Nekromanti Emmerdale: The Eternal

[Storuggla]

"Och jag får faktiskt rätt hårt bekräftat vad jag misstänkte när jag startade experimentet: rollspelare är för insnöade på att slå ihjäl monster och dyrka upp dörrar för att ens fundera i de här banorna. Att strukturera relationer, i regler, så att man kan bygga stårysar av dem? Nä, det går väl inte! Sånt ska man ju bara rollspela! Och inga stridsregler? Hur ska man då slå ihjäl gobbos?"

Min biff ligger i det att man då inte KAN slå ihjäl Robert Jordan den irriterande revisorn som avslöjat att ens bror Bob fifflat med krognotorna och därför kan förlora kommunalvalet. Man måste ha alternativet, annars är de tinget rollspel. Man måste kunna göra allt, sen om reglerna fokuserar på det elle rinte spelar ingen roll, om man inte kan enkelrikta Götgatan så är det inget rollspel, utan bara Monopol.


Storuggla, skulle inte slå ihjäl Robert utan bara utpressa honom akompanierad av dålig musik

 

[Krille]

"Det där var en ovänlig pik om jag någonsin har sett en. Jag ber om ursäkt för att jag, en vanlig dum användare snubblade in på helt fel tråd på helt fel forum och sökte en förklaring skärpan i en ledande forumprofils inlägg."

Tja, är det bara gnäll på mig som du vill syssla med så kan du ju skicka det som ett privat PM, eller anmäla mig till moderatorn eller någon av administratörerna, eller skriva det här, få en avhyvling och skämmas. Det är helt upp till dig.

"Jag vet inte om du händelsevis har noterat mitt blygsamma försök till inlägg alldeles i början av tråden."

Nej, det hann jag inte se förrän jag smet iväg för att spela paintball och avreagera mig.

 

[Krille]

Re: Emmertaler: The Eternal

"Folk existerar inte i vakuum och interaktion förutsätter att du iteragerar med något. Att detta innebär att något interagerar med dig borde vara ganska lätt att fatta. Kan vi säga bijektiv relation?"

Kan vi säga "betona andra delen"?

Den bijektiva relationen försvinner förvånansvärt lätt om rollpersonen använder sina egna egenskaper (tro mig: jag hade inte framfört den här åsikten så ämlans hårt om jag inte hade märkt det). Så fort den andra personen är en spelledarperson så blir relationen väldigt snabbt enkelriktad. För att den ska bli dubbelriktad så krävs det att du koncentrerar dig på den andres egenskaper.

Så ursäkta att jag säger det: jag håller inte med dig det minsta, eftersom jag har märkt att spelare sällan fungerar så idealt som du vill framhäva att de gör. Jag har formulerat en teori om varför det är så. Du behöver inte hålla med mig om du vill, men i så fall så är vår diskussion analog till att jag försöker bygga ett stridssystem för modern eldstrid och någon annan är fanatisk friformare som hävdar att det ska man ju stårytella istället. Då är det onödigt att fortsätta. Denne någon annan har inget konstruktivt att tillföra till diskussionen, eftersom han av princip underkänt underlaget för diskussionen.

Nå, jag anser att underlaget för diskussionen har validitet, eftersom jag har upplevt att så är fallet. Tänker du godta den premissen och hjälpa till i skapandet, eller inte godta den och fortsätta att inte vara konstruktiv?

Ditt val.

 

[Krille]

"Min biff ligger i det att man då inte KAN slå ihjäl Robert Jordan den irriterande revisorn som avslöjat att ens bror Bob fifflat med krognotorna och därför kan förlora kommunalvalet. Man måste ha alternativet, annars är de tinget rollspel."

Jag håller inte med. Enligt din tes skulle Tellus inte heller vara rollspel, eftersom det faktiskt saknar stridsregler.

Men det finns några andra skäl till att våld inte bör förekomma. Våld är en fysisk kraftmätning, och det skulle ju inte reglifieras. Det skulle vara kontraproduktivt gentemot experimentet att tillåta våld.

En annan orsak är möjligheten som dök upp en bit in i tråden, nämligen att lajva. I så fall ska våld definitivt inte vara med, eftersom det är löjligt att runka bulle, andra kraftmätningsmekanismer oftast otympliga i lajv och fysiska former av våld faktiskt kan vara skadliga.

