Nekromanti Erarna Rollpersoner eller...

[Kimon]

You Sir, are in contempt of this court...

Att helt lämna över bollen till spelarna utan restriktioner funkar bara om man har bra spelare. Att helt överlämna sig till spelledarens vilda goja funkar bara om man har en bra spelledare.

Nåja, jag har aldrig förespråkat att spelarna helt skall få ha "bollen", inte heller har jag förespråkat att SL helt skall ha den, utan snarare "när du och spelledaren är överrens".


Eftersom jag iskallt förutsätter att Sturgeons lag gäller ("90% av allting är skräp") så kommer varje spel som spelas av en tillräckligt stor population spelare ha usla spelledare och spelare i 90% av fallen. Vad ska reglera dem?

Vem skall dela ut XP om inte spelledaren, och om som du säger Sturgeons lag gäller så kommer väl 90% av alla spelledare att dela ut XP på ett felaktigt sätt?
Så vad är då vunnet?


Eller kan man helt enkelt sammanfatta det på ett enklare sätt genom att dela ut en klase XP till spelaren som denne får disponera fritt inom reglernas ramar?

Problemet är att det inte är ett heltäckande system för karaktärsutveckling, eftersom man kan vilja ha något annat än personliga förbättringar för ens rollperson (såsom FV/GE/Kalsongstorlek). Det kan *hemska tanke* vara så att man som spelare är nöjd med sin rollperson men inte dess omedelbara miljö. Det kan vara så att man vill ha en bättre relation till någon, ett bättre slott etc...etc...

Nå, man kan ju tycka att det som rör förbättringen av rollpersonens närmiljö hör hemma under spelsessionen, och jag håller ju naturligvis med om det, men varför hör då inte förbättringen av rollpersonen hemma under spelsessionen?

Nej, det skall skötas efteråt med nåt abstrakt sifferhack-system. Det känns lite glappt tycker jag.


Och har man nu ett sätt att reglera detta, varför inte passa på att utnyttja regulatorn som en morot?

Därför.


Challenge Rating omfattar hur utmanande äventyret är, punkt. Huruvida det är socialt eller fysiskt utmanande spelar i sammanhanget ingen större bandy.

Well... om du envisas med att hävda att CR är en metod för att hjälpa spelledare på traven då det gäller belöning, så vill jag nog att lite fler situationer täcks in av det än monsterbashing. Men det kanske finns tabeller för "Bjuda folk av främmande ras på vin, vinterkvällar", med någon slags siffra där man kan slå upp sin rp's och motståndarens level och få ut nå't värde man senare kan addera till en annan hög då man skall dela ut XP.

 

[Rising]

Ideologin spökar genom spelmekaniken

"Det borde bli svårare att lära sig nya saker när man är äldre, men det ser jag mer som en sliten hjärna än full hårddisk."

Jag tror att det är omöjligt att skriva ett helt realistiskt erfarenhetssystem. Sociala färdigheter måste man ju till exempel hela tiden förnya och hålla vid liv. Om du är en gammal upptinad nyhetsjournalist som kan en massa skvaller om Duran Duran och Andy Warhol så bryr sig ingen idag, snarare känner du dig utanför för att du inte sett ett endaste Big Brother-avsnitt. Liksom, man kan inte hålla igång hur många färdigheter som helst.

Hur skall man egentligen kunna skriva ett helt realistiskt erfarenhetssystem? Hur skall man göra så att barn har lättare för att lära sig nya språk än vuxna? Osv. Det blir bara konstigt om man stirrar sig blind på detaljerna.

---

Jag resonerar därför i så vida, övergripande termer som möjligt angående EP:

1. Skall jag gå på den nazistiska linjen och låta det finnas übermänniskor i min spelvärld som är proffs på precis allt?

2. Skall jag gå på den ärkekonservativt kristna linjen och låta lättja vara av ondo, så att en person som slappar blir sämre än den som aktiverar sig på så många olika sätt som möjligt?

Jag har personligen svarat "nej" på båda dessa frågor.

Jag låter det emuleras med den "fulla hårddisken"-regeln. Inte helt realistisk, men det är å andra sidan inte alternativen heller. Poängen med den fulla hårddisken är att den motarbetar tanken på übermänniskor och resonemanget om att lättja är någonting ont, och det tycker jag gör rollspelandet roligare.

