Nekromanti Förbjuda hundraser?

[Mukwa]

Och om jag ska gå över gatan varje gång jag och min hund möter någon på trottoaren i stockholm, då har gränsen faktiskt passerats.

Nä, det tycker jag inte att du ska behöva heller, men en hundrädd ska egentligen inte heller behöva gå över gatan när du och din hund kommer, därför har du som hundförare större ansvar att flytta dig om det behövs.

 

[Mukwa]

även om vi är ansvariga för vår hund kan vi inte vara allsmäktiga och fixa när andra människor gör fucking fel.

mja. Som hundförare tycker jag att du har en plikt att se till att svårhanterliga situationer inte uppstår (som när du valde att inte brusa upp på bussen t.ex.) Men visst finns det puckon/barn, men det är en risk du som hundägare måste ha med i beräkningarna.

 

[Mukwa]

I vilket fall om det är ditt agerande som hundägare som lett till att hunden biter någon[...]

Det är alltid ditt agerande som hundägare som leder till att hunden biter någon (ville bara flika in).

[...]alltså det behöver finnas någon typ av uppsåt

För att rubriceringen "misshandel" ska funka? Ja, det kan jag förstå. Men så fort hunden gör någon illa har väl ändå hundföraren begått ett brott?

Tja, det är väl ungefär som med barn. Självklart är en förälder ansvarig för att ett barn inte tar i eller nosar på förbipasserande, men de flesta har översyn med att det ibland kan bli fel.

Edit: alltså, det jag menar är att de flesta förstår att icke fullvuxna människor och hundar inte agerar som vuxna, och att de i grunden är ofarliga. Man kan tycka att en hundvalp eller en människounge är jobbig, men det ska rätt mycket till för att man ska blir rädd.

Givetvis kan man inte vänta sig av ett barn eller en valp att uppföra sig som en vuxen. Det är nog färre som är rädda för hundvalpar än fullvuxna hundar, men hundvalpen är mer oberäknelig, och hundvalpar har också vassa tänder. Jag menar att hundföraren har lika stort ansvar att se till så att en hund inte skapar obehag, oavsett om det är en valp eller inte. Att det rör sig om en hundvalp som nosar tanten i rumpan är inte på något sätt en förmildrande omständighet i mina ögon, det är en fullgod anledning till hundens beteende, men hunden skapar obehag nonetheless, och det ska hundföraren se till att den inte gör.

Fast... hundägare har ju faktiskt rätt att gå där (om det är allmän plats vi talar om). De har däremot ansvar för att hunden inte skapar obehag för andra människor.

Nej, här är vi nog ganska överens. Det är klart att hundförare har rätt att vistas ute också, fast med något större ansvar än personer utan hund. Jag skrev mer om det här i mitt förra inlägg.

 

[Vitulv]

Och om jag ska gå över gatan varje gång jag och min hund möter någon på trottoaren i stockholm, då har gränsen faktiskt passerats.

Nä, det tycker jag inte att du ska behöva heller, men en hundrädd ska egentligen inte heller behöva gå över gatan när du och din hund kommer, därför har du som hundförare större ansvar att flytta dig om det behövs.

Jag förstår vad du menar rent principiellt, men du får försöka förklara hur du menar att det här skulle gå till. Det är för mig mer eller mindre omöjligt att gissa mig till vem som är hundrädd eller inte. I bästa fall kan jag se på någon om de känner obehag, och dra hunden närmare mig. Om jag förstår dig rätt så menar du att den som är hundrädd och möter mig på trottoaren ska stanna upp och ropa till mig att han/hon är rädd för min hund och att jag ska gå över gatan eller välja en annan väg att promenera på. Jag vet inte om jag tycker att det här låter som ett vettigt sätt, faktiskt, men jag kan ha missförstått dig.

Kanske, och jag vet att det här uttalandet säkert kommer reta upp folk, så kan den hundrädde bestämma sig för att gå runt mig om rädslan når fobiska nivåer?

