solvebring
Superhero
Okej. Jag är med. Men då bör min första lista här ändå inte varit så pjåkig?Arfert said:
Kanske kommer mer. Kan ju i alla fall uppdatera den förra. Får se, men jag gillar den här tråden skarpt.
Nekromanti Fantasy! .. önskelista monster?
- Thread starter Arfert
- Start date
Kanske kommer mer. Kan ju i alla fall uppdatera den förra. Får se, men jag gillar den här tråden skarpt.
Jag är övertygad om att författarna ser monsterböckerna som just en förteckning över existerande monster. Naturligtvis behöver spelledaren inte ta någon hänsyn till det, men det ändrar inte vad som faktiskt står i böckerna.
Jag vill mest ha en ändring i attityden till monster. Istället för "här är en lista med monster" vill jag se "här är tips på hur du gör varje möte med ett monster nytt, unikt och spännande".
/tobias
Det ena utesluter inte det andra..Gurgeh said:
...ett av gamla D&Ds (och AD&D, 1ed) styrkor var att det var så snabbt och enkelt att bara ta en näve monster och slänga in dem vid behov, jämfört med andra spel, som krävde mer förberedelser.
..det där är nog snarare varelser för SAGA, tror jag. Iofs lätta att husregla ihop och använda, men inte nåt som behöver finnas i en grundbok.Ram said:Coolt. Där ser man hur smaken bakar sig. Jag var mer inne på linjen med stora coola djur att banka på och var inte alls inne på linjen med... Eh, sagoväsen eller vad man nu skall kalla de.solvebring said:Åh, najs! Du har bra smak, käre Kanne.Johan K said:Håller med om att detta är finfina varleser. Var själv inne på näcken eller bäckahästen (ja, ibland är de en och samma) och hustomtar.
I Saga är det så, för att bli OT... vi har monster som är arter, som ilvvättar och troll, och sen unika monster, som drakar, vandöda, demoner och sidhe. Den senare gruppen kan se ut lite hursomhelst, efter spelledarens intentioner.
Rising
Vila i frid
Jätteinsekter
De är helt enkelt fantastiskt simpla att grokka. När man säger "drake" så kan spelarna börja fråga om drakar i spelet är stora rovdjur, skattsamlare som rövar bort prinsessor eller någon sorts urålderliga magiska väsen, osv. Det finns ju så många sorters drakar. Men säger man "jättespindel", "jättemyror" eller "gigantisk tusenfoting" så förstår alla direkt vad man syftar till. Mina favoriter bland jätteinsekter är:
- Bönsyrsor. De har en sorts dödlig, strömlinjeformad skönhet som påminner mig lite om varelserna i Aliens-filmerna. De är helt enkelt sexiga.
- Steklar. Flygande, läbbiga parasiter som lägger ägg i sina bytesdjur, varpå larverna sedan kläcks och äter upp dem inifrån, medan de fortfarande lever. Perfekta för grymma, obarmhärtiga fantasykampanjer.
- Centipedes. Öh... Kallar vi sådana för tusenfotingar på svenska, också? Har inte vi något sätt att skilja på centipedes (livsfarliga, skitsnabba mördarmonster) och millipedes (långsamma, sävliga insekts-kossor)? Nåja; centipedes är helt gälet häftiga, i vilket fall som helst. Jag blir helt kallsvettig bara jag tänker på att få möta en gigantisk sådan, som klättrar ner för en bergssluttning och anfaller rollpersonerna i ett bakhåll.
Monster med sällsamma svaga punkter och beteenden som uppmuntrar kreativitet
På föregående punkt tänkte jag ur ett rent estetiskt perspektiv, men vad som är viktigare i rollspel är hur olika monster (och andra varelser) formar spelupplevelsen. I ett culture gaming-spel vill man ha olika kulturer som alla leder till radikalt olika former av social interaktion, och på samma sätt vill man i ett old school gaming-spel ha monster som försätter spelarna inför radikalt olika typer av problemlösningsutmaningar.