Har jag ideologiska motiv bakom detta? Förmodligen. Ungefär på samma sätt som jag faktiskt tycker att rollspel blir roligare om man inte är "god" och skall bekämpa "ondskan", en världssyn som är helt främmande för mig.

På ett plan så kan det nog vara så att jag ogillar EP-idén för att den i grunden strider mot min ideologiska övertygelse. Jag hade nog inte gillat ett rollspel som förhärligade imperialism eller som hade mekanismer som sade att kvinnliga rollpersoner är bättre lämpade för att stanna hemma vid spisen heller.

Det är delvis därför jag sparkar bakut när jag ser EP-regler som kan göra en rollperson hur bra som helst.

Jag gillar ditt prat om FORM och de sätt du resonerar på, men jag ser gärna att ökad Erfarenhet inte bara är av godo, utan att de faktiskt tas ifrån något också, så att det utjämnar sig i längden på något sätt.

/Rising

 

[Krille]

Re: Bedrägliga Bedriftspoäng

"Enligt EP-reglerna så lär man sig mer av att ställa upp i "Vi i Femman" och svara rätt på frågor än att stanna hemma och studera."

Vilka EP-regler? Finns det någon lag för hur EP-regler måste se ut, som säger att man ska få fler EP av att ställa upp i Vi i femman än att sitta hemma och studera? Titta på Ars Magica, till exempel - visst får man erfarenhet av att äventyra, men man får mer erfarenhet av att sitta hemma i labbet och studera.

Rising: lyft näsan från EDD och AD&D. Det finns fler erfarenhetsmodeller än de där som du har snöat in dig på!

 

[Krille]

Re: You Sir, are in contempt of this court...

"Vem skall dela ut XP om inte spelledaren, och om som du säger Sturgeons lag gäller så kommer väl 90% av alla spelledare att dela ut XP på ett felaktigt sätt? Så vad är då vunnet?"

Det är lättare att dela ut XP enligt riktlinjer om det finns riktlinjer. Det gäller för övrigt även andra sätt att bli bättre på. Finns det riktlinjer så är chansen större att en sådan förbättring inte missbrukas.

"Det kan *hemska tanke* vara så att man som spelare är nöjd med sin rollperson men inte dess omedelbara miljö. Det kan vara så att man vill ha en bättre relation till någon, ett bättre slott etc...etc..."

Klart det kan. Och? Bara för att du har rest land och rike runt så innebär det inte att ditt slott blir bättre. Och bara för att du har läst på universitet så innebär det inte att din fru inte kommer att vara otrogen.

Var sak på sin plats. Vill du ha ett slott, bygg ett. Vill du ha en trogen fru, var kärleksfull mot henne. Vill du lära dig, studera.

 

[Rising]

Re: Bedrägliga Bedriftspoäng

"Rising: lyft näsan från EDD och AD&D. Det finns fler erfarenhetsmodeller än de där som du har snöat in dig på!"

Okej, okej, vi borde ha behandlat dem alla var och en för sig i den här tråden. Men du har pratat om belöningar efter spelsessionerna, och då blir det knasigt, eftersom det är just den sortens erfarenhetspoäng (de jag kallar "bedriftspoäng") som ställer till med så mycket tokigheter.

/Rising

 

[Krille]

Vilja, våld och vapenfett.

"Du är allt bra fräck som anser dig kunna avgöra vad som karaktäriserar en "bra spelare"."

Klart jag är! Varför tror du att mina rollspel ser ut som de gör?

 

[walium]

Förvirrat pladder

"Till stor del tror jag att det beror på att fantasyrollspelens utmaningar är utformade så. Man premieras till att vilja bli bättre och bättre hela tiden."

