Exempel lyfts fram med folk som fallit mellan stolarna och jag kan inte säga annat än: vad väntade du dig?
Jag hoppas att den här frågan inte är ärligt ställd, Elmrig. För det tyder på ett djupt förrakt mot de som faktiskt sitter mellan de där två stolarna. Man rår väl inte för att man blir sjuk? Och vad ska man göra om läkaren säger "du kan inte jobba" men FK säger "du är inte tillräckligt sjuk"?
Om jag får göra på samma sätt som de som försökt uttolka motiven bakom mina uttalanden (utan att faktiskt fråga) så ser jag i era poster ett idealiserande och en "tycka synd om"-mentalitet mot de ni benämner som "de fattiga". Sådant gör mig illamående. Skulle de vara sämre människor? Är de inte kapabla till att leva på samma sätt jag? Klart de är! Kanske behöver de hjälp, men givetvis kan de och att placera dem i någon form av särställning är i mina ögon rent skadligt. Förutsättningarna kan vara olika och visst finns extremfall men jag talar om bredden snarare än spetsarna.
Mentaliteten jag försöker förmedla är medmänsklighet och förståelse, en respekt för att alla människor inte har samma förutsättningar att hantera eller leva i det här samhället. De är absolut inte sämre människor än dig, eller mig, eller oss. Det är det ingen i den här tråden som har sagt. Men de har andra förutsättningar, en annan bakgrund, en annan bas att stå på. De är offer för ett samhällssystem som inte vill dem väl men vad hjälper dem mer? Att du blir illamående för att du tycker att det finns en "tyck synd om mentalitet" eller att det faktiskt, tro det eller ej, finns folk som har empati nog att bry sig utan att säga "ni får skylla er själva"?
All är vi olika och visst är det svårare för andra att hålla i sina pengar. 3800 kr/månad utöver hyra föder jag med lätthet min familjs alla behov men givetvis är det inte sant för alla. Varför? Ingen aning, men jag vet att jag planerar, jag kontrollerar, jag räknar, jag snålar och jag tar stolthet i att magen knyter sig i en ångestknut varje gång jag tar fram plånboken. Jag har också en tydlig plan för hur jag ska ta mig ur min situation och jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att ge upp. Jag kräver inte att andra ska fungera på samma sätt men jag tycker att det är eftersträvansvärt. En "spark" skulle jag inte kalla det, snarare en problematisering och en uppmaning(i detta fallet vill jag påstå att den kommer "från sidan" snarare än "uppifrån" men det kommer givetvis ändras nr lönen börjar trilla in) om att kämpa, om att inte ge upp, om att alla kan.
Tänk om det var så lätt. Tänk om det bara var att "hålla i pengarna" och "planera bättre". Men om det inte finns några pengar att hålla i. Om sjukdom gör det omöjligt att planera eller fungera som du och jag tar för givet. Tror du verkligen inte att folk verkligen försöker, att de inte kämpar? Tror du att man medvetet kastar sina pengar över axeln och sedan kryper till soc på sina bara knän. Det tror inte jag.
Det rådande ekonomiska systemet i världen bygger på att individer anpassar sig efter sina förutsättningar och jag upplever förutsättningarna i Sverige som mycket goda, att gotta ner sig i sin "relativa fattigdom" leder ingen vart.
Tror du verkligen, VERKLIGEN, att de som lever i fattigdom i sverige idag "gottar ner sig" i den?
Fattigdom är så mycket mer än bara ekonomi och möjlighet att hålla i pengar. Det är ett utanförskap byggt på utbildning, ohälsa, bakgrund, ekonomisk situation, levnadsförhållanden. Det är så mycket mer än bara pengar och fattigdomen må vara hur relativ som helst. Men den är verklig och det finns ingen som vinner på att folk förringar de här människorna och deras situation.