Re: Barnsligt? (Dataspels-SPOILERS)
Låter grymt godtyckligt. Finns det inga riktlinjer för den bedömningen?
Jodå, givetvis. Men jag orkar inte kolla upp exakt vad de är. Höftat så är det ungefär en veckas träning, eller när man använt den framgångsrikt. Då får man ett litet kryss. När SL sen finner det lämpligt, t ex vid en liten paus, eller vid äventyrets slut växlar man in krysset mot ett slag, så att säga.
Varför inte? Det är enkelt och fungerar bra. I de gamla färdighetssystem jag spelade tidigare, kunde man vara expert på ett bredsvärd, men totalt värdelös på alla andra vapen. Inte riktigt så man vill ha det. Vissa vapen är man bättre på (=har spenderat knep {feats} på), men är man höggradig krigare så slåss man bättre än en gröngöling vad man än har i händerna. Jag ser inget fel på det, tvärtom.
Håller till viss del med. Eon löser det här problemet på två ganska bra sätt. För det första kan en nyskapad krigare vara kompetent i de flesta vapentyper utan problem. För det andra är de flesta vapenfärdigheterna besläktade med varandra, vilket betyder om du är ärkebäst på att dänga svärd i skallen på folk så blir du ganska bra med t ex klubbor o dyl. Se för övrigt mina modifikationer av Eons stridskonstsystem
här (fast jag antar att den inte ger dig något om du inte äger Vapenmästaren).
Han kan slåss dåligt, men inte alls? Menar du att han inte skulle kunna lyfta ett svärd? Inte försöka få till ett hugg? Grejen är att en höggradig rollfigur är mer hjälte än låggradiga. Så en 8:e gradens bonde (egentligen av klassen plebej {commoner}), härdad av många år bakom plogen, kan förmodligen ge en 1:a gradens soldat spö, medan en 3:e gradens krigare hackar ner honom på ett ögonblick. Prova lite övningsstrider med D&D så får du se.
Okej... så en lvl 20 Akademiker som är snorpåläst och har suttit hela sitt liv på ett dammigt bibliotek är automagiskt en helt okej fighter också? Han spöar åtminstone den nytillsatte bibliotekarien i grannbyn...
Nej, så är det inte i D&D3e. Erfarenhetssystemet är uträknat så att man stiger en grad efter 13,3 normalsvåra utmaningar. Oberoende av vilken grad man är på.
Okej... så han måste slå ihjäl 13,3 jättar istället för 13,3 orcher för att lära sig att klättra. Vissa skulle hävda att jättar är tuffare än orcher vettu...
Visst, förhållandevis är det lika svårt för dem att klara av sina respektive motståndare, men
objektivt är det ju svårare att knacka ner 13 jättar. Och jag vill påstå att det objektivt är lika lätt för två krigare med samma baskunskaper (inga färdighetsvivåer, samma dex) att lära sig klättra.
För att han är krigare. Han ger inte plötsligt upp allt annat för klätterträning sju dagar i veckan. Men så mycket bättre på att banka blir han inte. Ett plus mer på attacken och lite fler livspoäng. Låt honom spendera alla färdighetspoängen på Klättra och sina knep på Färdighetsfokus(Klättra) och kanske Atletisk, så skall du se att han blir en hejare på att klättra utan att bli så väldigt mycket bättre på att banka orcher.
Jo men om han
vill klätterträna sju dagar i veckan för att kunna komma åt skatten högst uppe på Mt. Skurk så kan han inte det? Eller han får åtminstone inte ut något av det?
Men det är ju det centrala i ett gradsystem. Man ökar sina förmågor i större steg där man kan anpassa vissa delar, men inte alla. Det är liksom det som jag gillar.
Jag vill helst kunna anpassa
allt. Det underlättar om man vill skapa unika karaktärer.
I D&D3 kan man, och bör om man vill få en så bra karaktär som möjligt, planera varenda feat och färdighetsnivå man ska lägga ut. Skittradigt i min mening. Vill man vara bra på en sak kan man inte vara lika bra i en annan. Det blir alldeles för balanserat i min smak.
/Joel
