Nekromanti Fattigdom i Sverige

[Cissi]

Ensamstående föräldrar får naturligtvis lite extra. Tror det inte är helt ovanligt att barnfamiljer kan få bidrag till semester och julafton (inte 100% koll dock).

Både ja och nej.
Extra försörjningsstöd till semesterresor eller julklappar är inte norm.

Med extra menade jag att de har högre norm än de utan barn och att de får söka för övriga utlägg/semester/julklappar.

Ja, självklart.
Varje familjemedlem har sin norm vad gäller grundnorm (se tidigare inlägg). Barnens kostnader räknar man på utifrån hur gamla de är. Spädbarn har högre norm än barn som är något år gamla för att man räknar med blöjor, tonåringar har högre norm än tioåringar osv. Sen räknar man på gemensamma hushållskostnader och den godkända hyresnivån är självklart högre för en familj med tre barn en en ensamstående vuxen.

 

[Arfert]

Det vill säga att föräldrar som grupp kan dra sig för att söka stöd från samhället för att det är en stigmatiserad handling sett ur normen.

Damn right. Ska man ta sig ur det är det bäst att göra det själv. Och inte blanda in socialen.

Förutsätt att man kan försöka då. Inte alla som kan, av olika skäl.

 

[RasmusL]

Något som i princip samtliga poster i tråden visar på så verkar problemet inte ligga i de absoluta summorna som betalas ut utan istället på individuell nivå och närmare då levnadsmönster, handikapp, etc. Exempel lyfts fram med folk som fallit mellan stolarna och jag kan inte säga annat än: vad väntade du dig? Du talar om ett enormt byråkratiskt system med flera ingående delar, att den mänskliga faktorn/felaktigt konstruerade rutiner och regler gör sig påmint är en självklarhet, inte något konstigt. Om jag får göra på samma sätt som de som försökt uttolka motiven bakom mina uttalanden (utan att faktiskt fråga) så ser jag i era poster ett idealiserande och en "tycka synd om"-mentalitet mot de ni benämner som "de fattiga". Sådant gör mig illamående. Skulle de vara sämre människor? Är de inte kapabla till att leva på samma sätt jag? Klart de är! Kanske behöver de hjälp, men givetvis kan de och att placera dem i någon form av särställning är i mina ögon rent skadligt. Förutsättningarna kan vara olika och visst finns extremfall men jag talar om bredden snarare än spetsarna.

Jag ger aldrig pengar till tiggare. Jag köper alltid tjänster och varor av tiggare. En tidning, "tiggarskylten", tjänsten att få hjälp med något.

Jag vill inte nära ett tankesätt och ett system som placerar människor i en beroendeställning, på precis samma sätt som vi fördärvar U-länder i parti och minut och jag är övertygad om att de stora och de små systemen har kopplingar och liknande funktion på många plan.

All är vi olika och visst är det svårare för andra att hålla i sina pengar. 3800 kr/månad utöver hyra föder jag med lätthet min familjs alla behov men givetvis är det inte sant för alla. Varför? Ingen aning, men jag vet att jag planerar, jag kontrollerar, jag räknar, jag snålar och jag tar stolthet i att magen knyter sig i en ångestknut varje gång jag tar fram plånboken. Jag har också en tydlig plan för hur jag ska ta mig ur min situation och jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att ge upp. Jag kräver inte att andra ska fungera på samma sätt men jag tycker att det är eftersträvansvärt. En "spark" skulle jag inte kalla det, snarare en problematisering och en uppmaning(i detta fallet vill jag påstå att den kommer "från sidan" snarare än "uppifrån" men det kommer givetvis ändras nr lönen börjar trilla in) om att kämpa, om att inte ge upp, om att alla kan. Det rådande ekonomiska systemet i världen bygger på att individer anpassar sig efter sina förutsättningar och jag upplever förutsättningarna i Sverige som mycket goda, att gotta ner sig i sin "relativa fattigdom" leder ingen vart.

 

[Sömniga Isaac]

Det rådande ekonomiska systemet i världen bygger på att individer anpassar sig efter sina förutsättningar och jag upplever förutsättningarna i Sverige som mycket goda, att gotta ner sig i sin "relativa fattigdom" leder ingen vart.