Den tredje orsaken är genrekonventioner. Våld i såpor inträffar inte för att man kan (dvs har den fysiska förmågan), utan för att det är dramatiskt rätt. I den mån våld förekommer så är det oftast off camera.

Detta gör också att det bästa sättet att hantera våld är med ståryflödesmekanismen. Vill du prompt ha ihjäl Robert Jordan så får du helt enkelt styra ståryflödet till en sådan punkt då det är dramatiskt rätt att ha ihjäl honom. Dessutom sker våldet off camera. Ingen jämförelse mellan din och mr Jordans fysiska förmåga sker, utan våldet inträffar helt enkelt.

Det är dessutom rätt ointressant för ståryn hur kraftmätningen går. Det intressanta är mer din ilska fram till dess, och konsekvenserna efteråt. Kommer skvallret gå och leda in polisen på rätt spår? Hur tar din flickvän det när det visar sig att du är en mördare? Kommer Bob att lägga an på din flickvän när du sitter i finkan? Är det inte egentligen så att Bob fifflade för att bli upptäckt så att du skulle bli så förbannad att du hade ihjäl mr Jordan och hamnade i finkan, så att han kan sätta på din flickvän ifred?

 

[Storuggla]

"Enligt din tes skulle Tellus inte heller vara rollspel, eftersom det faktiskt saknar stridsregler."

Tellus? Min okunskap förhindrar mig att yttra mig om Tellus, då jag inte sett det. Men, min poäng var/är att om det saknas regler för en konfliktresolution så förhindrar man spelarna från att göra vissa saker och tar därmed ifrån dem den del av deras valfrihet. Och där börjar jag grumsa lite.

"Men det finns några andra skäl till att våld inte bör förekomma. Våld är en fysisk kraftmätning, och det skulle ju inte reglifieras. Det skulle vara kontraproduktivt gentemot experimentet att tillåta våld."

Hm, i och med att du sa "experimentet" där så sätter jag saken i ett annat ljus. Nåja. Det skälet kan jag svälja.

"En annan orsak är möjligheten som dök upp en bit in i tråden, nämligen att lajva. I så fall ska våld definitivt inte vara med, eftersom det är löjligt att runka bulle, andra kraftmätningsmekanismer oftast otympliga i lajv och fysiska former av våld faktiskt kan vara skadliga."

Runka bulle? Och hur hade du tänkt dig att tjejer skulel deltaga i det lajvet va?
Nåja, jag kan ta till mig det argumentet också, sten-sax-påse är löjligt och att hugga huvudet av folk ger bevisligen rubriker. Point taken.

"Den tredje orsaken är genrekonventioner. Våld i såpor inträffar inte för att man kan (dvs har den fysiska förmågan), utan för att det är dramatiskt rätt. I den mån våld förekommer så är det oftast off camera."

Hm, håller med men ändock inte. Våld i såpor sker för att det är dramatiskt rätt och konflikten har byggts upp en längre tid (alternativt som en chockeffekt, vem är den där mystiske mannen som dök upp hos paret Johnsson och slog ner Melker? Find out next week, same time, same place, same channel...). Men det sker inte alltid off-camera. Det kan mycket väl ske framför kameran, fast taffligt utfört.

Jag misstänker att vi tänker på olika såpor och därför har olika referenser. I jänkarnas såpor boxar folk på varandra, likaså i de mexikanska, men i de brittiska misstänker jag att det är annorlunda och rentav som du säger. Så om vi snackar brittsåpa så stämmer det som du säger. Tweed... mmm...

"Det är dessutom rätt ointressant för ståryn hur kraftmätningen går."

Hur den går till, däremot, är viktigt. Lämnar Johnny Stomp bevis efter sig? Hur bradges R. Jordan om livet? Det är bra att veta om man kan sätta dit sin granne för dådet, så att säga.

"Kommer skvallret gå och leda in polisen på rätt spår? Hur tar din flickvän det när det visar sig att du är en mördare? Kommer Bob att lägga an på din flickvän när du sitter i finkan? Är det inte egentligen så att Bob fifflade för att bli upptäckt så att du skulle bli så förbannad att du hade ihjäl mr Jordan och hamnade i finkan, så att han kan sätta på din flickvän ifred?"