En enkel förklaring är att färdighetsförbättringar är mätbara förändringar av rollpersonen. Hur ska man förklara eller beskriva de psykologiska förändringar som inträffar efter att Belok Öronlöse och hans kamrater varit ute på en rad äventyr? Känslomässig utveckling och trauman är svår att beskriva och förklara även för erfarna rollspelare. Vad är då oddsen att en oerfaren nybörjare ska förstå dem? Siffrorna är solida, pålitliga och fullkomligt logiska. Naturligtvis blir Belok bättre av att svinga sitt svärd igenom elaka orchnackar. Du talar om att få karaktärernas utveckling och inlärning mer lik det verkliga livet. Men du rör dig i ett väldigt abstrakt och svårdefinierat område. Vilka kunskaper glöms bort först? Hur stor är varje enskild människas hårddisk? Hur skapar man regler som simulerar dina regler? Även om man kanske inte behöver regler så behöver man iallafall ett ramverk, en struktur.
Jag tror nog att du vet vad allt detta innebär så sätt igång och arbeta fram en fungerande regelmekanik för inlärning, utveckling och erfarenhetsökning. Vi väntar otåligt.

 

[Rising]

Re: Förvirrat pladder

"Siffrorna är solida, pålitliga och fullkomligt logiska. Naturligtvis blir Belok bättre av att svinga sitt svärd igenom elaka orchnackar."

Är det lika logiskt att den lärde mannen lär sig nya saker genom att använda sina gamla kunskaper?

Men i vilket fall så tycker jag att du skjuter utanför målet: Jag anser ju inte att det är fel att rollpersonen utvecklas, vad jag opponerar mig emot att spelaren premieras till att kobolda och opta. Det är det mest framgångsrika sättet att spela på i de flesta EP-system.

Jag skulle hellre spela ett spel där det mest framgångsrika sättet att spela på också var ett någorlunda realistiskt och roligt sätt.

/Rising

 

[Bombu]

Re: Förvirrat pladder

Men i vilket fall så tycker jag att du skjuter utanför målet: Jag anser ju inte att det är fel att rollpersonen utvecklas, vad jag opponerar mig emot att spelaren premieras till att kobolda och opta. Det är det mest framgångsrika sättet att spela på i de flesta EP-system.

xp eller ep är inte ett perfekt system, det är däremot ganska praktiskt.

Jag tror att man kommer fel om man försöker hitta en perfekt simmulering av hur hjältar lär sig saker, eller om man inte är hjälte hur man då lär sig saker.

Jag mins Traveler, och min stora förvåning när jag insåg att man inte blev bättre där, enda sättet, och det kanske inte är helt orealistiskt var 4 åriga universitetsterminer, eller 4 år av något liknande.

Så när man väl gjort karaktären så var den fix.

Jag trivdes inte riktigt med det men man kunde ha himla kul när man spelade ändå. Rollspels systemet är bara en liten del när det gäller att ha kul och spela.

Det finns 1000 faktorer, som man skulle behöva ta hänsyn till när det gäller hur man blir bättre, därför tycker jag att det bästa är att göra det enkelt, för enkelt kanske men ändå. Jag tycker xp, ep är ett bra system, inte för att det är perfekt utan för att det förenklar och definierar hur karaktärsutvecklingen går till.

Jag använder inte xp för att premiera "bra" rollspel, man kan göra det men jag försöker istället uppmuntra och få spelarna att våga och engagera sig på andra sätt.

Nackdelen med att använda xp som uppmuntrare av vissa spelare, dvs olika xp till olika spelare, kan vara att de blyga och lite timida spelarna får sämre chanser, de vågar inte ta för sig i vanliga fall och i spelgruppen så får de inte riktigt chansen för att nån som är mer frammåt vill ta all plats för att han tror det är så man tjänar xp.

Detta scenariot är inte nått som måste komma men jag vet att det kan dyka upp.

Många sätt att hantera xp, erfarenhet ep, lärdom funkar, många funkar bra, man måste i nästan alla fall vara uppmärksam som sl på hur ens ep, styr spelarna.

Jag tror att man kan komma ganske långt med att snacka ihop sig i spelgruppen hur man ungefär vill ha det.

Bombu

 

[Illern]

Jag tror precis som andra längre ned att det beror på någon form av rättviseaspekt men det tycker jag är lite fånigt. I Terra Draconis har jag låtit åldern bestämma mängden erfarenhetspoäng, ju äldre du är destu mer erfarenhetspoäng och mer empati men även sämre fysiska grundegenskaper. Om man vill ha in rättviseaspekten tycker jag i så fall det är bättre att man kommer överens i början av kampanjen att spela t.ex. medelålders yrkesmän och då kommer rollpersonerna att ha ungefär lika många poäng.

