärtom försöker vi hålla isär barn från våld så mycket det går.
Vi har t.ex. barnförbjudna filmer - där vi bedömt att filmerna innehåller så mycket våld att de inte är lämpliga för barn att se.
Det är illa om någon mördas - men det är mycket mycket värre när ett barn mördas. För barn ska inte behöva utsättas för våld.

Tänk er en bild på ett utbombat rum. Vi ser dagligen sådana bilder från Ukraina och Sverige, så det är inte så skrämmande.
Tänker att man ser lite blod i bliden - det blev lite mer skrämmande, men inte mycket.
Tänker nu att man ser en övergiven teddybjörn i bilden - vad händer i era hjärnor?

Faktum är att bara genom att blanda barn och våld så skapar man skräck.
Tänk filmen gremlins (ok, inte så mycket skräck kanske).
Tänk skräckfilmerna om chucky doll.
Tänk Village of the Dammned, tänk Omen, tänk Exorcisten.
The Shining har även ett par läskiga spök-barn.

Rollspel handlar inte bara om våld. Men våld har ofta en betydande roll - det är inte en slump att kapitlet om strid ofta är den största delen i ett rollspel.
Spelar man ett äventyr med våld, t.ex. att rensa en grotta från monster och stoppar in gulliga saker så skär det sig i våra huvuden.
Det är lite som att gå på Nobelfesten iklädd en rosa sparkdräkt - man gör inte så helt enkelt.

 

[Gamiel]

Det jag funderar på är varför man vill att det ska vara såhär i spelvärlden. Varför upplevs det som mer intressant att så många saker som möjligt ska vara farliga och dåliga? Varför kan inte vättar primärt vara komiska små weirdos som man kan lära sig att samexistera med? Det är liksom som att man vill ha en fantasi som rättfärdigar misstänksamhet.

Det känns för mig som något man skulle kunna fråga om detta är en mot reaktion mot, eller en avart till, tendensen inom fler rollspel/fandomer att ta etablerat gulliga och/eller trevliga folk saker och göra dem otrevliga: ex. Kannibalistiska halvlingar, alver som bara är dekadenta och arroganta, mörka edgelorde omtolkningar av barn kultur, etc.

 

[afUttermark]

Just nu spelar jag TW2000. Där jag skaffat hund. Nu önskar jag att det är en kungspudel. Men jag valde schäfer. Oxå himla gullig.
Molok min minotaur i Kopparhavet har en ”tam” padda som husdjur och en skorpion i sin bältesbörs.

 

[Sinisa_]

Först, se på definitionen av gullig.
Dels har vi definitionen att någon är snäll: "gud vad du är gullig", det är inte vad vi är ute efter i den här tråden.
Dels har vi definitionen att något liknar ett barn. Det är inte samma sak som barnslig. En bild på en kattunge är gullig, men inte barnslig (har man en video istället för ett foto, kan kattungen visa upp ett parnsligt beteende - men det är inte heller vad vi är ute efter här).
Allt kan vara gulligt, det finns t.ex. en serie böcker osm heter "Baby Bestiary" med bilder på gulliga monster.
View attachment 11891

Så:
- Gullighet är förknippad med barn.
- Och barn är INTE förknippade med våld. Tvärtom försöker vi hålla isär barn från våld så mycket det går.
Vi har t.ex. barnförbjudna filmer - där vi bedömt att filmerna innehåller så mycket våld att de inte är lämpliga för barn att se.
Det är illa om någon mördas - men det är mycket mycket värre när ett barn mördas. För barn ska inte behöva utsättas för våld.

Tänk er en bild på ett utbombat rum. Vi ser dagligen sådana bilder från Ukraina och Sverige, så det är inte så skrämmande.
Tänker att man ser lite blod i bliden - det blev lite mer skrämmande, men inte mycket.
Tänker nu att man ser en övergiven teddybjörn i bilden - vad händer i era hjärnor?

Faktum är att bara genom att blanda barn och våld så skapar man skräck.
Tänk filmen gremlins (ok, inte så mycket skräck kanske).
Tänk skräckfilmerna om chucky doll.
Tänk Village of the Dammned, tänk Omen, tänk Exorcisten.
The Shining har även ett par läskiga spök-barn.