Kanske lite utanför ämnet men ska fattigdom som begrepp för diskussion och problematisering i ett land endast utgå från dimensionen ekonomiska system och det ekonomiska systemets möjligheter? Själv vill jag mena att det finns fler dimensioner som påverkar upplevelsen av fattigdom i ett land och vad fattigdom är. Nu vet jag att diskussionen i fråga handlar om ekonomisk fattigdom men även den är lite mer komplex en bara ekonomi.

 

[Magnus Seter]

jag upplever förutsättningarna i Sverige som mycket goda, att gotta ner sig i sin "relativa fattigdom" leder ingen vart.

Även jag upplever möjligheterna i Sverige att leva på en rimlig nivå som goda, jämfört med andra länder. Men jag kan samtidigt utan svårighet föreställa mig att det finns förutsättningar för många som gör att de, trots sina bästa föresatser och försök, inte klarar att uppnå denna nivå. Helt utan egen förskyllan.

Jag har än så länge inte träffat någon som har det svårt i Sverige som gottar sig i sin relativa fattigdom, och jag tror att de flesta som lever på den nivån gärna vill ta sig ur den situationen.

/M

 

[RasmusL]

Det rådande ekonomiska systemet i världen bygger på att individer anpassar sig efter sina förutsättningar och jag upplever förutsättningarna i Sverige som mycket goda, att gotta ner sig i sin "relativa fattigdom" leder ingen vart.

Kanske lite utanför ämnet men ska fattigdom som begrepp för diskussion och problematisering i ett land endast utgå från dimensionen ekonomiska system och det ekonomiska systemets möjligheter? Själv vill jag mena att det finns fler dimensioner som påverkar upplevelsen av fattigdom i ett land och vad fattigdom är. Nu vet jag att diskussionen i fråga handlar om ekonomisk fattigdom men även den är lite mer komplex en bara ekonomi.

Jag håller helt med dig men i kontexten "person X behöver pengar för att åka på konvent" är den ekonomiska biten IMO mest intressant.

 

[Recca]

Min erfarenhet är som Sum Caliginis. Jag minns det iaf som att man hade mer pengar att röra sig med på soc än med csn. Köpa kläder eller åka på semester var inte särskilt svårt att välja bort eftersom jag inte är intresserad av sånt. Det gick att lägga undan lite varje månad. Min soc-farbror var lätt att ha och göra med.

Det här är min erfarenhet också. Att de som jag stöter på som faktiskt har det rätt okej på sitt försörjningsstöd är ensamstående män utan barn.
Varför det är så är en helt annan diskussion men som sagt, det är min erfarenhet också.

De kanske inte har så mycket krav på sig från samhället gällande hur de ser ut och luktar och sånt.

 

[Recca]

Det här är min erfarenhet också. Att de som jag stöter på som faktiskt har det rätt okej på sitt försörjningsstöd är ensamstående män utan barn.

Jaha... så ensamstående kvinnor utan barn har en annan sits alltså??

Fråga mig inte varför, men det är min erfarenhet. Men självklart så borde det inte vara så stor skillnad. Det är bara att jag i större utstäckning stött på ensamstående (ofta unga) män som klarat sig bättre på sin norm är vissa andra grupper (barnfamiljer då framför allt).

Jag säger inte att det är en sanning, men det är vad jag upplevt.

Tja. Det är väl antagligen vanligare med ensamstående kvinnor med barn än ensamstående män med barn (eller?). Men ensamstående män och kvinnor utan barn kan väl knappast ha så olika behov eller?

Se mitt svar ovan.

 

[Cissi]

Exempel lyfts fram med folk som fallit mellan stolarna och jag kan inte säga annat än: vad väntade du dig?

Jag hoppas att den här frågan inte är ärligt ställd, Elmrig. För det tyder på ett djupt förrakt mot de som faktiskt sitter mellan de där två stolarna. Man rår väl inte för att man blir sjuk? Och vad ska man göra om läkaren säger "du kan inte jobba" men FK säger "du är inte tillräckligt sjuk"?

Om jag får göra på samma sätt som de som försökt uttolka motiven bakom mina uttalanden (utan att faktiskt fråga) så ser jag i era poster ett idealiserande och en "tycka synd om"-mentalitet mot de ni benämner som "de fattiga". Sådant gör mig illamående. Skulle de vara sämre människor? Är de inte kapabla till att leva på samma sätt jag? Klart de är! Kanske behöver de hjälp, men givetvis kan de och att placera dem i någon form av särställning är i mina ögon rent skadligt. Förutsättningarna kan vara olika och visst finns extremfall men jag talar om bredden snarare än spetsarna.