 

[Illern]

Re: Erfarenhetspoäng = rollgestaltarnas blindtarm

Med EP så förstör man båda delarna. Dels kan man inte från början skapa rollpersoner som är särskilt duktiga på det som de vill vara bra på, och dels går det fort för dem att träna upp resten så de inte behöver hindras av sina tillkortakommanden på märkbart sätt.

Man kan ju ha ett system som sänker färdigheter som inte används tillräckligt mycket och som gör det rejält svårt att upprätthålla och öka höga färdighetsvärden. Då kommer man bli tvungen att välja; vill jag fortsätta vara en superkrigare eller skall jag släppa lite av min toppkunskap och lära mig att umgås med folk istället eftersom jag får jobb för sällan eller nå't.
Om man kan skapa rolleprsoner som är bra på något från början är väl mest en proportionsfråga? Det borde därmot rimligtvis vara så att en ung person kan vara duktig på färre saker en gammal (om vi antar att han vill lära sig saker. Det är ju dessutom inget som hindrar en spelare som har en vansinnigt lättjefull rollperson att strunta i lite poäng för att hans rollperson överhuvudtaget inte lärt sig så mycket. Å andra sidan kanske man blie en mästare på att bedöma danserskor, vin och mat om man bara ligger på sin divan och tittar på vackra flickor, dricker falerniskt vin och äter helstekt påfågel?

Oftast så drar man ner proportionerna på det hela, och tror att det skall ha någon betydelse. FEL! Det spelar ingen roll om det krävs två eller tjugo färdighetsslag innan man får ett nytt FV, en sådan ändring gör bara att man måste lira fler äventyr innan man blir så pass övermäktig som man är van vid.

Om kopplar det till tid i spelvärldens tid i stället för enbart antal slag så kan det bli orimligt för en person med begränsad livslängd att bli hur bra som helst, han/hon hinner helt enkelt inte. Blir tillräckligt nördig kan man dock nå höga nivåer.

Hoppas att jag inte rapat upp något som redan diskuterats till leda men jag orkar/hiunner inte läsa genom varje inlägg nedan. Hoppas ni förlåter mig.

 

[thark]

Re: Bränn, bränn, bränn!

Med andra ord, tre sidor till som kunde ha utnyttjats till något bättre.

Jag protesterar - vi använde reglerna (och körde flera långa eller halvlånga Kult-kampanjer).

...fast det behöver ju förstås inte betyda att vi skulle ha saknat dem om de INTE fanns.

 

[thark]

Re: Monopol?

Tja, ett system avsett för att skapa personer som är ungefär jämbördiga har det problemet att folk inte ÄR jämbördiga; vissa människor ÄR bättre än andra. (i betydelse "mäktigare", mer talang, mer skicklighet, etc; jag försöker inte föra in något fascistsnack om högre människovärden här. )

("We live in a country founded by slave-owners claiming that all men are equal. This is what is known as being STUNNINGLY full of shit." )

Ett sånt system är ju knappast avsett för att skapa hela världens befolkning på 100 poäng (t ex) och vara representativt, så exemplet är rätt fånigt; det är bara rollpersonerna som ska vara jämbördiga med VARANDRA.

 

[thark]

Re: Monopol?

Vilket är anledningen till att jag har byggt Västmark som jag har: spelaren bestämmer vad han vill spela (med spelledarens godkännande, förstås). Spelledaren sätter en yttre gräns utefter vad som är rimligt efter rollpersonen: så här mycket får spelaren bygga rollperson. Inom den gränsen får han bygga nästan vad han vill. Då kan spelaren koncentrera sig på att bygga en rimlig och trovärdig rollperson, utan att behöva minmaxa för att få vettiga värden.

Och så kastar du också explicit spelbalansen ut genom fönstret. Det blir liksom mycket enklare när man inte behöver oroa sig för sånt.

 

[Rising]

Om Hitler, Hobbe och Skolornas betygsystem:

"Tja, ett system avsett för att skapa personer som är ungefär jämbördiga har det problemet att folk inte ÄR jämbördiga; vissa människor ÄR bättre än andra."

