Staffan;n175269 said:
Liberalfeministen säger här "Det här är allt resultatet av individer som gör rationella val på en individuell skala, och staten ska inte lägga sig i hur föräldrar fördelar hushållets plikter mellan sig, eller hur en arbetsgivare väljer att befordra sin personal." Vänsterfeministen säger i stället "Det här är en problematisk struktur, som inte individerna själva klarar att ordna upp på ett tillfredsställande sätt. Därför måste staten gå in och fördela upp föräldraledigheten och styra upp företagens val av befordringar."
Eftersom kopplingen feminism och partipolitik redan görs, så vill jag här påpeka att detta (ihop med exemplen som ges i inlägget) kanske är något missvisande. (Lite beroende på hur begreppen "liberalfeminism" och "vänsterfeminism" tolkas förstås.)
Och jag ska för tydlighets skull också säga att jag sedan 1988 är medlem i det parti som nu heter "liberalerna", har varit anställd av och har politiska uppdrag för det partiet, och är uttalad feminist sedan ett par decennier. Så jag talar delvis i egen sak och utifrån ett partipolitiskt perspektiv.
Att jag då utgår främst från folkpartiet numera Liberalerna, handlar naturligtvis en hel del om att jag är stolt över att vi många gånger faktiskt varit först - men också till en icke försumbar del om att det helt enkelt är mitt eget parti jag har bäst koll på...
De konkreta exempel som ges, är alla frågor som funnits med i politiken betydligt längre än folk tycks förutsätta - även om de konkreta förslagen ibland kommit förhållandevis sent så har medvetenheten om problemet funnits med. Ta tex frågan om företagsledningar/styrelser mm. Det var en fråga som var uppe redan i den statliga så kallade "Maktutredningen" som bedrevs mellan 1985-1990. (Det var i huvudsak en sk "expertutredning", inte en parlamentarisk utredning - men påverkade den politiska debatten och partiernas ställningstaganden.)
Frågan om kvotering var uppe då, men jag vill minnas att inget parti, oavsett färg, nappade på förslaget. (Jag vill tom minnas att V, dåvarande VPK - och detta var innan Gudrun Schymans tid som partiledare - uttalade något i stil med att "mer jämställda företag är bara fernissa som inte ändrar den grundläggande obalansen i det kapitalistiska systemet, utan bara syftar till att splittra arbetarklassen" - som sagt, väldigt fritt återgivet av ett vagt minne så absolut inte något ordagrant citat...)
Men den fortsatte leva - en som drev den var liberalen Karin Pilsäter (kom in i riksdagen 1991, men är inte säker på när hon tog upp frågan) som i ett ganska stort antal frågor under 1990 och 2000-talet lyfte "kvinnors villkor som företagare" mm. - men där de konkreta förslagen ofta handlade om andra lösningar, så som förändrade villkor i socialförsäkringsystemen mm som syftade till att skapa större möjligheter för fler kvinnor att driva företag eller göra en tidskrävande karriär som företagsledare. ("RUT-avdrag" som det talas om idag, kom en gång i tiden som ett förslag i den debatten, men jag vill minnas att det var moderaten Anne-Marie Pålsson som var först med det förslaget.)
"Pappamånad" är ytterligare ett sådant förslag som kom från diskussionen om jämlika löner på hela arbetsmarknaden och lanserades av Bengt Westerberg som socialminister i i den borgerliga regeringen 1991-1994.
Men just där är historien betydligt äldre - Per Ahlmark drev jämställdhetsfrågor väldigt aktivt som partiledare för folkpartiet 1975-78* och tog då upp bla lönekartläggningar som instrument. (De infördes först som ett frivilligt verktyg 1980, efter en proposition som skrevs av folkpartiregeringen 1979, förstärktes sedan i Jämställdhetslagen 1992 - dvs åter under en borgerlig regering, av en ansvarig fp-minister - och blev obligatoriska 1994.)
Vad gäller löneskillnaden, så har också liberalfeminister drivit att luckra upp de stora förhandlingsmonopolen på arbetsmarknaden, tex med individuell lönesättning - och inte minst framhållit att flera privata företag inom omsorgssektorer ökar arbetsgivarnas konkurrens om arbetskraften och därmed bidrar till högre lönenivåer, över tiden. Det sista är inte minst viktigt när det gäller den delen av obalansen mellan hur lönerna sätts mellan olika yrkesgrupper (som till viss del kan vara starkt könssegregerade och därför ger det största bidraget till den generella löneskillnaden mellan könen - och där specifikt offentlig sektor är den som uppvisar de största löneskillnaderna mellan könen).
Så även om just förslaget "kvotering till företagsstyrelser" är förhållandevis nytt och mest populärt bland partier till vänster på den partipolitiska skalan, så betyder inte det att citatet ovan är rättvisande för vad "liberalfeminister" drivit för politiska frågor de senaste 40 åren.
* Det var också under Per Ahlmarks tid som principen om varvade listor antogs av folkpartiet. Jag har diskuterat med partikollegor om det skedde redan till valet 1976 eller om det var först till valet 1979. Men det ska samtidigt sägas att den praktiska effekten lät vänta på sig - det tog lååång tid att nå dithän, särskilt som fp från den tiden och framåt i regel haft 1 riksdagsledamot per valkrets, och det varit klart vanligast att ha en man på förstaplats och sen en kvinna som nr två. Tyvärr.