Mer att stå på för dina små grå
Ah, det får bli lite off topic här och var, för man vet aldrig när ämnena kommer upp igen.
Jag har också försökt tona ner min antagonistiska stil, det är lite svårt, men jag vill hellre bidra med min syn än nåt annat men mina gener sprudlar över med tävlingsinstinkt tyvärr.
”Musik tycker jag bara är okej om det är musik som rollpersonerna också hör. Effekter som driver ihop spelaren och rollpersonen tycker jag är okej, medan stämningsmusik är väldigt konstigt för mig, eftersom det separerar spelaren från hennes rollperson.”
Tja, jag föredrar personligen ljudeffekter/bakgrundsljud (som regn, vågor mot klippor) framför stämningsmusik, men det beror också på att det är rätt tidskrävande eller kräver en cdväxlare för att fungera ordentligt (läs på en godtagbar nivå). Till skillnad mot den där snubben du citerade angåande film så anser jag att film blir bättre med musik och jag tror att skulle man kunna styra den i realtid mot det som händer under spelmötet skulle det vara lika effektivt som i filmen. För att bli så bra krävs nog ett mixerbord eller en medspelledare som är diskjockey.
"Felet är bara att det inte stämmer, eller så är min fantasi kass."
Jag tror inte den är kass. Hur tänker du när du läser de där helvita sidorna i "Serier, den osynliga konsten?" De där sidorna där man bara ser pratbubblor och ljudeffekter? Får du inte direkt upp olika bilder i huvudet?
Efter att ha studsat metern till den hyllan….Den första rutan på andra raden är den första som ger mig en inre bild, av nån som ringer på en dörr och nån som undrar vem det är, och ett slagsmål därefter, men förutom att Scott är där har jag ingen bild av miljön, ingen bild av vem det är som ringer på, ingen bild av när det utspelar sig.
Så ska du nå mig med friföreställningen då kan du inte ge mig tomma rutor för då kommer jag bara ha halvtomma rutor utan någon större koll. Något att beakta när du försöker göra ditt manifest tillgängligt för alla från nykomlingar till erfarna, och folk som mig själv. Annars blir det som i böcker att man (jag) har liksom en smal, snäv stigbred bild av världen istället för den där svepande spännande vyn.
"Ju mer jag får av världen, ju mer levande blir den för mig som spelare."
Mmm, fast jag har haft en pladdrig spelledare som inte var så rolig, och så har jag haft många spelledare som visat bilder för mig medan vi spelade. "Ni ser ett monster, och det ser ut så här:" Liksom, i de fall där spelledaren bara använt ord för att berätta om dessa monster så har de varit tusen gånger läskigare. Ett par monster har jag inte riktigt sett, eller bara skymtat som hastighast. Jag har byggt upp skitaläbbiga bilder i mitt huvud om dessa, och ibland har jag senare frågat vad det var vi mötte, och då har jag alltid blivit grymt besviken.
Okej, men här börjar vi komma bort lite grann från en gemensam grund och hamna i enskilda spelledares färdighet, vi kan förstås bara dra slutsatser från våra egna erfarenheter. Men i friföreställningen ska man ju arbeta bara med orden (se jag lär mig) och i det övriga rollspelandet tror jag att man bör använda det som spelar mot ens egna och spelarens styrkor och svagheter. Om man är usel på att beskriva monster så är en bild bättre och tvärtom. Också som sagt är olika spelare bra på olika saker.
”Nja, jag menade egentligen inte tidshopp, utan bara att utelämna något för betraktaren. I Tintin kan det exempelvis se ut så här: Dupontarna säger adjö till Tintin och går iväg mot en trappa. "Adjö, och se upp så ni inte ramlar i trappan" säger Tintin, och i nästa ruta ser man bara hur Dupontarna ligger ner i slutet på trappan med smärtstjärnor runt huvudena. Hergé behöver inte visa slappstickscenen, eftersom han litar på att vi kan hitta på en roligare kullerbytta än vad han kan rita. Kolla gärna i några gamla album och spana in Kapten Haddock's raserianfall. Hergé låter ofta de riktiga utbrotten få ske "ur bild" just för att leka med läsarnas fantasi.
