Som att den RP som är mästare blir med de andra som en läromästare, han tränar dem emot pengar, ger dem råd som en kamrat, och griper in när slutet är nära. En Aragorn helt enkelt - vore inte det en jävligt häftig idé föresten?
Nja, du missar poängen.
Man kan bli mästare i både DoD och D&D, men D&D är mer anpassat för just Aragorn-karaktärer. Att vara en Aragorn och möta superfarliga motståndare såsom Nazgüler, det klarar D&D bra; det blir nämligen utmanande och jämna strider; och systemet "hänger med" i de höga nivåerna. Man har större träffbonus, men motståndaren undviker också bättre; man gör mer skada, men motståndaren har också högre HP. Det finns en grundläggande balans här - men det intressantaste är att man på höga nivåer har andra trix och knep att tillgå än när man är en låglevelkaraktär; så man har både mer möjligheter att välja bland som spelare - samt fler risker att skydda sig emot från motståndaren.
När man blir tokbra i DoD (eller när man är tokdålig) så fungerar däremot inte systemet alls lika bra. Jag kände en kille som spelade DoD tills hans karaktär var tokbra - och när han mötte Vicotnik; den där slutbossen i - öh, härskarsviten (?) (Mikael Peterséns überkampanj, vad det nu än hette) så gick han helt sonika fram och slog ett dussin slag med sin tvåhandsyxa siktade mot motståndarens huvud för att kötta honom i en enda runda. Det kunde han göra, för han var über. Men det är ju inte så roligt. Så att spela en sådan där "Aragorn mot Nazghülerna"-strid i DoD är tyvärr inte alls lika roligt i DoD som det är i D&D.
På den höga nivån fungerar alltså inte DoD så bra. Det är inte menat att spelas på det viset. DoD är däremot överlägset på kultur- och umgängesspel och fungerar alldeles lysande på låga nivåer. Särskilt bra anser jag det vara när man gestaltar roller såsom lärda män, köpmän och narrar, m.m. Gör man en lärd man i DoD så har man en skitrolig karaktär redan från start, och varje lärd man blir olik den andre. DoD är helt enkelt suveränt på kunskaps- och sociala färdigheter. Men stridssystemet fungerar som så att det är roligast när både en själv och ens motståndare har stridsvärden på typ 14-18, ungefär.
D&D är bättre lämpat för karaktärer som Aragorn och den sortens utmaningar som Aragorn kan ge sig i kast med. Däremot kan D&D-systemet
inte alls hantera Lärda Män, och när det gäller roller såsom bard och riddare så är de två helt olika saker i de båda spelen; i DoD är det två olika kulturtyper som kommer från helt olika umgängen och därför har olika kunskaper och sociala färdigheter; i D&D är det däremot två olika typer av kombinerade stridisar/spellcasters, och två olika barder är inte så olika varandra rent kulturellt/färdighetsmässigt.
Så systemen är inriktade på två olika saker. D&D är verkligen inställt på strid med karaktärer på upp till Gandalf/Aragorn-nivå. Man ska hjälpa varandra i strid och allas olika förmågor ska fylla specifika roller i denna strid.
DoD är däremot som bäst när man sitter och planerar hur man ska uppnå sina målsättningar. Skall man bryta sin in hos adelsmannen och leta efter statshemligheter? skall man infiltrera adeln med intriger och skådespel? skall man mobilisera ett bondeuppror? skall man kidnappa adelsmannens dotter? skall man röva och plundra grannstäder iförda adelsmannens knektars uniformer, för att försöka starta ett krig? Skall man leta efter giftiga svampar för att brygga ett gift? Typ. DoD skiner som starkast när man lyfter fram bredden och just diskussionerna som uppstår mellan olika karaktärstyper när deras kulturer och livsmål kolliderar med varandra.
Men det hanterar inte karaktärer på Aragorn-nivå vidare bra. Det finns helt enkelt inga regler som gör det
roligt att vara så bra. Det öppnas inga nya möjligheter.
Det är det som är skillnaden mellan systemen.