Hjälp, Krille har redan satt mig i stillot!
Nåja, jag får väl skriva resten av inlägget på en lapp som fångvaktarn smugglar ut åt mig senare.
Vad jag vill ha är en möjlighet att kunna sätta dit Anders i Krok eller Slaktar-Emil för dådet. Detta kräver att det hela innehåller mer än en enkel off-camera manöver, mistänker jag. Fast visst, för ett enkelt svartsjukeslagmål mellan Molly Tvegifte och Bella Urringning så fungerar off-camera tekniken gott och väl.

Kort sagt, jag vill sätta dit någon.


Storuggla, i randiga fångkläder från Dartmoorfinkan

 

[Svarte Faraonen]

"Detta gör också att det bästa sättet att hantera våld är med ståryflödesmekanismen. Vill du prompt ha ihjäl Robert Jordan så får du helt enkelt styra ståryflödet till en sådan punkt då det är dramatiskt rätt att ha ihjäl honom. Dessutom sker våldet off camera. Ingen jämförelse mellan din och mr Jordans fysiska förmåga sker, utan våldet inträffar helt enkelt."

Så i grund och botten är det spelledaren som säger till när något sådant sker, utan att spelaren har någon aktiv tärningskastande roll? Är det inte detta du skrivit X antal rants mot? Hur gör man om man, i allt intrigerande, bestämmer sig för att ta kol på en annan rollperson? Säger man "allright, Micke slog ihjäl din gubbe med en ljusstake utanför kameran"?

 

[Storuggla]

"Så i grund och botten är det spelledaren som säger till när något sådant sker, utan att spelaren har någon aktiv tärningskastande roll? Är det inte detta du skrivit X antal rants mot?"

Alltså... uuu... nä. Så uppfattade jag det inte som i alla fall. Jag såg det som att när det är dramatiskt korrekt kan man ta ner skylten för Robban J, men inte innan dess. Spelaren bestämmer om han mular honom, naturligvis. Kansk emed hjälp av ett av de dära korten? "Justifiable Homocide"?


Storuggla, fågelskrämma deluxe

 

[Svarte Faraonen]

Jo, men om det är dramatiskt korrekt att ta kål på Robban J (som i det här exemplet är en rollperson) och spelaren vill det så ligger Robban J:s öde blott i spelledarens händer. Vad jag förstått. Eller ska det finnas någon mekanism med att man spelar ut kort mot varandra, och på vilket vis är den då annorlunda från en helt vanlig stridsmekanik?

 

[Storuggla]

"spelaren vill det så ligger Robban J:s öde blott i spelledarens händer"

Till skillnad från vilket rollspel då? Säger spelledaren att Robban J trillade pinn, då trillade han pinn. Nu får vi väl anta att spelledaren inte är så taskig att han tar kål på rollpersoner till höger och vänster utan idkar försiktighet angående detta, men ja, rollpersonens liv hänger på Spelledarens goda vilja. Som i alla andra spel.


Storuggla, biter sig fast i bordet

 

[Krille]

"Jo, men om det är dramatiskt korrekt att ta kål på Robban J (som i det här exemplet är en rollperson) och spelaren vill det så ligger Robban J:s öde blott i spelledarens händer. Vad jag förstått. Eller ska det finnas någon mekanism med att man spelar ut kort mot varandra, och på vilket vis är den då annorlunda från en helt vanlig stridsmekanik?"

Mekaniken med ståryflödeskort beskrivs närmare i den här tråden, men tanken är att spelarna med hjälp av ståryflödeskort styr flödet av händelser mot ett klimax. Exakt hur är inte definierat, men en antydan till system nämns i tråden.

Principen är dock att Robert Js öde ligger i spelarens händer. Exakt hur spelaren har ihjäl Robert J är ointressant. Det intressanta är spelarens liv fram till dess att Robert J has ihjäl, samt alla intriger som uppstår efteråt. Men det är spelaren som bestämmer att Robert J ska dö, och det är spelarens uppgift att med hjälp av korten eller genom vanligt stårypåverkande rollspelare styra ståryn till en punkt där Robert Js död är dramatiskt korrekt. Då dör Robert J.

