Folkslag utan åtskillnad i grundegenskaper

[JohanL]

Finns det några bra exempel på system där det funkar så? För i mitt huvud låter det som lite att vilja äta kakan och ha den kvar, men jag är inte så haj på folkslagstäta fantasyrollspel.

Det typiska - FATE (särskilt Dresden Files), Buffy - är att man låter de som är mindre personligt mäktiga ha mer av direkt narrativ input, genom olika sorters Story Points. Xander är kanske inte till så mycket nytta utifrån personliga attribut, men hjälper ändå till att driva handlingen framåt.

 

[JohanL]

Det beror ju på hur det är man spelar. With Great Power … är ett superhjältespel där man kan ha superhjältar med kosmiska krafter bredvid någon som är bra på karate, och det funkar hur bra som helst.

Det är i och för sig för att man inte skiljer på krafterna annat än hur spelaren kan motivera användningen. Man får låta bli att tänka på vad den som har "Phenomenal Cosmic Powers" borde kunna göra, och låta kortspelandet begränsa.

 

[JohanL]

• Sekundära världar är i grunden orealistiska. ”Det finns magi och drakar, men kvinnor är alltid svagare än män” trodde jag bara var ett (kul?) skämt om rollspelens ursprung?

Men man säljer in de fantastiska elementen genom att grunda dem i något. Därav t.ex. att den som är starkare slår hårdare och inte det motsatta, eller att människor i normalfallet inte kan flyga genom att vifta på armarna.

 

[luddwig]

Vad är egentligen frågeställningen?

Ptja, det hela började med en kommentar och inte en fråga, men ungefär: Vilka för- respektive nackdelar finns med att ha olika folkslag utan åtskillnad i grundegenskaper (underförstått: i hyfsat traditionella rollspel som har grundegenskaper)?

 

[Bastich]

Personligen gillar jag när det är skillnader som är märkbara, via grundegenskaper, färdigheter, förmågor etc.
Jakten på balans och att alla ska kunna vara allt som i DnD5e t.ex. sänker oftast glädjen för min del.

Några av de absolut roligaste och mest minnesvärda stunder jag haft i mina spelgrupper kommer från EDD, Mutant " och SLA Industries 1stEd.
Där var det banne mig inte ett uns av balanstänk utan alla spelade vad de tyckte var ballt, cool, kul etc.

Exempelvis spelade en polare en anka med ett bärsärkarvärde värre än en minotaur vilket den lilla ankan allt som oftast inte kunde backa upp, men han och vi andra hade skitkul.
Och det var alltid de som försökte med power-gaming som hade det tråkigast. I samma kampanj som ovan nämnda anka hade vi en kille som hela tiden envisades med att ha det mest overpowered grejerna, men han hade aldrig kul och ville hela tiden byta karaktär efter ett par pass.

 

[Zeedox]

Bra på sin sak är ju inte samma sak som det bästa reglerna tillåter. Det senare kräver ju ett annat perspektiv på reglernas syfte runt bordet.

Som jag försökte förtydliga (i min parentes) var alltså ”det bästa reglerna tillåter” fallet i mitt exempel.