Vems forskning baserar du egentligen det uttalandet på? Mengeles?

Jag kommer att tänka på en rolig seriestripp från Kalle och Hobbe: Kalle sitter i skolan och får en fråga, typ: "Kalle, kan du säga vad Rumäniens huvudstad heter?" och han sitter och suckar med en tom blick: "Nä, men jag kan namnen på alla medlemmar i Superhjältebrigaden och vet vad var och en av dem har för förmågor och dödsfiender."

Frågan går förstås över till någon annan elev och Kalle konstaterar uppgivet: "Jag är inte dum, jag råkar bara vara full med fullständigt oanvändbar information."

---

Prylen, och det här är viktigt, är att skolans betygsystem har ett sätt att värdera folk, som inte nödvändigvis stämmer överrens med sättet vi värderar oss själva. Kalles kunskaper är inte alls oanvändbara egentligen, bara när han sitter i skolan och skall svara på lärarens frågor.

Gamla D&D var som en skola, ungefär. Man förväntade sig helt enkelt att eleverna skulle delta snällt på lektionerna (=gå ner i dungeons) och svara så gott de kunde på lärarens frågor (=övervinna farorna). Egna intiativ utöver det visade man ingen hänsyn till, så därför kunde man enkelt konstatera att vissa elever var "bättre" än andra.

Så vill vi inte resonera om rollspel idag. Idag vill vi att rollpersonerna skall få leva sina egna liv. Plötsligt ställs värderingarna i ett nytt perspektiv. En skola har inget bra sätt att värdera de aktiviteter som barnet företar sig utanför skolbyggnaden, ändå så kan dessa vara viktigare för själva barnet. På samma sätt så har rollpersoner i dagens seriösa rollspel ofta behov av helt andra färdigheter än de som täcks av dungeon-betygsystemet. (Framförallt handlar det om vardagliga, sociala färdigheter.)

Summan av kardemumman är att den tid som Sussie spenderar med läxorna, på den tiden lär sig Kalle andra saker. Kalles kunskaper är lika dåliga i skolan som Sussies kunskaper är om hon skulle leka med Kalle och hans tygtiger.

Kalle och Sussie är inte olika "bra", de är endast bra på olika sätt.

---

I ett spel där rollpersonerna saknar egna ambitioner förutom att äventyra i dungeons osv så kan man alltså ha kvar de traditionella EP-systemen som tycker att individer är olika "bra" (precis så som betygsystemet fungerar i skolan), men i en värld där rollpersonerna får leva sina egna liv och försöka nå sina egna livsmål så är alla fullvuxna individer faktiskt precis lika bra.

Hitler skulle förstås ha blivit jättesur om han läste det där, men vem vill egentligen göra ett rollspel för honom?

/Rising

 

[entomophobiac]

Re: Om Hitler, Hobbe och Skolornas betygsystem:

Vems forskning baserar du egentligen det uttalandet på? Mengeles?

Titta bara på de människor du själv har omkring dig, Rising. Det finns garanterat de du sätter högre eller lägre än andra på intelligenstrappan, men som antagligen balanserar detta med andra färdigheter. Personligen kan jag inte namnet på en enda Svensk hockeyspelare relaterat till vilket lag denne spelar i. Jag kan inte ens reglerna för sporten ifråga. Många kallar mig av denna anledning "dum", och på just det området är jag böjd att hålla med.

Däremot besitter jag andra kunskaper. Jag tycker det är kul att skriva, och anser att det är något som jag antagligen kommer kunna bli bra på om jag bara får lite tid på mig. Språk är kul. Samtidigt vet jag många människor - till exempel majoriteten av min gamla gymnasieklass - som fullkomligen sög på språk överhuvudtaget. Sådana som använde slanguttryck i uppsatsskrivning, till exempel.

I min världsbild finns det folk som är antingen praktiker eller teoretiker. Få är bådadera. Därför ligger det väldigt mycket sanning i att alla inte är jämbördiga - men i Sverige får man inte tycka så, eftersom det är ett söndersocialiserat skämtsamhälle.

