Jag tycker inte att man minskar förståelsen av verk genom att tilldela dem en genre. Om någon säger till mig att en bok är fantasy så säger det egentligen bara att jag kan förvänta mig att den kanske innehåller magi eller äventyr eller svärd eller något sånt. Men varför skulle jag få för mig att det utgör hela sanningen och förståelse av det verket? Skulle det hindra mig från att fundera över vem som skrivit boken och i vilken kontext? Jag vill inte tro det.
Det är liksom bara en praktisk genväg att säga "fantasy" för att snabbt kommunicera ungefärliga och vaga förväntningar på innehållet. Och det är inte djupare än så, enligt mig.
Ja, och där har du ju både nyttan och faran med kategorisering. Nyttan är att vi måste ha förenklande modeller för att ens kunna prata med varandra, annars hade ju inte en sådan hyfsat enkel grej som "tal" eller "skrift" ens varit begripligt. "Måste jag recitera Shakespears samlade verk eller?", "måste jag kunna kilskrift?" etc
Det är ju så vi kommunicerar. Samtidigt vet vi ju att det är förenklande och just en modell. Det här har ju filosofer och tänkare diskuterat, och funderat på, i tusentals år så det är ju inget nytt.
Men så har vi ju det här med innehåll och betydelse. Inte nog med att det skiftar över tid, det skiftar också demografiskt, geografiskt och är överlag kontextuellt. Du kan inte vara säker på att mottagaren förstår vad du säger, även om du själv tycker att det är glasklart. "Vadå, glas är väl inte klart?"
Allt är som bekant bara en imperfekt spegling av ett gudomligt idealtillstånd
Så naturligtvis minskar vi förståelsen för ett verk genom att kategorisera det, men samtidigt kan vi inte göra på något annat sätt. Vi får helt enkelt använda
fler kategoriseringar eller beskrivningar för att ringa in vad vi försöker säga.
Det är en bok.
Det är en sagobok.
Det är en sagobok med fantasyinslag.
Det är en sagobok med fantasyinslag, från 50-talet.
Det är en sagobok med fantasyinslag, från 50-talet, när fantasy ännu inte var ett etablerat begrepp.
Det är en sagobok med fantasyinslag, från 50-talet, när fantasy ännu inte var ett etablerat begrepp., skriven av Astrid Lindgren.
Det är en sagobok med fantasyinslag, från 50-talet, när fantasy ännu inte var ett etablerat begrepp., skriven av Astrid Lindgren. Boken heter Mio min Mio.
Och så vidare. Till slut har vi förhoppningsvis nått någon form av samsyn. Men stannar vi på rad ett eller två och istället börjar hävda att "nej, det är
inte en sagobok" eller "sagobok? Jaha." så finns det stor risk att vi inte kommer längre, eller t.o.m missar något viktigt. Här har man såklart ett stort personligt ansvar. Som medmänniska (i synnerhet i denna post-truth-era) är det en del av din uppgift att i någon mån berika planeten med din existens. Det är iaf min personliga åsikt. Lär dig så mycket som möjligt och dela med dig av din kunskap.
