Nekromanti Friföreställning: En ny arkitektur för rollspel

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,661
Location
Fallen Umber
Re: Makes sense

Prova zeppelinare i rollspel, alternativt olika tärningars användning som sexleksaker.
Vari ligger kopplingen? Det ena är en nödvändighet, det andra känns ganska onödigt?


/Dimfrost, vaknar till när någon nämner zeppelinare
 

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
3,344
Location
Enköping
Mer att tänka på och vidga vyerna med

”Okej, det är inte alls den bild jag har av mediet. Jag antar att våra olika bakgrunder har gett oss två olika infallsvinklar: Jag gissar att du har börjat med tennfigurer och golvplaner och en massa grejer? Min riktiga grund kommer från friformsäventyr som vi spelade i låg- och mellanstadiet varje gång vi skulle gå någonstans. Jag gick alltid i mitten och spelledde, och äventyren var förstås alltid improviserade. Därför är jag mest bekväm i det avskalade, verbala spelsättet.”

Min riktiga grund. Mina tidigaste minnen av historieberättande är när man lekte med legogubbar med brorsan eller med Star Wars/Big Jim-figurer eller när jag gjorde egna serier. Många eller blir det men jag vet inte vilken av dem som var först. Legogubbarna är det närmaste tennfigurer och golvplaner jag kommer. Jag har vad jag minns använt figurer kanske 10ggr på 750-1000 spelmöten, och majoriteten av dem kom i och med nya D&D, den där vederstyggelsen folk kallar ”3E”.
Jag gillar inte tennfigurer för de ersätter fantasin på fel sätt. Att flytta en tennfigur gör att man blir en utomstående betraktare, man glider ur rollen, men kartor och liknande är annorlunda, de är en reell, påtaglig del av spelvärlden, man känner sig mer som sin rp när man tar i dem och tittar på dem. Tennfigurer är kul att måla och göra dioramor med, men i spel, nä, bara som omväxling, eller när man verkligen vill ha en mer taktisk approach. Tro det eller ej men jag vill inte ha ett brädspel med roller i.
Med handouts och musik blir det lättare att hamna i världen, med bara ord tar det längre tid.

"Tja, jag är av direkt motsatt åsikt, förstås.”

Förstås! Förstås! Alla gussar skakar rumpan, öppna skumpan, nä tyvärr, jag är upptagen stumpan!

”Jag menar ju att det som betraktaren skapar i sin fantasi är överlägset det som visas, och att det är det som är hela magin med en berättelse. Inte när man serveras allt och blir en passiv betraktare, utan när man är med och skapar helheten. Det kallas för "dolda rummet" när det utelämnas något på film.”

Felet är bara att det inte stämmer, eller så är min fantasi kass. I en bok/muntlig berättelse är orden ständigt närvarande och manar på en*. I rollspel så avbryts berättandet av spelarna. Dessa hack gör att böcker/muntliga historier inte riktigt funkar som ett bra media att efterlikna.
Som spelare har jag märkt att en mer broderande spelledare är bättre än den mer sparsamma. Ju mer jag får av världen, ju mer levande blir den för mig som spelare. Som spelledare däremot är det annorlunda, för där har man läst så mycket och gjort så mycket själv att man kan se den i sitt inre, göra kameraåkningar över mäktiga järneksskogar, långsamt närma sig Greyhawks hamn från en låg vinkel. Men om spelarna ska få samma levande bild måste de ges så mycket hjälp som möjligt.
En observation jag gjort i samband med detta är att det är bäst med en lång beskrivning inledande för en miljö eller händelse än lite i taget med interaktion emellan.

*Vad jag tycker är den stora skillnaden mellan världen som man upplever den med ord jämfört med bild är att världsbilden i en bok är som ett smalt spår där man vet hur det ser ut just runt personerna medan i film ser man så mycket värld att det som på vår värld verkar finnas något bakom varje hörn. I en bok är det också så mycket mer handlingsfokuserat. Fråga mig vad som hänt i en bok så kan jag berätta. Fråga mig hur nåt ser ut så sitter jag där som ett fån. Efter en film kan jag berätta både och.

”Scott McCloud beskriver fenomenet bra i "Serier, den Osynliga Konsten", (serier är ju ett medie som är oerhört lekfull med betraktaren och tvingar henne att skapa en bild i sitt huvud mellan varje bildpar. Jag tycker absolut inte att en serie vore bättre om bilderna kunde röra på sig. Skeendena gör sig ju alltid mycket bättre i min fantasi.)”

Men det där kan du använda precis lika dant i film. Hitchcock gjorde det rätt duktigt och en del filmer gör det till en grej att utelämna saker och göra ett tidshopp. Men du utelämnar fel saker anser jag. Man kan göra samma hopp i ett äventyr genom att lämna en scen innan den klarats upp så att rollpersoner och spelare får lista ut själva vad som händer.

”Paul Auster beskriver det bra i Illusionernas Bok, där huvudpersonen jämför film med böcker:
Citat:


Oavsett hur vackra eller fängslande dessa bilder kunde vara, skänkte de mig aldrig samma djupa tillfredsställelse som orden gjorde. Jag tyckte att de gav för mycket, de lämnade inget utrymme för åskådarens egen fantasi, och det paradoxala var att ju mer filmerna försökte härma verkligheten desto tydligare misslyckades de med att skildra världen - som ju finns lika mycket inom oss som runt om oss. [...] När man tillförde ljud och färg kom man att skapa en illusion om en tredje dimension, men samtidigt berövades bilderna sin renhet. De behövde ju inte längre göra hela jobbet, och i stället för att göra filmen till ett fulländat hybrid-medium, den bästa av alla upptänkliga världar, hade ljudet och färgen försvagat det språk som de varit avsedda att förstärka.




Bakåtsträvare är alltid så bra att läsa vad de tycker. Jag kan bara säga att jag inte håller med. Svartvitt film stör mig. Stumfilm stör mig så mycket mer. Och som sagt så tycker jag mer om att få min fantasi stimulerad av det som finns utanför snarare än av det som inte sägs. Men för att vara en som vill skapa nåt nytt så söker du dig bakåt nästan så långt det går istället för att omfamna allt det nya som kan göra det till en bättre upplevelse.


”Jag gillar att vara aktiv som publik, så jag vill ha dessa luckor. Jag tycker på många sätt att det som kännetecknar alla mina älsklingsberättare är de som behärskar denna konst att låta publiken få vara med och skapa en del av berättelsen i sina egna huvuden: Hergé, Jeff Smith, Stanley Kubrick, Hitchcock, Pirinen. m.m.”