Basilisker och Gorgoner är typiska exempel på det. Helt plötsligt så kan rollpersonerna börja utarbeta strategier där de polerar sina metallsköldar eller bankar ut sina rustningsdelar till metallspeglar, osv.
Hydror vars huvudstumpar man måste bränna för att de inte skall växa ut igen, är ett annat exempel. Till och med något så enkelt som att skriva att "det här spelets troll spricker om de utsätts för solsken" kan göra en enorm skillnad, och leda till fantastiska spelupplevelser där rollpersonerna börjar planera strategier såsom slutscenen i Legenden.
Men man skall inte begränsa sig till sånt som redan tillhör folklore. Några av de mest finurliga monsterna i D&D är exempelvis Leocrottorna (som iofs är inspirerade från gamla bestarier) vilka i D&D har förmågan att härma ljud de har hört. Ofta lurar de äventyrare i bakhåll genom att utstöta de skrik av smärta och rop på hjälp som de hört från sina tidigare offer. Att leocrottorna dock inte själva förstår vad ljuden de härmar menar gör att finurliga äventyrare rentutav skulle kunna använda leocrottor för att skicka meddelanden till sina vänner. För att inte tala om alla sätt som spelledaren kan använda leocrottornas ljudhärmande på spännande och kreativa sätt som äventyrsingredienser. Har man hört leocrottorna härma ett karaktäristiskt monsterljud (såsom kanske ett minotaurvrål?) - vad kan man då dra för slutsatser av det? Snacka om ett coolt sätt att använda ett monster för att forecasta om andra, betydligt farligare monster som kan vänta på äventyrarna längre in i dungeonen!
Det är sådana där saker som jag verkligen vill se i en Old School Gaming-monsterbok. Typ; får jag läsa om ett monster som omges av en iskall aura som får vätskor att kristalliseras i olika vassa former (så att människor i dess närhet får otäcka sår på sina kroppar när blodet kristalliseras i vassa taggar som spricker ut ur deras skinn), så ser jag direkt framför mig en minnesvärd scen där någon smart spelare kommer på idén att hälla ner en hink med vatten över monstret, varpå det sedan kommer att bespetsas av sylvassa istappar när vattnet fryses till is ovanför dess huvud.
Eller vad sägs om detta: En blek, senig, humanoid med broskaktig kropp som utstöter en frän doft av svavel och ozon; som klär sig i märkliga sjok av lager på lager med hullingförsedda kedjor, och olika typer av vässat metallskrot (hästskor, spikar, mantelspännen och dylikt) knutna i läderremmar. Deras förmåga är att explodera: På ett kort ögonblick så förvandlas de till en kraftigt expanderande gas, som gör att deras kroppar sprängs och sprider ut allt metallskrot de bär på sig såsom om en terrorbomb hade detonerat. Kvar är bara ett giftigt, flyktigt, gulgrönt rökmoln som ofta räcker för att kväva eventuella överlevare och rendera dem medvetslösa, när varelsen kort därefter återtar sin forna form (då orkeslös och utmattad efter ansträngningen av att behöva förvandla sig på detta sätt) och kan börja göra slut på sina bytesdjur för att sedan äta upp dem.
Hur besegrar man ett sådant? Hur försvarar man sig gentemot den? Om gasen är lättandändlig, kan man då kanske rentutav döda monstret genom att helt enkelt elda upp den när den befinner sig i sin gasform? Jag vet inte, men det känns helt enkelt spännande och tankeväckande.
Trademark omslagsmonster
Varje spel behöver en Beholder, ett hyggelmonster, en nefarit... Något sån't där monster som man kan visa en bild på, för att omedelbart visa "det här är mitt rollspel. Det här monstret finns inte i något annat rollspel. Det här är omslagspojken till mitt rollspel. Så fort ni ser en sådan här, så vet ni att det handlar om mitt rollspel."
