Mina stora fadäser finns främst när jag började spelleda, en sådär 20 år sedan. De senaste åren har det varit väldigt få misslyckanden. Men jag har två exempel från relativt nyligen som var FAIL. Båda har dels med spelsystemen jag använt mig av att göra (eller rättare sagt - mitt misslyckande som spelledare att förutse konsekvenserna av spelsystemen. Spelsystemen är det egentligen inte så mycket fel på), dels har de med dålig insikt i spelarnas psyken att göra.
Anyways...
Låt oss börja med mutant. Jag ville spelleda ett efter-katastrofen-cyberpunk-rags-to-riches. Min tanke var att tre, visserligen kompetenta, men i övrigt ganska vanliga personer skulle kastas in i en situation av konspirationer och slita-sönder-sig-för-en-burk-soppa. Lite mad max blandat med Blade Runner, där ett människoliv inte är värt så mycket och där ammunition är svårare att få tag på än vapnen som skall använda dem. En av spelarna påpekar redan innan äventyret att han inte tycker om genren. Jag övertalar honom att genren inte kommer påverka spelupplevelsen, och att det ligger i mina och hans händer att skapa en bra story, snarare än att det ligger i kampanjvärlden.
Så spelarna rullar upp karaktärer, en forskare i genetik och dylikt, en säkerhetsvakt, och så vaktmästaren. Ingen är någon slags superfighter, även om säkerhetsvakten har några rudimentära stridsfärdigheter. Vi använder Mutant (2089) som spelsystem. So far so good. Mina spelare utbroderar sina karaktärer, ger dem liv, bakgrund, tankar om världen, osv. Vi använder oss av ett karaktärsgenereringssystem som är en dialog mellan mig som SL och spelaren, där jag liksom ger multiple-choices som frågor, och färdigheter och egenskaper blir en konsekvens av dessa frågor.
Okej. Då kör vi. Premissen är att Cypcog, företaget de arbetar på, har en korrupt chef som vill föra över företagets alla resurser till sig själv och påbörja sin dröm om att bygga en hemlig armé i något som kallas F-level. Staden RPna lever i består av levels, A-level bor bara de rikaste av de rikaste av de rika. B-level kommer härnäst, osv. RPna är ganska framgångsrika och lever på C-level, typ där alla högutbildade och i allmänhet framgångsrika lever. D-level är typ arbetarklassen, E-level är total misär, med fattiga och kriminalitet och gäng och all möjlig crap. F-level är förbjuden mark, och ingen vet vad som finns där (eller ja, någon vet ju). Bad Guyen vill sätta dit någon annan för brottet han tänker begå, och väljer ut RPna som scapegoats. Men en av hans hantlangare har dåligt samvete, och förvarnar RPna om att interpol kommer vara efter dem.
RPna sätter sig in i sina karaktärer, beslutar att varningen inte låter riktigt trovärdig. Liksom, om någon skickade mig (Purga) ett mail och sade att snart skulle min arbetsgivare sätta dit mig för bedägeri skulle jag troligen inte tro på det riktigt heller. Jag är ju oskyldig. Så RPna åker till cypcog för att reda ut skiten. På vägen dit möter de två interpol som kommer gående på gatan mot dem. I mailet stod det att de är efterlista, men eftersom de inte riktigt tror på det, och eftersom de tänker att interpol näppeligen kommer känna igen dem bland alla hundratals människor som finns på gatan just då, så behöver de inte reagera så mycket. En av spelarna gömmer sig i en butik vid sidan av gatan, men de andra två flanerar självsäkert vidare, antagande att interpolen inte kommer reagera.
Men det gör ju interpolen. Jag försöker framföra att interpolen sett dem. RPna reagerar inte. Interpolen beordrar RPna att stanna. Hade de spelat andra karaktärer hade de säkert dragit vapen eller flytt eller vad som helst. Men de spelar vanliga människor, och när snuten ber en vanlig människa att stanna, så stannar man. Så RPna stannar. Interpol förklarar att de kommer gripas för en uppsjö brott. RPna försöker förklara sin oskuld, och interpol svarar att de får ta det med domaren. Jag ger RPna flera möjligheter att försöka övermanna interpol, men RPNa spelar vanliga personer, de vågar inte slåss med välbeväpnade interpol.
RPna grips, och jag som SL förklarar att vi måste typ köra "load save." För grips de här, så är spelet över. Stridskaraktärer har en liten chans att ta sig ut ur ett fängelse, men dessa vanliga personer har i praktiken ingen chans alls. Skulle de ges en chans ändå kommer det absolut kännas superrälsat. Jag kommer få bygga om hela äventyret, och att spela vanlig person i ett fängelse kommer inte vara en spelupplevelse som kommer vara intressant. Åtminstone känner jag mina spelare väl nog för att veta att de inte skulle gilla det. Vi tjafsar lite, men kommer överrens om att köra en "load save" och låta alla tre RPna dodga in i butiken där en av dem gömt sig tidigare.