Mentaliteten jag försöker förmedla är medmänsklighet och förståelse, en respekt för att alla människor inte har samma förutsättningar att hantera eller leva i det här samhället. De är absolut inte sämre människor än dig, eller mig, eller oss. Det är det ingen i den här tråden som har sagt. Men de har andra förutsättningar, en annan bakgrund, en annan bas att stå på. De är offer för ett samhällssystem som inte vill dem väl men vad hjälper dem mer? Att du blir illamående för att du tycker att det finns en "tyck synd om mentalitet" eller att det faktiskt, tro det eller ej, finns folk som har empati nog att bry sig utan att säga "ni får skylla er själva"?

All är vi olika och visst är det svårare för andra att hålla i sina pengar. 3800 kr/månad utöver hyra föder jag med lätthet min familjs alla behov men givetvis är det inte sant för alla. Varför? Ingen aning, men jag vet att jag planerar, jag kontrollerar, jag räknar, jag snålar och jag tar stolthet i att magen knyter sig i en ångestknut varje gång jag tar fram plånboken. Jag har också en tydlig plan för hur jag ska ta mig ur min situation och jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att ge upp. Jag kräver inte att andra ska fungera på samma sätt men jag tycker att det är eftersträvansvärt. En "spark" skulle jag inte kalla det, snarare en problematisering och en uppmaning(i detta fallet vill jag påstå att den kommer "från sidan" snarare än "uppifrån" men det kommer givetvis ändras nr lönen börjar trilla in) om att kämpa, om att inte ge upp, om att alla kan.

Tänk om det var så lätt. Tänk om det bara var att "hålla i pengarna" och "planera bättre". Men om det inte finns några pengar att hålla i. Om sjukdom gör det omöjligt att planera eller fungera som du och jag tar för givet. Tror du verkligen inte att folk verkligen försöker, att de inte kämpar? Tror du att man medvetet kastar sina pengar över axeln och sedan kryper till soc på sina bara knän. Det tror inte jag.

Det rådande ekonomiska systemet i världen bygger på att individer anpassar sig efter sina förutsättningar och jag upplever förutsättningarna i Sverige som mycket goda, att gotta ner sig i sin "relativa fattigdom" leder ingen vart.

Tror du verkligen, VERKLIGEN, att de som lever i fattigdom i sverige idag "gottar ner sig" i den?

Fattigdom är så mycket mer än bara ekonomi och möjlighet att hålla i pengar. Det är ett utanförskap byggt på utbildning, ohälsa, bakgrund, ekonomisk situation, levnadsförhållanden. Det är så mycket mer än bara pengar och fattigdomen må vara hur relativ som helst. Men den är verklig och det finns ingen som vinner på att folk förringar de här människorna och deras situation.

 

[Minne]

När fattigdomen drabbar dig som barn har du inget att sätta emot.
Jag ser inget problem med att empatisera med människor i fattigdom, jag vet hur det är, jag kan leva mig in i resten.

Att vårt sociala skyddsnät har så många hål och brister är på inget sätt försvarligt. Att barn drabbas genomgående pga föräldrarnas ekonomi har konsekvenser resten av livet.
Vi som drabbas har en förväntad livslängd som är kortare än den som vuxit upp i ekonomisk trygghet. Vår kroppskemi och hur vår hjärna ser ut och reagerar är förändrad.
Många är inte kapabla att kämpa igenom dom hinder fattigdom medför och det gör inte dessa mindre värda.
Alla föds heller inte med samma fysiska eller psykiska förutsättningar.

Vi är alla i beroendeställning, vårt samhälle vilar på att vi hjälper varandra och delar på bördorna.

Alla kan inte och det är inte så att dom som inte kan inte är lika mycket värda. Dom förtjänar också drägliga liv.

Sen är det ingen som gottar sig i fattigdom, det är återigen ett kränkande sätt att uttrycka sig på.

 

[RasmusL]

jag upplever förutsättningarna i Sverige som mycket goda, att gotta ner sig i sin "relativa fattigdom" leder ingen vart.

Även jag upplever möjligheterna i Sverige att leva på en rimlig nivå som goda, jämfört med andra länder. Men jag kan samtidigt utan svårighet föreställa mig att det finns förutsättningar för många som gör att de, trots sina bästa föresatser och försök, inte klarar att uppnå denna nivå. Helt utan egen förskyllan.

