Nekromanti Erarna Rollpersoner eller...

[entomophobiac]

Re: Monopol?

Trovärdigt?

Det finns ord som aldrig var ämnade för rollspelshobbyn. Här följer min korta lista:

Realistiskt. Trovärdigt. Tänkbart.

Analysera dem noga. Under lupp, med gradskiva, miniräknare, statistikprogramvara, revisor, korrekturläsare och dammsugarförsäljare. Efter denna extremt noggranna analys kommer du finna att exakt 0 spel uppfyller dem.

Alla spel har saker som är orealistiska, icke trovärdiga eller icke tänkbara. Saker som hör hemma i fantasins värld - den värld där åtminstone jag befinner mig när jag sätter mig ned vid spelbordet. Oavsett om det är bakom min bepansrade SL-skärm eller med tärningar i händerna vid bordets andra kortsida.

Till att börja med måste jag ofta titta på ett papper, slå en tärning eller säga "jag gör det eller det" för att proklamera mitt agerande i ett rollspel. Sådana ritualer ägnar jag mig sällan åt i verkligheten. (Vänder mig till en kompis och säger...) "Jag går fram till damen i baren" eller (plockar upp tärningar, slår och...) "En femma på att övertala dig att ge mig tusen spänn!".

 

[entomophobiac]

Re: Can opener (väldigt OT)

OT = Off Topic

Någon som har en? Snart mördar jag de som skapade den här tonfisk burken...

(Moralisk notis: Nej, Ento kommer inte att mörda någon. Det är bara ett talessätt för att markera hans begynnande desperata frustration. Antagligen kommer det hela sluta med att han sätter tonfiskburken i halsen eller kastar ut den genom fönstret, men detta är hemligstämplat.)

 

[Troberg]

Re: Bränn dem och dansa på gravarna! :^)

Fantasy-idkare hade nog svarat "spelbart"

Jo, men det hade inte varit Cthulhu!

 

[Troberg]

Re: Can opener (väldigt OT)

Någon som har en? Snart mördar jag de som skapade den här tonfisk burken...

Det går utmärkt med en avbitare, en polygrip och milt våld. Jag vet, jag har provat.

Det finns en filosofisk fråga i det här också. Vad kom först, konservburken eller konservöppnaren?

 

[Troberg]

Re: Eyeopener

Jag har nog själv aldrig verkligen läst och analyserat en spelares skrivna bakgrund, om jag ska vara ärlig, medans jag ofta kan stanna upp och reflektera över lustiga kombinationer av för- och nackdelar. De senare ger ett snabbt, enkelt och konkret ljus över RP, medans en bakgrund ofta skapar fler frågetecken än den rätar ut.

Jag tycker att det är upp till spelaren att inflika element från sin bakgrund. En bra spelledare kan sedan reagera på det.

 

[Oldtimer]

Re: Erfarenhetspoäng = rollgestaltarnas blindtarm

Det trovärdigaste sättet att emulera detta på är helt enkelt att ha ett fixerat värde för ens alla färdigheter och egenskaper. Om du absolut vill lära dig något helt nytt så får du ta poäng från det du redan kan.
...
Otroligt? Inte ett dugg, om man frågar mig. Fullt trovärdigt.

Inte ett dugg trovärdigt, enligt min mening. Det stämmer inte alls med vad jag vet om mänsklig inlärning.

Dessutom är "spelmässighet" och "kul" betydligt viktigare än "trovärdighet". Dina regler är helt enkelt inte kul.


Så funkar det. Man blir snabbt bra, tämligen fort perfekt anpassad för ens uppgifter (och då pratar jag inte bara om arbetsuppgifter) men man blir aldrig någon ninjagubbe som kan ALLT.

Här håller jag med dig. Om spelsystemet tillåter att man lär sig ALLT, är det felaktigt och inte ett dugg kul.

Ett problem som jag upplevde när vi spelade BRP-baserade spel (RuneQuest, Call of Cthulhu) var dels att man styrdes in i ett pseudospelande för att försöka använda så många olika färdigheter som möjligt i varje äventyr och dels att rollfigurerna allteftersom tiden gick blev allt mer lika varandra i sina färdigheter. Det var inte kul. Men det är inte fel på spelmekaniken Erfarenhetspoäng, vilket ju de spelen inte ens har, utan på implementationen.