För personer som är fobiska (och jag menar inte att hundrädsla och hundfobi är samma sak) så kan också behandling vara ett alternativ. Det fråntar inte mig ansvaret att handha min hund på ett hänsynsfullt sätt, men kanske kan vi mötas på halva vägen? Det finns 550000 registrerade hundar i Sverige så man får nog ta och acceptera att hundar kommer att vara en del av det offentliga rummet och fundera på hur man ska komma runt det problemet som en fobi medför när källan för ens skräck är något som är en normalbild i vardagen.

 

[Vitulv]

Det är alltid ditt agerande som hundägare som leder till att hunden biter någon (ville bara flika in).

Nu missförstår du mig medvetet eller omedvetet. Jag menar att du genom ditt agerande har aktivt försökt få hunden till att bita någon.

Edit: och dessutom tycker jag att du har fel. En människa kan definitivt genom sitt agerande provocera en hund till att bita, även om ägaren gör vad den kan för att förhindra det.

För att rubriceringen "misshandel" ska funka? Ja, det kan jag förstå. Men så fort hunden gör någon illa har väl ändå hundföraren begått ett brott?

Det låter som vållande till kroppskada, men jag är ingen jurist.

men hundvalpen är mer oberäknelig

Nåja, där tycker vi nog olika. Jag har lättare att tolka en hundvalps signaler än ett barns. Hundar är faktiskt ganska enkelspåriga djur medan människor är betydligt mer komplexa.

 

[w176]

även om vi är ansvariga för vår hund kan vi inte vara allsmäktiga och fixa när andra människor gör fucking fel.

mja. Som hundförare tycker jag att du har en plikt att se till att svårhanterliga situationer inte uppstår (som när du valde att inte brusa upp på bussen t.ex.) Men visst finns det puckon/barn, men det är en risk du som hundägare måste ha med i beräkningarna.

Jo. Men den mänskliga faktorn finns alltid, och den är desto större med djur.

Ungarna kunde råkat trampat med vinterskorna på hundens tass, någon som är hundrädd skulle kunna suttit ner bredvid inte sett hunden och sen fått syn på den och blivit så rädd att den sparkade till, eller det skulle kunna varit någon berusad som upplevt som ett hot som insisterat på att klappa hunden.

Riskhantering är en del av att vara hundägare, riskeliminering däremot är inte möjligt.

 

[hakanlo]

Som sagt, jag är rädd för hundar. Det händer att jag går över till andra sidan vägen när jag är på väg att möta en hund. Det känns... konstigt att bli rädd på detta sätt. Det är inte rationellt. Det är en krypande känsla, en direkt fysisk reaktion.

När detta sker gör jag, nästan omedvetet, en bedömning. Jag kikar på hunden. Ser den farlig ut? Jag tittar på ägaren. Ser ägaren ut att ha koll på läget? Egentligen är det nog det avgörande hur ägaren ser ut att agera. Koppel, allmän kontroll på jycken och en inte alltför sociopatisk uppsyn så är det oftast ok att bara hålla ut en smula på trottoarkanten.

... Det fråntar inte mig ansvaret att handha min hund på ett hänsynsfullt sätt, men kanske kan vi mötas på halva vägen? Det finns 550000 registrerade hundar i Sverige så man får nog ta och acceptera att hundar kommer att vara en del av det offentliga rummet...

Detta är allt jag skulle be om. När jag är rädd för hundar förstår jag helt och fullt att det är ett eget problem. Om hundägare bara är allmänt hänsynsfulla och har koll på hundarna (inklusive koppel), inser jag att det är jag som får korsa vägen ibland.

Jag vill gärna ha hundar i det offentliga rummet! Även om inte alltid på just exakt där jag är...

 

[Vitulv]

När detta sker gör jag, nästan omedvetet, en bedömning. Jag kikar på hunden. Ser den farlig ut? Jag tittar på ägaren. Ser ägaren ut att ha koll på läget? Egentligen är det nog det avgörande hur ägaren ser ut att agera. Koppel, allmän kontroll på jycken och en inte alltför sociopatisk uppsyn så är det oftast ok att bara hålla ut en smula på trottoarkanten.

