Nekromanti DMG innehåll

[MattiasLejbrink]

Nu måste jag fråga: har du ens provat att spela DnD5?

Det där var ett väldigt konfliktsökande svar.

 

[MattiasLejbrink]

Varför ska de veta det?

I det fall spelarna anfaller något som är för svårt för dem och dör (eller motsvarande). Och om man har spelare som blir sura när de dör och de uppfattar döden (eller att förlora) som "orättvist". Eventuella kommentarer på temat "då är dina spelare idioter" undanbedes.

 

[MattiasLejbrink]

Om jag vadar igenom texterna tycker jag mig kunna uppfatta era ståndpunkter som att det inte är ett problem att spelarna inte vet hur svårt motstånd man står inför i strid? Eller "inte har det skrivet i pannan" som någon så finurligt uttryckte det. Eller så anser ni att det är dåligt spelledande om spelarna anfaller något som är för svårt? Sakliga svar, tack.

 

[anth]

Jag vill lägga till en sak: bounded accuracy.
Det är att svagare monster är användbara mot mäktigare rollpersoner.

Jag spelledde en grupp om 4 rollpersoner som var level 3.
De mötte 12 st twig blights (finns med i basic rules).
För de som inte orkar kolla har de 1d6+1 hp, gör 1d4+1 hp i skada och har CR 1/8. De är kort sagt lika värdelösa som kobolder.
Detta dussin monster höll på att göra TPK på min spelgrupp. Detta är något av det charmigaste med DnD5: att låglevelmonster är användbara mot höglevel-PCs.

 

[Big Marco]

Det där var ett väldigt konfliktsökande svar.

Njae, jag tolkar det som en konkret fråga - då DnD5e har fixat väldigt många av trasigheterna som tidigare D&D-versioner led av. Det kanske inte uppfattas vid läsning, men känns under spel. DnD5e har gett många aha-upplevelser kring spelbordet.

 

[DeBracy]

Anth, chrull och God45 gillar väl alla "Combat as war" snarare än "Combat as sport" och då blir det ett icke-problem att fienden inte ser uppenbart extrafarlig ut bara för att den råkar vara det. Om man i spelgruppen har någon slags överenskommelse om att det är combat as sport som gäller så antar jag att det blir det problem om det dyker upp en slamkrypare i nåt färdigt scenario.

 

[MattiasLejbrink]

Kan tillägga att jag också kör på lösningen att försöka ge sken av CR i beskrivningen av personen. Det blir lite ostigt men man får köra med "det är fem banditer varav en rör sig med självklar säkerhet och har stor pondus." Med monster är det lite lättare eftersom de brukar se lite läskigare ut ju högre CR de har. Undantag finns förstås :grin: (läs: Monty Python-kaninen).

 

[God45]

Om jag vadar igenom texterna tycker jag mig kunna uppfatta era ståndpunkter som att det inte är ett problem att spelarna inte vet hur svårt motstånd man står inför i strid? Eller "inte har det skrivet i pannan" som någon så finurligt uttryckte det. Eller så anser ni att det är dåligt spelledande om spelarna anfaller något som är för svårt? Sakliga svar, tack.

Jag anser att en ens medelmåttig spelledare kan förmedla hur farlig en fiende är genom beskrivningen av fienden. Om en spelledare inte kan det bör han sluta spelleda.

Spelarna kan välja att anfalla saker som är "för svåra" eller att inte göra det eller att lasta en vagn med olja och skicka ner den i en korridor fylld med grease mot en fiende som de inte kan slåss ärligt mot. En bra spelledare ger dem ledtrådar nog att lista ut vad de är uppe mot och bra spelare kan tolka de ledtrådarna och sedan tänka ut en plan som gör att de vinner eller dör på kuppen. Ibland spelarna man oddsen och anfaller draken, ibland gör man inte det och ibland använder man list för att försöka döda draken.

 

[chrull]

I det fall spelarna anfaller något som är för svårt för dem och dör (eller motsvarande). Och om man har spelare som blir sura när de dör och de uppfattar döden (eller att förlora) som "orättvist". Eventuella kommentarer på temat "då är dina spelare idioter" undanbedes.

