Så som Etepetes resonemang var formulerat i hans första inlägg var det inte alls uppenbart att människorna gillar produkterna de köper eller kulturen de konsumerar. Det var ju snarare så att de gjorde det för att företagen sa åt dem, inte för att de faktiskt ville ha produkterna. Därför tycker jag att min invändning, att de kanske gillar dem, var relevant.Självklart är det svårt. Men du verkade ju vilja mena att det blotta faktum att "människor gillar det" på något vis skulle vara en invändning mot Etepetes resonemang -- trots att sagda resonemang faktiskt förutsatte att "människor gillar det", och ställde sig frågan "varför"?
Etepete besvarade detta på ett utmärkt sätt i sin post klockan 05:11 (fördummande vs bildande etc), och det kokar väl ned i vilken riktning man vill att samhället i stort ska utvecklas. Men jag kan fylla i lite.Vitulv said:Så du menar alltså, på fullaste allvar, att;
Vuxen å vuxen, meningsfull å meningsfull, vi kan väl säga att jag tror att du och jag föredrar olika typer av underhållning. Jag vill inte säga mer, för då blir jag väl avstängd för nån slags elakhet antar jag, är det det som du fiskar efter? Som Etepete sa - du kanske inte ska ta allt som personliga påhopp.Vitulv said:trots att vi utövar samma hobby, och rollspelar i samma genre (fantasy) så avgör valet av subgenre (high eller low) huruvida jag är en vuxen människa med meningsfull tillvaro eller inte?
Smaken är ju som baken - delad och full av skit. Den här diskussionen dyker upp ofta inom media. Ska man skriva om det "folk vill läsa om"? (dvs det som egentligen är det som redaktörn bestämmer att de ska läsa, inget annat). Världens miljarders miljarder flugor vill ha skit - så låt oss ge dem skit, så kan vi tjäna pengar på det samtidigt!Vitulv said:Om svaret på ovanstående fråga är ja, låt mig då följa upp med en till.
Hur många magiska föremål får min fantasivarelse hitta innan det uppenbarligen är ett tecken på min omognad som människa och min meningslösa tillvaro?
Japp, det vore sunt tror jag. Och samtidigt kan man ju anonymisera all politik också, så att folk börjar sätta sig in i sakfrågorna istället för att bara rösta på nån "som verkar trevlig"Arfert said:vad vore alternativet då? att bara göra rena produktblad utan nån som helst design och med helt neutral information?
Jag tycker nog det tillhör något slags minimal diskussionsetikett att man inte tillskriver sin meningsmotståndare helt vansinniga uppfattningar, som t.ex. att kulturkonsumenter i hemlighet avskyr den kultur de konsumerarSå som Etepetes resonemang var formulerat i hans första inlägg var det inte alls uppenbart att människorna gillar produkterna de köper eller kulturen de konsumerar. Det var ju snarare så att de gjorde det för att företagen sa åt dem, inte för att de faktiskt ville ha produkterna. Därför tycker jag att min invändning, att de kanske gillar dem, var relevant.
ouch, det där lät som en väldigt farlig väg att gå. anonyma makthavare... brrr...Necross said:Japp, det vore sunt tror jag. Och samtidigt kan man ju anonymisera all politik också, så att folk börjar sätta sig in i sakfrågorna istället för att bara rösta på nån "som verkar trevlig"Arfert said:vad vore alternativet då? att bara göra rena produktblad utan nån som helst design och med helt neutral information?
Håller jag inte alls med om... för mig förefaller det mig som historien går i helt motsatt rikting, folk blir stadigt allt mindre passiva och mer ifrågasättande och självständiga. Stor skillnad mot när jag var tonåring till exempel, trots att det var på "68-tiden". Om makthavarna med kommersialismen försökt passivisera folk har de uppenbarligen misslyckats totalt.Etepete said:Jag gör inte gjort anspråk på att kunna lösa världsekonomin, eller ens velat avskaffa reklambranschen. Jag säger bara att den är en del av en masskultur som pacifiserar och objektifierar.
Hur tycker du då att man ska tolka påståendet att konsumenterna är automater som konsumerar det reklamen säger åt dem att konsumera? Antyder det påståendet att konsumenterna konsumerar saker de tycker om?Jag tycker nog det tillhör något slags minimal diskussionsetikett att man inte tillskriver sin meningsmotståndare helt vansinniga uppfattningar, som t.ex. att kulturkonsumenter i hemlighet avskyr den kultur de konsumerar
Nähädu, det var Rambo, karatefilmer och Motorsågsmassakern.Etepete said:Jfr med 80-talet då Dallas var det värsta som fanns att komma med.
Man kan ju till exempel tolka det som att människors kulturella smak determineras av en gigantisk, monolitisk kulturindustri som i princip har monopol på människors kulturella fostran och följdaktligen deras förutsättningar för att njuta av och inte njuta av olika kulturyttringar.Hur tycker du då att man ska tolka påståendet att konsumenterna är automater som konsumerar det reklamen säger åt dem att konsumera?
Jag kan göra det enkelt för mig och säga att du inte ska blanda ihop person med person. Det är inte jag som pratar elitism.Etepete said:Right, elitism eller moralpanik, nu får ni bestämma er...
Jag kan också göra det komplicerat för mig och hävda att moralpanik förstås är ett uttryck för eller en form av elitism; där en "äldre" mer upplyst generation har högre moral än en "yngre" förförd och lurad generation.Etepete said:Och den trend jag vänder mig emot är alltså objektifiering, inte det eventuella "moraliska innehållet".
Det är inte särskilt trevligt att jämföras med dansbandepaniken. Vad får dig att göra den jämförelsen?
En liten reality check då: Mediafenomen som Paris Hilton fanns på 80-talet också. Men hennes TV-program har faktiskt, förhållandevis, inte speciellt många tittare. Det är ett utfyllnadsprogram som är billigt att produvera och billigt att köpa in. Dessutom har realitysåporna redan haft sin storhetstid, folk är inte så inte intresserade av dem lägre. Det kan man direkt avläsa på tittarsiffror. Att de hänger kvar är just att de är billiga att göra, och kan fylla ut tablån för fattigare TV-kanaler.Etepete said:Jag har ju inte varit med lika länge som du, Arfert, men min uppfattning är nog den motsatta: att i stora drag så definierar sig folk utifrån färdiga, grova mallar som skapats just för att vara "stand-in" för en individuell personlighet. Och att det här materialet, Paris Hilton, Desperate Housewives eller vad det nu rör sig om, tar upp mer och mer mediatiskt utrymme och större andel av folks liv.
Jfr med 80-talet då Dallas var det värsta som fanns att komma med.
Ja, så kan man ju såklart tolka det. Men det har ju inget med verkligheten att göra, eftersom även om kultursektorn är stor så är den allt annat än monolitisk, speciellt om man jämför den med i stort sett all annan typ av industri. Den är snarare fragmenterad och enormt svåröverblickad med mängder av aktörer med olika agendor.Dnalor said:Man kan ju till exempel tolka det som att människors kulturella smak determineras av en gigantisk, monolitisk kulturindustri som i princip har monopol på människors kulturella fostran och följdaktligen deras förutsättningar för att njuta av och inte njuta av olika kulturyttringar.