Rollspel handlar inte bara om våld. Men våld har ofta en betydande roll - det är inte en slump att kapitlet om strid ofta är den största delen i ett rollspel.
Spelar man ett äventyr med våld, t.ex. att rensa en grotta från monster och stoppar in gulliga saker så skär det sig i våra huvuden.
Det är lite som att gå på Nobelfesten iklädd en rosa sparkdräkt - man gör inte så helt enkelt.

Jag tänkte skriva precis detta. Så fort gullighet kommer in i bilden styrs genren väldigt tydligt åt ett eller annat håll:

- Så fort ewokerna dyker upp i Return of the Jedi, känner man på sig att de inte kan bli massakrerade, och att ingen kommer bli torterad i deras närhet, och sådär, för de är ju en sorts barn eller teddybjörnar, och det skulle vara för mörkt för Star Wars att utsätta dem för sådant som andra utsätts för; alltså måste Ewokerna vinna på ett gulligt och lite komiskt sätt, och genren ger upp den nyans av mörker och psykologiskt allvar som den ändå hade i de två tidigare filmerna -- stormtrupper massakrerade ju Lukes familj i fyran, och Luke blev stympad och Han blev torterad i femman, och sådär. Det har aldrig gjort mig något. Jag har alltid älskat ROTJ och Ewokerna. Men jag tror att det är därför folk, kanske särskilt de som var äldre när ROTJ kom på bio, hade svårt för dem.

- Jag försöker komma på nåt motsatt exempel, där ett barn dyker upp i en krigsfilm eller thriller, och får filmen att lämna genren "spänning för hela familjen" och "kantra" in i totalt avgrundsmörker, därför att barnet dödas eller hamnar i ett koncentrationsläger eller något sånt. Hurt Locker, kanske.

Med andra ord. Så fort gullighet dyker upp signalerar den till spelare/läsare/tittare att man strax kommer bli tvungen att välja: antingen befinner man sig i en saga där inget ont kommer hända (våra) barn, och där det goda alltså alltid kommer segra till slut; eller så befinner man sig i total och becksvart realism, där det ju tyvärr ofta är just barn som drabbas allra värst när våldet breder ut sig. För mycket gullighet förstör därmed genren som mycket rollspelande befinner sig i, där våld på samma gång kan vara realistiskt och grisigt, men också ofta kul och spännande. Ska man slå på en kritisk skadetabell därför att en varelse som i princip är en tvåårigt dagisbarn har fått en morgonstjärna i huvudet, så måste man nog skydda sig med att göra alltihop till gapflabb och "grabbigt" trams, eller bygga hela spelet kring de psykologiska ärren som händelsen ger upphov till både hos angriparen och de som bevittnar händelsen.

*

Med detta sagt gillar jag väldigt mycket att jag hela tiden tvingas trycka in gullighet i min spelvärld Krickdala, för smakrådet är min sexåring, som bokstavligt talat kräver just detta:
"Men pappa, de där skuggorna som bor i de dödas värld -- kan de inte ha stora glittrande ögon och vara liiite gulliga i alla fall?"

 

[Genesis]

- Så fort ewokerna dyker upp i Return of the Jedi, känner man på sig att de inte kan bli massakrerade, och att ingen kommer bli torterad i deras närhet, och sådär, för de är ju en sorts barn eller teddybjörnar, och det skulle vara för mörkt för Star Wars att utsätta dem för sådant som andra utsätts för; alltså måste Ewokerna vinna på ett gulligt och lite komiskt sätt, och genren ger upp den nyans av mörker och psykologiskt allvar som den ändå hade i de två tidigare filmerna -- stormtrupper massakrerade ju Lukes familj i fyran, och Luke blev stympad och Han blev torterad i femman, och sådär. Det har aldrig gjort mig något. Jag har alltid älskat ROTJ och Ewokerna. Men jag tror att det är därför folk, kanske särskilt de som var äldre när ROTJ kom på bio, hade svårt för dem.

Just ewokerna tycker jag är något som görs väldigt bra, eftersom de inte går varken åt "inget dåligt kan hända" eller "nu ska vi chocka med gulligt blod". Den här scenen är bland det bästa i filmen:

EDIT: Även jaworna är rätt bra. De är gulliga, men lite mystiska och man vet inte var man har dem, och så är de väl typ slavdrivare. Så att göra ett folkslag som är nyanserat och intressant, och sedan bara göra dem gulliga, tycker jag är helt rätt.

