Nekromanti Dina spelledar misslyckanden

[God45]

Så vissa känner att det är jobbigt att spelleda eftersom det finns mycket press på en att leverera och inte misslyckas. Sedan är sanningen att många spelledare försöker bygga upp spelledandet som en halvmystisk aktivitet som bara kan utföras av medlemmar i det mystiska brödraskapet av spelledare. Men nu ska vi krossa de illusionerna och visa er vad som finns bakom skynket. Det här är tråden där de av oss som spelleder berättar om ett eller flera av våra värsta misslyckanden som spelledare.

Så nu ska jag berätta om ett av mina största spelledare misslyckanden. Jag startade ett Sorcerer äventyr där spelarkaraktärerna hade blivit kidnappade av en kult som tänkte genomföra en magisk ritual för att ta bort negativa koncept från världen. De fyra spelarkaraktärerna och 100 andra hade valts ut av kulten och kidnappats eftersom de representerade koncept som kulten ville bli av med. De låstes in i ett rum fyllt med magiska symboler och hörde mässande utanför... Sedan befann de sig i en overklig magisk verklighet.

Så spelarna befinner sig i en värld som helt och hållet består av koncept som nästan är borta. Koncept som olja, pandor och att inte kunna använda datorer. Spelarnas egna koncept har manifesterats som demoniska varelser, vapen och krafter. Och nu måste de resa genom det mänskliga undermedvetna för att ta sig tillbaks till verkligheten. Jag ville att de skulle ha ett moraliskt dilemma rörande om de ville ta sig tillbaks till verkligheten men då införa sitt negativa koncept i verkligheten igen. Spelarna var en mördare, en cancersjuk kvinna, en tjuv och en schizofren man (Mord, Sjukdom, Stöld och Galenskap aspekterna).

Det var en katastrof. Spelarna visste inte vad fan de skulle göra, jag vägrade ha en karta eftersom man reste genom metaforer (vilket jag inte förklarade eller ville förklara), npc:erna de stöter på var goblins som stal hemligheter, pandornas gud som alla andra pandor är skapta efter och antibiotika. Det fanns ingen handling. Alla npc:erna var sinnessjuka enligt mänskliga normer. Spelarna mördade en hög hobgoblins (som är skapta av barns uppfattningar av vuxna såklart!) men visste inte ens varför. Spelarnas demoner vägrade förklara vad eller vem de var, en av dem hävdade att "Vi är samma person!" och en viskade konstant förslag om att lösa alla problem med mord.

Jag lade av efter en och en halv timme med orden: "Det här är skit, eller hur?" varpå spelarna svarade "Ja."

 

[Cybot]

Överlag brukar dina utstuderat metafysiska avsnitt inte hålla samma kvalitet

 

[Skarpskytten]

Jag föll en gång pladask för Ars Magica. Vi var en fem-sex i min grupp och två-tre turades om att spelleda. Och det var liksom spelledaren som bestämde vad som skulle spelas. Det var vår kultur. Det var min tur. "Jag vill köra Ars Magica", sa jag. Spelarna mumlade och skruvade på sig. Så jag lirkade. Jag spelade mitt "spela-det-jag-vill-eller-inte-alls-kort". Vi började göra karaktärer. Spelarna gnällde och skämtade. Någon sa något provokativt. Jag nerd-ragade och gick hem. Mitt livs kortaste kampanj. Sen spelade vi något annat, minns inte vad, och talade aldrig mer om det här igen (vi är ju män för tusan; alla vet att män inte talar om sina känslor). Vid något tillfälle under åren som följde antyddes det att jag var en drama queen, och det var det.

En tio år senare fick jag den ljusa idén att spelleda - Ars Magica. Delvis samma spelare. Signalerna från det hållet var lite mer positiva. Jag gjorde min pitch. Vi gjorde karaktärer. Vi spelade. Det gick från okej till dåligt till uselt till nedlagt på fem spelmöten. Det som hände var dålig kommunikation och dålig teori. Då kunde jag inte sätta ord riktigt på det men efter att ha missbrukat det här forumet i några år kan jag klä det i ord. Vi hade nästan alltid spelat spel med stor spelledarmakt och antingen rälsat eller fisktank. Min kampanj var en sandlåda och upplägget var karaktärsstyrt. Det misslyckades jag med att förklara (och de ville nog heller inte förstå, så det var fel på mottagarsidan också). Så mina spelare satt och väntade på att tåget skulle gå och jag satt och väntade på att de skulle börja spela boll.

