Pendragon
Swashbuckler
Re: Barnsligt? (Dataspels-SPOILERS)
Just den regeln har vi iofs vänt på. Dvs man får ett kryss när man misslyckats med något man rimligtvis borde klarat, eller lyckats med någt spektakulärt. Det känns som det är då det är troligast att man lärt sig något.
Det har också det roliga resultatet att man kan bli bättre på att snacka sig ur situationer genom att lösa alla konflikter med våld, och vice versa.
Mycket kan man anklaga D&D för, men en brist på ironisk humor har det inte.
De flesta av mina problem med D&D är faktiskt vad systemet inte låter en göra.
Liksom, om man ser en klätterlektion som en utmaning, så måste man ju ta svårare eller fler klätterlektioner när man är höglevel jämfört när man är låglevel för att bli bättre på att klättra. Det är DET jag stör mig på.
/Joel
Får man fråga vad för vansinniga resultat?Precis som i gamla RuneQuest med andra ord. Precis det som jag kände ledde till vansinniga resultat.
Just den regeln har vi iofs vänt på. Dvs man får ett kryss när man misslyckats med något man rimligtvis borde klarat, eller lyckats med någt spektakulärt. Det känns som det är då det är troligast att man lärt sig något.
Varför inte? Han är ju världens bästa akademiker!Någon som har suttit hela sitt liv på ett dammigt bibliotek är omöjligtvis 20:e graden. Jag kan inte tänka mig att det finns utmaningar på ett bibliotek som ger honom nog med erfarenhet för att nå 20:e graden. Så det problemet uppstår inte. En sådan person faller helt utanför modellen.
Rätta mig om jag har fel. Knackar man orcher (eller övertalar dem att ge sig/låta en vara i fred eller löser problemet på något annat sätt) får man erfarenhetspoäng. Med erfarenhetspoäng går man upp i level. När man går upp i level kan man bli bättre på att klättra. Alltså kan man bli bättre på att klättra genom att nacka orcher.Och vad har det med saken att göra? Det är inte knackandet på skallar som gör att man blir bättre på att klättra (för det vore väl bra dumt?), utan att man övervinner svårigheter och klarar av utmaningar. 13,3 jättar är objektivt samma utmaning för den höggradigare krigaren som 13,3 orcher för den låggradigare.
Det har också det roliga resultatet att man kan bli bättre på att snacka sig ur situationer genom att lösa alla konflikter med våld, och vice versa.
Mycket kan man anklaga D&D för, men en brist på ironisk humor har det inte.
Detta är andra gången i detta inlägget du använder argumentet 'det faller utanför modellen', betyder det att du erkänner att D&D är ett smalt och inflexibelt system?D&D3e är inte främst ett spel där man ligger i hårdträning inför OS eller VM. Hur kul är det att rollspela? Dessutom finns det förmodligen betydligt smartare sätt att komma upp på Mt Skurk än att hårdträna klättring. Den typen av spelande faller utanför modellen. Och lika glad för det är jag.
De flesta av mina problem med D&D är faktiskt vad systemet inte låter en göra.
Jag tycker det verkar skittråkigt att veta exakt hur en karaktär komma vara i framtiden. Aptrist. Till D&D's försvar måste jag dock säga att det inte har (såvitt jag vet) den jobbiga levelcapen på 20 som Star Wars D20 har, vilket gör att man kan multiclassa rätt fritt för att få den blandningen av egenskaper man vill ha. Problemet är just att det blir för grovkorningt med levlar, och att det blir svårare att lära sig allt desto bättre man är.Smaken är ju olika. Jag föredrar, både som spelare och spelledare, att det finns en balans mellan valen. Och att planera rollfigurens karriär och framtida utveckling är skitkul i min mening.
Tur att folk har olika smak, eller hur?
Liksom, om man ser en klätterlektion som en utmaning, så måste man ju ta svårare eller fler klätterlektioner när man är höglevel jämfört när man är låglevel för att bli bättre på att klättra. Det är DET jag stör mig på.
/Joel