Har du någon egen väldigt snäv definition av "utforska"?
När jag som författare behandlar ett ämne som säg religiös fanatism så gör jag research, resonerar och författar. Jag utforskar ämnet och ger min bild. Eftersom jag pratar rollspelsvärldar här är det explicita syftet för andra att utforska samma premiss inspel, alltså själva motsatsen till fantasy som fond för äventyr. Vad nu man lägger i det.
På vilket sätt är utforskande av en premiss som ex. religiös fanatism inte att utforska den enligt dig?
För mig är det fortfarande bara en bakgrund. Man försöker inte gå till botten med det, dra det till sin logiska slutpunkt, och sedan återkomma med slutsatser som har relevans för verkligheten.
Att bara rollspelsleva i världen är bara en bakgrund.
Steg 1: "Vad händer om ett konservativt feodalt rike tas över av en fanatisk populistisk religiös demagog?"
Steg 2: "Vilka situationer skapar denna konflikt?"
Hur är detta inte att utforska?
Vad är egentligen nytt och okänt i det? Det har hänt åtskilliga gånger i historien.
Alltså, både Science Fiction och Fantasy är genrer som utforskar vår egen värld genom att hålla upp en spegel mot den - spinna vidare på teman, frågor och konflikter i en fiktiv kontext.
Som en tumregel gör SF det genom att fokusera på specifika sociala och teknologiska utvecklingar och dra dem till sin spets och fantasy genom att återberätta som allegori i en sagovärld. Men jag tror inte det går att dra en tydlig gränslinje mellan de två.
Det kan du ha en poäng i.
Fast det existerar i allra högsta grad. Och om det existerar så gör det ju det och då är tesen bevisad som falsk.
Fast, på en statistisk nivå, hur mycket existerar det?
Oftast kommer fantasy inte närmare än "Krossa tyrannen". Ta bara en sådan sak som magi. Hur vanligt är det egentligen att fantasy verkligen tänker tanken ut och funderar på vad magi skulle göra med en värld, jämfört med hur vanligt det är att den bara är "ett coolt sätt att göra saker"? Hur ofta är magin inte bara "en magisk pistol", och man tänker inte ens på hur världen skulle förhålla sig till den. Varför tycks världar med flygade riddjur och monster bli jätteförvånade och är helt oförberedda när fienden anfaller från ovan? Inte ens Donaldson, som är en författare jag älskar, gör det när han skriver fantasy.
Jämför det med hur SF hanterar teknologi, där handlar det ofta om hur den skulle påverka oss. Near-C travel har tex Heinlein gjort några om, AI har hanterats av många, tex Simmons och Asimov, exploaterande av lingvistik (Stephenson), teleportation (Bester) och så vidare. Inom SF tänker man tanken ut på ett helt annat sätt. Det närmaste fantasy typiskt kommer är "vad är godhet och ondska?".
Allt detta, naturligtvis, på en statistisk nivå.