Jag har än så länge inte träffat någon som har det svårt i Sverige som gottar sig i sin relativa fattigdom, och jag tror att de flesta som lever på den nivån gärna vill ta sig ur den situationen.

/M

Absolut, och jag är helt för att stödet för dessa personer utökas på både rent monetära samt andra plan. Jag påstår inte att det inte finns personer i Sverige som har det svårt, jag lägger fram hypotesen och åsikten att det finns få personer i Sverige som lever inom lagen och inte har "fallit mellan stolarna" som inte har möjlighet att samla ihop pengar att åka på ett rollspelskonvent om de verkligen vill det. 1kkr är högt räknat, särskilt med tanke på att inträdet inte behöver vara en kostnad samt att det finns möjligheter till stöd i form av studiecirklar etc, men jag ser inte omöjligheten i summan. Arfert säger motsatsen och jag tror honom så uppenbarligen har jag fel, jag har bara svårt att svälja det.

Vad sedan tillståndet kallas är egentligen för mig ointressant, för mig är det inte "fattigdom", särskilt som jag är av uppfattningen att det är ett fack som gör skada genom sin användning.

 

[Recca]

All är vi olika och visst är det svårare för andra att hålla i sina pengar. 3800 kr/månad utöver hyra föder jag med lätthet min familjs alla behov men givetvis är det inte sant för alla. Varför? Ingen aning, men jag vet att jag planerar, jag kontrollerar, jag räknar, jag snålar och jag tar stolthet i att magen knyter sig i en ångestknut varje gång jag tar fram plånboken. Jag har också en tydlig plan för hur jag ska ta mig ur min situation och jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att ge upp. Jag kräver inte att andra ska fungera på samma sätt men jag tycker att det är eftersträvansvärt.

Va bra att du har din väg utstakad framför dig. Vad jag inte förstår är hur du kan ha åsikten att det vore eftersträvansvärt för andra att vara som du, precis som om personlighet är valbar. Olika förutsättningar, finns inte de? Olika biologi? Olika sociala omgivning? Olika kön, färg på hyn, uppfostran, klass etc?

Även fast du är fattig relativ till normen i Sverige så ligger du ju till exempel extremt högt på Maslows behovstrappa jämfört med många (exempelvis mig).

Du kan ju i princip checka av precis allt på den trappan utom pengahögen. Fast den har du ju framför dig, säger du ju själv, en morot i slutet av din resa. Till och med pengahögen har du alltså i bemärkelsen att den ger dig ett syfte. Jag skulle vilja påstå att du inte alls gör dig skyldig till att bagetallisera fattigdom. Du bagetalliserar människor.

 

[Cissi]

Det Recca sa

+1

 

[Caligo]

Se mitt svar ovan.

och där tackar jag för mig i denna - hittills - intressanta diskussion.

 

[RasmusL]

Exempel lyfts fram med folk som fallit mellan stolarna och jag kan inte säga annat än: vad väntade du dig?

Jag hoppas att den här frågan inte är ärligt ställd, Elmrig. För det tyder på ett djupt förrakt mot de som faktiskt sitter mellan de där två stolarna. Man rår väl inte för att man blir sjuk? Och vad ska man göra om läkaren säger "du kan inte jobba" men FK säger "du är inte tillräckligt sjuk"?

Om jag får göra på samma sätt som de som försökt uttolka motiven bakom mina uttalanden (utan att faktiskt fråga) så ser jag i era poster ett idealiserande och en "tycka synd om"-mentalitet mot de ni benämner som "de fattiga". Sådant gör mig illamående. Skulle de vara sämre människor? Är de inte kapabla till att leva på samma sätt jag? Klart de är! Kanske behöver de hjälp, men givetvis kan de och att placera dem i någon form av särställning är i mina ögon rent skadligt. Förutsättningarna kan vara olika och visst finns extremfall men jag talar om bredden snarare än spetsarna.

Mentaliteten jag försöker förmedla är medmänsklighet och förståelse, en respekt för att alla människor inte har samma förutsättningar att hantera eller leva i det här samhället. De är absolut inte sämre människor än dig, eller mig, eller oss. Det är det ingen i den här tråden som har sagt. Men de har andra förutsättningar, en annan bakgrund, en annan bas att stå på. De är offer för ett samhällssystem som inte vill dem väl men vad hjälper dem mer? Att du blir illamående för att du tycker att det finns en "tyck synd om mentalitet" eller att det faktiskt, tro det eller ej, finns folk som har empati nog att bry sig utan att säga "ni får skylla er själva"?