Dålig stämning.
Spelet fortsätter. De tar sig in på cypcog, börjar rota i ledtrådar, allting verkar gå okej... Tills de blir upptäckta, och det blir strid.
Har ni spelat mutant någon gång? Till och med en karaktär med rätt högt färdighetsvärde i ett skjutvapen har ganska dålig träffchans. RPna har inte sådan träning, och även om spelsystemet tillåter ett antal plus för att träffa motståndarna, så rullar spelarna rätt dåligt, och striderna blir en kakafoni i "skjuter-missar-skjuter-missar-skjuter-missar." Vanliga personer är heller inte speciellt duktiga på att vara stealthiga, så de kan inte ens gå runt säkerhetssystem osv på ett effektivt sätt, vilket leder till flera situationer där RPna får pisk (i form av att de måste fly, snarare än att de kan försvara sig). Ingen har roligt. Spelaren som uttryckte att denne inte gillar cyberpunk beslutar att hoppa av. Två spelare kvar. Äventyret tar dem ner på F-level (såklart, förutsägbart som fan, och spelarna visste det hela tiden). Där nere ökar sakta men säkert färdighetsvärdena, men mutants penalistiska skitsystem gör att man inte kan variera sina handlingar riktigt, skadesystemet är platt och XP-systemet trasigt. Till slut beslutar vi att skita i det, försöka överföra RPna till neotechs system.
Nu blir det roligare, men trots denna portning så måste jag nerfa alla fiender till kompletta klutzes, och spelarna märker att det inte är riktigt rimligt. De möter muterade rovdjur, som inte kan landa några anfall, de möter soldater (Bad Guyen har givetvis sin hemliga bas på F-level) som inte kan träffa eller fatta att det är dags att kasta en granat mot RPna.
Vi avslutar till slut äventyret efter mycket om och men... Men ingen är tillfreds. Vi diskuterar vad som gick fel, och har beslutat att aldrig någonsin försöka köra rags-to-riches blandat med action. Rags-to-riches är ett jättebra koncept, men då måste RPna mjukt slussas in i våldets och actionfilmens värld. Det kan inte vara en premiss för spelet. Sista jävla gången jag kör mutants skitsystem dessutom.
Andra exemplet på spelledarfadäs är betydligt enklare att förklara. Det är Drakar & Demoner, jag vill köra lite mer episkt och lite häftigare i allmänhet. Bygger en egen kampanjvärld, men vi kör Drakar & Demoner. Jag har någon slags romantisk idé om hur det var att spela Dr&De, och bygger äventyret från mina minnen om vad RPs klarar av. Och jag minns väldigt dåligt. En RP, skicklig krigare, går ner varje strid eftersom denne har för lite pansar på benen och minsta lilla hugg gör ett ben helt obrukbart. En annan RP görs till mentalist/munk&obeväpnad strid, och jag tror hon kommer göra bra ifrån sig för jag minns inte att en knytnäve gör i praktiken noll i skada, och råkar motståndaren ha en rustning av corn flakes så tar det bort all skada. Tredje karaktären är magiker, och jag tänker att drakmagiker är ju häftiga och bra, tills det i praktiken innebär att en karaktär kan kasta tre besvärjelser på användbar effektgrad per dag innan alla psykepoäng är slut.
Äventyret varar bara i några spelmöten eftersom jag tror att RPna är awesome, och att de minsann kommer överleva ett möte med en spindelranka. Drakmagikern fumlar och blir bäng i roten. Mentalisten hinner inte kasta järnhud och däckar. Krigaren är kvar men kan inte ensam spöa två spindelrankor, och alla dör. Finemang. 12 timmars planerande åt skogen. Efteråt diskuterar vi äventyret, och unisont berättar mina spelare att det här regelsystemet är så uselt att de hellre testar metoder med vilka man kan gröpa ut sitt eget öga än att spela det igen. Vi kommer tyst överens om att aldrig pilla på sådana system igen, och jag förbannar mitt eget minne för att jag inte mindes hur svårighetsnivåer skalar i Dr&De.
Nu i efterhand kan jag säga detta; det är inget fel på varken Mutant eller Dr&De. De fungerar för det de är gjorda för. Men när du försöker spela vanlig person i Mutant, som är ett actionfyllt rollspel a la Die Hard, så kommer det faila om du inte gör motståndet osannolikt dåligt. Och om du skall spela Dr&De så är inte nygjorda RPs någonting som liknar episka. Mina spelare är helt oskyldiga här. Jag borde ha förstått att du inte kan gå från ett rollspel där reglerna X Y och Z gäller, till ett spel där bara X gäller.