Omslagsmonstret behöver inte vara särskilt vanligt förekommande i själva rollspelsvärlden, men det skall vara ett monster som har ett tydligt, visuellt signum som gör att man direkt hajar till - något speciellt med utseendet som gör att det står ut från andra fantasymonster. Allra helst skulle jag se att du gjorde en egen Mind Flayer; alltså ett sån't där "chief antagonist"-monster som väntar längst in i grottan, en resonlig humanoid som går att samtala med (så att man verkligen hatar denne, snarare än att man bara fruktar denne, såsom man gör med jättebläckfiskar och dylikt), och som skall ha någon sådan där visuell trademark signum.
De är helt enkelt fantastiskt simpla att grokka. När man säger "drake" så kan spelarna börja fråga om drakar i spelet är stora rovdjur, skattsamlare som rövar bort prinsessor eller någon sorts urålderliga magiska väsen, osv. Det finns ju så många sorters drakar. Men säger man "jättespindel", "jättemyror" eller "gigantisk tusenfoting" så förstår alla direkt vad man syftar till. Mina favoriter bland jätteinsekter är:
- Bönsyrsor. De har en sorts dödlig, strömlinjeformad skönhet som påminner mig lite om varelserna i Aliens-filmerna. De är helt enkelt sexiga.
- Steklar. Flygande, läbbiga parasiter som lägger ägg i sina bytesdjur, varpå larverna sedan kläcks och äter upp dem inifrån, medan de fortfarande lever. Perfekta för grymma, obarmhärtiga fantasykampanjer.
- Centipedes. Öh... Kallar vi sådana för tusenfotingar på svenska, också? Har inte vi något sätt att skilja på centipedes (livsfarliga, skitsnabba mördarmonster) och millipedes (långsamma, sävliga insekts-kossor)? Nåja; centipedes är helt gälet häftiga, i vilket fall som helst. Jag blir helt kallsvettig bara jag tänker på att få möta en gigantisk sådan, som klättrar ner för en bergssluttning och anfaller rollpersonerna i ett bakhåll.
Monster med sällsamma svaga punkter och beteenden som uppmuntrar kreativitet
På föregående punkt tänkte jag ur ett rent estetiskt perspektiv, men vad som är viktigare i rollspel är hur olika monster (och andra varelser) formar spelupplevelsen. I ett culture gaming-spel vill man ha olika kulturer som alla leder till radikalt olika former av social interaktion, och på samma sätt vill man i ett old school gaming-spel ha monster som försätter spelarna inför radikalt olika typer av problemlösningsutmaningar.
Basilisker och Gorgoner är typiska exempel på det. Helt plötsligt så kan rollpersonerna börja utarbeta strategier där de polerar sina metallsköldar eller bankar ut sina rustningsdelar till metallspeglar, osv.
Hydror vars huvudstumpar man måste bränna för att de inte skall växa ut igen, är ett annat exempel. Till och med något så enkelt som att skriva att "det här spelets troll spricker om de utsätts för solsken" kan göra en enorm skillnad, och leda till fantastiska spelupplevelser där rollpersonerna börjar planera strategier såsom slutscenen i Legenden.
Men man skall inte begränsa sig till sånt som redan tillhör folklore. Några av de mest finurliga monsterna i D&D är exempelvis Leocrottorna (som iofs är inspirerade från gamla bestarier) vilka i D&D har förmågan att härma ljud de har hört. Ofta lurar de äventyrare i bakhåll genom att utstöta de skrik av smärta och rop på hjälp som de hört från sina tidigare offer. Att leocrottorna dock inte själva förstår vad ljuden de härmar menar gör att finurliga äventyrare rentutav skulle kunna använda leocrottor för att skicka meddelanden till sina vänner. För att inte tala om alla sätt som spelledaren kan använda leocrottornas ljudhärmande på spännande och kreativa sätt som äventyrsingredienser. Har man hört leocrottorna härma ett karaktäristiskt monsterljud (såsom kanske ett minotaurvrål?) - vad kan man då dra för slutsatser av det? Snacka om ett coolt sätt att använda ett monster för att forecasta om andra, betydligt farligare monster som kan vänta på äventyrarna längre in i dungeonen!