Jag tycker inte att man ska tänka på rollspelen som en sorts fattigmansversion av filmer med påklistrad interaktivitet. Rollspelen har sin egen sorts berättarteknik, och det är den jag vill utforska.”
Alltså, nä, grejen är att interaktiviteten är en så stor grej att den enbart gör att rollspel kan tävla med andra media. Interaktiviteten är inte påklistrad, den är det centrala. Du är inte en observatör av en person på plats, du är personen där. Så det är inte en fattigmansversion av film. Rollspel och film har som gemensamt att de är berättande medium (Hmm, är inte alla medium det) men sen skiljer de sig.
Att de inte funkar på samma sätt blir mer uppenbart för mig tycker jag när jag stöter på folk som försöker sno över knep (knep, alltså, inte integrala beståndsdelar) från filmen till rollspel som exempelvis det ovissa slutet. Det fungerar när man är en observatör, men som deltagare är det bara frustrerande.
Det gäller att hitta det son förstärker istället för att försvaga/förenkla. Det är därför jag tycker friföreställning är ett steg bakåt i berättandet och rollspelandet. Jag vet dock inte vad som skulle vara ett steg framåt för rollspelandet (eller tja, det vet jag visst det, men det är onödigt att ta upp det här på forumet, mina drömmar hör hemma i mina anteckningspapper i sängen.) Kanske om några år.
”Well, jag håller med om att det är att göra det svårt för sig. Att visa en bild på ett monster är enklare än att beskriva det. Att beskriva det uttömmande med detaljerade termer är enklare än att försöka hitta ett måleriskt språk som får läsaren att bygga upp monstrets huvud i sin egen fantasi, osv. Men... Det blir helt enkelt häftigare så. Att spela upp ett ljud är enklare än att få spelarna att föreställa sig ljudet, men, fy fasiken om jag inte är beredd att gå den svåra vägen ändå. Det finns nämligen inte en illustratör eller ljudtekniker i världen som kan konkurrera med publikens fantasi när jag behöver en medhjälpare för att bygga upp min vision.
Jag säger ju att man ska använda verktygen vi har för att överbrygga det vi inte har. Vad du gjorde i exemplet med "du ser en gammal man" resp. "du ser en man", det är ju detsamma som att lyssna på en radioteater med vaxproppar i öronen. Jag säger att man ska beskriva mannen i ord, och inte visa en bild på honom, inte ens i framtiden när du har en tredimensionell holografisk projektor med vilken du kan måla upp mannen inför publikens ögon.”
Vad jag säger är att du är ju ute efter att förenkla, att med ord måla upp saker eller hur? Du säger att ”min fantasi är överlägsen en bild”. Men grejen är ju att du målar upp en bild med ord, de orden måste då vara rätt för mottagaren.
Ta två spelare, en är jag och en är du (även om du här tolkas av en annan skådis och regissör). Där står vår spelledare och säger ”vassa klor glimmar i skenet från ficklamporna och ovan dem, knappt skönjbar, en rad med sylvassa tänder”.
Okej? Då reser vi in i min inre bild. Jag ser klorna, jag ser tänderna, allt annat är ett mörker, lite som en svartvit bild av Frank Miller i hans Sin City-stil.
Sen reser vi in i din inre bild. Du ser klorna, långa, vassa, skimrande som en skarabés skal, tänderna gula och ojämna, monstrets ansikte slår dig i ansiktet, det ser mer ut som nåt Giger eller McKean gjort, dimmigt otydligt i kanterna och skarpt det vi ser. Melvyn Grant är nog en bättre konstnär för detta.
Förstår du, olika spelare behöver olika mängd beskrivning för att få igång fantasin. Som det är nu vet jag att min fantasi fungerar bättre när jag är spelledare än spelare, jag behöver mycket mer information för att nå en viss nivå. Jag vill inte att min inre bild av en värld ska vara minimalistisk. Jag föredrar faktiskt att få se en bild av monstret och sen höra beskrivningen för då kan jag placera in det i scenen, annars kommer allt vara humanoider med de attribut som spelledaren tillskrivit dem. Det ska väldigt mycket tal till får att få min fantasi till en bra visuell nivå. Jag fungerar annorlunda som kreatör än mottagare.