All är vi olika och visst är det svårare för andra att hålla i sina pengar. 3800 kr/månad utöver hyra föder jag med lätthet min familjs alla behov men givetvis är det inte sant för alla. Varför? Ingen aning, men jag vet att jag planerar, jag kontrollerar, jag räknar, jag snålar och jag tar stolthet i att magen knyter sig i en ångestknut varje gång jag tar fram plånboken. Jag har också en tydlig plan för hur jag ska ta mig ur min situation och jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att ge upp. Jag kräver inte att andra ska fungera på samma sätt men jag tycker att det är eftersträvansvärt. En "spark" skulle jag inte kalla det, snarare en problematisering och en uppmaning(i detta fallet vill jag påstå att den kommer "från sidan" snarare än "uppifrån" men det kommer givetvis ändras nr lönen börjar trilla in) om att kämpa, om att inte ge upp, om att alla kan.

Tänk om det var så lätt. Tänk om det bara var att "hålla i pengarna" och "planera bättre". Men om det inte finns några pengar att hålla i. Om sjukdom gör det omöjligt att planera eller fungera som du och jag tar för givet. Tror du verkligen inte att folk verkligen försöker, att de inte kämpar? Tror du att man medvetet kastar sina pengar över axeln och sedan kryper till soc på sina bara knän. Det tror inte jag.

Det rådande ekonomiska systemet i världen bygger på att individer anpassar sig efter sina förutsättningar och jag upplever förutsättningarna i Sverige som mycket goda, att gotta ner sig i sin "relativa fattigdom" leder ingen vart.

Tror du verkligen, VERKLIGEN, att de som lever i fattigdom i sverige idag "gottar ner sig" i den?

Fattigdom är så mycket mer än bara ekonomi och möjlighet att hålla i pengar. Det är ett utanförskap byggt på utbildning, ohälsa, bakgrund, ekonomisk situation, levnadsförhållanden. Det är så mycket mer än bara pengar och fattigdomen må vara hur relativ som helst. Men den är verklig och det finns ingen som vinner på att folk förringar de här människorna och deras situation.

Läs vad jag skriver, inte vad du tänker. Det är så många omöjliga felläsningar här att det blir svårt att bemöta argumenten.

Att ett stort och dynamiskt system kommer att producera felaktigheter är ett realistiskt antagande. Att jag skulle tycka att det är bra/att de som råkar ut för detta ska skylla sig själva är det du som skriver, inte jag. Jag pekar ut felet i systemet, du försöker vända det mot människorna. OM du faktiskt tror på ofelbara system så kanske det är dags för grundandet av en ny religion?

Jaha, du förespråkar medmänsklighet, förståelse och respekt? Det förändrar ju allt, det gör nämligen inte jag, givetvis.

Jag blir inte illamående av de som du sätter etiketten "fattiga" på, det är sättandet av etiketten som jag vänder mig mot. Jag har aldrig sagt att de får skylla sig själva annat än i kontexten "väljer att åka på konvent eller inte".

Har jag någonstans påstått att de som du vill sätta etiketten "fattiga" på inte försöker? Har jag någonstans uppmanat och uppmuntrat till det? Ser du en skillnad? Se upp för halmdockan, unga dam.

Att någon förringas är din uppfattning, precis på samma sätt som jag upplever din inställning som rent skadlig för de som du sätter etiketten "fattiga" på. Du får tycka att det är hur knasigt som helst men jag vänder mig mot användandet av begreppet "fattig" då det i mina ögon har en annan betydelse än den jag upplever gör sig gällande bland de som lever inom systemet Sverige. Jag har vid flera tillfällen sagt att jag inte försöker förringa deras upplevelser eller situation.

Vad fattigdom innebär utöver rent ekonomiska bitar har jag någorlunda bra koll på, jag har också tagit mig igenom stora delar av Human Waste, det är inte det vi pratar om här. Jag säger inte att alla är glada och snälla och att alla har precis samma möjligheter. Jag säger att alla har möjligheter och det kommer jag aldrig att sluta tro, hur många gånger du än avskriver de individernas potential som obefintlig.