Det jag vänder mig mot är ditt kategoriska förkastande av all förbättring av rollfiguren efter en viss punkt. Det är varken trovärdigt eller kul.

/Mikael

 

[Oldtimer]

Re: Erfarenhetspoäng = rollgestaltarnas blindtarm

Grunden i spelardemokratin är att spelaren själv skall få bestämma över vilken rollperson hon vill spela.
...
Spelaren kan själv bestämma hur bra hennes rollperson skall vara. Om spelledaren eller reglerna nekar henne den rätten, så har man ingen spelardemokrati.

Du har en underlig syn på vad demokrati är. Det brukar inte betyda "jag bestämmer allt som rör mig själv."

Spelreglerna sätter upp ramar för spelet, spelledaren hjälper till att implementera reglerna och spelaren spelar ett spel utifrån dessa regler. Tanken att spelaren själv bestämmer hur duktig hans rollfigur är, passar inte in i mitt begrepp av ett spel.


När EP utdelas av spelledaren för "duktigt rollgestaltande" eller liknande så sker ett övertramp på den regeln. Ingen vet bättre än spelaren huruvida rollgestaltningen har varit bra eller dålig.

Naturligtvis! Jag skulle aldrig komma på idén att ge belöningar utefter min bedömning av någons rollgestaltande. Hur man gestaltar sin rollfigur är helt upp till var och en.


När EP utdelas för besegrande av fiender eller utförande av färdigheter så sker ett övertramp om inte spelaren från början kan få gestalta en rollperson som har högre FV/level än default. Och om man nu ändå låter spelaren få bedömma hur duktig man skall vara från start, varför inte också låta henne bedömma hur relevant händelserna i hennes liv är för henne?

För att det blir roligare om alla spelar efter samma spelregler? Dessutom fungerar inte erfarenhetsregler där förbättringar baseras på "besegrande av fiender" eller "utförande av färdigheter". D&D 3e har i mitt tycke kommit bra mycket närmare fungerande regler med sina EP som baseras på "övervinnande av svårigheter". Livet består av utmaningar och svårigheter, och genom att övervinna dem lär vi oss något. Vad jag ser ger det även rätt drivfjäder inom spelet. Han var kanske inte så dum den där Nietzsche.


Med dramatiken är det lika illa. Med EP-system som i DoD går det skrämmande lätt för en rollperson att se till att hon inte har några egentliga brister (vanliga tillkortakommanden kan vara lågt värde på Simma, Upptäcka Fara, Bluffa, Klättra, Hoppa och Första Hjälpen) och relativt fort så blir rollpersonerna allt mer lika varandra.
...
Alla kan bli bra på allt möjligt. Sålunda tappar man ett dramatiskt verktyg.

Nu angriper du implementationer, inte principer. Bara för att BRP-systemens implementation av förbättringar ger de oönskade effekter som du nämner (om som jag också upplevt och retat mig på), betyder inte det att principen med erfarenhetspoäng är fel.

Jag håller helt med dig om att det är viktigt för dramatiken att alla inte är bra på allting, men jag ser inte det som en följd av att man använder erfarenhetspoäng, utan att man implementerat dem på ett felaktigt sätt.


Men det ena blir redundant när man har det andra. Och när det tar en massa tid i anspråk, inkräktar på spelardemokratin och ställer till med hundratals buggar så... är det inte riktigt värt att hålla kvar.

Som sagt, jag ser inte på spelardemokrati på samma sätt som du och jag ser då absolut inte "hundratals buggar" i principen om erfarenhetspoäng. Möjligtvis har det funnit gott om buggar i de spel du har spelat, men det finns ingen anledning att skylla det på erfarenhetspoängens existens.


Ännu mer spännande om jag kan sätta villkoren för min egen rollpersons utveckling. Det är ju bara jag som vet vilken berättelse jag ämnar berätta med den.

Nej, det blir spännande om jag följer min rollfigurs utveckling och berättar hans berättelse inom reglernas ramar. Då är det ett spel. Annars är det något annat, till exempel improvisationsteater.


