Re: Två tomtar debatterar. Förlorarna är DN's läsare.
Samtidigt är Heideggers filosofi inte ett ramverk för att styra en stat, eller att bedriva någon typ av specifik praktisk verksamhet öht, utan en internfilosofisk kritik av metafysikhistorien.
Här tycks du ha hakat upp dig på just Heidegger i sig, vilket var ett av två exempel (jag tog upp kristendomen också) som jag nämnde för att illustrera en poäng; vilken jag inte riktigt är säker på att du har adresserat i ditt inlägg. Men om jag läser dig rätt så tycks du göra gällande att politiska idéer inte bara skulle vara väsenskilda från just Heideggers filosofi, utan också från många andra idéer i stort - däribland världsreligionerna - så det är i det ljuset jag kommer att svara dig:
En politisk ideologi bottnar visserligen alltid i något slags (mer eller mindre) metafysiska idéer om hur verkligheten är beskaffad, men eftersom den också gör anspråk på att förändra denna verklighet (minns Marx' diktum om filosoferna) så känns det fruktlöst att diskutera den i isolation från de historiska sammanhang där man försökt realisera den.
Jag tror att du överdriver skillnaderna mellan politiska idéer och andra. Religiösa idéer gör nämligen
också anspråk på att förändra världen, och samma tendens hittar man hos väldigt många filosofiska skolor. När Diogenes slänger sitt krus efter att ha sett en tiggare dricka vatten ur sina kupade händer, så gör även
han en verklighetsförändring; om än i blygsammare skala.
Jag anser det förresten inte vara långsökt att dra detta längre, och peka på att i viss bemärkelse så ändrar ju
alla idémakare verkligheten när de sätter sina idéer på pränt och publicerar dem.
Din gränsdragning ter sig alltså rätt godtycklig såsom du formulerat den.
Historien är vad som alltid i slutändan måste frikänna eller döma en ideologi, och ideologins innehåll relaterar sig alltid till konkreta historiska omständigheter. Det finns ingen "essens" utanför det historiska sammanhanget: ideologins essens är det historiska, d.v.s. den historiska strävan efter ideologins förverkligande.
En idé kan aldrig förverkliga sig själv. Det behöver den människor till, och eftersom människorna föregår idéerna så följer det att medlen för detta förverkligande i första hand kommer att bestämmas av just dessa
människor - och inte av idén
i sig. En paranoid och psykiskt störd människa skulle använda helt andra medel för att försöka förverkliga den kommunistiska idén än vad en nykter och förståndig människa skulle ha gjort. Det är inte helt självklart att man kan klandra just
kommunismen för att en paranoid kommunist är paranoid.
Att per automatik döma en idé för vad tillfälliga människor valt att göra i denna idés
namn, det är en typ av guilt by association-bias som jag finner spekulativ. Frågan är om vi då inte lika gärna kan anklaga Hitlers
vegetarianism som medbrottsling till förintelsen, och liknande dumheter. Skall man döma kristendomen så skall man döma den i första hand utifrån
bibeln. Det är givetvis upp till historien att döma varje enskilt övergrepp mot barn som begåtts av en katolik präst, men om dessa handlingar till och med
strider mot vad bibeln lär, så tycker jag det är magstarkt att påstå att dessa övergrepp skulle höra till
kristendomens essens - och inte den enskilde
prästens.
Jag förstår att du måste mena att det finns någon avgörande gränsdragning mellan dessa olika typer av fall, men jag ser inte denna gränsdragning uttryckas klart i ditt inlägg.