Det var berättelsen om min kärleksrelation till Ars Magica och mina två mest misslyckade kampanjer under 32 års rollspelade.

***
Sen har jag haft ett riktigt katastrofalt spelmöte också. Kort: en av spelarna var flera år äldre än oss andra, och mycket självsäkrare och tuffare. Han gick in för att sabba spelmötet och jag var inte stark nog för att ta konflikten eller avbryta mötet. Han fick ju aldrig vara med och spela igen men det var en smärtsam upplevelse.

 

[God45]

Överlag brukar dina utstuderat metafysiska avsnitt inte hålla samma kvalitet

Jag vet, jag borde sluta med dem. Och det här skulle vara en hel kampanj av bara utstuderad metafysik

 

[krank]

Mitt genom tiderna största magplask finns delvis dokumenterat i en wordfil som detaljerat går in på precis allt jag gjorde fel. Skrivet av en av mina dåvarande spelare. Dokumentet börjar: "För det första... idén sög".

Spelet var Mutant Chronicles. Jag hade läst och blivit inspirerad av det som släpptes till Warzone om jorden -- om "lost eden". Jag hade dessutom nyligen läst Rifts samt sett From Dusk till Dawn och Pitch Black. Dessutom var jag uppe i min största Pratchettperiod. En finfin soppa. Jag skrev ett äventyr i... kan det vara tre delar? Jag minns inte. Det här var innan sekelskiftet, om man säger så.

Hursomhelst, rollpersonerna är den vanliga gruppen rag-tags från olika megaföretag. De får i uppgift att åka ner till jorden och... undersöka någon... signal? Jag vet inte. Jag utrustade dem med vad jag tyckte var väldigt balla combat suits de skulle ha för att fixa atmosfären därnere. Eftersom jag var kass så lyckades de dessutom utan problem förhandla till sig att få ta med typ de fläskigaste bössorna i spelets vapenlistor.

De krashade. Vi hade en hyfsat schysst scen där de fick ta sig ut ur sin krashade skyttel medan något stort bankade på dörren utifrån. Det var den enda bra grejen med äventyret. Sedan...

- Jag hade tydligen en tendens att beskriva muterade djur och växter som "en korsning mellan XX och en cykel".
- De hittade en stridsvagn som jag tydligen lät gruppens ingenjör reparera med hjälp av en gammal gameboy och ett lyckat färdighetsslag.
- Stridsvagnen åkte ganska snabbt, och med en i gruppens beräkningar borde de tagit sig runt jorden minst en gång på den tid äventyret pågick. De reste mot ett torn, som tydligen inte blev märkbart större under den färden.
- Jag hade hittat på nya "balla" mörka legionen-monster. Som "hoppade fram" mot rollpersonerna ute i öknen. De låg tydligen dolda under jord.
- Rollpersonernas vapen, som de förhandlat till sig, och MC's stridssystem, gjorde att striderna snart förvandlades till "suck, jaja, stryk tre raketer".
- En bordell mitt ute i öknen. Ingen vidare förklaring. Men de var vampyrer. Öh. Har jag för mig.
- Någon form av arenastrid var inblandad. Direkt snodd från Star Wars.
- Jag lånade in någon form av magiker-SLP från Rifts-världen, som hade en fetingkanon och var så Mary Sue att andra Mary Sues tycker att den var lite väl Mary Sue. Kunde allt, löste allt, kom med exposition...
- I slutänden handlade allting om en ny dåligt definierad supermäktig ondska, ytterligare ett sigill som skulle öppnas, och att jag ville ha en ursäkt att låta min favoritnefarit Kah-Baal få tillbaks sin mojo, sådär i bakgrunden.

Det är väl det jag minns just nu. Ingen tyckte att äventyret var roligt, men jag hade förberett jättelänge (men dåligt) så vi tvingade oss igenom skiten av någon anledning.

(Kah'Baal var också min rollperson i en mestadels orelaterad nefaritkampanj som var awesome.)


Det är möjligt att äventyret "dagen då döden dog", ett äventyr jag förträngt nästan fullständigt, var värre. Det var en enspelarhistoria som inkluderade en bokstavlig manifestation av döden och inkvisitorer i flygande bilar. Mer än så minns jag inte.