EP suger alltså.
...
Jag finner helt enkelt inga kvaliteter med EP whatsoever. Bara buggar, fel och skygglappar som hindrar rollspelen från att utvecklas.

Du har ju uppenbarligen redan bestämt dig att de dåliga spelsessioner du har haft beror på erfarenhetspoängens existens i de spelen. Om du vill göra ett rollspel som saknar erfarenhetspoäng eller liknande förbättringsmekanism, så gör det. Men varför du ägnar tid och kraft åt att gnälla över att andra spel har denna mekanism förstår jag inte.

Jag delar inte dina åsikter om erfarenhetspoäng. Jag tycker erfarenhetspoäng är bra, trovärdiga och kul om de implementeras på ett vettigt sätt.

Din ursprungliga rubrik kan dock stämma. För en renodlad rollgestaltare är erfarenhetspoängen ett problem. För en normal rollspelare är de dock det inte.

/Mikael

 

[The_Gorger]

Western

Jag har iofs inte spelat Western, dock läst regelboken. Där är det som i ditt drömrollspel, rising. Det finns (praktiska, men inte teoretiska) maxnivåer. Om man sadlar om glömmer man tidigare kunskaper, dock inte allt eller plötsligt. Har du testat Western, kanske skulle läsa boken ^^?

 

[Svarte Faraonen]

Re: Can opener (väldigt OT)

Konservburken. Man fick uthärda i cirka 20 år med hammare och mejsel innan någon konstruerade en konservöppnare. Jag har faktiskt skrivit ett skolarbete om konserburkens historia, så jag kan såna här saker.

 

[The_Gorger]

moderniteter & de äldre [OT]

Tja, du kunde ju ha försökt lära min farmor hur en microvågsugn fungerar, så hade du fått se själv...

Heh, kommer ihåg när jag skulle visa mormor hur en dator fungerade, för att inte tala om när vi kom till biten hur man klickade med en mus

 

[The_Gorger]

Western igen

Jag skrev western förut, men jag måste göra det igen. Där blir man sämre hela tiden om man inte tränar, men man glömmer inte bort allt. Man kan inte vara en mästare på allt.

Jag var en hejare på Diablo 2 och kunde namnen på alla unika föremål osv. Det var länge sedan jag spelade, och jag har glömt mycket, men jag minns fortfarande att The Cranium Basher är den bästa Maulen.

 

[GrottrolletNaug]

Re: EP & Rollgestaltande

"Ett BP-system med tak, där man skapar "fullvuxna" rollpersoner från start, och sedan kan förändra, utan att förbättra sin rollperson. Detta system skall sättas i en värld som är utformad för den uppgiften. Alltså en värld där det inte finns några prestationsstegar, såsom "döda svartnissar-goblins-svartalfer-orcher-resar-jättar-drakar" osv. Man behöver tänka om från början både när det gäller monster, besvärjelser, utmaningar... Hela skiten."

Ok, tycker jag låter rätt så trist. Man tappar ju liksom halva spelmomentet.


"Spelardemokrati. Jag kan själv bestämma hur mycket min rollperson utvecklas. Om jag gestaltar Luke Skywalker och hör min kompis Ådi Knådi meddela att jag ska Använda Kräftan, så kan jag själv bestämma hur viktigt det är för mig och vilka konsekvenser det ger i fråga om färdighetshöjningar, och liknande. SL & regelboken vet inte mer om min rollperson än vad jag själv gör. Så om man ska ha efarenhetspoängbelöningar så skall spelaren kunna sätta ut dem själv."

Naturligtvis så ska det finnas fria val i rollspel. Men på vilket sätt förstör systemet med EP ens förmåga att göra fria val i rollspelet?


"Förutom att inte SL bör värdera hur bra hans spelare har spelat (lika lite som man kan bjuda några gäster på middag och säga att de endast får dessert om de beter sig så som du önskar under huvudrätten) så är det inga egentliga problem. "

Det tycker jag definitivt att SL kan göra. Det är jättenkelt dessutom. Han behöver bara ställa sig frågan "Har alla haft roligt idag?"
Blir svaret ja, så har dom rollspelat väl. Blir svaret nej så har dom det inte.
Det behöver inte vara svårare än så.