Jag resonerar, bedömer och agerar precis som du, och jag är inte det minsta hundrädd. Det du beskriver är bara sunt beteende. Precis som du är jag mer intresserad av hur ägaren ser ut och beter sig, än vad det är för hund.

Edit: och man agerar ju likadant med människor. Möter jag en ruskig, påverkad typ på gatan så håller jag avståndet oavsett om de har hund eller inte.

Om hundägare bara är allmänt hänsynsfulla och har koll på hundarna (inklusive koppel), inser jag att det är jag som får korsa vägen ibland.

Även här resonerar du och jag likadant. Det faktum att jag är hundägare själv gör ju inte att jag på något sätt tycker att det är okej med hänsynslösa eller oseriösa hundägare. Tvärtom är bekymmersamma hundägare/hundar kanske ett större problem för mig än för den som inte äger en hund. I de flesta fall som det går illa handlar det ju om hundar som biter hundar, och inte människor.

 

[w176]

Ett djur (även vi människor) blir bara farligt om det fostras och hanteras fel. Om det finns undantag från den regeln så har jag inte stött på dem. Jag har däremot stött på de djur och människor som varit "fel uppfostrade/hanterade". Mina skador (fysiska såväl som själsliga) beror inte på att något djur gjort något avsiktligt, däremot har människor gjort det avsiktligt.

w176, det här inlägget var inte riktat mot dig som person... men jag visste inte var jag skulle lägga det så förlåt mig.

Nejdå, jag ditt argument var bara ett sakligt och tydlig perspektiv på en komplex situation.

Något annat jag tycker är viktigt är något egentligen jag lärt mig från att sportens värld. Det är viktigt att skilja på vad som är farligt och skadligt, mot det som upplevs som obehagligt.

Jämförelsevis. Att ett barn ramlar och skrapar knäna kan vara skärmande för barnet och det gör faktiskt ont. Det är viktigt att barnet bemöts med respekt för sin upplevelse och hjälps i det ögonblicket. Det kan vara tramatiserande för barnet, och det är viktigt att man lugnar ner det på ett bra sätt så att barnet inte utvecklar en rädsla i längden.  Men det är inte livsfarligt för barn att skapa knäna.

Samma sak gäller för vuxna, vi skrapar också knäna i livet ibland. Har upplevelser som är obehagliga, gör lite ont men inte är livsfarliga egentligen.

En glad labrador som råkar välta ett barn under lek, eller en valp som leknafsar ett barn så det blir en skråma är som jag tycke ett skrapat knä. Det är inte farligt för barnet, det tyder inte på en livsfarlig hund. Självklart behöver barnet bemötas med tröst och respekt för stunden. Och man får lugna ner och sätta plåster på situationen så barnet slipper utväckla en hundrädsla. Men om ett barn få en liten för närgången hundslick, knuff eller leknafs är det en lite olycka i stil med att ramla och skrapa knäna det är sånt som händer då och då.

Vuxna människor kan också hamna i situationer med hundar de upplever som upplever som lite obehagliga, men inte är farliga egentligen. En människa som kanske är lite hundrädd och bemöts av hundskall när de kommer hem till mig, är också ett skapat knä. Självklart ska man bemöta dens människan rädsla med respekt och lösa situationen i stunden. Men det är inget farligt. Hunden är inte livsfarlig även om den upplevdes som obehaglig.

Självklart blir det värre kriser ibland. Ibland ramlar man och bryter benet snarare än bara skapar knät och ibland är vissa är skörare än andra.

Men det är viktigt att man inte hamnar i en inställning där varje sak som upplevs som obehaglig tolkas som livsfarlig.

Däremot så har jag ingen rätt som medmänniska att utsätta andra för obehagligheter med vett och vilje, of course.

 

[Vitulv]

Men det är viktigt att man inte hamnar i en inställning där varje sak som upplevs som obehaglig tolkas som livsfarlig.

Bevingade ord. Tack för ett bra inlägg.

 

[solvebring]

Man kan inte döma hunden efter rasen. End of story.
Förbjud idiotiska lagstiftningar istället.