Jag vet många elever som led igenom vissa ämnen i gymnasiet som de verkligen inte behövde läsa, men som i princip gled igenom andra ämnen. Om Svenska skolan var utformad efter elevers talanger och ambitioner istället för ett inrutat generellt system, så hade det kunnat ta tillvara på elevernas respektive kunskaper istället för att tro att alla kan lära sig si och så mycket Matematik eller två-tre kurser Religion.

Det finns människor som inte är bra på något. Människor som inte orkar ta tag i vare sig det ena eller andra, på grund av bristande intresse eller andra anledningar. Tanken på att alla människor är bra på något är smått löjlig, imho, och det har alltid funnits en tydlig "elit" och det kommer alltid finnas det. Det handlar inte om Mengele - det handlar om verkligheten.

...men i en värld där rollpersonerna får leva sina egna liv och försöka nå sina egna livsmål så är alla fullvuxna individer faktiskt precis lika bra.

Om man inte ska göra ett spel för Hitler - varför ska man då göra ett för Marx/Lenin/Stalin? Alla människor är INTE lika bra.

Sedan är det en sjuhelsikes skillnad mellan verkligheten och rollspel. I rollspel bör RP vara någotsånär balanserade, eftersom gammal hederlig girighet och svartsjuka annars kan leda till onödigt gnabb.

 

[Rising]

Re: Om Hitler, Hobbe och Skolornas betygsystem:

"Titta bara på de människor du själv har omkring dig, Rising. Det finns garanterat de du sätter högre eller lägre än andra på intelligenstrappan, men som antagligen balanserar detta med andra färdigheter."

Det här är precis det jag själv tycker.

"Det finns människor som inte är bra på något"

Det tycker jag inte. Om jag hade ägnat all den tiden som jag suttit här på www.rollspel.nu och istället pluggat botanik, så hade jag definitivt haft bättre stats på DoD's rollformulär. Har jag alltså slösat bort mitt liv? Nä, faktum är att i MITT liv så är erfarenheterna jag fått på det här forumet mycket viktigare än eventuella botanikkunskaper. Om rollspelets regler skall användas till det som min rollperson vill så kan man alltså inte säga att vissa färdigheter inte ska få vara med på rollformuläret. Det går inte att betygsätta så som man gör i skolan.

Chronopia är bra på ett sätt. De har "kunskapsfärdigheter" som man kan hitta på vilka man vill. "Kunskap om mode" och "Kunskap om celebriteter" är nog inga färdigheter som står högt i kurs för er, men det är guld värt för VÅRA rollpersoner. Fattar du? De människor som du avfärdar som dåliga är nog i själva verket rena experter på att leva det liv de lever.

Jag har fått en hel del Kunskap om Spel, Social:Rollspelare och Social:Nördar genom att hänga på det här forumet. Skolans (och D&D:s) betygsystem tycker att jag är "dålig", men jag håller inte med. Jag tycker äventyr där sociala färdigheter används kan vara precis lika intressanta som de där stridsfärdigheter hamnar i fokus. (ofta intressantare)

Genom att ha fria kunskaps- och sociala färdigheter så kan detta mycket enkelt emuleras.

Kalle och Sussie blir alltså lika bra, om än på två helt olika sätt.

Sedan skall vi komma ihåg att "bra" ju också handlar om vilka situationer man hamnar i. Våra Chronopiarollpersoner vore ju pinsamt usla i en dungeon, medan Conan å andra sidan skulle ju vara helt meningslös att spela med i våra partyrollspelssessioner.

Den "elit" du pratar om är helt enkelt människor som är väldigt väl anpassade för deras uppgifter.

/Rising

 

[entomophobiac]

Re: Om Hitler, Hobbe och Skolornas betygsystem:

Den "elit" du pratar om är helt enkelt människor som är väldigt väl anpassade för deras uppgifter.

Den "elit" jag pratar om är snarare de som har en bra anpassningsförmåga. Något jag diskuterat mycket med min Svenska rumskamrat är att de flesta Svenskar kan åka till Grekland på semester i två veckor för att komma hem och veta allt om Grekland; eller snarare tro att de vet allt om Grekland. Man avfärdar det ena och det andra snabbare än man blinkar.