"Grejen är att man inte tjänar något heller, eftersom rollpersonerna verklighen har intrigerat på -riktigt- och inte bara använt en massa färdigheter. Därför har de ingen användning av dina EP, utan är betydligt mer intresserade av att knyta kontakter med SLP och liknande."

Jo då, för att höja sociala färdigheter så klart. Om dom intrigerar och för rävspel så lär dom väl använt sina sociala färdigheter någonting(förutsatt att vi inte snackar om friform, men gör vi det så förstår jag inte varför vi har en systemdiskussion).


"Vem vill bli värderad om man tar en öl med polarna, eller är hembjuden på middag? "

Fast det här är inte en öl med polarna eller en middag.



Slutsats och avslutning:
Ok, vi kan väl konstatera följande saker.
1) Om du var i min spelgrupp så skulle jag inte ge dig EPn eftersom du verkar ha allergiska chockreaktioner mot dom, då skulle jag troligtvis sätta mig ner och skriva små PM om händelser och SLPs som du har träffat/upplevt mellan mötena istället. (sånt lämnar jag i dagens läge till mina spelare själva)
2) Vi kan väl komma överens om att det kokar ner till att olika rollspelare är olika?


/Naug

 

[Sodivra]

Instämmer.

Jo, det har alltid kännts lite billigt att lång bakgrund = bra, iallafall om man försöker tvinga på den värderingen på spelarna, tvinga de att engagera sig, alltså. Det känns lite pretto.

Själv så skriver jag ungefär en halv till en A4 bakgrund med mycket plot hooks som känns levande. Sånt gillar jag. Jag kan inte låta bli att ge spelledaren lite, eftersom jag gillar att spelleda, alltså både tipsa och påverka SL, och berätta lite aktivt även med min rollperson.

Men ifall någon spontant sätter sig ner och skriver 10 sidor bakgrund..
Då ser jag inget fel med det. Personen har uppenbarligen (?)både en klar bild av sin rollperson och engagemang i denne.

Men i mitt eget fall så finner jag att det är onödigt att satsa på en för lång bakgrund, jag har någon sida att skriva, resten blir ordbajs. Mer eller mindre.

 

[chrull]

Re: Bränn dem och dansa på gravarna! :^)

Men CM skulle kunnas läggas bort från de vanliga färdigheterna på något sätt. bli en del av sanity, eller liknande..

 

[chrull]

Vampyrkobolder.

Jag vet faktiskt inte om jag spelat ett spel som uppmuntrar kobolderier lika mycket som Vampire gör.

Man startar övermäktig, jämfört med 99,9% av befolkningen i staden du spelar i dvs. Och genom att spöa de här personerna kan du bli ännu bättre.
Genom att sedan spöa äldre vampyrer och ta deras skatter (blod) så kan då nå höjder som tidigare var omöjliga att nå.
Om man då utgår ifrån att alla spelare som spelar ett spel där möjligheten att förbättras finns, faktiskt vill förbättras, så får man alltså efter ett taget en enda valmöhjlighet som vampyrspelare. man måste döda sina elders.

Jag tror också att en mycket viktig del i rollspelandet är utveckling. Det kanske är självklart, men ska man spela samma rollperson i några månader så är det ganska mycket roligare om något händer med honom. D&Ds levlar är väl den absolut enklaste lösningen. Allt man blir är bättre.
Ett system som, helst utan poäng, förbättrade din rollpersons status, rykte, situation skulle antagligen ge samma fördelar, men kobolderinackdelarna skulle kunna förminskas.

Kults mentala balans är ett exempel, men hur bra det är vet jag inte. Vampires Humanity är ett annat, Sanity i Coc...

Problemet är väl att alla de här värdena är egentligen samma sak, ett mått på hur störd din rollperson är. Och eftersom få av våra rollpersoner faktsikt skulle lyckats arbeta sig upp för den skalan, dvs bli friskare dessto mer de äventyrar så finns det bara en utväg, sjukare och sjukare tills du inte längre är spelbar. I kult finns en vägg du kan passera för att bli helt frisk efter att ha blivit så sjuk som möjligt, men man blir fortfarande ganska ospelbar...