Som andra säger handlar det om kunskap och förnuft vad det gäller folk och djur helt enkelt, men speciellt mellan just ägaren och hunden.

Jag är uppväxt med hundar och har haft hundar runtomkring mig hela livet, och är det något jag lärt mig så är det att man inte kan döma ut en ras. Man kan inte döma ett djur efter typen eller pälsen. Det är inte det som det handlar om. Precis som oss är en djur mer eller mindre individer.

Ett annat problem i ett sådant resonemang är att det finns en hel del människor som kör med stöveltramp och svastika vad det gäller hundar. Det är mycket hajp på "renrasiga" hundar, sönderavlade "ariska" idealhundar osv. I det finns mycket skitsnack om blandraser och att det skulle vara någonting negativt. Det ger med andra ord blandrashunden ett sämre rykte och sätter ofta in den som en slags opålitlig byracka. Med andra ord är det inte alltid just vissa raser som dras in i resonemanget utan ibland görs också blandraserna till en "kamphundsras".

Katter och hundar är verkligen individuella, unika djur där var och en är sin egen. "Kamphund" är ett begrepp på ett sorts beteende, inte namnet på en ras. Att förbjuda kamphundar håller med andra ord inte. Kort och gott, jag är med dig, Vitulv.

... Vill förövrigt hälsa alla goa blandrasingar. De mest skärpta, mentalt starka och riktigt klockrena hundarna jag träffat har varit blandraser. Om inte annat är de just inte sönderavlade.

 

[Mukwa]

Kanske, och jag vet att det här uttalandet säkert kommer reta upp folk, så kan den hundrädde bestämma sig för att gå runt mig om rädslan når fobiska nivåer?

Det är exakt det här jag vänder mig emot. Jag begränsar hellre hundförares rättigheter än andras, eftersom de har gjort ett aktivt val att ha hund.
Däremot är det, som du är inne på, jättesvårt att se vem som är hundrädd, veta hur hundrädd personen i fråga är och vad den hundrädda personen behöver för att det ska bli lättare. Du har tidigare skrivit att du försöker att signalera till de hundrädda att du har förstått rädslan genom att göra kopplet kortare. Det här är ju oftast klart tillräckligt. Kommer det däremot någon som skriker "ta bort hunden!" på gatan så tycker jag att det är hundförarens plikt att gå över gatan. Att den hundrädde ska behöva flytta på sig bara för att du har valt att ha med dig en hund, är enligt mig jättetokigt egocentriskt.

Om jag förstår dig rätt så menar du att den som är hundrädd och möter mig på trottoaren ska stanna upp och ropa till mig att han/hon är rädd för min hund och att jag ska gå över gatan eller välja en annan väg att promenera på. Jag vet inte om jag tycker att det här låter som ett vettigt sätt, faktiskt, men jag kan ha missförstått dig.

Om hundfobin/skräcken/rädslan är så stark att personen i fråga inte kan gå förbi en hund på en trottoar, och denne säger det till hundägaren så tycker jag att hundägaren är skyldig att flytta på sig. Själv skulle jag förstås vara så där äckligt svensk att jag hellre går över gatan istället för att ta en konfrontation med hundägaren, men nu pratar jag om vad jag tycker att hundägaren har för ansvar.

men kanske kan vi mötas på halva vägen?

Ja, jag vill inte på något vis förbjuda hundpromenader, även om det finns hundfobiska/hundrädda o.s.v. i samhället, men där någon säger till att situationen känns obehaglig så är det upp till hundföraren att lösa det, inte den fobiske.

 

[Mukwa]

Nu missförstår du mig medvetet eller omedvetet. Jag menar att du genom ditt agerande har aktivt försökt få hunden till att bita någon.

Nej, det här är vad jag menar:
Det är alltid ditt agerande som hundägare som leder till att hunden biter någon.

Det finns puckon som provocerar hunden. De gör fel (mer fel än hundägaren ska jag tillägga också). Men du som hundägare har gjort fel genom att komma i en sån situation att hunden blir provocerad (antingen för att den är för lättretlig genom dålig uppfostran, eller för att du inte har tänkt tillräckligt mycket på din omgivning.

Edit: och dessutom tycker jag att du har fel. En människa kan definitivt genom sitt agerande provocera en hund till att bita, även om ägaren gör vad den kan för att förhindra det.

Den som blir biten av en väluppfostrad hund får skylla sig själv? Det håller jag inte med om. Av den här anledningen tycker jag att inbrottstjuven har rätt att väcka åtal mot hunden som bet honom. En hund ska aldrig bitas. Period.

Det låter som vållande till kroppskada, men jag är ingen jurist.

Det är inte jag heller, men det låter rimligt. Och då tycker jag inte att man behöver någon mer lag egentligen.

Nåja, där tycker vi nog olika. Jag har lättare att tolka en hundvalps signaler än ett barns. Hundar är faktiskt ganska enkelspåriga djur medan människor är betydligt mer komplexa.

Men du är också hundägare och insatt i hur hundar fungerar, det är inte alla andra.

 

[Mukwa]

Riskhantering är en del av att vara hundägare, riskeliminering däremot är inte möjligt.

Riskeliminering är inte möjlig, men som hundägare ska man helt klart förebygga så mycket som möjligt.

 

[Hans E Magnusson]

Kanske, och jag vet att det här uttalandet säkert kommer reta upp folk, så kan den hundrädde bestämma sig för att gå runt mig om rädslan når fobiska nivåer?

Det är exakt det här jag vänder mig emot. Jag begränsar hellre hundförares rättigheter än andras, eftersom de har gjort ett aktivt val att ha hund.

+2399

 

[Eva Florén]

Man kan inte döma hunden efter rasen. End of story.
Förbjud idiotiska lagstiftningar istället.

Hear Hear!

Förlåt, men kommentaren är så underbart perfekt! Det passar så på både hundar, idiotiska lagstiftningar och inte minst idiotiska lagstiftare.

*nota bene, ett inlägg från en hundrädd som senast igår mötte två hundar, den ena förberedd situation men hoppig hund och den andre dök upp i våningen som vi packade och jag (reser sig stolt upp) lyckades hålla inne min panik och få ut den under lugna omständigheter*

 

[Vitulv]

Kommer det däremot någon som skriker "ta bort hunden!" på gatan så tycker jag att det är hundförarens plikt att gå över gatan. Att den hundrädde ska behöva flytta på sig bara för att du har valt att ha med dig en hund, är enligt mig jättetokigt egocentriskt.

Jag tycker att det är ungefär lika egocentriskt att skrika till världen att den ska förändra sig för att man är rädd för ett vardagsfenomen.

Jag förstår vad du menar, men jag tror dessvärre att min sura sida skulle komma fram vid ett sådant tillfälle. Randompersoner som skriker order till mig på gatan kommer inte att uppleva mig som medgörlig, och det har inget med mitt hundägande att göra. Jag tror iofs att det här är en fantasisituation som jag aldrig någonsin kommer att få uppleva. I 99,9% av alla situationer där en hundägare möter en hundrädd så löser det sig automatiskt genom att hundägaren tar ett par steg åt sitt håll och den hundrädde tar ett par åt det andra. Precis som när man möter en barnvagn på trottoaren, eller håller på att krocka med någon människa. Två steg åt sidan har räddat de flesta situationer.

Jag nöjer mig istället med att ha min hund i koppel och inte låta henne gå fram och hälsa på folk som inte uppenbarligen visar någon önskan att få klappa hunden. Om någon däremot (och det här har jag varit med om som yngre) säger något i stil med; "du, jag är rädd för hundar, du håller väl i henne ordentligt?" så kan jag mycket väl tänka mig att ta en omväg för att minska personens obehag.

 

[Vitulv]

Det finns puckon som provocerar hunden. De gör fel (mer fel än hundägaren ska jag tillägga också). Men du som hundägare har gjort fel genom att komma i en sån situation att hunden blir provocerad (antingen för att den är för lättretlig genom dålig uppfostran, eller för att du inte har tänkt tillräckligt mycket på din omgivning.

Okej, det finns exempel på fall där en hundägare som tar en promenad blir påhoppad och fysiskt misshandlad av en gärningsman. I de fallen har hunden gått in och bitit gärningsmannen för att avvärja hotet.

Om du på riktigt anser att det är hundägarens fel att hunden bet gärningsmannen tror jag att våra åikter ligger så långt ifrån varandra att vi inte får ut något mer av fortsatt diskussion.

Den som blir biten av en väluppfostrad hund får skylla sig själv? Det håller jag inte med om. Av den här anledningen tycker jag att inbrottstjuven har rätt att väcka åtal mot hunden som bet honom.

Ja, en person som t.ex. angriper en hundägare eller en hund med våld, eller ignorerar varningsskyltar och bryter sig in i ett hus där det finns en vakthund får faktiskt skylla sig själv. Där vill jag hävda Darwins lag.

 

[Eva Florén]

Nu tycker jag vi ska tänka till en smula. Jag har ju som jag sagt tidigare i tråden hundfobi, en hundfobi som har en tydlig bas i trauma, men som när den utlöses och det kan som sagt vara oerhört lite som utlöser den (exempelvis ett plötsligt uppdykande i mitt synfält av en hund, oavsett ras), är i form av total panik, frysning (jag blir staty och kan inte röra mig alls) eller skriker som besatt tillsammans med statytillstånd, oftast utan att få något vettigt ur mig (och tyvärr är det en otrevlig upplevelse för hunden och hundägare)

Jag kan alltså hålla med om att jag som fobiker ska få finnas till på gatan, utan att behöva konfronteras med min fobi...

Med det sagt, så vill jag säga att jag lider av ett antal andra fobier. Tex. kan samma panik (frysning och "springa från faran") inträda när det är för mycket folk (torgfobi? någon), höjdfobi (som i mitt fall inträffar mest när jag färdas i bil över höga broar/branter med vatten nedanför), telefonfobi (jag svarar nästan bara i telefonen när make eller annat känt nummer listas) osv.

Då dessa inte är de enda fobier jag kunnat lida av (och lider av!) så kan jag bara göra en osannlikt konstruktiv iakttaggelse.

"Det är LÖGN i helvete att du kan RÖJA undan alla situationer som NÅGON utvecklat en FOBI mot"

Fobier är inget man väljer...
Husdjur må du välja, men du väljer inte att djävlas med fobiska medmänniskor bara för att du gör det.

En människa som valt ett husdjur eller annat föremål/hobby/utseende som en annan människa kan utveckla fobi mot kan inte göra mycket annat än att underlätta inom rimliga gränser.

Exempelvis vet jag att det finns människor som har fobi mot "feta människor som mig". De klarar alltså inte av att se eller registrera att jag finns där. Hur ska jag som gravt överviktig kunna undvika att drabba denne, måste jag klä mig så att jag inte syns???

Nej, det fungerar inte.

Det som gäller där är för mig att ha respekt för individen så långt ut det går när jag går och handlar i ett köpcentrum, går på stadens gator osv..

Hunden är ofta en familjemedlem för ägaren, den kräver hantering (till skillnad mot katter så ska de ju helst inte lämnas ensamma för länge... ja, dvs katter tål det mer än hundar... (kattägare e jag)) och få se andra vyer...

Det kanske bara är jag, men respekt är nyckeln, både för hundägare och icke hundägare.

 

[Necross]

Jag tycker i princip alla husdjur ska förbjudas. Djur ska hänga i vildmarken, inte utnyttjas av människor. Det gäller grisar, kanariefåglar och hundar.

Särskilt illa är det med de stackars krakar som avlats fram för att hugga tag i andra varelser och aldrig släppa. Fy fan. Levande vapen - inte okej. Kan man förbjuda eller licensbelägga skjutvapen kan man även förbjuda eller licensbelägga även sådana djur. Hela debatten påminner om alla jänkare som hävdar "rättighet" att minsann äga alla möjliga sorters bisarra vapen. Tramsigt.