Kunde du ha räknat upp fler folk jag ogillar? Knappt. Ja förutom Pirinen då. Han är go.


”Det är den bl.a. den konsten jag vill bygga en lämplig arkitektur för. Inte konstigt att du har en sådan aversion mot det och sådan oförståelse för min passion för det.”

Aversion är fel, oförståelse är rätt. Men jag förstår inte folk överhuvudtaget som vill göra det svårt för sig genom att handikappa sig själv. Liksom, hoppa över engelska kanalen med några hundra kilo tegelsten liksom. Liksom. Jag har förståelse för det på samma sätt som jag förstår filosofer, jag förstår tjusningen i funderingarna, att tackla något från nya vinklar. Men jag förstår inte varför man vill realisera det. Jag saknar självplågargenen antar jag.

”He he, då har du inte upplevt det jag har gjort i rollspel... När jag har varit inne i den fullständiga inlevelsen, då har det kickat alla filmer i hela världen. Det spelar ingen roll om du så skulle ha visat Gollum på duken i Cosmonova med 3D-brillor och en burk surströmming under näsan, han vore ändå bara en platt pappersfigur jämfört med de allsinnliga specialeffekter som jag byggt upp i mitt huvud. Utan snack! :^D_7_I (gubbe som håller tummen upp) Fantasin spöar alla tänkbara färdiga intryck fem dagar i veckan (och på helgerna vilar de).

Och det är dessa upplevelser jag vill föra vidare.”

Men så har vi hört talas om att du hört talas om vad som händer om nån hör talas om sinnesutvidgande preparat också. Jag har skrämt mig själv som spelledare när vi spelat Kult så jag hävdar nog att jag kan jag med.
Men nä, jag håller inte med om att fantasin spöar alla tänkbara färdiga intryck annat än kanske två dagar i veckan. Eller alltså, fantasin börjar någonstans, och jag får gärna en fulldos stimulans istället för det baraste benet. Det finns en annan aspekt av det och det är för att jag vill att det ska vara en gemensam upplevelse så långt det går. Därför bör man ge alla så mycket som möjligt.

Jag blir mer kittlad av ”Ni ser en gammal, knotig man” än ”Ni ser en gammal man” eller ”Ni ser en man”.

Död åt minimalismen.

Återigen är det en gyllene medelväg man/vi/alla letar efter. Finns ju de som föreslår att man ska säga så mycket man kan med så få ord som är absolut nödvändigt. Jag är inte en av dem.


”Oh, nej, tvärtom. I en teater är du en skådespelare som får uppgifter, när du deltar i ett intuitivt samberättande så "är" du bara. Istället för att premiera en sorts skicklighet att agera och uttrycka sig, så gör man det så enkelt som möjligt för spelaren och låter hennes naturliga inlevelse göra jobbet.

Det finns inget enklare sätt att agera lurad på, än att helt enkelt vara lurad.”


Alltså, i en teater är du en skådespelare, det håller jag med om, precis som i rolslpel är man en spelare. Men uppgifter, det skulle kunna vara att roa publiken (improvisationsteater) precis som det i rollspel är roa varandra. Jag menade inte teater efter färdig pjäs. Som är att jämställa med räls som gått överbord.

”Jepp, men jag har också avlastat spelledaren. Så man kan säga att han har fått nya arbetsuppgifter. Personligen tycker jag att det låter roligare, men så gillar jag ju också att få improvisera på spelarnas intiativ, a la partyrollspel. Man bjuds in närmare spelarna. Det finns liksom ingen poäng med att ha en spelledarskärm mellan sig och spelarna, både bokstavligt och bildligt talat.”


Nya uppgifter har han väl inte fått? Han är fortfarande beskrivaren, berättaren, bara att det ska vara subjektivt mer än objektivt. Improvisation kör ju folk med i diverse olika rollspel.

Spelledarskärm… En spelledarskärm behövs inte om man improviserar allt eller reglerna är väldigt enkla, men för de av oss som vill ha anteckningar, regler, kartor så är de oumbärliga. Jag vet att de finns dem som ser dem som ett slags hinder i närheten till spelarna men jag har aldrig gjort det eller upplevt det som spelare. Oftast för att vi kört där skärmen inte varit mellan oss och spelarna utan bredvid till höger medan vi har suttit i en öppen stol vänd mot ett gemensamt bord och spelarna. Så nuförtiden när den är mellan oss känns det lika naturligt som annars. Som SL är jag förtjust i att röra på mig också.

Jag undrar om detta är en del av din aversion mot handouts, att du känner att skärm och handouts avskärmar dig från spelarna. Och det gör tärningar och regelbok också? Helst skulle du väl vilja gå längst en lång gång med spelgruppen runt dig?


”Jag provade det i Mytomnesia, men märkte att det inte blev tillräckligt intuitivt, det blev så att man fann sig fjärmad från sin rollperson hela tiden. Därför handlar Friföreställning inte bara om samberättande, utan om intuitivt samberättande.”


Jo jag misstänkte att det kunde bli resultatet, när man själv inte är i fokus som man är när man bara har sin egen roll att gestalta. Och ju oftare man byter fokusrollperson desto svårare är det att komma tillbaks i sin roll igen. Men du måste erkänna att även om det leder till sämre karaktärsgestaltning så ger det ett bättre berättande.


Divide or conquer, det är den viktiga frågan här. Är detta för alla, eller bara för bakåtsträvarna?

Dämn, men jag spetsade visst till det lite där….
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Jag såg till att läsa det här inlägget, dess svar, och efter ett tag det här inlägget igen. Det gjorde jag väl i - Först då insåg jag vad du egentligen menade - Precis som expressionism och impressionism har sin målsättning så har du nu namngett en målsättning, att vara i full inlevelse med sin rollperson, och metoderna man bör använda för att uppnå detta. Innan så såg jag mest de många rubrikerna i ditt inlägg som lätt knuffade undan nyckelrubriken "Rollspel enligt Friföreställningens riktlinjer"

Ibland undrar jag hur väl jag hänger med i snåriga forumdiskussioner överhuvudtaget, ifall det finns någon essens jag missat att inse, eller om det är lika ordsnårigt som det verkar. Jag ska återkomma till dettta på sätt och vis..

Precis som många sagt så är det ju nödvändigtvis inget nytt här, men precis som du själv sagt så är det bra att skaffa sig en utgångspunkt. En vis flicka sa en gång att människor som minns tiden innan de fått ett språk beskriver den som oreflekterande, styrd av behov. Vår idévärld består av koncept och begrepp, och genom att skapa nya, och utgå från att dessa finns, om så bara för resonemanget, så kan man konkretisera och förstå tankar bättre. Mycket bra. Så fungerade detta, iallafall för mig.