Det är kanske inte så jävla matinée riktigt.

chrull - spånar mest

 

[lokomotiv_UBBT]

Re: Monopol?

ehmr låter som om feodalsamhället var något nobelt väl fungerande system på dig. Feodal samhället var inte på något sätt något system som styrdes av heder och ära. Det var dom gamla vanliga girighet egoism och liknande.
Ungefär som idag dvs

Och jag håller inte med det var inte bara adeln som fötryckte det var lika mycket skatteflykt och dyl från bonde klassen. Socialt sett så är det som tidigare sagt rätt lika med nutiden.

Och om det nu hade varit så bra som du vill påvisa så hade vi nog fortfarande haft systemet, om det funkade dvs.
tack på förhand

 

[Sodivra]

Äsch, nu överdriver du Rising.

Hmm, jag hade tänkt börja berätta om hur EP visst fungerar, och hur det är väldigt individuellt - Vi hade inga problem, och även kul med systemet.. Men sedan ser jag:

Ju töntigare spel, ju fler specialregler måste man tillämpa angående bakgrundspoängen.

(Därmed inte sagt att "töntigt" automatiskt betyder "dåligt")


Så då antar jag att du inte ALLS vill utrota EP, bara ha ett spel som passar dig. Okej, vi kör på det.
Jag tycker att erfarenhetspoäng fyller en funktion, både ur historievinkel och realismvinkel. Visst, att man bara skulle bli bättre och bättre och bättre och bättre, både på grundegenskaper och färdigheter, är rätt absurt och tråkigt. Jag kan köpa att man är bra på olika saker vid olika tidpunkter i livet, men jag tycker att det är för kategoriserande att säga att man fyller sin hårddisk och att summan av färdighetsvärden måste vara konstant, och liknande.

Om vi nödvändigtvis ska snacka om minnes och färdighetskapacitet så vill jag ha bättre underlag än dina egna erfarenheter, som jag inte känner igen mig i.

Nå, som jag ser det så blir man bara erfarnare och erfarnare, även om man kan vara i lite dålig form, men det minns väl du.

Jag VILL att gamla ska vara erfarna. Det känns rätt, både trovärdigmässigt och dramatikmässigt. Mognad och uppväxt, du vet. Men sedan så utgår jag ju alltid från utveckling, och tycker att jag har utvecklats istället för stagnerat hittills.. (Å andra sidan är jag fortfarande ung.)

Äldre människor respekteras för sin erfarenhet, och de är säkra på sina saker, om än inte så up to date.
Den gamle tjuven med hög erfarenhet på "Undre världen" men låg form kanske inte har hängt med så bra i tiden, men han kan fortfarande alla gamla tricks, han har fortfarande känslan. Om någon bara drar med sig honom från hans pensionatgömställe på vinden och pekar på vad han ska göra så kommer han att le och den gamla glimten kommer flamma upp i ögonen igen. Eller något. (Här referar jag till länken ovan.)

Utveckling är något som ger dimension till spelandet säger du. Både framåt och åt sidan, säger jag. Rollpersoner kan förändras, men de kan också verkligen BLI bättre på erfarenhetsområdet, och det ger bara trovärdighet, djup och dimension åt spelandet ifall deras värden reflekterar det som enligt mig händer i verkligheten.

Behåll erfarenhet och lägg till något för att mäta hur bra form man är i. Det är så jag vill ha det. Nu har jag nog varit övertydlig, och sagt till dig saker du kan hålla med om, eller redan vet, men jag vill vara tydlig.


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="svart">/images/hr.gif</td></tr></table>

Men sedan är det här med att erhålla erfarenhetspoäng, som jag antar du tycker är det värsta.. Vet inte riktigt vad jag ska svara där.

I ett rollspel där rollpersonerna är hjältar så borde de också bli bättre hjältar av att göra hjältedåd, det vill säga faktiska handlingar istället för träning. (Tärning istället för träning, hi hi..) Hälften av erfarenheten är hjälterfarenhet. Det har jag inget problem med, det låter faktiskt trovärdigt utifrån spelets känsla. Sedan kanske man inte vill spela hjältar i DoD, och sedan kanske man kan tillåta fler EP från början, och tona upp träning.. Nåja.