 

[krank]

Ett mer nyligt magplask: Jag hade kommit på en lite kul grundpremiss i More than Human, där en ung kille fått "bygga coola teknologiska prylar"-krafter, byggt sig ett par raketstövlar, försökt hindra ett bakrån, råkat skada oskyldiga, och flytt. Rollpersonernas uppgift: leta efter honom. Problemet var att jag inte förberett mer utöver den premissen, och när jag inte förberett så blir det alltid superrälsat på det dåliga sättet. Varje ställe rollpersonerna besökte hade exakt en ledtråd "utåt", som ledde till nästa ställe. Gäsp. Jag slängde in lite regerings-specops-ninjor och fick introducera en ball SLP som blev viktigare senare, men den här improvisationsgrejen har jag lagt på hyllan.

Det var nånting om en sovjetisk mechasuit också, att ryssarna också var ute efter "Rocket Boy". Det hanterades dock jävligt taffligt minns jag.

 

[Mundo]

En av mina mest extrema magplask måste ha varit i svenska Drakar och Demoner som ung SL.
Av en eller annan anledning jag knappt kan minnas deltar gruppen i en större strid mot en drake av något slag och tillsammans med hjälp från allmänt fotfolk lyckas de besegra en drake som flyger över en sjö/träsk, min idé var liksom att hela drakbrasket skulle försvinna i sumpen eftersom jag hade förstått att drak-hud var extremt bra att göra rustningar av och att olika drak-bitar var värda väldigt mycket. Jag beskriver det dock som att draken sträcker ut ett av sina ben medan den faller och sätter den i strandkanten innan den sakta börjar sjunka ned i djupet, lite sådär dramatiskt.

Barbarkrigaren som står på stranden säger att han omedelbart vill försöka ta tag i armen och dra och dum som jag är låter jag honom göra ett slag istället för att bara säga att draken sjunker ned och försvinner trots hans ivriga försök.
Han slår perfekt slag.
Jag förklarar hur han sliter upp hela kadavret och nu har gruppen en hel drake.
Fuckme.jpeg
De börjar omedelbart flå den och tittar runt i böckerna vilka effekter som en helkroppsrustning av drakhud ger.
Denna har jag fått höra för långt därefter.

 

[God45]

En av mina mest extrema magplask måste ha varit i svenska Drakar och Demoner som ung SL.
Av en eller annan anledning jag knappt kan minnas deltar gruppen i en större strid mot en drake av något slag och tillsammans med hjälp från allmänt fotfolk lyckas de besegra en drake som flyger över en sjö/träsk, min idé var liksom att hela drakbrasket skulle försvinna i sumpen eftersom jag hade förstått att drak-hud var extremt bra att göra rustningar av och att olika drak-bitar var värda väldigt mycket. Jag beskriver det dock som att draken sträcker ut ett av sina ben medan den faller och sätter den i strandkanten innan den sakta börjar sjunka ned i djupet, lite sådär dramatiskt.

Barbarkrigaren som står på stranden säger att han omedelbart vill försöka ta tag i armen och dra och dum som jag är låter jag honom göra ett slag istället för att bara säga att draken sjunker ned och försvinner trots hans ivriga försök.
Han slår perfekt slag.
Jag förklarar hur han sliter upp hela kadavret och nu har gruppen en hel drake.
Fuckme.jpeg
De börjar omedelbart flå den och tittar runt i böckerna vilka effekter som en helkroppsrustning av drakhud ger.
Denna har jag fått höra för långt därefter.

Det här låter ju super coolt. Vad med det här är misslyckat? Spelarna dödar en drake, barbaren visar hur episkt stark han är och sedan får de sin rättmätiga belöning.

 

[Dilandau]

Alla de gånger jag dödat alla rollpersoner bara för att jag tröttnat på spelet eller kampanjen. Alla gånger jag velat göra något "annorlunda" och det typ slutar med att rollpersonerna jagar en räv i 8 timmar utan payoff. Varenda gång jag testat spelleda ett "indie"-spel.

Att spelleda är att misslyckas.

 

[Mundo]

Det här låter ju super coolt. Vad med det här är misslyckat? Spelarna dödar en drake, barbaren visar hur episkt stark han är och sedan får de sin rättmätiga belöning.

