Guldigt inlägg. Här kommer ett låååångt svar:
Ha ha! Skitbra fråga. Jag tycker det var en av de bästa frågorna någonsin på forumet, rentutav.
Tyvärr måste jag varna för att det här blev aaaaaaaslååååångt. Om ni inte vill läsa all djäkla skit jag skriver så kan ni hoppa ner till nästa rödmärkta stycke och bara läsa min slutpoäng:
Min första instinktiva reaktion var att "regelspel" skulle kräva ett Kontrakt; alltså öppna och överskådliga regler. Att som spelare inte känna till vilka regler som används ger ju samma konsekvenser som att låta spelledaren få döma efter eget godtycke. Om jag skjuter en varulv med en silverkula och slår ett tärningsslag helt öppet och ser att jag får resultatet "automatisk träff"; då skall jag ju (enligt Kontraktet) göra skada på varulven. Någon riktig skillnad finns det inte på spelledare som säger "nä" och sedan hittar på en anledning som man inte kunde ha räknat med - eller spelledare som säger "nä" och refererar till någon obskyr regel som man inte kunde ha räknat med. Såsom att varulven egentligen är ett helt nytt monster som bara kan skadas av jade, eller att alla tärningsslag skall avläsas tvärtemot hur de vanligen används medan det är fullmåne.
Men det betyder ju i så fall att det slutar vara "regelspel" när man spelleder för spelare som inte kan något om reglerna. Jag tror inte att många spelledare skulle gå med på att kalla sig friformare bara för att de spellett småsyskon som ännu inte börjat bry sig om hur reglerna fungerar. Än färre skulle tolka datorspel såsom Final Fantasy som "friform" bara för att de är omedvetna om hur reglerna egentligen ser ut som styr Kontraktet i spelet.
---
Men okej, vi sänker kravet något, då. Vi säger att det räcker med att spelaren kan göra kvalificerade gissningar och uppfattningar utifrån sina erfarenheter i spelet för att det ska vara regelspel.
Om man då spelar ett datorspel och lär sig att "de här svamparna tål två eller högst tre träffar av mitt svärd" så kan man börja göra riktiga avvägningar i spelet. Det låter ju bra, men å andra sidan betyder det att nästan alla någorlunda konsekventa friformare då plötsligt räknas som "regelspelare" oavsett på <u>vilket</u> sätt de än är konsekventa. Att spela med en Murphys lag-friformare (=som går efter devisen "allt som kan gå åt helvete - det går åt helvete") kan alltså bli ett lika starkt "regelspel" som att spela med helt öppna kort och helt öppna tärningsslag.
Det betyder också att våra konstiga varulvsliknande monster med immunitet mot silver förvandlar spelet till friform så fort de dyker upp (i vart fall så länge som inte spelledaren tydligt avslöjar att de tål silver för spelarna). Det känns inte heller riktigt bra.
Jag tror ändå att det är den bästa definitionen man kan hoppas på, i grund och botten. Det är ju ändå i princip ingen skillnad på att frångå kontraktet när man skriver (eller improviserar fram) sitt äventyr, och att frångå kontraktet för att personligen döma i handlingsresolutionerna.
---
Här kommer min slutpoäng:
Men! säg så här då: (Det här blir mitt sista försök i det här inlägget att reda ut alla buggar)
Vi säger att det inte räcker med att kunna göra "kvalificerade gissningar och uppfattningar", utan att det viktiga är spelarnas förmåga att kunna göra "kvalificerade riskbedömningar" där man med "risk" inte menar risken att rollpersonen misslyckas eller dör - utan risken att få en snöplig spelupplevelse.
Vad är en snöplig spelupplevelse? Att vara mästerdetektiven Sherlock Holmes och misslyckas med att lösa ett fall kan vara snöpligt för rollpersonen, men det behöver inte vara snöpligt för spelaren. Samma sak med dödsfall - det finns massor med filmer och berättelser där huvudpersonerna dör, och det kan vara väldigt uppskattat. Vi säger helt enkelt att "snöpligt" betyder att en spelare får det tråkigt på grund av handlingsresolutionerna.
Spelare kan ju tycka att det är tråkigt att spela rollspel av många anledningar; viskande spelledare, illaluktande lokaler, genrer som inte spelaren uppskattar, otroliga intriger, osv... Med "snöpligt" menar jag dock bara utfall av handlingsresolutioner. Antingen för att man misslyckas med något och där man tycker att man inte hade en ärlig chans - eller för att man lyckades alldeles för lätt med något och kände att man inte hade en ordentlig utmaning.
Det går att få till snöpliga dödsfall på detta sätt i både friform och i regelspel, men i regelspel kan det bli snöpligt fastän spelarna har kunnat göra kvalificerade riskbedömningar. Det går dock inte i friform.
Just detta, att kunna lyckas trots att ens riskbedömning säger annorlunda - eller att misslyckas fastän man gjort kvalificerade och rimliga antaganden; det tycker många spelare är det viktiga med regelspeleriet.
...och en anledning till att friformare i så stor utsträckning lirar efter dramaturgiska regler är för att dramaturgin i sig saknar snöpliga resultat. (en dramaturgiskt förutsägbar film kan visserligen vara tråkig, men så länge den är förutsägbar kan den inte sluta snöpligt)
---
Det betyder alltså (pust!) att din androidspelledare är en regelspelare om han är programmerad till att simulera naturlagar - medan han är en friformare om han är programmerad till att simulera dramaturgiska lagar. (Båda förutsätter att han är programmerad så att vi upplever honom som konsekvent - så att vi kan göra kalkylerade bedömningar utifrån hans syn på spelet)
Det funkar i din spelgrupp, och det funkar i min.