Först så trodde jag alltså att detta var det bästa målet man kunde uppnå snarare än en namngivning genre, och då hade jag tänkt börja posta vad jag vill uppnå med rollspel och det hade blivit en lång och snårig diskussion..

Nu blev det en lång radda ordbajs istället, men jag tycker om att reda ut alla trådar, och att småprata på kvällen. :gremsmile:

Nåväl, det här är intressant motivation till varför man ska skära ner på handouts, osv. Det borde iofs ha uppkommit naturligt om det funkar, men å andra sidan.. Det kanske det redan har? Som samlat begrepp alltså, inte som dom spridda komponenter jag är säker på att många redan använder.
Men å andra sidan, även idelogier måste ofta uppfinnas av en gubbe med skägg, snarare än att de växer fram naturligt. :gremsmile:

Hur som helst.. Detta kanske är lite OT, men ni vet det där jag skrev om att jag är osäker på att jag hänger med i snåriga forumdiskussioner, kommer in i dom och ser essensen, eller om de ter sig som ordliga krumbukter för andra också.. Så är det i viss mån inom rollspel också. Jag tror inte jag kan glömma mig själv i rollspel, men det tror jag inte du menade heller. Jag kan nog reagera med min rollpersons replik eller reaktion med en gång utan att tänka på det, men jag tror att jag alltid är mig själv som gestaltar en person - Det vill säga, kan komma med skämt, osv. Men jag vet ju fortfarande inte hur "inne" ni är i era rollpersoner när ni skriver det här. Jag brukar vara lite missnöjd på all min inlevelse, rollspel eller meditationsövning. Jag vet inte om det är för att jag behöver jobba på det eller om jag bara ställer gigantiska krav. :gremsmile:

Jag tror jag är för analytisk. Jag gillar grymma dramaögonblick (viss prettofaktor) och planerar gärna dessa, osv.. Lite av samma anledning så säger jag gärna till de andra spelarna vad min rollperson tänker i och med ett handlande. Ett sätt att hjälpa av problemet med introverta rollpersoner, men också något som går emot manifestets spelstil, eftersom det gör spelaren mer distanserad till sin rollperson..

Fast som sagt, nog vet jag genast hur mina rollpersoner ska reagera i vissa fall. Jag får nog göra en riktigt bekväm rollperson igen, och sedan ta en titt på hur jag spelar denna..

Det var nog tillräckligt med ordbajs för ikväll.
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,663
Re: Makes sense

Vari ligger kopplingen? Det ena är en nödvändighet, det andra känns ganska onödigt?
Det var de mest kontroversiella ämnen jag kom på spontant.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Mer att tänka på och vidga vyerna med

"kartor och liknande är annorlunda, de är en reell, påtaglig del av spelvärlden, man känner sig mer som sin rp när man tar i dem och tittar på dem."

Ska jag vara ärlig tycker jag att den sortens handouts är okej, eftersom de framförallt ökar den direkta dialogen runt bordet. Man kan börja prata helt och hållet som sin rollperson och det är ju det jag diggar mest.

Musik tycker jag bara är okej om det är musik som rollpersonerna också hör. Effekter som driver ihop spelaren och rollpersonen tycker jag är okej, medan stämningsmusik är väldigt konstigt för mig, eftersom det separerar spelaren från hennes rollperson.

Nå, just den här delen av friföreställningsmanifestet är inte så avgörande, jag tycker nog att spelgrupperna kan få göra som de vill.

"Felet är bara att det inte stämmer, eller så är min fantasi kass."

Jag tror inte den är kass. Hur tänker du när du läser de där helvita sidorna i "Serier, den osynliga konsten?" De där sidorna där man bara ser pratbubblor och ljudeffekter? Får du inte direkt upp olika bilder i huvudet?

"Ju mer jag får av världen, ju mer levande blir den för mig som spelare."

Mmm, fast jag har haft en pladdrig spelledare som inte var så rolig, och så har jag haft många spelledare som visat bilder för mig medan vi spelade. "Ni ser ett monster, och det ser ut så här:" Liksom, i de fall där spelledaren bara använt ord för att berätta om dessa monster så har de varit tusen gånger läskigare. Ett par monster har jag inte riktigt sett, eller bara skymtat som hastighast. Jag har byggt upp skitaläbbiga bilder i mitt huvud om dessa, och ibland har jag senare frågat vad det var vi mötte, och då har jag alltid blivit grymt besviken.

"Men du utelämnar fel saker anser jag. Man kan göra samma hopp i ett äventyr genom att lämna en scen innan den klarats upp så att rollpersoner och spelare får lista ut själva vad som händer."

Nja, jag menade egentligen inte tidshopp, utan bara att utelämna något för betraktaren. I Tintin kan det exempelvis se ut så här: Dupontarna säger adjö till Tintin och går iväg mot en trappa. "Adjö, och se upp så ni inte ramlar i trappan" säger Tintin, och i nästa ruta ser man bara hur Dupontarna ligger ner i slutet på trappan med smärtstjärnor runt huvudena. Hergé behöver inte visa slappstickscenen, eftersom han litar på att vi kan hitta på en roligare kullerbytta än vad han kan rita. Kolla gärna i några gamla album och spana in Kapten Haddock's raserianfall. Hergé låter ofta de riktiga utbrotten få ske "ur bild" just för att leka med läsarnas fantasi.

Samma sak görs hela tiden i filmens värld, men i serierna så sker det alltid någon form av slutning mellan varje bildsekvens. Det gör serierna speciella. Nå, jag menar bara att rollspelen har egna luckor att fylla, och egna verktyg för denna uppgift. Det gäller för alla medier, från radioteatrar (där ljuden målar upp bilder) till bilderböcker (där man leker med vad som visas och vad som sägs, och kan visa saker som inte sägs och vice versa, för att bygga upp fullständigare skeenden än vad de båda delarna gör var och en för sig).

Jag tycker inte att man ska tänka på rollspelen som en sorts fattigmansversion av filmer med påklistrad interaktivitet. Rollspelen har sin egen sorts berättarteknik, och det är den jag vill utforska.

"Men jag förstår inte folk överhuvudtaget som vill göra det svårt för sig genom att handikappa sig själv."

Well, jag håller med om att det är att göra det svårt för sig. Att visa en bild på ett monster är enklare än att beskriva det. Att beskriva det uttömmande med detaljerade termer är enklare än att försöka hitta ett måleriskt språk som får läsaren att bygga upp monstrets huvud i sin egen fantasi, osv. Men... Det blir helt enkelt häftigare så. Att spela upp ett ljud är enklare än att få spelarna att föreställa sig ljudet, men, fy fasiken om jag inte är beredd att gå den svåra vägen ändå. Det finns nämligen inte en illustratör eller ljudtekniker i världen som kan konkurrera med publikens fantasi när jag behöver en medhjälpare för att bygga upp min vision.