För barbaren hade typ sexton sty och en drake väger väl runt 20 ton eller nåt...!

 

[Bolongo]

De flesta av dessa exempel är ju misslyckanden på planeringsstadiet, vilket jag skulle kalla misslyckande som konstruktör snarare än misslyckande som spelledare. De blir bara dåligt spelledande om man envisas med sådana idéer efter det blivit uppenbart att de inte funkar.

Å andra sidan är det mest sådana exempel jag själv kommer på, så det är väl förståeligt att svaren blir sådana. Exempel på dåligt spelledande i stunden tenderar att inte vara så episka, de handlar mest om missade chanser och bristande flexibilitet.

 

[God45]

De flesta av dessa exempel är ju misslyckanden på planeringsstadiet, vilket jag skulle kalla misslyckande som konstruktör snarare än misslyckande som spelledare. De blir bara dåligt spelledande om man envisas med sådana idéer efter det blivit uppenbart att de inte funkar.

Å andra sidan är det mest sådana exempel jag själv kommer på, så det är väl förståeligt att svaren blir sådana. Exempel på dåligt spelledande i stunden tenderar att inte vara så episka, de handlar mest om missade chanser och bristande flexibilitet.

Sluta analysera och dela med dig av dina fuck ups istället.

 

[Mannen i skogen]

Jag har spellett ett och samma förskrivna äventyr 8-10 gånger med olika grupper. Vid det här laget har jag tröttnat lite på det, och trott att jag kan det utantill. Resultat: dåligt engagemang och bortglömda viktiga detaljer från min sida.
Sen tänker jag på de gånger då jag räknat fel eller inte vågat ta i när jag bestämt stats på fiender till rollfigurerna, så att äventyrets "slutboss" nedgjordes alldeles för enkelt. Några äventyr senare kom hans flickvän för att hämnas, men exakt samma spelledarmiss händer igen.

 

[Ymir]

Jag har vid tre olika tillfällen gett tre olika spelare så mentalt jobbiga upplevelser att de mer eller mindre direkt avslutade spelandet och aldrig riktigt ville spela rollspel igen. Sug på den ni.

 

[Purgatid]

Mina stora fadäser finns främst när jag började spelleda, en sådär 20 år sedan. De senaste åren har det varit väldigt få misslyckanden. Men jag har två exempel från relativt nyligen som var FAIL. Båda har dels med spelsystemen jag använt mig av att göra (eller rättare sagt - mitt misslyckande som spelledare att förutse konsekvenserna av spelsystemen. Spelsystemen är det egentligen inte så mycket fel på), dels har de med dålig insikt i spelarnas psyken att göra.

Anyways...

Låt oss börja med mutant. Jag ville spelleda ett efter-katastrofen-cyberpunk-rags-to-riches. Min tanke var att tre, visserligen kompetenta, men i övrigt ganska vanliga personer skulle kastas in i en situation av konspirationer och slita-sönder-sig-för-en-burk-soppa. Lite mad max blandat med Blade Runner, där ett människoliv inte är värt så mycket och där ammunition är svårare att få tag på än vapnen som skall använda dem. En av spelarna påpekar redan innan äventyret att han inte tycker om genren. Jag övertalar honom att genren inte kommer påverka spelupplevelsen, och att det ligger i mina och hans händer att skapa en bra story, snarare än att det ligger i kampanjvärlden.

Så spelarna rullar upp karaktärer, en forskare i genetik och dylikt, en säkerhetsvakt, och så vaktmästaren. Ingen är någon slags superfighter, även om säkerhetsvakten har några rudimentära stridsfärdigheter. Vi använder Mutant (2089) som spelsystem. So far so good. Mina spelare utbroderar sina karaktärer, ger dem liv, bakgrund, tankar om världen, osv. Vi använder oss av ett karaktärsgenereringssystem som är en dialog mellan mig som SL och spelaren, där jag liksom ger multiple-choices som frågor, och färdigheter och egenskaper blir en konsekvens av dessa frågor.