I ett rollspel där rollpersonerna är personer med mål och drivkrafter så skulle erfarenheten ges när man uppnår mål: Hämnas min syster och utvecklas, typ. Där passar ju visserligen inte traditionella färdigheter in.. Kanske man borde ha mer emotionella grundegenskaper, osv.

Äsch.. Jag tänkte ju ha en massa exempel, men dessa får väl duga.


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="svart">/images/hr.gif</td></tr></table>

På tal om emotionella värden, jag tänkte gå tillbaka till det där med "begränsad hårddisk" versus "man glömmer inget"..
En del saker kommer man bara ihåg, och en del saker tappar man, det ser jag som ett faktum. Själv så valde jag att simulera det med form/erfarenhet, men man kan skulle ju kunna tänka sig att hur väl man minns saker/hur snabbt de kommer tillbaka till den gamle tjuven som börjar vandra på de gamla gränderna, skulle ha med personligheten att göra.

Beroende på din rollpersons personlighet och hur "emotionelt" viktig den här färdigheten var för honom så skulle man ha olika lätt att återfå gamla färdigheter och lära sig nya. Det skulle liksom koppla färdigheter med minnen och känslor.. Skulle nog också passa bra ihop med det här "uppnå mål för att få erfarenhet", och det skulle nog stimulera både karaktärsutveckling och karaktärsdjup.

Läcker idé iallafall. Kanske jag ska använda den till Synk? Hade kunnat funka bra, ifall själva synket ändå har att göra med sinnesstämmning, och de viktigaste egenskaperna är rena attityd/insikt-grejer..(Hade tänkt basera det på Öppet Sinne - Öppenhet, analys, objektivitet, intryck - och Starkt Sinne - Viljestyrka, självförverkligande, subjektivitet och uttryck)

Sisåja, det blev ett lite ofokuserat men ändå trevligt inlägg.

 

[Man Mountainman]

ahhh! förklara!

Okej, först skriver du:

Japp, samtidigt som man blir sämre på det man inte sysslar med. Kolla gamla människors korttidsminne så får du se själv. Långtidsminnet är det sannerligen inget fel på. Hårddisken är alltså full.

Människor kan förändras, visst, vi förändrar oss beroende på uppgifterna som vi skall klara av, så att vi kan klara av dessa bättre, men vi förbättrar oss inte nämnvärt.

Sedan skriver Klon:

däremot skulle jag kunna tänka mig att man kan tappa en del av sin förmåga inom ett område om man underlåter använda sig av den.

Sedan skriver du:

Det tycker jag är ett skitdåligt system

Bestäm dig för sjutton! Hur vill du ha det? Jag motsätter mig inte dina åsikter på något sätt, men det är svårt att sätta sig in i dem när du motsäger dig själv på det här viset.

 

[Krille]

Re: Monopol?

"Och om det nu hade varit så bra som du vill påvisa så hade vi nog fortfarande haft systemet, om det funkade dvs."

Tja, får man tro troberg så har vi ju fortfarande ett feodalt samhälle...

Vad gäller feodalsystemets fungerande: precis som varje annat samhällssystem så är det en kompromiss mellan vad samhället som helhet kan acceptera, vad individen kan acceptera och vad individen kan komma undan med. Pragmatiskt sett så kan man konstatera att det feodala systemet i Europa fyller ett ekonomiskt och organisatoriskt tomrum efter Romarrikets kollaps. Det gör det möjligt för ett samhälle att bestå trots att kommunikationer och ekonomi inte längre finns, genom att delegera ansvar från kungen och neråt. På så sätt kan man behålla kontroll över samhället utan legioner och vägar som samhället inte längre har råd att upprätthålla.

Detta system fungerar bara om de överordnade kan lita på att de underordnade kan utföra sitt jobb. De underordnade har begränsade resurser, och kan därför inte alltid utföra sitt jobb. Därför måste de ibland ha hjälp av sina överordnade. Kan inte den underordnade lita på att han får den hjälpen så kan han inte utföra sitt jobb. Således krävs en ömsesidig tillit, både uppåt och neråt. Försäkringen för detta är ömsesidiga trohetseder (det finns en hel del bevarade trohetseder, som inte bara är ömsesidiga utan till och med rätt estetiskt tilltalande).