Jag säger ju att man ska använda verktygen vi har för att överbrygga det vi inte har. Vad du gjorde i exemplet med "du ser en gammal man" resp. "du ser en man", det är ju detsamma som att lyssna på en radioteater med vaxproppar i öronen. Jag säger att man ska beskriva mannen i ord, och inte visa en bild på honom, inte ens i framtiden när du har en tredimensionell holografisk projektor med vilken du kan måla upp mannen inför publikens ögon.

"Alltså, i en teater är du en skådespelare, det håller jag med om, precis som i rolslpel är man en spelare."

Jag menar att i rätt många sorters rollspel så är spelaren en skådespelare. Har rollpersonen låg intelligens så skall man agera som om man hade låg intelligens. Detta ställs i konflikt med att spelaren vill vara så duktig som möjligt för att klara utmaningarna i äventyret. Spelledaren pratar till oss spelare, och därefter skall vi med vår skådespelartalang försöka gestalta rollpersonerna.

Jag menar att spelledaren skulle kunna prata till rollpersonerna direkt istället. Om man dessutom tar bort äventyrets utmaningar åt spelarna, och baserar handlingen på rollpersonernas konflikter istället, då blir det inte lika mycket skådespeleri för spelarnas del, utan man får en mer intuitiv koppling till rollpersonen. Den dumme framstår som dum.

"Jag undrar om detta är en del av din aversion mot handouts, att du känner att skärm och handouts avskärmar dig från spelarna."

Jag tänkte faktiskt mer på ett symboliskt plan. Inte att de fysiskt avskärmar mig från spelarna. Utan "här sitter jag med äventyret och alla hemligheter. Nå, vad ska ni göra?" Jag tycker att rollspelen kunde få prova på "oj, det är ni rollpersoner som sitter på allt det viktiga, alla hemligheter och alla incitament, vad vill ni att jag ska göra?" -och den där sista frågan är en stum sådan, för när rollpersonerna agerar med varandra så är det bara att dyka in och bygga upp scenen omkring dem. Man depolariserar rollspelet.

"Men du måste erkänna att även om det leder till sämre karaktärsgestaltning så ger det ett bättre berättande."

Jepp. Därför vill jag behålla mytomnesiamekaniken i vissa delar av Eskapism, så att man kan ditcha spelledaren helt och hållet och få ta kontrollen över ens rollpersons subjektiva världssyn helt och hållet. Plötsligt hamnar spelledarpersonerna i samma situation som rollpersonerna brukar vara i. Spelledaren får säga "jag försöker dyrka upp brudkistan med mina klor. Går det?" osv, och det är alltså plötsligt rollpersonen som avgör hur saker och ting fungerar i hennes inre värld.

"Är detta för alla, eller bara för bakåtsträvarna?"

Tja... Det är för berättarna, men kanske inte för de äventyrslystna. Några mer värdeladdade etiketter vill jag inte ge dem.

/Riz
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,663
Re: Mer att tänka på och vidga vyerna med

Nja, jag menade egentligen inte tidshopp, utan bara att utelämna något för betraktaren. I Tintin kan det exempelvis se ut så här: Dupontarna säger adjö till Tintin och går iväg mot en trappa. "Adjö, och se upp så ni inte ramlar i trappan" säger Tintin, och i nästa ruta ser man bara hur Dupontarna ligger ner i slutet på trappan med smärtstjärnor runt huvudena. Hergé behöver inte visa slappstickscenen, eftersom han litar på att vi kan hitta på en roligare kullerbytta än vad han kan rita. Kolla gärna i några gamla album och spana in Kapten Haddock's raserianfall. Hergé låter ofta de riktiga utbrotten få ske "ur bild" just för att leka med läsarnas fantasi.

Samma sak görs hela tiden i filmens värld, men i serierna så sker det alltid någon form av slutning mellan varje bildsekvens.
Just det där har jag ett bra exempel på. Man lät folk som kom ut ur biosalongen efter att ha sett Hitchcocks Psycho svara på frågor. En av dessa frågor var om man i duschscenen såg när mördaren högg kniven i henne. Nästan utan undantag var åskådarna tvärsäkra på att de sett henne bli knivhuggen (alltså sett huggen träffa). Tänk på det om ni ser Psycho. Man ser inte ett enda hugg, man ser mördaren med kniven, offret som skriker och försöker värja sig, blod i badkaret, duschdraperi som dras ned och så vidare, men inte ett enda hugg. Det fyller hjärnan i åt oss.
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,004
Location
Barcelona
Re: Ny? Min spelstil?

För det första: ljuvlig tråd. Jag insuper allt som om det vore det finaste av viner. :gremsmile:

Nå, om jag lämnar mina egna åsikter åt sidan och tittar till vad friföreställningsperspektivet menar, så märker man att det framförallt är konflikterna mellan rollpersonerna som man bör bygga spelsessionerna kring.

Får jag inflika en liten kommentar här: Konflikter mellan rollpersoner kan lätt anta rätt otrevliga dimensioner för de inblandade om man inte är försiktig. Är man för många spelare etableras lätt en hackordning av det slag som förekommer i alla större grupper av människor, fast mer utpräglad, och det kan lätt bli lite jobbigt för den som hamnar underst (ja, jag talar av egen erfarenhet :gremfrown:). Det får mig att tro att friföreställning funkar bäst i ganska små spelgrupper, och med en spelledare som har ett vaksamt öga för dylikt.

Den där sortens skådespelens logik är nog väldigt få rollspelare redo för idag (personligen tvekar jag inför att spela på det viset), men det vore ju iaf nästa logiska steg som denna "Friföreställning" skulle ta.

Fast jag tycker egentligen inte det är värt att eftersträva att rollspelen imiterar andra uttrycksformer. Rollspelen är så pass unika att man istället bör inrikta sig på att hitta de unika former som passar bäst för dem själva. Som jag förstod det var det vad du försökte uppnå inledningsvis med "friföreställning".
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Nyttiga konflikter:

"Får jag inflika en liten kommentar här: Konflikter mellan rollpersoner kan lätt anta rätt otrevliga dimensioner för de inblandade om man inte är försiktig."