Okej. Då kör vi. Premissen är att Cypcog, företaget de arbetar på, har en korrupt chef som vill föra över företagets alla resurser till sig själv och påbörja sin dröm om att bygga en hemlig armé i något som kallas F-level. Staden RPna lever i består av levels, A-level bor bara de rikaste av de rikaste av de rika. B-level kommer härnäst, osv. RPna är ganska framgångsrika och lever på C-level, typ där alla högutbildade och i allmänhet framgångsrika lever. D-level är typ arbetarklassen, E-level är total misär, med fattiga och kriminalitet och gäng och all möjlig crap. F-level är förbjuden mark, och ingen vet vad som finns där (eller ja, någon vet ju). Bad Guyen vill sätta dit någon annan för brottet han tänker begå, och väljer ut RPna som scapegoats. Men en av hans hantlangare har dåligt samvete, och förvarnar RPna om att interpol kommer vara efter dem.

RPna sätter sig in i sina karaktärer, beslutar att varningen inte låter riktigt trovärdig. Liksom, om någon skickade mig (Purga) ett mail och sade att snart skulle min arbetsgivare sätta dit mig för bedägeri skulle jag troligen inte tro på det riktigt heller. Jag är ju oskyldig. Så RPna åker till cypcog för att reda ut skiten. På vägen dit möter de två interpol som kommer gående på gatan mot dem. I mailet stod det att de är efterlista, men eftersom de inte riktigt tror på det, och eftersom de tänker att interpol näppeligen kommer känna igen dem bland alla hundratals människor som finns på gatan just då, så behöver de inte reagera så mycket. En av spelarna gömmer sig i en butik vid sidan av gatan, men de andra två flanerar självsäkert vidare, antagande att interpolen inte kommer reagera.

Men det gör ju interpolen. Jag försöker framföra att interpolen sett dem. RPna reagerar inte. Interpolen beordrar RPna att stanna. Hade de spelat andra karaktärer hade de säkert dragit vapen eller flytt eller vad som helst. Men de spelar vanliga människor, och när snuten ber en vanlig människa att stanna, så stannar man. Så RPna stannar. Interpol förklarar att de kommer gripas för en uppsjö brott. RPna försöker förklara sin oskuld, och interpol svarar att de får ta det med domaren. Jag ger RPna flera möjligheter att försöka övermanna interpol, men RPNa spelar vanliga personer, de vågar inte slåss med välbeväpnade interpol.

RPna grips, och jag som SL förklarar att vi måste typ köra "load save." För grips de här, så är spelet över. Stridskaraktärer har en liten chans att ta sig ut ur ett fängelse, men dessa vanliga personer har i praktiken ingen chans alls. Skulle de ges en chans ändå kommer det absolut kännas superrälsat. Jag kommer få bygga om hela äventyret, och att spela vanlig person i ett fängelse kommer inte vara en spelupplevelse som kommer vara intressant. Åtminstone känner jag mina spelare väl nog för att veta att de inte skulle gilla det. Vi tjafsar lite, men kommer överrens om att köra en "load save" och låta alla tre RPna dodga in i butiken där en av dem gömt sig tidigare.

Dålig stämning.

Spelet fortsätter. De tar sig in på cypcog, börjar rota i ledtrådar, allting verkar gå okej... Tills de blir upptäckta, och det blir strid.

Har ni spelat mutant någon gång? Till och med en karaktär med rätt högt färdighetsvärde i ett skjutvapen har ganska dålig träffchans. RPna har inte sådan träning, och även om spelsystemet tillåter ett antal plus för att träffa motståndarna, så rullar spelarna rätt dåligt, och striderna blir en kakafoni i "skjuter-missar-skjuter-missar-skjuter-missar." Vanliga personer är heller inte speciellt duktiga på att vara stealthiga, så de kan inte ens gå runt säkerhetssystem osv på ett effektivt sätt, vilket leder till flera situationer där RPna får pisk (i form av att de måste fly, snarare än att de kan försvara sig). Ingen har roligt. Spelaren som uttryckte att denne inte gillar cyberpunk beslutar att hoppa av. Två spelare kvar. Äventyret tar dem ner på F-level (såklart, förutsägbart som fan, och spelarna visste det hela tiden). Där nere ökar sakta men säkert färdighetsvärdena, men mutants penalistiska skitsystem gör att man inte kan variera sina handlingar riktigt, skadesystemet är platt och XP-systemet trasigt. Till slut beslutar vi att skita i det, försöka överföra RPna till neotechs system.

Nu blir det roligare, men trots denna portning så måste jag nerfa alla fiender till kompletta klutzes, och spelarna märker att det inte är riktigt rimligt. De möter muterade rovdjur, som inte kan landa några anfall, de möter soldater (Bad Guyen har givetvis sin hemliga bas på F-level) som inte kan träffa eller fatta att det är dags att kasta en granat mot RPna.