Men hur är totalt ointressant och inträffar dessutom off camera.

 

[Svarte Faraonen]

Vad jag menar är att om en rollperson vill slå ihjäl en annan vid en "dramatiskt korrekt" tidpunkt, samtidigt som ett misslyckat mordförsök skulle kunna bli lika "dramatiskt korrekt". Vad gör då spelledaren? Vilken spelare ska lyckas?

 

[Krille]

"Men, min poäng var/är att om det saknas regler för en konfliktresolution så förhindrar man spelarna från att göra vissa saker och tar därmed ifrån dem den del av deras valfrihet."

Man tar alltid bort viss valfrihet från spelarna, oavsett om man gör det med regler (Tellus saknar stridsregler och därmed kan man inte slåss) eller med miljö (man kan inte göra onda saker särskilt länge i Star Wars d6, eftersom man då faller för den mörka sidan och blir en SLP). Detta gör man inte för att spelarna ska känna sig instängda och mobbade, utan för att gränserna faktiskt finns i spelets respektive genre och miljö. I Tellus får man lösa konflikter på annat sätt än genom våld (man kan till exempel prata med sin motståndare), och i Star Wars så får man låta bli att göra elaka saker om man vill ha kvar sin rollperson.

Så vad är problemet?

"Hur den går till, däremot, är viktigt. Lämnar Johnny Stomp bevis efter sig? Hur bradges R. Jordan om livet? Det är bra att veta om man kan sätta dit sin granne för dådet, så att säga."

Näe. Den brittiska kriminalpolisen är effektiv, kunnig, kompetent och släpper aldrig ett fall. Slår du ihjäl Robert J så är du toast - Scotland Yard finner alltid sin man. Så hur är inte intressant. Det kan alltid konstrueras i efterhand, speciellt när man rollspelar den sönderslitande rättegången.

"Vad jag vill ha är en möjlighet att kunna sätta dit Anders i Krok eller Slaktar-Emil för dådet."

Tja, du ska inte behöva ta till sådana metoder för att jävlas med Robban J enligt genrens konventioner. Det är helt OK att driva ner hans revisorsbyrå i botten. Det är helt OK att se till att hans fru lämnar honom. Det är helt OK att förföra hans dotter bara för att jävlas. Men att ha ihjäl honom... det är helt enkelt så jävla drastiskt att det innebär en större plotförändring för såpan.

Ska man sedan hoppa över till en amerikansk såpa: åkej, två av huvudpersonerna flyger på varandra. Vad händer? Jo, de pucklar, och pucklar, och pucklar, och slits isär, och den ena gormar och skriker, och den andre skickar en advokat på den förste, som stäms för misshandel. Inte någonstans är det egentligen någon större kraftmätning i form av att man utser en vinnare. Man slåss för att poängtera att relationen är fientlig, inte för att vinna fajten.

Skulle det nu gå så långt att någon faktiskt blir så pass skadad att någon åker in på sjukhuset så är det en major plot point enligt ovan. Den ene personen hamnar i fängelse på grund av misshandel, den andre ligger i koma i sex månader, den förstes flickvän lämnar honom eftersom han är en så våldsam buffel, och den andres flickvän stannar troget vid hans sida i sex månader på sjukhuset.

 

[Krille]

"Vad jag menar är att om en rollperson vill slå ihjäl en annan vid en "dramatiskt korrekt" tidpunkt, samtidigt som ett misslyckat mordförsök skulle kunna bli lika "dramatiskt korrekt". Vad gör då spelledaren? Vilken spelare ska lyckas? "

Du tänker ur fel synvinkel. Du tänker fortfarande på själva dådets utförande som signifikant för handlingen, precis som om du spelade ett vanligt "prestationsrollspel" (tack, Rising, för den termen). Släpp den idén.

Vad du är intresserad av i det här fallet är resultatet av handlingen, inte handlingen i sig, och utgången av handlingen bestäms av drama. Inga mordförsök lyckas, såvida det inte är dramatiskt korrekt. Alla andra mordförsök misslyckas. Det innebär att det faktiskt är möjligt för en spelare att spela upp till att det blir dramatiskt korrekt, varefter en annan spelare spelar bort det tillfället.