Ah, yes, mycket bra kommentar. Jag skulle egentligen ha pratat mycket mer om konflikterna. Jag såg ett program om Shakespeare på TV för några dagar sedan, och det var därifrån jag fick mycket av dessa idéer. Det som var intressant med många av konflikterna i shakespeares dramer var att de alltid brottades med sig själva: "Jag älskar henne, likväl hatar jag henne". "Jag vill frigöra mig själv från henne, samtidigt kan jag inte leva utan henne". osv. Jag kom på mig själv att tänka att konflikterna i rollspel är bäst om även de har lite problem med sig själva.

Alltså, en konflikt mellan Joakim von Anka och von Pluring är inte så rolig, eftersom de båda så helhjärtat är ute efter att motarbeta varandra. De behöver inte tvivla över sina egna känslor, och de har inget att säga varandra. De är bara ute efter att överprestera varandra.

Det blir alltså intressantare om man har en relation till en annan rollperson som är komplicerad och full av motsatser. Om man inte riktigt vet själv vad man ska tycka, så blir det mer spännande att se vad som ska komma att hända med ens rollperson. Samtidigt tycker jag att konflikterna ska byggas mellan rollpersonerna, så att de får engagera varandra och söka varandra. På så vis blir de andra deltagarna dina slumpgeneratorer.

Det var det jag var ute efter. Inte inre konflikter och ångest som står och faller på din egen skådespelarskicklighet, inte yttre konflikter som avgörs av spelledaren (och till viss del; tärningarna), utan de där konflikterna som är så självklara att leva ut i rollspel: Du säger något till den du vill prata med.

Man har fortfarande kvar det inre tvivlet och de yttre faktorerna (det här har ingenting med friform att göra), men det blir ett intensivare och intuitivare spel om man har samspelet mellan rollpersonerna som grund att stå på.

Du kommer alltså först och främst vara intresserad av vad som ska komma att hända med din rollperson, och på något sätt ligger din karaktärs öde i händerna på det framtida meningsutbyte som du skall komma att ha med de andra rollpersonerna. Vem vet hur de skall reagera på vad du har att säga dem? Vem vet hur du skall reagera på vad de önskar sig?

Däri tänkte jag att spänningen skulle ligga. Den typen av konflikter är det nämligen lätt att engagera sig i som sin rollperson, än exempelvis när man ska lösa en mordgåta (vilket är en utmaning som främst engagerar dig som spelare (och gåtlösare)).

Alltså, de viktiga hemligheterna och de bärande elementen i handlingen skall inte handla om gömda rum på kartan som spelledaren håller i, utan det ska själva rollpersonerna få husera över.

Men... konflikterna är aldrig sådana att de stöter ut och fjärmar rollpersonerna från varandra, som med Joakim och von Pluring, utan det bör snarare handla om att rollpersonerna behöver de andra rollpersonerna. Om de hatar varandra så bör de hata varandra på samma sätt som Jokern och Batman hatar varandra.

"Fast jag tycker egentligen inte det är värt att eftersträva att rollspelen imiterar andra uttrycksformer."

Det där skrev du om min idé att låta skådespelets logik styra utgången av olika handlingar.

Hmm, jag tror att motsatsen blir så att rollspelen imiterar dator- och brädspelens uttrycksform, där äventyret är det viktiga för handlingen. Jag ville verkligen lyfta fram det intuitiva samberättandet ur rollpersonens perspektiv, eftersom det är det jag tycker är så unikt med rollspelen. Så... det är nog just det unika för rollspelen som jag vill lyfta fram.

/Rising
 

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
3,344
Location
Enköping
Mer att stå på för dina små grå

Ah, det får bli lite off topic här och var, för man vet aldrig när ämnena kommer upp igen.
Jag har också försökt tona ner min antagonistiska stil, det är lite svårt, men jag vill hellre bidra med min syn än nåt annat men mina gener sprudlar över med tävlingsinstinkt tyvärr.

”Musik tycker jag bara är okej om det är musik som rollpersonerna också hör. Effekter som driver ihop spelaren och rollpersonen tycker jag är okej, medan stämningsmusik är väldigt konstigt för mig, eftersom det separerar spelaren från hennes rollperson.”

Tja, jag föredrar personligen ljudeffekter/bakgrundsljud (som regn, vågor mot klippor) framför stämningsmusik, men det beror också på att det är rätt tidskrävande eller kräver en cdväxlare för att fungera ordentligt (läs på en godtagbar nivå). Till skillnad mot den där snubben du citerade angåande film så anser jag att film blir bättre med musik och jag tror att skulle man kunna styra den i realtid mot det som händer under spelmötet skulle det vara lika effektivt som i filmen. För att bli så bra krävs nog ett mixerbord eller en medspelledare som är diskjockey.

"Felet är bara att det inte stämmer, eller så är min fantasi kass."

Jag tror inte den är kass. Hur tänker du när du läser de där helvita sidorna i "Serier, den osynliga konsten?" De där sidorna där man bara ser pratbubblor och ljudeffekter? Får du inte direkt upp olika bilder i huvudet?

Efter att ha studsat metern till den hyllan….Den första rutan på andra raden är den första som ger mig en inre bild, av nån som ringer på en dörr och nån som undrar vem det är, och ett slagsmål därefter, men förutom att Scott är där har jag ingen bild av miljön, ingen bild av vem det är som ringer på, ingen bild av när det utspelar sig.
Så ska du nå mig med friföreställningen då kan du inte ge mig tomma rutor för då kommer jag bara ha halvtomma rutor utan någon större koll. Något att beakta när du försöker göra ditt manifest tillgängligt för alla från nykomlingar till erfarna, och folk som mig själv. Annars blir det som i böcker att man (jag) har liksom en smal, snäv stigbred bild av världen istället för den där svepande spännande vyn.

"Ju mer jag får av världen, ju mer levande blir den för mig som spelare."

Mmm, fast jag har haft en pladdrig spelledare som inte var så rolig, och så har jag haft många spelledare som visat bilder för mig medan vi spelade. "Ni ser ett monster, och det ser ut så här:" Liksom, i de fall där spelledaren bara använt ord för att berätta om dessa monster så har de varit tusen gånger läskigare. Ett par monster har jag inte riktigt sett, eller bara skymtat som hastighast. Jag har byggt upp skitaläbbiga bilder i mitt huvud om dessa, och ibland har jag senare frågat vad det var vi mötte, och då har jag alltid blivit grymt besviken.

Okej, men här börjar vi komma bort lite grann från en gemensam grund och hamna i enskilda spelledares färdighet, vi kan förstås bara dra slutsatser från våra egna erfarenheter. Men i friföreställningen ska man ju arbeta bara med orden (se jag lär mig) och i det övriga rollspelandet tror jag att man bör använda det som spelar mot ens egna och spelarens styrkor och svagheter. Om man är usel på att beskriva monster så är en bild bättre och tvärtom. Också som sagt är olika spelare bra på olika saker.