Vi avslutar till slut äventyret efter mycket om och men... Men ingen är tillfreds. Vi diskuterar vad som gick fel, och har beslutat att aldrig någonsin försöka köra rags-to-riches blandat med action. Rags-to-riches är ett jättebra koncept, men då måste RPna mjukt slussas in i våldets och actionfilmens värld. Det kan inte vara en premiss för spelet. Sista jävla gången jag kör mutants skitsystem dessutom.

Andra exemplet på spelledarfadäs är betydligt enklare att förklara. Det är Drakar & Demoner, jag vill köra lite mer episkt och lite häftigare i allmänhet. Bygger en egen kampanjvärld, men vi kör Drakar & Demoner. Jag har någon slags romantisk idé om hur det var att spela Dr&De, och bygger äventyret från mina minnen om vad RPs klarar av. Och jag minns väldigt dåligt. En RP, skicklig krigare, går ner varje strid eftersom denne har för lite pansar på benen och minsta lilla hugg gör ett ben helt obrukbart. En annan RP görs till mentalist/munk&obeväpnad strid, och jag tror hon kommer göra bra ifrån sig för jag minns inte att en knytnäve gör i praktiken noll i skada, och råkar motståndaren ha en rustning av corn flakes så tar det bort all skada. Tredje karaktären är magiker, och jag tänker att drakmagiker är ju häftiga och bra, tills det i praktiken innebär att en karaktär kan kasta tre besvärjelser på användbar effektgrad per dag innan alla psykepoäng är slut.

Äventyret varar bara i några spelmöten eftersom jag tror att RPna är awesome, och att de minsann kommer överleva ett möte med en spindelranka. Drakmagikern fumlar och blir bäng i roten. Mentalisten hinner inte kasta järnhud och däckar. Krigaren är kvar men kan inte ensam spöa två spindelrankor, och alla dör. Finemang. 12 timmars planerande åt skogen. Efteråt diskuterar vi äventyret, och unisont berättar mina spelare att det här regelsystemet är så uselt att de hellre testar metoder med vilka man kan gröpa ut sitt eget öga än att spela det igen. Vi kommer tyst överens om att aldrig pilla på sådana system igen, och jag förbannar mitt eget minne för att jag inte mindes hur svårighetsnivåer skalar i Dr&De.

Nu i efterhand kan jag säga detta; det är inget fel på varken Mutant eller Dr&De. De fungerar för det de är gjorda för. Men när du försöker spela vanlig person i Mutant, som är ett actionfyllt rollspel a la Die Hard, så kommer det faila om du inte gör motståndet osannolikt dåligt. Och om du skall spela Dr&De så är inte nygjorda RPs någonting som liknar episka. Mina spelare är helt oskyldiga här. Jag borde ha förstått att du inte kan gå från ett rollspel där reglerna X Y och Z gäller, till ett spel där bara X gäller.

 

[Mogger]

Jag har vid tre olika tillfällen gett tre olika spelare så mentalt jobbiga upplevelser att de mer eller mindre direkt avslutade spelandet och aldrig riktigt ville spela rollspel igen. Sug på den ni.

Min önskan att få spela med dig gick just från hemlig längtan till total besatthet.

Funderar på att bli en stalker.

 

[God45]

Jag har vid tre olika tillfällen gett tre olika spelare så mentalt jobbiga upplevelser att de mer eller mindre direkt avslutade spelandet och aldrig riktigt ville spela rollspel igen. Sug på den ni.

Detaljer!

 

[Mogger]

On topic:

Jag har aldrig misslyckats. Har det någon gång blivit lite tråkigt övertalar min narssistiska sida mig att det är spelarnas fel.

 

[Vimes]

Bad Guyen

Jag hoppas att den onde chefen hette Bad Guyen!

Om inte känns det som ett klockrent namn på en Star Wars-skurk. General Grievous, Darth Sidious och Bad Guyen.

 

[Man Mountainman]

Jag hoppas att den onde chefen hette Bad Guyen!

Om inte känns det som ett klockrent namn på en Star Wars-skurk. General Grievous, Darth Sidious och Bad Guyen.

Ej att förglömma Elan Sleazebaggano.