Så spelare utför saker genom att helt enkelt påverka ståryns "dramatiska läge" tills handlingen kan genomföras. Då genomförs den och utgången är given. Spelet mellan spelare och spelledare går nu mest ut på att vrida om det "dramatiska läget" till dess att det passar deras syften, och man gör det genom att påverka ståryflödet med kort eller genom att rollspela relationer med andra spelare och med spelledarpersoner.

 

[Storuggla]

"(man kan inte göra onda saker särskilt länge i Star Wars d6, eftersom man då faller för den mörka sidan och blir en SLP)"

Min spets! Det finns en mekanik, vill man var taskig så kan man, fast man får tjyvhugg för det. Som i ett såpaperspektiv så torde det bli... uh, jag borde se mer på såpa märker jag.

"Näe. Den brittiska kriminalpolisen är effektiv, kunnig, kompetent och släpper aldrig ett fall. Slår du ihjäl Robert J så är du toast - Scotland Yard finner alltid sin man. Så hur är inte intressant. Det kan alltid konstrueras i efterhand, speciellt när man rollspelar den sönderslitande rättegången."

Jaha. Så det existerar inga fall där den slemme Rupert Jee bankar Robert J sönder och samman och Rudolf Y får skulden? I en såpopera? Inte ens när konstapel Lemming har en sexuellt förhållande med Rupert J och blir utpressad?

"Men att ha ihjäl honom... det är helt enkelt så jävla drastiskt att det innebär en större plotförändring för såpan."

Folk kolar i såpor också. Speciellt när deras kontrakt går ut. Men javisst, man bör snacka. Men människor är konstiga djur ibland.

"Skulle det nu gå så långt att någon faktiskt blir så pass skadad att någon åker in på sjukhuset så är det en major plot point enligt ovan"

Men här har vi en intressant del. På något vis måste Gurra G in i plåsterhyddan för att kunna kära ner sig i sjuksyster Emma D (det är inte bara en initial, det är en storlek också!). Hur får man dit honom? Säg att den slemme Arbraxius har syndfulla tankar om Gurra G's fru Emilia G, och därför planerat hela tjoflänget (han är väl jesuit eller något ) med baktanken att Gurra G ska tjära ner sig i Emma D och Emilia G ska falla i hans armar i ren desperation. Kommer själva olyckan ske med ett kort då eller...?


Storuggla, dras in i det hela

 

[Krille]

Re: Vi börjar om

" Vad sägs om ett "socialt" rollspel i någorlunda realistisk medeltidsmiljö, ett "socialt" rollspel i en originell fantasyvärld eller ett "socialt" rollspel på en internationell rymdstation?"

Du har faktiskt en viktig poäng här. Folk (nej, inte just du, utan alla andra) är insnöade på att rollspelsmiljöer och rollpersoner måste vara urkelspeciella för att vara intressanta. Jag är inte helt säker dock, men jag har en känsla av att om man sätter en rollperson i en fantastisk miljö ("åtta kilometer lång rymdstation i neutral rymd", till exempel) så förväntar spelaren sig att han ska kunna göra fantastiska saker. Att inte uppfylla dessa förväntningar kommer att göra spelaren besviken.

Lösningen är förstås att sätta spelet i en miljö som är speciell istället fantastisk, och som trots det speciella förutsätter att man fokuserar mer på relationer och intriger än på handlingar och action. Hem till gården har ju rykte om sig att vara ett sömnpiller med sin sociorealism, så det är förmodligen helt kört där (även om jag skulle vilja försöka ändå, bara för att bevisa att det går).

Så jag gör så här: jag fokuserar mig på ett deckarspel i stil med Agatha Christies romaner. Det är i början på seklet och någon är död. Du är misstänkt och målet för dig är att spela på andras egenskaper och attribut så att det uppenbart är de som är skyldiga, inte du. Fast det är klart, skulle du nu bli avslöjad så tar du ditt straff som en man (eller i förekommande fall, kvinna).

Så sätt igång! Visa för inspektör Willikins att du minsann är totalt inkapabel att mörda, och att allting måste vara den där vedervärdige msieur Krilles fel! Vem som helst ser ju att den där fetmagade typen med den hiskliga mustaschen är en riktig mördartyp!