Självklart är detta något som de flesta människor gör sig skyldiga till - och kallas oftast för fördommar - men i Sverige är det faktiskt exceptionellt, om jag tolkar mina egna erfarenhter av övriga världen.

Eliten däremot är sådana som är beredda att förändra sig själva för att uppnå sina mål. Det kan vara en så trivial sak som att flytta från plats A till plats B för att få jobb, eller att förbereda sig med den rätta utbildningen inför framtiden. Självklart handlar detta om att vara bra på vad man gör, och jag tycker det ska premieras i Svenska skolor precis som skolorna gör här i Nordamerika.

Om du är duktig ska du få beröm; du ska inte placeras i ett hörn där du får ta hand om dig själv, för att andra elever kanske känner sig sämre. Det finns en elit; och jag anser att den bör tas till vara. Folk som har benägenhet, talang, ambition eller vad som helst att göra något utöver det vanliga ska uppmuntras att göra det. Inte gömmas undan och utsättas för Jante-lagen.

 

[Rising]

Re: Om Hitler, Hobbe och Skolornas betygsystem:

"Eliten däremot är sådana som är beredda att förändra sig själva för att uppnå sina mål."

Du säger "elit" eftersom det är den sortens egenskaper som värdesätts högt i vårt västerländska samhälle idag. Särskilt i Amerika, gissar jag. I andra kulturer skulle man kunna mena att det är principfasthet som är det eftersträvnadsvärda, att ändra på omgivningarna och inte på sig själv. Den "elit" som du pratar om skulle man kanske snarast se som en sorts hederlösa opportunister i ett sådant åsiktsklimat.

För mig är det anspråkslöshet som är det viktiga karaktärsdraget. De kravlösa och de otvungna är min "elit". Alltså de som har vett att sätta sina mål ungefär där de själva är. Med mina ögon så är din "elit" rätt jobbiga, rastlösa, äregiriga människor.

Ambitioner, Principer, Anspråkslöshet... Olika ideal, helt enkelt.

Man kan alltså ha olika åsikter om vad som är eftersträvnadsvärt.

Det där tycker jag dock inte skall färga rollspelsmekaniken, istället anser jag att alla rollpersoner själva får välja vad som skall vara just deras ideal.

"Om du är duktig ska du få beröm; du ska inte placeras i ett hörn där du får ta hand om dig själv"

Å andra sidan, varför får inte Kalle beröm då för sina exceptionella superhjältekunskaper? Han har ju säkert jobbat lika hårt för att skaffa sig dem som Sussie har ansträngt sig med sina läxor.

I verkligheten är ju alla lika bra, men samhället klampar in och säger att endast vissa kunskaper är viktiga att lära sig. Varför då? Jag har ju mer nytta av mina rollspel.nu-kunskaper än mina kunskaper i botanik?

Alltså, jag tycker det är helt okej om Sussies kunskaper är mer accepterade än Kalles i spelvärlden, men när det gäller själva spelmekaniken så tycker jag att man skall se till bådas talanger.

/Rising

 

[walium]

Re: Förvirrat pladder

"Men i vilket fall så tycker jag att du skjuter utanför målet: Jag anser ju inte att det är fel att rollpersonen utvecklas, vad jag opponerar mig emot att spelaren premieras till att kobolda och opta."

Apapap! Som jag tolkar det så tycker du att det är fel att rollpersonerna premieras överhuvudtaget när bra karaktärsgestaltning och inlevelse borde vara en belöning i sig. Jag tror att fokuset på strid i många rollspel beror på flera faktorer. För det första är det kul med strider och hjältens triumf över skurken, för det andra är det en mätbar utmaning som ger en konkret belöning. Rollpersonerna får i uppdrag att ta sig förbi hindret i form av det elaka monstret, klarar de detta så får de en poängsumma i belöning. Karaktärsutveckling och att få rollpersonen att växa och utvecklas är abstrakta saker som är svåra att mäta. Vem ska bedöma utveckling? Ska den belönas och i så fall hur?
Jag skulle också hellre spela ett spel där jag belönades för realistiskt och konsekvent spel och inte monsterslakt. Ofta har denna version inte lika starkt stöd i reglerna och det är här som man får gå in som spelledare och improvisera.