Det är sådana där saker som jag verkligen vill se i en Old School Gaming-monsterbok. Typ; får jag läsa om ett monster som omges av en iskall aura som får vätskor att kristalliseras i olika vassa former (så att människor i dess närhet får otäcka sår på sina kroppar när blodet kristalliseras i vassa taggar som spricker ut ur deras skinn), så ser jag direkt framför mig en minnesvärd scen där någon smart spelare kommer på idén att hälla ner en hink med vatten över monstret, varpå det sedan kommer att bespetsas av sylvassa istappar när vattnet fryses till is ovanför dess huvud.
Eller vad sägs om detta: En blek, senig, humanoid med broskaktig kropp som utstöter en frän doft av svavel och ozon; som klär sig i märkliga sjok av lager på lager med hullingförsedda kedjor, och olika typer av vässat metallskrot (hästskor, spikar, mantelspännen och dylikt) knutna i läderremmar. Deras förmåga är att explodera: På ett kort ögonblick så förvandlas de till en kraftigt expanderande gas, som gör att deras kroppar sprängs och sprider ut allt metallskrot de bär på sig såsom om en terrorbomb hade detonerat. Kvar är bara ett giftigt, flyktigt, gulgrönt rökmoln som ofta räcker för att kväva eventuella överlevare och rendera dem medvetslösa, när varelsen kort därefter återtar sin forna form (då orkeslös och utmattad efter ansträngningen av att behöva förvandla sig på detta sätt) och kan börja göra slut på sina bytesdjur för att sedan äta upp dem.
Hur besegrar man ett sådant? Hur försvarar man sig gentemot den? Om gasen är lättandändlig, kan man då kanske rentutav döda monstret genom att helt enkelt elda upp den när den befinner sig i sin gasform? Jag vet inte, men det känns helt enkelt spännande och tankeväckande.
Trademark omslagsmonster
Varje spel behöver en Beholder, ett hyggelmonster, en nefarit... Något sån't där monster som man kan visa en bild på, för att omedelbart visa "det här är mitt rollspel. Det här monstret finns inte i något annat rollspel. Det här är omslagspojken till mitt rollspel. Så fort ni ser en sådan här, så vet ni att det handlar om mitt rollspel."
Omslagsmonstret behöver inte vara särskilt vanligt förekommande i själva rollspelsvärlden, men det skall vara ett monster som har ett tydligt, visuellt signum som gör att man direkt hajar till - något speciellt med utseendet som gör att det står ut från andra fantasymonster. Allra helst skulle jag se att du gjorde en egen Mind Flayer; alltså ett sån't där "chief antagonist"-monster som väntar längst in i grottan, en resonlig humanoid som går att samtala med (så att man verkligen hatar denne, snarare än att man bara fruktar denne, såsom man gör med jättebläckfiskar och dylikt), och som skall ha någon sådan där visuell trademark signum.
Rising
Vila i frid
Självklart inte. Det vore ju ganska tjaskigt och extremt fånigt att spåna idéer i en inspirationstråd om man sedan förvägrade trådstartaren från att använda något man skrivit.
Att använda vatten mot isande varelser på sådana här sätt är dock inte något jag har hittat på, utan en gammal trope. I filmen Mortal Combat besegras Sub-Zero på just det sättet, exempelvis.
---
När det gäller trademarkmonster så handlar det oftast om att bygga utifrån någon enkel, lättbeskriven form som bygger på något som folk känner igen. Precis som de gamla mytologiska bestarna som var kombinationer av olika djur/människodelar. Sfinxen, Minotauren, Kimeran, osv. Några sådana former som jag skulle kunna föreställa mig att man kunde bygga ett trademarkmonster av:
Djurkranier. Varje gång jag ser ett häst- eller oxkranie i en westernfilm/serie så tänker jag "fan vad snygga de där är!" Jag tror att jag har sett några få fantasyversioner på odöda varelser med människokropp och ett sådant hästkranie, men alldeles för sällan och de har inte direkt gjort något intressant utöver det. Här tycker jag att det finns potential för ett ikoniskt trademarkmonster!