 

[Krille]

"Som i ett såpaperspektiv så torde det bli... uh, jag borde se mer på såpa märker jag."

Exakt. "När det är dramatiskt korrekt" är svaret du söker. Alltså avgörs strider snarare av huruvida man har lyckats få situationen dramatiskt korrekt.

"Folk kolar i såpor också. Speciellt när deras kontrakt går ut."

Näe. Nuförtiden åker de till Australien och pluggar ett år. Det är så jobbigt att få in dem i serien igen annars när tittarsiffrorna sjunker.

"Kommer själva olyckan ske med ett kort då eller...?"

Nåt åt det hållet. Vilket naturligtvis ger en ny relation (en Dold sådan mellan Abraxius och Emma G) som kan dras fram av andra spelare när det är dramatiskt korrekt, så att när Gurra G skrivs ut från sjukhuset så blir han Heligt förbannad (en Uppenbar relation med Abraxius). Denna relation sätter von Sudden naturligtvis i spel, eftersom han, o slemme rävsvansfetischist, är sugen som phaen på Emma Gs och Gurra Gs rödhårdiga dotter, och genom att ställa sig på Gurra Gs sida så kan han komma närmare dottern utan att riskera Gurra Gs vrede, och på så sätt kan en ny relation utvecklas (en Privat sådan), som Abraxius kan sätta i spel...

 

[Storuggla]

"Nuförtiden åker de till Australien och pluggar ett år. Det är så jobbigt att få in dem i serien igen annars när tittarsiffrorna sjunker."

På den gamla goda tiden stog de i duschen i ett och ett halvt år istället. Det var tider det!

"Vilket naturligtvis ger en ny relation (en Dold sådan mellan Abraxius och Emma G) som kan dras fram av andra spelare när det är dramatiskt korrekt, så att när Gurra G skrivs ut från sjukhuset så blir han Heligt förbannad (en Uppenbar relation med Abraxius). Denna relation sätter von Sudden naturligtvis i spel, eftersom han, o slemme rävsvansfetischist, är sugen som phaen på Emma Gs och Gurra Gs rödhårdiga dotter, och genom att ställa sig på Gurra Gs sida så kan han komma närmare dottern utan att riskera Gurra Gs vrede, och på så sätt kan en ny relation utvecklas (en Privat sådan), som Abraxius kan sätta i spel... "

Emilia G. Inte Emma G. Emma D var sjuksystern, Emilia G var Gurra G's fruga. Eller har du utökat persongalleriet nu igen?
Nåja, nu har min hjärna börjar vrida sig runt idén och det verkar riktigt myspys hittills. Skulle det så alla fritt att lägga till personer eller besäms det av lägliga kort, typ "Nyinflyttade" eller "gammal skolkamrat"? Hur stor makt skulle korten ha, rent flödesmässigt? Om jag sitter där i fem månaders tid av en kampanj och gör upp en mästerlig plan att förföra den ljuva bibliotekarien (rabatt på låneböckerna, se) och samlar på mig det jag behöver, nämligen cyckelpumpen, ficklampan och riddarhjälmen, och så spelar Mats ut kortet "Stulen cyckelpump" och spoilerar allt? Okul!


Storuggla, osammanhängande

 

[Krille]

"Nåja, nu har min hjärna börjar vrida sig runt idén och det verkar riktigt myspys hittills. Skulle det så alla fritt att lägga till personer eller besäms det av lägliga kort, typ "Nyinflyttade" eller "gammal skolkamrat"? Hur stor makt skulle korten ha, rent flödesmässigt?"

Korten styr flödet, inte detaljhändelser. Det talar så att säga om hur dramatisk ståryn är och åt vilket håll den är på väg, men aldrig exakt vad som händer. Även ett relativt detaljerat kort som "Undkommer med en hårsmån" undviker detaljer. Vad undkoms? Varför? Med hur stor marginal? När? Alla sådana detaljer bestäms av situationen som gäller när spelaren väljer att spela kortet. Så den ljuva bibliotekarien, som nästan sitter i ditt garn, spelar naturligtvis det där kortet, och undkommer naturligtvis dina förförelseförsök. Hur? Tja, till exempel så, precis när du ska sätta in stöten, så ringer förlaget Wilbur&Son och meddelar att bibliotekariens bok har blivit godkänd för publicering och att hon omedelbums måste ner till London för att skriva på avtalet. Hon undkom med andra ord med en hårsmån.