Om dina spelare bara tycker att det är roligt om de vinner och desutom bara förväntar sig att vinna och alltså bara hela tiden träffa på motstånd de kan vinna emot, varför tar du då som spelledare och slänger in motstånd de inte kan vinna emot?

Om jag vadar igenom texterna tycker jag mig kunna uppfatta era ståndpunkter som att det inte är ett problem att spelarna inte vet hur svårt motstånd man står inför i strid? Eller "inte har det skrivet i pannan" som någon så finurligt uttryckte det. Eller så anser ni att det är dåligt spelledande om spelarna anfaller något som är för svårt? Sakliga svar, tack.

Antingen kan du spela som Combat as War där spelarna vet att allt motstånd inte är "rättvist" eller "balanserat" och då vet spelarna att man måste vara försiktig. Som spelledare kan man hinta om det genom massor av knep. Som att motståndaren nyss verkar ha dödat 10 pers ensam. Eller genom att de har hört talats om hur sjukt farlig banditen är. Eller genom att de ser att han verkar ha mäktiga magiska föremål. Eller för att han har horn i pannan och getfötter. etc etc.
Om du inte hinner hinta om sådant innan spelarna rusar in för att slåss är du antingen för långsam eller så är spelarna för hetsiga. Är det spelarnas fel så lär de sig snart sin läxa när du slår ihjäl en av deras rollpersoner direkt. Och det är inget konstigt med det.

Eller så spelar du combat as sport där spelarna förväntar sig att motståndet är i nivå med dem själva. Då verkar det sjukt dumt att som spelledare slänga in svårare motstånd än vad de kan klara av. Gör man det av någon anledning, se ovan.

 

[chrull]

Oj, vi pratar verkligen helt olika språk, tror inte vi kan nå någon form av samförstånd. Det fanns gott om gamla moduler där grottnivå ungefär motsvarade CR, ja.

CR och gamla moduler rimmar illa. Jag misstänker att med gamla moduler menar God45 sådant innan 3E.

 

[MattiasLejbrink]

CR och gamla moduler rimmar illa. Jag misstänker att med gamla moduler menar God45 sådant innan 3E.

Ja precis, jag använde CR-begreppet slarvigt. Jag menar gamla moduler, säg 80-tal.

 

[anth]

Oj, vi pratar verkligen helt olika språk, tror inte vi kan nå någon form av samförstånd. Det fanns gott om gamla moduler där grottnivå ungefär motsvarade CR, ja.

Ja, självklart finns det gott om gamla moduler som är balanserade, för det finns gott om gamla moduler.
Dessutom var köpmoduler anpassade till character level, t.ex. "detta äventyr är anpassat för 4-6 rolllpersoner med level 5-7".
Men generellt har inte spelbalans någon viktig roll i gamla DnD. Detta är något som kom med DnD3 och CR.

Jag skulle säga att det är nästan omöjligt att hitta ett obalanserat DnD3-äventyr, men att det var ganska vanligt för äldre ADnD-äventyr.

 

[MattiasLejbrink]

Jag anser att en ens medelmåttig spelledare kan förmedla hur farlig en fiende är genom beskrivningen av fienden. Om en spelledare inte kan det bör han sluta spelleda.

Spelarna kan välja att anfalla saker som är "för svåra" eller att inte göra det eller att lasta en vagn med olja och skicka ner den i en korridor fylld med grease mot en fiende som de inte kan slåss ärligt mot. En bra spelledare ger dem ledtrådar nog att lista ut vad de är uppe mot och bra spelare kan tolka de ledtrådarna och sedan tänka ut en plan som gör att de vinner eller dör på kuppen. Ibland spelarna man oddsen och anfaller draken, ibland gör man inte det och ibland använder man list för att försöka döda draken.

Det köper jag. Däremot ställer det krav på att SL och spelarna kommunicerar bra. Det har hänt mig att jag tycker mig ha varit övertydlig med att en mob har hög CR men spelarna fattade inte det.

 

[God45]

CR och gamla moduler rimmar illa. Jag misstänker att med gamla moduler menar God45 sådant innan 3E.

Jag talar 1ed och tidigare. Tomb of horrors, Temple of elemental evil, Keep on the borderlands, Caves of chaos och andra gamla moduler. De här är nog de mest kända modulerna till D&D och ingen av dem har någon "nivå 1 = level 1 fiender."