”Nja, jag menade egentligen inte tidshopp, utan bara att utelämna något för betraktaren. I Tintin kan det exempelvis se ut så här: Dupontarna säger adjö till Tintin och går iväg mot en trappa. "Adjö, och se upp så ni inte ramlar i trappan" säger Tintin, och i nästa ruta ser man bara hur Dupontarna ligger ner i slutet på trappan med smärtstjärnor runt huvudena. Hergé behöver inte visa slappstickscenen, eftersom han litar på att vi kan hitta på en roligare kullerbytta än vad han kan rita. Kolla gärna i några gamla album och spana in Kapten Haddock's raserianfall. Hergé låter ofta de riktiga utbrotten få ske "ur bild" just för att leka med läsarnas fantasi.

Jag tycker inte att man ska tänka på rollspelen som en sorts fattigmansversion av filmer med påklistrad interaktivitet. Rollspelen har sin egen sorts berättarteknik, och det är den jag vill utforska.”

Alltså, nä, grejen är att interaktiviteten är en så stor grej att den enbart gör att rollspel kan tävla med andra media. Interaktiviteten är inte påklistrad, den är det centrala. Du är inte en observatör av en person på plats, du är personen där. Så det är inte en fattigmansversion av film. Rollspel och film har som gemensamt att de är berättande medium (Hmm, är inte alla medium det) men sen skiljer de sig.
Att de inte funkar på samma sätt blir mer uppenbart för mig tycker jag när jag stöter på folk som försöker sno över knep (knep, alltså, inte integrala beståndsdelar) från filmen till rollspel som exempelvis det ovissa slutet. Det fungerar när man är en observatör, men som deltagare är det bara frustrerande.
Det gäller att hitta det son förstärker istället för att försvaga/förenkla. Det är därför jag tycker friföreställning är ett steg bakåt i berättandet och rollspelandet. Jag vet dock inte vad som skulle vara ett steg framåt för rollspelandet (eller tja, det vet jag visst det, men det är onödigt att ta upp det här på forumet, mina drömmar hör hemma i mina anteckningspapper i sängen.) Kanske om några år.

”Well, jag håller med om att det är att göra det svårt för sig. Att visa en bild på ett monster är enklare än att beskriva det. Att beskriva det uttömmande med detaljerade termer är enklare än att försöka hitta ett måleriskt språk som får läsaren att bygga upp monstrets huvud i sin egen fantasi, osv. Men... Det blir helt enkelt häftigare så. Att spela upp ett ljud är enklare än att få spelarna att föreställa sig ljudet, men, fy fasiken om jag inte är beredd att gå den svåra vägen ändå. Det finns nämligen inte en illustratör eller ljudtekniker i världen som kan konkurrera med publikens fantasi när jag behöver en medhjälpare för att bygga upp min vision.

Jag säger ju att man ska använda verktygen vi har för att överbrygga det vi inte har. Vad du gjorde i exemplet med "du ser en gammal man" resp. "du ser en man", det är ju detsamma som att lyssna på en radioteater med vaxproppar i öronen. Jag säger att man ska beskriva mannen i ord, och inte visa en bild på honom, inte ens i framtiden när du har en tredimensionell holografisk projektor med vilken du kan måla upp mannen inför publikens ögon.”

Vad jag säger är att du är ju ute efter att förenkla, att med ord måla upp saker eller hur? Du säger att ”min fantasi är överlägsen en bild”. Men grejen är ju att du målar upp en bild med ord, de orden måste då vara rätt för mottagaren.
Ta två spelare, en är jag och en är du (även om du här tolkas av en annan skådis och regissör). Där står vår spelledare och säger ”vassa klor glimmar i skenet från ficklamporna och ovan dem, knappt skönjbar, en rad med sylvassa tänder”.

Okej? Då reser vi in i min inre bild. Jag ser klorna, jag ser tänderna, allt annat är ett mörker, lite som en svartvit bild av Frank Miller i hans Sin City-stil.

Sen reser vi in i din inre bild. Du ser klorna, långa, vassa, skimrande som en skarabés skal, tänderna gula och ojämna, monstrets ansikte slår dig i ansiktet, det ser mer ut som nåt Giger eller McKean gjort, dimmigt otydligt i kanterna och skarpt det vi ser. Melvyn Grant är nog en bättre konstnär för detta.

Förstår du, olika spelare behöver olika mängd beskrivning för att få igång fantasin. Som det är nu vet jag att min fantasi fungerar bättre när jag är spelledare än spelare, jag behöver mycket mer information för att nå en viss nivå. Jag vill inte att min inre bild av en värld ska vara minimalistisk. Jag föredrar faktiskt att få se en bild av monstret och sen höra beskrivningen för då kan jag placera in det i scenen, annars kommer allt vara humanoider med de attribut som spelledaren tillskrivit dem. Det ska väldigt mycket tal till får att få min fantasi till en bra visuell nivå. Jag fungerar annorlunda som kreatör än mottagare.

”Jag menar att i rätt många sorters rollspel så är spelaren en skådespelare. Har rollpersonen låg intelligens så skall man agera som om man hade låg intelligens. Detta ställs i konflikt med att spelaren vill vara så duktig som möjligt för att klara utmaningarna i äventyret. Spelledaren pratar till oss spelare, och därefter skall vi med vår skådespelartalang försöka gestalta rollpersonerna.

Jag menar att spelledaren skulle kunna prata till rollpersonerna direkt istället. Om man dessutom tar bort äventyrets utmaningar åt spelarna, och baserar handlingen på rollpersonernas konflikter istället, då blir det inte lika mycket skådespeleri för spelarnas del, utan man får en mer intuitiv koppling till rollpersonen. Den dumme framstår som dum.”

Jag tror faktiskt kopplingen är omöjlig, jag tror att skådespelet alltid finns där. Det finns förstås olika typer av skådespelare, naturalister, de som verkligen blir sina karaktärer och Brad Pitt. Men jag förstår nu hur du vill att spelledaren ska vara, du vill koppla bort det objektiva helt. Detta brukar alla spelledare jag haft göra till en viss gräns, alltså att man beskriver saker ur en viss rollpersons ögon även om det mesta är ur en slags gruppsubjektiv vinkel.
Jag tror att vinsten blir en mer unik upplevelse för varje spelare, men förlusten blir tid då allt ska berättas för varje person ur dennes synvinkel. Jag tror också att likt gruppberättandet kan det bli att man kommer ur rollen när alla andras syner berättas. Det blir lite som att se två filmer samtidigt, spela dataspel, läsa rollspelsbok och lyssna på radio samtidigt. Om man inte håller för öronen när de andra uppmärksammas då.)
Jag tror också att utmaningarna ändå kommer finnas där fast nu ligger de på ett personligt plan, mer vikt för rollpersonen men samma vikt för spelaren.