Hur persongalleriet utökas har jag ingen aning om än.

 

[Quan'talis]

Re: Vi börjar om

Du har faktiskt en viktig poäng här. Folk (nej, inte just du, utan alla andra) är insnöade på att rollspelsmiljöer och rollpersoner måste vara urkelspeciella för att vara intressanta. Jag är inte helt säker dock, men jag har en känsla av att om man sätter en rollperson i en fantastisk miljö ("åtta kilometer lång rymdstation i neutral rymd", till exempel) så förväntar spelaren sig att han ska kunna göra fantastiska saker. Att inte uppfylla dessa förväntningar kommer att göra spelaren besviken

Jo, det ligger något i det (men det vet du ju redan. Jag menar, det var ju du som skrev det...). Det finns till och med en möjlighet att detta "något" är en del av orsaken till varför det är så svårt att få "vanliga människor" att spela rollspel. Det finns en så lång och väl etablerad tradition av "något" att det nästan blir omöjligt att undvika det. Så om din idé faktiskt klarar av att undvika "något" är det en bra idé. Till och med fast man kan bli tvungen att spela Emerdale för att det ska funka...

Lösningen är förstås att sätta spelet i en miljö som är speciell istället fantastisk, och som trots det speciella förutsätter att man fokuserar mer på relationer och intriger än på handlingar och action. Hem till gården har ju rykte om sig att vara ett sömnpiller med sin sociorealism, så det är förmodligen helt kört där (även om jag skulle vilja försöka ändå, bara för att bevisa att det går).

Man kan ju spela i en icke-fantastisk miljö utan att behöva gå så långt som till Emerdale. Såpor överhuvudtaget är nog ganska långt från en "speciell, men inte fantastisk" miljö. Jag skulle hellre spela i en miljö som liknar en roman av Douglas Coupland, ungefär; en fullständigt normal, icke-fantastisk miljö (utom i Girlfriend in a Coma, kanske...) med fulständigt normala icke-fantastiska personer, och fortfarande lika långt från en såpa som... som... som något som är väldigt långt från en såpa.

Men det finns förstås ingenting som hindrar att man spelar i en såpa. Det finns säkert saker som kommer fram bättre i en så tydligt stiliserad miljö. Frågan är bara hur man ska undvika att det blir såpa-parodi (som i SOAP, som tyvärr inte är gratis längre och som jag därför inte äger). För det är väl inte direkt en parodi du är ute efter?

Så jag gör så här: jag fokuserar mig på ett deckarspel i stil med Agatha Christies romaner. Det är i början på seklet och någon är död. Du är misstänkt och målet för dig är att spela på andras egenskaper och attribut så att det uppenbart är de som är skyldiga, inte du. Fast det är klart, skulle du nu bli avslöjad så tar du ditt straff som en man (eller i förekommande fall, kvinna).

Cluedo: the Investigation? Blir det inte i viss mån prestationsrollspel i alla fall då?


JPS

 

[Krille]

Re: Vi börjar om

"För det är väl inte direkt en parodi du är ute efter?"

På sätt och vis så parodierar ju såpagenren sig själv, så jag behöver ju liksom inte hjälpa den på traven.

"Cluedo: the Investigation? Blir det inte i viss mån prestationsrollspel i alla fall då?"

Till viss mån men ändå inte. Presterandet ligger ju inte i vad man gör, utan i vad man uppnår. Målet ligger ungefär på samma nivå som att... tja, ha som mål att förföra bibliotekarien. Även det är ju ett prestationsmål, men prestationsmålet uppnås genom väldigt o-presterande handlingar. Att peka ut en mördare är ju ungefär samma sak.

Sen kan man ju se det så här: alla prestationsrollspel hävdar ju intensivt någonstans i kapitel 1 att man inte vinner eller förlorar i rollspel (utom möjligen stårytellingrollspel, som upptar kapitel 1 med en novell och därför inte kan säga det förrän i kapitel 2). Det finns en härlig ironi i att man faktiskt kan vinna och förlora i rollspel, och att det är i det minst prestationsinriktade rollspelet av alla som man kan göra det.