 

[Radioaktiv]

Jag förstår dig inte Elmrig. Om du nu är medveten om att det finns människor som fallit mellan stolarna, som inte tas hand om av systemet, då finns väl fattiga även i Sverige som inte har pengar att lägga undan? Som skulle behöva hjälpen?

En sak till, som Minne redan varit inne på. Att ärva sin fattigdom. Hur skall de individerna, barnen, försöka klara ekonomin för att åka på ett konvent? Om man nu ändå skall försöka koppla till den förra tråden alltså.

 

[Sömniga Isaac]

Jag förstår dig inte Elmrig. Om du nu är medveten om att det finns människor som fallit mellan stolarna, som inte tas hand om av systemet, då finns väl fattiga även i Sverige som inte har pengar att lägga undan? Som skulle behöva hjälpen?

Nu är inte jag Elmrig och kanske inte håller med denne fullt ut men det som Elmrig vänder sig emot är väl begreppet. Som jag ser det vänder sig Elmrig emot begreppet inte att människor hamnar i den situationen som vi för tillfället beskriver som fattigdom. Det blir med andra ord en diskussion om diskurser och begrepps makt över hur vi ser på samhället.

Säg till om jag missförstått Elmrig och ber om ursäkt på förhand att jag svarade i ditt ställe, men jag utgick från den tolkning jag fått av din åsikt.

 

[Recca]

Se mitt svar ovan.

och där tackar jag för mig i denna - hittills - intressanta diskussion.

Men gu' va lätt du lessnade. Jag fattar bara inte varför ingen, verkligen ingen, nämner att kvinnor faktiskt har unika utgifter som män inte har. Smink, kläder, vissa hygienartiklar som män inte använder t.ex. Kvinnor har andra typer av krav på sig än män i vårt samhälle, krav som är påpressade och som kostar pengar. Så äre bara.

 

[Cissi]

För det första, Elmrig. Du kallar mig inte för "unga dam" på det där sättet! Jag är äldre än dig och det nedlåtande i det där uttrycket vill jag inte höra av dig. Jag hade inte velat höra det av dig om du så var tjugo år äldre än mig heller.

För det andra. Jag tolkar vad du skriver med min verkligehet i grunden. Och det jag läser och tolkar är:
Jag gör så gott jag kan och alla borde göra som jag. Det finns inga fattiga. Cissi försvarar systemet. osv osv.

Jag försvarar inte systemet. Jag har försökt att förklara det däremot.

Och självklart har alla möjlighet. Det är bara det att alla inte har SAMMA möjlighet som du men du tycks tro det.

 

[RasmusL]

All är vi olika och visst är det svårare för andra att hålla i sina pengar. 3800 kr/månad utöver hyra föder jag med lätthet min familjs alla behov men givetvis är det inte sant för alla. Varför? Ingen aning, men jag vet att jag planerar, jag kontrollerar, jag räknar, jag snålar och jag tar stolthet i att magen knyter sig i en ångestknut varje gång jag tar fram plånboken. Jag har också en tydlig plan för hur jag ska ta mig ur min situation och jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att ge upp. Jag kräver inte att andra ska fungera på samma sätt men jag tycker att det är eftersträvansvärt.

Va bra att du har din väg utstakad framför dig. Vad jag inte förstår är hur du kan ha åsikten att det vore eftersträvansvärt för andra att vara som du, precis som om personlighet är valbar. Olika förutsättningar, finns inte de? Olika biologi? Olika sociala omgivning? Olika kön, färg på hyn, uppfostran, klass etc?

Även fast du är fattig relativ till normen i Sverige så ligger du ju till exempel extremt högt på Maslows behovstrappa jämfört med många (exempelvis mig).

Du kan ju i princip checka av precis allt på den trappan utom pengahögen. Fast den har du ju framför dig, säger du ju själv, en morot i slutet av din resa. Till och med pengahögen har du alltså i bemärkelsen att den ger dig ett syfte. Jag skulle vilja påstå att du inte alls gör dig skyldig till att bagetallisera fattigdom. Du bagetalliserar människor.

Jag förstår att något av det jag skrivit har upprört dig och jag tror och hoppas att det hela grundar sig i ett missförstånd någonstans. Beskriv gärna vad du upplever att jag har gett uttryck för så kan jag försöka bemöta det.