Det här inte på något sätt sanning eller något som jag har en massa forskning bakom som stödjer, men det är mina observationer och mina egna tankar om fattigdom som fenomen.
Självklart går det inte att jämställa fattigdom i sverige med fattigdom i många andra länder, men vi måste inse att även i det här landet så finns det folk som bor på gatan, som tigger, som inte kan ge sina barn mat varje dag. Människor som inte har tak över huvudet och mat för dagen. De är inte många, men många fler än ni tror och de är högst verkliga.
Att ge dem en offerroll i att de inte kan påverka sin situation är att göra det lite för lätt men tyvärr är samhället konstruerat så. Det sociala arvet är högst påtagligt och hur det påverkar barn, ungdomar och slutligen den vuxne är inte helt lätt att komma ifrån. Och det är större än att ge den vuxne verktyg för att komma ifrån sin arbetslöshet.
Barn som växer upp i socialt utanförskap, fattigdom i det här fallet, har redan från början sämre förutsättningar än barn som inte växer upp i det samma. Förutsättningarna handlar om hälsa, utbildning, jobb, levnadsstandard. De ärver på ett sätt sina föräldrars utanförskap. De kommer ofta från hemmiljöer där de här barnen inte får rätt verktyg från sina föräldrar att hantera sin situation när de växer upp och ska klara sig själva. Dessutom hjälper samhället till genom att skapa självuppfyllande profetior runt de här barnen. Personal i skolan ser barnens behov men förklarar bort det med det sociala arvet och ger inte barnen rätt stöd för att de ska klara sina studier. Socialtjänsten ser barnen som frukter av sina föräldrar och behandlar dem som yngre versioner av sina föräldrar. Samhället ser dessa barn som misslyckade redan långt innan de har fått en möjlighet att visa att de kan. Ofta har dessutom dessa barn föräldrar som genom sin situation inte har redskapen eller kraften att kämpa för sina barns rättigheter i skolan eller kanske hos sjukvården.
Det jag försöker säga är att problemet runt svensk fattigdom är mycket större än dålig självkänsla, utbildningsnivå eller arbetslöshet. Det handlar om var du växer upp, vilka dina föräldrar är, vilka resurser du har själv, vilket stöd du har från familjen och samhället.
Jag ser det i mitt jobb. Många av mina kollegor, så säkert även jag, tenderar att lägga ner störst resurser på de ärenden som är ”lätta”, där det inte finns någon kännedom om familjen bakåt. Finns det kännedom om en individs familj så handlar tillslut alltid diskussionen om hur man ska hjälpa den här personen om dennes familj och ”hans pappa var precis såhär”.
Barn som växer upp i social utsatthet går i de sämsta skolorna med de sämsta lärarna och de sämsta resurserna för att de bra lärarna ser sitt eget värde och vill lära ut istället för att leka socialarbetare på arbetstid och kommunerna lägger hellre pengar på skolor med bra resultat än på de med dåligt.
Barn som växer upp med föräldrar som lever i fattigdom riskerar själva att hamna där, utan rätt redskap för att kunna ta sig därifrån. De har sämre utbildning, de mår sämre, de har sämre jobb (om de ens har jobb), de har sämre förutsättningar.
Mycket som är sämre. Men ÄR de sämre? Absolut inte, de behöver bara ses och ges redskapen som de saknar, de behöver ges en chans. Och för att komma dit behöver hela samhället förändras, hur vi ser på social utsatthet och fattigdom. Vi måste sluta döma ut de här barnen redan i skolan, vi måste sluta döma ut de är personerna över huvudtaget.