”Jag tycker att rollspelen kunde få prova på "oj, det är ni rollpersoner som sitter på allt det viktiga, alla hemligheter och alla incitament, vad vill ni att jag ska göra?" -och den där sista frågan är en stum sådan, för när rollpersonerna agerar med varandra så är det bara att dyka in och bygga upp scenen omkring dem. Man depolariserar rollspelet.”

Okej, men då måste man försöka undvika att det blir för hattigt, inte avbryta konversationer, och man måste vara väldigt bra på att läsa sina spelare och se när de vill bli förstärkta och när inte. Annars blir det lätt ett haglande av frågor om hur saker är och ser ut till SL.

”Jepp. Därför vill jag behålla mytomnesiamekaniken i vissa delar av Eskapism, så att man kan ditcha spelledaren helt och hållet och få ta kontrollen över ens rollpersons subjektiva världssyn helt och hållet. Plötsligt hamnar spelledarpersonerna i samma situation som rollpersonerna brukar vara i. Spelledaren får säga "jag försöker dyrka upp brudkistan med mina klor. Går det?" osv, och det är alltså plötsligt rollpersonen som avgör hur saker och ting fungerar i hennes inre värld.”

Intressant. Jag kommer dock fly från den delen som spelledare dock.


”Tja... Det är för berättarna, men kanske inte för de äventyrslystna. Några mer värdeladdade etiketter vill jag inte ge dem.”

Va? Du ska ju spetsa till saker. Kommer du verkligen från det riktiga R’lyeh?

(And if I ask for tulips from Holland, that’s not your cue to go taxing down the runway. It just means that Clark Kent and I will save up for a vacation there.) <-Inte ett exakt citat.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,990
Location
Uppsala
Re: Friföreställning: En ny arkitektur för rollspe

Ibland undrar jag hur väl jag hänger med i snåriga forumdiskussioner överhuvudtaget, ifall det finns någon essens jag missat att inse, eller om det är lika ordsnårigt som det verkar.

Formuleringar som är så snåriga att man inte förstår dem kan man automatiskt rata som värdelöst babbel. Om skribenten inte orkar skriva för sin läsare så skall ej heller läsaren bry sig om att läsa.

Så är det. Djuplodade diskussioner strävar oftast efter att bekräfta det egna intellektet. Eller nåt. (Generaliserings-SM...)
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Balroger och Berättandets magi.

"Så ska du nå mig med friföreställningen då kan du inte ge mig tomma rutor för då kommer jag bara ha halvtomma rutor utan någon större koll."

Det ska jag inte. Men det är lite det som är poängen med Friföreställningen: Om jag bara hade sagt att man ska vara avskalad och låta spelarna fylla i delar av upplevelsen med sin fantasi, då hade det nästan varit en form av snobbism. Liksom "vadå? Hur gör man? Jag förstår att det är bra, men kan du inte ge mig lite hjälp på traven? Beskriv inte hur vacker guldmedaljen är, utan lär mig att nå målet!"

Det är därför jag pratar om dialogdrivna konflikter och rollpersonscentrerad handling; det är metoder som gör rollspelsintrycket så rikt som möjligt. Alltså stora vackra serierutor med mycket information att låta sig uppslukas utav, om jag tillåts göra den liknelsen. Det gör att det vita mellanrummet mellan serierutorna, det som utelämnas ur rollspelsmediet, kan fyllas av spelarnas fantasi.

Friföreställningen föreslår både ett mål och metoderna för att nå detta mål. Sedan kan förstås somliga tycka att det finns andra mål som är viktigare, och det är schysst. Man kan spela på olika sätt.

"Om man är usel på att beskriva monster så är en bild bättre och tvärtom."

Tja, fast så vill jag inte resonera. Jag är dålig på vissa saker, men försöker ändå. Jag tycker det är roligt att försöka, och spelarna uppmuntrar det. Om jag dessutom får några tips så kan jag försöka träna och bli bättre. Det är dessa tips jag vill ge till (och få av) andra friföreställningsintresserade när vi väl börjar sätta bollen i rörelse.

"Att de inte funkar på samma sätt blir mer uppenbart för mig tycker jag när jag stöter på folk som försöker sno över knep (knep, alltså, inte integrala beståndsdelar) från filmen till rollspel som exempelvis det ovissa slutet. Det fungerar när man är en observatör, men som deltagare är det bara frustrerande."

Ooo ja, håller verkligen med. Det är trist att så mycket hjälp för exempelvis skräckspelledare är hämtad från tips till skräckregissörer, när ju rollspelen har sina helt egna förutsättningar. Det har jag pratat lite om i några gamla trådar på skräckforumet. Det är typ samma sak jag vill göra med Friföreställningen. Visa att rollspel kan sluta vara en utvecklad form av brädspel (på samma sätt som det tog ett tag innan filmen slutade vara en utvecklad form av teatern), utan att falla ner i olika former av improvisationsteater.

"Det gäller att hitta det son förstärker istället för att försvaga/förenkla. Det är därför jag tycker friföreställning är ett steg bakåt i berättandet och rollspelandet."

Det låter som att du siktar på en sorts lajv som utspelas i en virtuell verklighet där deltagarna är inkopplade via det centrala nervsystemet och kan få anta avatarer som har helt andra kroppsliga förutsättningar än de själva.

Tja, det låter kul, men... tja, jag vet inte... Liksom, jag har aldrig sett någon måla en lika läbbig Balrog som den jag såg inför min inre syn när jag läste Sagan om Ringen, och filmversionens Balrog var inte mycket bättre. Sedan visar det sig att nästan alla har tänkt sig Balrogen olika, och man vet inte om han har vingar, osv. Det där är så oerhört häftigt tycker jag. I ditt inlägg pratar du om att alla ska skaffa samma bild inför sin inre syn, det tycker jag faktiskt inte är nödvändigt eller ens eftersträvnadsvärt. För... jamenar, min Balrog var ju mycket läskigare för mig än vad Peter Jacksons var.

Jag tycker att en bra spelledare är en som får fram det riktigt nödvändiga i klarspråk, men som lyckas få spelarnas fantasi att blomma ut kring de olika stämningsdetaljerna. Det där går man miste om när allt ska bestämmas av en enskild person.

Jag litar helt enkelt för mycket på min och spelarnas fantasi för att vilja avlasta dem med effekter. Jag vill att de ska få hitta på en Balrog som passar dem bättre än en som jag skulle kunna rita på toppen av min förmåga.