”Jag menar att i rätt många sorters rollspel så är spelaren en skådespelare. Har rollpersonen låg intelligens så skall man agera som om man hade låg intelligens. Detta ställs i konflikt med att spelaren vill vara så duktig som möjligt för att klara utmaningarna i äventyret. Spelledaren pratar till oss spelare, och därefter skall vi med vår skådespelartalang försöka gestalta rollpersonerna.
Jag menar att spelledaren skulle kunna prata till rollpersonerna direkt istället. Om man dessutom tar bort äventyrets utmaningar åt spelarna, och baserar handlingen på rollpersonernas konflikter istället, då blir det inte lika mycket skådespeleri för spelarnas del, utan man får en mer intuitiv koppling till rollpersonen. Den dumme framstår som dum.”
Jag tror faktiskt kopplingen är omöjlig, jag tror att skådespelet alltid finns där. Det finns förstås olika typer av skådespelare, naturalister, de som verkligen blir sina karaktärer och Brad Pitt. Men jag förstår nu hur du vill att spelledaren ska vara, du vill koppla bort det objektiva helt. Detta brukar alla spelledare jag haft göra till en viss gräns, alltså att man beskriver saker ur en viss rollpersons ögon även om det mesta är ur en slags gruppsubjektiv vinkel.
Jag tror att vinsten blir en mer unik upplevelse för varje spelare, men förlusten blir tid då allt ska berättas för varje person ur dennes synvinkel. Jag tror också att likt gruppberättandet kan det bli att man kommer ur rollen när alla andras syner berättas. Det blir lite som att se två filmer samtidigt, spela dataspel, läsa rollspelsbok och lyssna på radio samtidigt. Om man inte håller för öronen när de andra uppmärksammas då.)
Jag tror också att utmaningarna ändå kommer finnas där fast nu ligger de på ett personligt plan, mer vikt för rollpersonen men samma vikt för spelaren.
”Jag tycker att rollspelen kunde få prova på "oj, det är ni rollpersoner som sitter på allt det viktiga, alla hemligheter och alla incitament, vad vill ni att jag ska göra?" -och den där sista frågan är en stum sådan, för när rollpersonerna agerar med varandra så är det bara att dyka in och bygga upp scenen omkring dem. Man depolariserar rollspelet.”
Okej, men då måste man försöka undvika att det blir för hattigt, inte avbryta konversationer, och man måste vara väldigt bra på att läsa sina spelare och se när de vill bli förstärkta och när inte. Annars blir det lätt ett haglande av frågor om hur saker är och ser ut till SL.
”Jepp. Därför vill jag behålla mytomnesiamekaniken i vissa delar av Eskapism, så att man kan ditcha spelledaren helt och hållet och få ta kontrollen över ens rollpersons subjektiva världssyn helt och hållet. Plötsligt hamnar spelledarpersonerna i samma situation som rollpersonerna brukar vara i. Spelledaren får säga "jag försöker dyrka upp brudkistan med mina klor. Går det?" osv, och det är alltså plötsligt rollpersonen som avgör hur saker och ting fungerar i hennes inre värld.”
Intressant. Jag kommer dock fly från den delen som spelledare dock.
”Tja... Det är för berättarna, men kanske inte för de äventyrslystna. Några mer värdeladdade etiketter vill jag inte ge dem.”
Va? Du ska ju spetsa till saker. Kommer du verkligen från det riktiga R’lyeh?
(And if I ask for tulips from Holland, that’s not your cue to go taxing down the runway. It just means that Clark Kent and I will save up for a vacation there.) <-Inte ett exakt citat.
). Det får mig att tro att friföreställning funkar bäst i ganska små spelgrupper, och med en spelledare som har ett vaksamt öga för dylikt.