 

[chrull]

Det köper jag. Däremot ställer det krav på att SL och spelarna kommunicerar bra.

Är inte det här ett krav på bra rollspelande överhuvudtaget?

 

[anth]

Det där var ett väldigt konfliktsökande svar.

Jag ber om ursäkt om du tog illa vid dig, men frågan var seriös.
Du beskriver nämligen ett problem som inte existerar i DnD5.
Frågan kvarstår: har du spelat DnD5, eller har du bara läst böckerna och tycker att de är dåliga utan att ha spelat?

 

[God45]

Det köper jag. Däremot ställer det krav på att SL och spelarna kommunicerar bra. Det har hänt mig att jag tycker mig ha varit övertydlig med att en mob har hög CR men spelarna fattade inte det.

Well, då dog de och är försiktigare nästa gång.

Jag är med Chrull här, funkar inte kommunikationen är det ett problem. Men jag tycker man ska försöka lära sig bli bättre som spelare och lära sig att inte hoppa på alla fiender utan planering. Jag lärde mig det och jag är den twitchigaste, döda allt!igaste spelaren du kan hitta

 

[MattiasLejbrink]

Antingen kan du spela som Combat as War där spelarna vet att allt motstånd inte är "rättvist" eller "balanserat" och då vet spelarna att man måste vara försiktig. Som spelledare kan man hinta om det genom massor av knep. Som att motståndaren nyss verkar ha dödat 10 pers ensam. Eller genom att de har hört talats om hur sjukt farlig banditen är. Eller genom att de ser att han verkar ha mäktiga magiska föremål. Eller för att han har horn i pannan och getfötter. etc etc.

Bra idé där med rykte! Tror vissa versioner av DnD till och med hade regler för reputation?

Om dina spelare bara tycker att det är roligt om de vinner och desutom bara förväntar sig att vinna och alltså bara hela tiden träffa på motstånd de kan vinna emot, varför tar du då som spelledare och slänger in motstånd de inte kan vinna emot?

Situationen är den jag beskrev ovan. Jag _upplever_ som SL att jag förmedlat hög CR men spelarna uppfattade det inte. Det kan bero på att jag är "dålig" SL men jag tror att det kan hända även den bästa/bäste. Men då får man väl skarva något som att kavalleriet kommer och räddar spelarna från döden (och SL från tjära och fjädrar) om spelarna inte uppfattade hintarna om hur farlig personen är. Alternativet är att vara övertydlig med hur farlig personen är och då blir det lätt ostigt som sagt.

 

[anth]

I det fall spelarna anfaller något som är för svårt för dem och dör (eller motsvarande). Och om man har spelare som blir sura när de dör och de uppfattar döden (eller att förlora) som "orättvist". Eventuella kommentarer på temat "då är dina spelare idioter" undanbedes.

Det finns utmärkta regler för att göra balanserade encounters.
Om du följer dessa, spelarna inte är idioter eller har jätteotur med tärningarna är det i princip omöjligt att dö i DnD5.
Återigen: du beskriver ett problem som inte existerar.
Och återigen: jag har spelat DnD5 och säger detta av egen erfarenhet.

 

[anth]

Om jag vadar igenom texterna tycker jag mig kunna uppfatta era ståndpunkter som att det inte är ett problem att spelarna inte vet hur svårt motstånd man står inför i strid? Eller "inte har det skrivet i pannan" som någon så finurligt uttryckte det. Eller så anser ni att det är dåligt spelledande om spelarna anfaller något som är för svårt? Sakliga svar, tack.

Det här var faktiskt en intressant fråga.

DnD5 går att spela på flera olika sätt: allt från OSR-style till DnD4-style. Eller om du så vill: allt från combat as war till combat as sport.
I dina exempel beskriver du en spelledare som använder combat as war och spelare som förväntar sig combat as sport. Och ja, då kommer det att gå käpprätt åt helvete.
Det jag försöker förklara är att detta är något som ni i spelgruppen tillsammans väljer.

Spelleder du som combat as sport skapar du balanserade encounters. Då stoppar du inte in en Mage med CR6 mot en grupp level 1 rollpersoner.
Att du sedan klagar på att en Thug med 5d8+10 hp är för tuff för level 1 PCs ser jag som ett exempel på att du faktiskt inte spelat DnD, utan bara läst böckerna.