Vad vi inte heller får glömma är garanten för denna ömsesidiga trohetsed. Garanten är tudelad: å ena sidan är den sekulär. Traditionellt sett är straffen för förräderi oerhört grymma. Att bryta ett löfte eller ännu värre, en trohetsed, har alltid straffats på grymmast möjliga sätt. Landsförräderi var till exempel det sista brott som straffades med döden i Sverige, innan det togs bort. Det är och har alltid varit ett brott som ansågs som värre än döden, helt enkelt eftersom det är ett brott som rycker undan grundvalarna för samhället. Kan man inte lita på de ömsesidiga trohetsederna så kan man inte lita på att samhället fungerar.

Den andra garanten är Gud. Låt oss inte glömma att vi talar om en medeltid i ett kristet Europa. Att svära en trohetsed vid Gud innebär att om man bryter sin ed så har man i princip förkastat sin själ. Det innebär att om du bryter mot en ed så är du villig att förkasta den enda sak som du kan vara säker på: ett evigt efterliv i Guds rike, och istället byta det mot en evighet i skärselden. Sätt dig i den medeltide riddarens ställe och fråga dig själv om du är villig att sätta din själ på spel.

Nu finns det en hel del som har gjort att det inte fungerar i ett modernt samhälle. Det första är att vi har en fungerande monetär ekonomi och fungerande infrastrukturer. Det är alltså inte längre nödvändigt för styret att finnas i samma by som du. Styret kan lika gärna finnas i Stockholm eller Bryssel. Därmed finns det inget behov av ett feodalt samhälle. Den här utvecklingen har skett gradvis allt eftersom ekonomins utveckling har gjort det möjligt för en central administration att koncentrera styret.

Det andra är att Europa numera är sekulärt. Med få undantag, lovar du att lyda kommunstyrelsen i allting så är du inte särskilt övertygad om att din själ kommer att brinna för evigt i skärselden om du inte gör det. På sin höjd kanske du får ett par månader i fängelse för våldsamt upplopp och därefter tre års trubbel på grund av pricken i straffregistret, men du är med stor sannolikhet inte oroad över din odödliga själ.

 

[Krille]

Re: Instämmer.

"Själv så skriver jag ungefär en halv till en A4 bakgrund med mycket plot hooks som känns levande. Sånt gillar jag."

Dito. En bra bakgrund är inte lång och detaljerad. En bra bakgrund ger upphov till massor med idéer till nya äventyr och gör spelaren mer engagerad. Det gör att den bör vara kort - ca en halv A4 i punktform och gärna med kopplingar till rollpersonens spelvärden.

En lång och detaljerad bakgrund läses inte, ger inte upphov till nya äventyr, och gör inte spelaren mer engagerad iom att bakgrunden inte anbänds. "Slöseri med trycksvärta" helt enkelt, eller i det här fallet slöseri med bläck eller toner.

Av den anledningen älskar jag rollpersonsgenereringen i Babylon Project: man får en halv A4 bakgrund, punktformat sammanfattad och kopplad till rollpersonens spelvärden, med enkla riktlinjer på hur rollpersonens bakgrund kan slängas in i äventyret och med regelmekanismer som gör att spelaren motiveras att ta in även sina dåliga egenskaper = effekter av bakgrunden in i spelet.

Ett av de mest spännande äventyr som jag någonsin råkat ut för var i Babylon Project. Plotten byggde på att min rollperson fick flygförbud av medicinska skäl, och rollpersonen försökte harva runt i byråkratiska processer för att få förbudet upphävt.

Låter det spännande? Näe. Men det blev spännande, eftersom det drog in rollpersonens bakgrund. Det berodde nämligen på att mamman var läkare och tämligen överbeskyddande, så att rollpersonen i ren protest sökte sig till Earth Force för att bli stridspilot (till pappa generalens stora förtjusning - och ja, föräldrarna var frånskilda). Så mamma (Fiende) hade hela tiden jävlats med rollpersonen, och till slut kulminerade det i att mamma drog i sina trådar och fick flygförbudet indraget. Det passar rätt bra som plott i en normal såpa...

...men det var min rollperson och min egenpåhittade bakgrund och därför blev det personligt.