Typ; tänk dig en reslig, stor odöd varelse med ett förvridet oxkraniehuvud med vassa, krökta huggtänder; en humanoid, maläten zombieöverkropp klädd i typiska nekromantikerkläder, men sedan slutar kroppen i en slingrande skelett-ormunderdel, där revbenen gradvis övergår från att vara revben till att istället bli små ben som hos en tusenfoting. Sätt sedan en lie i händerna på den, och den är ready for stardom!
Det finns andra djurkranier som även dessa rymmer en enorm outnyttjad potential. Lejonkranier ser exempelvis oerhört evil ut.
Jättelika odjur
Den jättelika panterbesten i Avatar gjorde ett ganska starkt intryck på mig. Det slog mig att det finns förvånansvärt få stora rovdjur i rollspel. Jag menar, sure, en Dire Wolf är större än en vanlig varg, men de är fortfarande på en skala som vi kan relatera till såsom djur. Men panterbesten i Avatar är liksom av dinosairuestorlek, och den är smidig. Det är inte en långsam, robust brute såsom de flesta enorma fantasymonster, utan en lean mean deathmachine.
Jag kan mycket väl föreställa mig att man kan göra ett ikoniskt antagonistmonster i skepnad av ett stort, smidigt rovdjur. Lite som en variant på en drake - den är djurlik, men samtidigt slug och intelligent.
Thanatoren från Avatar lyckades med ett par andra viktiga saker för att bli en verkligt anslående design; den hade flera visuella gimmicks - såsom det hotfulla tillbakadragandet av överläppen och nacksköldarna som spretade ut såsom på en påfågel... Sådana där saker gjorde att djuret fick en stark poseringsfaktor.
Man får se till att leka med sådana saker för att få fram ett slagkraftigt uttryck. Mina tips:
- Mandrillinspirerat ansikte. De klara signalfärgerna är väldigt anslående och distinkta.
- Framtung ryggkam; såsom manen på en häst. Särskilt på djur med riktigt bastanta framkroppar, såsom hyenor. Det gör underverk för att lyfta fram formen på överkroppen, skapa distinkta profiler och ger ett uppkäftigt uttryck.
- Hängande ansiktsdetaljer. Nästan alla fantasymonster har alltid detaljer som sticker upp och utåt. Jag kommer ihåg att jag blev jag väldigt inspirerad när jag bläddrade igenom Monsterboxen till DoD, där det fanns något monster som hette Dråpar...hund? Den finns i Kaos-delen iaf, och har långa, hängande öron. Jag skulle aldrig ens ha kommit på tanken att rita slokande öron på ett monster som skulle se läskigt ut, för hängande saker gör ju bara att man ser ut att vara moloken och ledsen, inte sant? Det var iaf vad jag var övertygad om. Det är ju så åsnan Ior ser ut. Men det funkar. Dråparhunden såg riktigt cool ut, även om den saknade impact i övrigt. Jag har velat teckna ett ikoniskt monster med någon sorts hängande huvuddetalj ända sedan jag var liten och bläddrade i den boken. (Jag tror att dessa detaljer behöver kunna dras in vid behov, dock, för hängande öron ser nog bara riktigt coolt ut medan djuret står mer eller mindre stilla. Man vill ju inte att det skall hålla på och dingla och fladdra alltför mycket när djuret springer)
Fantasy-tripoder
Jag är övertygad om att det måste finnas något sätt att göra ett tufft och ikoniskt fantasymonster på designidén med ett stort tefatsliknande huvud på höga, smala styltor till ben, som angriper från skyn.
Kanske behöver de inte ens vara ben; jag är rätt förtjust i tanken på att göra någon sorts stor manet, bara, som svävar fram; skickar ut några tentakler ur sidorna på sitt stora, svampliknande huvud, vilka slutar i gulaktiga, spejande glosögon som letar efter rollpersonerna, eller skjuter ut livsfarliga strålar av ofattbar förödelse.