 

[Svarte Faraonen]

Med detta sagt gillar jag väldigt mycket att jag hela tiden tvingas trycka in gullighet i min spelvärld Krickdala, för smakrådet är min sexåring, som bokstavligt talat kräver just detta:
"Men pappa, de där skuggorna som bor i de dödas värld -- kan de inte ha stora glittrande ögon och vara liiite gulliga i alla fall?"

Jag har alltså lite samma smakpreferenser som en sexåring.

 

[Lukas]

Gullighet är subjektivt, i min nuvarande burning wheel kampanj (som egenkligen är väldigt mörk), så har jag inte en npc jag tycker är väldigt gullig. Medans jag vet att två andra spelare tycker varsin annan npc är det.

Jag tror det går tillbaka till att när jag spelleder culture gaming så brukar jag inte använda ord som Gullig eller läskig.
Jag beskriver vara utseende och beteende och låter spelarna forma sin egen uppfattning.

 

[guldfink]

Med detta sagt gillar jag väldigt mycket att jag hela tiden tvingas trycka in gullighet i min spelvärld Krickdala, för smakrådet är min sexåring, som bokstavligt talat kräver just detta:
"Men pappa, de där skuggorna som bor i de dödas värld -- kan de inte ha stora glittrande ögon och vara liiite gulliga i alla fall?"

Det gulligaste med det här är nog bilden av när du motvilligt går med på att göra figurerna gulliga

”Okej då, men inget glitter!”

 

[Jocke]

Det jag funderar på är varför man vill att det ska vara såhär i spelvärlden. Varför upplevs det som mer intressant att så många saker som möjligt ska vara farliga och dåliga? Varför kan inte vättar primärt vara komiska små weirdos som man kan lära sig att samexistera med? Det är liksom som att man vill ha en fantasi som rättfärdigar misstänksamhet.

Vem har sagt något om vättar
Många av mina bästa vänner är vättar, knytt och lilltroll...

 

[Gamiel]

Det gulligaste med det här är nog bilden av när du motvilligt går med på att göra figurerna gulliga

”Okej då, men inget glitter!”

Men glittret är ju klassisk del av magi och odöd, ex. de tre "Weird Sisters" i Dracula tog sig in i genom fönsterglas som glitter färdande på månstrålarna

 

[guldfink]

Men glittret är ju klassisk del av magi och odöd, ex. de tre "Weird Sisters" i Dracula tog sig in i genom fönsterglas som glitter färdande på månstrålarna

"Suck! Okej då, jag lägger till glitter, men inga gosedjur!"

 

[Svarte Faraonen]

Jag tänker mig också att det handlar om vad man tycker är den roligare fantasin. Om man vill fantisera om att vara en krigare som besegrar monster bör också monstren designas på ett sådant vis att detta är en acceptabel aktivitet – de utgör reella hot mot vanligt folk, de är grymma och illvilliga, de går inte att samexistera med, och så vidare. På samma sätt, om man vill fantisera om att vara någon som blir vän med monster bör de också designas så att detta är en acceptabel aktivitet – de kommer inte per automatik förråda en, de är inte ohjälpliga fiender till att människor ska leva och frodas, med mera. De här är som ni ser designmål som går på tvärs mot varandra. Om man då är den sortens person som har en tendens att finna även monster gulliga så kommer spel där de är gjorda för att slås ihjäl vara direkt kontraproduktiva. Min upplevelse är också att många spelskapare verkligen älskar att lägga in element hos sina monster som gör dem så pass vidriga att allt annat än att ha ihjäl dem blir en form av moralisk undfallenhet.

 

[Sinisa_]

Men glittret är ju klassisk del av magi och odöd, ex. de tre "Weird Sisters" i Dracula tog sig in i genom fönsterglas som glitter färdande på månstrålarna

Glitter i det här fallet är väldigt specifikt de där glimrande ögonen som powerpuffpinglorna har när de är extra söta eller har tårar i ögonen.

 

[Skarpskytten]

Glitter i det här fallet är väldigt specifikt de där glimrande ögonen som powerpuffpinglorna har när de är extra söta eller har tårar i ögonen.

Powerpuffpinglorna! Höjden av vår kultur, krönet på vår civilisation!

Vad ska de släkten som kommer efter oss tänka om oss ... Skönt att aldrig få veta.