"Jag tror att vinsten blir en mer unik upplevelse för varje spelare, men förlusten blir tid då allt ska berättas för varje person ur dennes synvinkel."

Nja, det låter lite jobbigt. Jag vill inte riktigt skriva varje individuell spelare på näsan, men om det finns konflikter och spänningar mellan rollpersonerna så kan spelledaren beskriva världen ur konfliktens perspektiv, vilket ju gör att det omedelbart skulle uppfattas på olika sätt för alla deltagare. Liksom, man klär konflikterna med ord och symboler.

Öh, typ, det låter flummigt, men är ju egentligen självklart: Vi tar ett exempel med två rollpersoner som blivit ett par efter att mannen nyss dumpats av hans gamla gymnasieförälskelse. Sedan träffar de henne, med en ny karl vid sin sida.

Om man då säger "hennes nya man är en arrogant snobb" så tycker alla illa om honom, och då har man tvingat spelarna att tänka på ett visst sätt. Det är inte så kul. Om man istället lyfter fram hur han har kunnat ge henne något som rollpersonen aldrig förmådde, då blir det plötsligt komplicerat att förhålla sig till mötet med honom. Man kan vara svartsjuk och hata honom, man kan tycka att hon är en samvetslös lycksökare, men man kan också sympatisera med henne och dra slutsatsen att hon är lyckligare nu än vad hon någonsin hade varit tillsammans med rollpersonen. Man kan tycka alla möjliga saker, och i ett sådant läge skulle jag använda ord för att beskriva den nya mannen så att jag verkligen lyfter fram det som rollpersonen saknade, så att jag kan trycka på dennes ömma punkter. Jag skulle låta kvinnan ha förändrats på så vis att hon blivit kvitt det som den kvinnliga rollpersonen nu lider av: Bara genom att exempelvis antyda att hon verkar pigg, ärtig och full av energi, så kan man slå ner hårt på den stackars kvinnliga rollpersonen så att hon upplever det som att det är hennes pojkvän som sinkar henne och gör att hon tappat orken och ambitionerna på sistone.

Exempelvis. Jag tror att de flesta spelledare gör det utan att tänka på det. Man lyfter fram kontrasterna, även om de bara är inbillade sådana, för att ge en rik upplevelse åt spelarna. Man skriver dem inte på näsan, utan man bara bringar dem till att tolka intrycken och bygga ut mötet med sin fantasi. Det är mycket möjligt att de lägger till detaljer som är mycket mer talande än de som jag kommer på, men så är det ju med fantasin.

Det är det som är berättandets magi.

/Rising
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Re: Friföreställning för dummies

"Det är lite så jag ser det. Jag tar gärna ut svängarna ordentligt i mina experimentella utflykter, just för att jag sedan ska kunna engagera mig i det okonstlade. "

Jag kan inte påstå att jag förknippar Rising med jordnära rollspel utan kringelikrokar och många bottnar. Har du andra sidor som du döljer för dina medforumiter?
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
OT

"Jag kan inte påstå att jag förknippar Rising med jordnära rollspel utan kringelikrokar och många bottnar."

Hur mångbottnat tycker du Flux låter? Det är ju bara okonstlat lattjolajbans för hela slanten.

/Riz
som trodde att han hade många sidor.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,990
Location
Uppsala
Re: YARPE (Yet Another Role-Playing Experiment)

Det finns ju alltid risken att finsmakarna ramlar in i någon slags elitistiskt dravel som gör att de ser sig själv som någon slags superrollspelare och alla andra som kräk som inte är värda att slicka deras Do Martens.

Varför får jag plötsligt lust att säga "fantasy-lajv"?

...

"It's all in my need to be vicious..."
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,950
Location
Värnhem, Malmö
Re: Friföreställning för dummies

"Klarar du det kommer jag ta ditt manifest på oerhört mycket större allvar, men fram till dess så kommer jag att betrakta det som ännu ett försök att förnya rollspel som fastnar i hålet "endast för de invigda"."

Måste ma nverklige ngöra saker tillgängliga äve nför nybörjare? Om man lära en person läsa slänger man inte åt dem "Glaspärlespelet", lika lite som "Totte klär ut sig" läses av vuxna människor för deras egen skull. Rollspelen har redan bra öppningar för nybörjare, så den som vill utveckla sitt rollspelande i en annan riktning kanske inte hela tiden måste ta hänsyn till nybörjare.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Jag vill inte vara elak men...

...såhär läser jag ditt inlägg:
Bla, bla, bla, bla, bla, bla, bla, bla, bla, bla, bla, inte skapa rollpersonerna en och en, bla, bla, bla, bla.

Visst, jag hittar guldkorn, men jag upplever det ändå som en ganska otymplig text. Definitivt inte tillräckligt kort och kärnfull för att på allvar fungera som ett manifest. Jag antar att min spelledarstil till viss del liknar det du beskriver. Men jag vet inte säkert eftersom jag inte har för vana att analysera varje liten fraktion av mitt spelledarskap.

Måste dock säga att idén om grupprelationer och gemensamt skapande av rollpersoner var riktigt smart. Som tidigare skribenter så vist påpekar så kräver dina ideér en del av spelarna. Det är inte självklart att de vill eller klarar att axla ett ökat ansvar.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Re: OT

"Hur mångbottnat tycker du Flux låter? Det är ju bara okonstlat lattjolajbans för hela slanten."

Nja, jag är inte säker på att du och jag har samma definition av okonstlat. Dessutom så har du så många projekt på gång ständigt och jämnt att något av dem statistiskt sett måste vara okonstlat. :gremwink:

Sedan anser jag att du borde förbjudas att visa smakprov på projekt som du sedan fullbordar i förlamad snigeltakt! Det är elakt att dingla med flotiga köttbitar framför våra nosar utan att vi någonsin får smaka.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Re: Makes sense

"Det var de mest kontroversiella ämnen jag kom på spontant. "

Ack, vad har hänt med den vitsige och snabbtänkte troberg vi känner och älskar? Har han drabbats av skrivkramp? :gremshocked:
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,661
Location
Fallen Umber
Re: Friföreställning för dummies

Om man lära en person läsa slänger man inte åt dem "Glaspärlespelet"
Glaspärlespelet är ju en fin, vacker och lättläst bok, ju. ^_^


/Dimfrost
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Re: Friföreställning för dummies

"Måste ma nverklige ngöra saker tillgängliga äve nför nybörjare?"

Åtminstone om man påstår sig vilja revolutionera hobbyn. Annars är det mest ett spel för galleriet.
 
Top