Bönsyrsehumanoider
Enklaste ikoniska humanoidmonstret någonsin. Man googlar på exotiska bönsyrsevarianter, typ "orchid mantis", säger "oh shit, djävlar vad coola de är!", sätter ett bönsyrsehuvud på en humanoid, ger dem de karaktäristiskt ledade bönsyrsearmarna, klär dem sedan i märkliga kåpor, och hey presto! Man har ett ikoniskt badguymonster.
Jag är ändlöst förvånad över att ingen har gjort det här redan. D&D's Thri-Kreen påstås vara bönsyrsehumanoider, men liknar ju snarare myror. De har ju inte bönsyrsearmar alls.
Det här hade jag egentligen planerat som ett av mina ikoniska monster till Chugunda, men sorgligt nog så skulle det inte riktigt ha funkat så bra i just den settingen. Ingen skulle bli gladare än jag om spellcastande bönsyrsehumanoider kunde få bli det ikoniska monstret till något spel, dock. Kanske Fantasy!?
mr_si
Warrior
gillar dina förslag!
solvebring
Superhero
Fan, ska ni hålla på och götta med sådant tycker jag snart att vi får lov att tvinga Arfert att skriva ett helt kapitel dedikerat till alla coola odöda och såklart med massvis av illustrationer uppå det.rjonas said:
Judge Mortis har en hästskalle.
Odöda is so awesome!
Rising
Vila i frid
Judge Mortis' har definitivt ett ascoolt huvud.
Det stärker mig i min övertygelse om att ett sånt här monster hade varit enkelt att grokka och kunnat se ashäftigt ut. Men som sagt; det finns mycket mer att göra och leka med på det konceptet. Jag föreställer mig en sorts varelse som är något större än en människa, för att verkligen slå an "oh shit!"-känslan, och jag tror verkligen på min idé om att göra den mer slagkraftig genom att sätta en sådan överkropp på en Bone Naga-liknande underkropp, där revbenen övergår till att fungera som små ben med vilka varelsen kan klättra omkring och slingra sig.
Kombinerar man ett sådant koncept med någon unik förmåga, såsom en lie som kan skära igenom allt icke-magiskt (eller allt organiskt, make your choice) ihop med några andra quirky egenheter... Ja, då lär man definitivt ha en posterchild som heter duga.
Det stärker mig i min övertygelse om att ett sånt här monster hade varit enkelt att grokka och kunnat se ashäftigt ut. Men som sagt; det finns mycket mer att göra och leka med på det konceptet. Jag föreställer mig en sorts varelse som är något större än en människa, för att verkligen slå an "oh shit!"-känslan, och jag tror verkligen på min idé om att göra den mer slagkraftig genom att sätta en sådan överkropp på en Bone Naga-liknande underkropp, där revbenen övergår till att fungera som små ben med vilka varelsen kan klättra omkring och slingra sig.
Kombinerar man ett sådant koncept med någon unik förmåga, såsom en lie som kan skära igenom allt icke-magiskt (eller allt organiskt, make your choice) ihop med några andra quirky egenheter... Ja, då lär man definitivt ha en posterchild som heter duga.
Hanihörnet
Veteran
- Joined
- 9 Aug 2008
- Messages
- 67
Manscorpions! Mumier! Jättespindlar! DEMONKATTER!!
Tusenfotingar (OT)
De långsamma växtätarna är dubbelfotingar.
/tobias
De snabba rovdjuren är enkelfotingar.
De långsamma växtätarna är dubbelfotingar.
/tobias
Wilmer
Hero
Re: Tusenfotingar (OT)
Jag skrev precis ihop ett sådant till mitt spel Grottkrälarna. Dimtroll är en blandning av kameleonter och D&D-troll. De är långa och krokiga och kan ändra färg efter omgivningen. Deras otäckaste förmåga är att de kan skjuta ut sin klistriga tunga och dra folk till sig där de greppar dem med sina långa klor och biter huvudet av folk. De är intelligenta ensamlevande jägare men värderar inte förmål alls så saker från humanoider de äter brukar de gräva ner utanför sin grotta så att det inte går att se att det bor ett människoätande troll där.Craygh said: