Även om det snarare är så att storleken spelar alldeles för liten roll i nästan alla rollspel. En bara tre meters jätte borde vara monstruöst farlig i närstrid!
Jag vet inte det - till och med i Star Trek borde klingoner ha högre styrka och Vulcans högre intelligens (även om ett Star Trek-rollspel nog borde överväga att skilja på teoretisk och praktisk intelligens på något vis, så att det är det förra Vulcans är extra bra på)..
Visst. Min poäng är väl snarare att klingorna inte är något briljant världsbygge till att börja med
Om jag behöver spela medvetet dåligt för att spelet ska fungera så tycker jag att spelet har misslyckats. Aktiviteten kan absolut vara kul, men spelet stjälper mer än det hjälper.
Vad pratar du om? Vulcans är starkare än Klingons! Och Klingon forskarna vi ser verkar sjukt duktiga.
Om jag vill simulera så mycket jag bara orkar så lär det störa lite om Tingeling kan ha samma styrka som Stor-Trollet. Kreativitetens arena begränsas helt klart av fiktionen i det fallet, men det kanske är ok om det är Eon men mindre ok om det är DND.
Det förstnämnda är ju en möjlighet, men långt ifrån alla. I någon mån handlar det ju också om hur spelet delar upp attribut kontra färdigheter – man kan ju vara en mästare på att brotta ner andra halvlängdsmän men samtidigt ha svårt att rå på människor. Storlek tycker jag däremot tvärt om är relevant – om man kör mer simulerande är det till exempel rimligt att ge rollpersoner en minimivikt baserat på styrka. Även sådant som den ökade räckvidd längd ger är något som sällan ges särskilt mycket utrymme i rollspel. Övervikt är då något av ett "edge case", där man om man vill vara detaljorienterad kan göra skillnad på "effektiv" storlek. Som JohanL har poängterat skulle ju en tre meter lång jätte vara en rent fruktansvärd motståndare för de flesta människor, på samma sätt som en människa rimligen skulle vara det för en mindre varelse.
Vill flika in att jag verkligen håller med om detta. Det vore mycket mer inspirerande. Samtidigt bör reglerna då vara byggda så att vitt skilda rollpersoner kan fungera tillsammans (på samma sätt som att det i ett DC-spel bör vara intressant att spela både Läderlappen och Stålmannen).
Finns det några bra exempel på system där det funkar så? För i mitt huvud låter det som lite att vilja äta kakan och ha den kvar, men jag är inte så haj på folkslagstäta fantasyrollspel.
Det beror ju på hur det är man spelar. With Great Power … är ett superhjältespel där man kan ha superhjältar med kosmiska krafter bredvid någon som är bra på karate, och det funkar hur bra som helst. I Svart av kval, vit av lust kan man ha någon som spelar vampyr och någon som spelar människa, och reglerna säger att vampyrer är bättre än människor på allt och alltid vinner. Men det är inga problem, eftersom spelen inte fokuserar på problemlösning genom rollpersonernas kompetens. Istället är det fokus på drama, på relationer, samtal, inre konflikter, moraliska problem och annat. I ett mer traditionellt upplagt spel är fokuset ofta just på kompetens och på hur man använder sig av den kompetensen för att lösa problem. I en sådan kontext blir det mycket svårare. Och att ändra DoD till ett dramaspel skulle nog knappast gå hem hos fansen.
Det kan de väl ha, men för mig personligen stretchar det suspension of disbelief. Jag föredrar verkligen fightscener där det känns som att kroppsmassa spelar roll, jag finner dem både koolare och lättare att relatera till.
Buffy systemet funkar exakt så. Vi har kört den mäktigaste möjliga karaktären vi kunde bygga bredvid den svagaste färdiga karaktären (socialarbetaren från Angel boken) och det fungerade riktigt bra! Det är en skum lösning, men en bra en.Det beror ju på hur det är man spelar. With Great Power … är ett superhjältespel där man kan ha superhjältar med kosmiska krafter bredvid någon som är bra på karate, och det funkar hur bra som helst. I Svart av kval, vit av lust kan man ha någon som spelar vampyr och någon som spelar människa, och reglerna säger att vampyrer är bättre än människor på allt och alltid vinner. Men det är inga problem, eftersom spelen inte fokuserar på problemlösning genom rollpersonernas kompetens. Istället är det fokus på drama, på relationer, samtal, inre konflikter, moraliska problem och annat. I ett mer traditionellt upplagt spel är fokuset ofta just på kompetens och på hur man använder sig av den kompetensen för att lösa problem. I en sådan kontext blir det mycket svårare. Och att ändra DoD till ett dramaspel skulle nog knappast gå hem hos fansen.
Sedan finns väl Buffy-metoden, där man får en massa extra metavaluta om man gör en svagare rollperson. Omslag, spelarmakt, mer spotlighttid, och så vidare. Jag har inte spelat Buffy, men vill minnas att någon sagt att det funkar typ så. För en Sagan om Ringen-känsla kan ju sådant vara aktuellt. Hoberna är inte lika kompetenta som Vidstige och Legolas, men det är fortfarande de som är huvudpersonerna.
Ja metavalutor är ett bra sätt att komma runt det där problemet!
