Jag anser att feminismen är bizarr och utan någon som helst logisk bakgrund. Som känslovarelse kan det kännas sorgset ibland att betrakta frågor om jämlikhet, som är grundade i förutfattade meningar , och inte på kritiskt granskande.
Jag ser att det finns ett problem här; Enligt mig så startar alla offentliga diskussioner om genusfrågor med vad jag anser vara falska premisser, men jag kan se det som hopplöst att försöka lösa någonting som redan i början startat med felaktigtiga antaganden. Så för mig är det okej med "låt oss inte diskutera det här".
När någon skriver: "Det man bör ha kännedom om är att feminism handlar om jämställdhet mellan könen - varken mer eller mindre. ", så anser jag att det redan har blivit fel.
Jag anser att feminismen leder till något som inte ens feminismen själv anser vara önskvärt.
Jag tror feministiska tankesätt leder till mindre jämställdhet, och hårdare tvång att passa in i stereotypa könsroller. Med andra ord; att feminismen är kontraproduktiv. För att den inte tolererar andra tankesätt än de redan invanda.
Feminismen leder till vad jag skulle kalla för en negativ utveckling av samhället, och om det går tillräckligt långt, eventuellt skulle kunna skapa en backlash som ledar samhället till patriarkal fascism. Det tror jag inte feminsiter själv anser vara en "positiv utveckling!"
Jag vet inte om jag vill kalla mig feminist eller radikal antifeminist, mest är jag nog lite irriterad på att feminism och folk med feministiska tankegångar är så känslostyrda och därmed intoleranta mot kritik och avvikande åsikter.
Jag stöder och hejar helhjärtat på de som vill, kan och orkar ta striden så fort feminister och genusfolk visar sina fula trynen, var det än är.
Jag tycker grundtanken att det ska finnas tolerans mot människor med åsikter som ligger utanför den feministiska hegemonin, och jag tycker deras röster ska mötas med diskussion och argument.
Men för mig är grundtanken att det ska finnas en öppen diskussion det viktigaste. Toleransen som hör samman med yttrandefriheten och den fria opinionsbildningen. Jag stödjer ett aktivt förhållningsätt, och jag menar att åsiktsbrytningar, mångfald, diskussion och kritik främjar samhällets utveckling och framsteg. Och jag uppfattar att det finns en stigmatisering mot människor med andra verklighetsuppfattningar än de som finns inom den feministiska normen, vilket jag inte gillar.
Jag anser att feminismen är inne på helt fel spår om de vill sträva efter ett samhälle som faktiskt är jämlikt. Bättre då att agera för ett mer jämställt samhälle.
Biologiskt, dvs instinktivt(känslomässigt), är vi programmerade att gynna kvinnor på bekostnad av män. Det grundar sig i att honor/kvinnor har den sexuella makten, som genom evolutionen formar den känslomässiga makten.
Honor/Kvinnor har alltid styrt tillgången på sex/fortplantning (Detta kallas för Batemans Principle i biologin). Därför har endast de hanar/män som varit mentalt funtade att anpassa sig efter kvinnor fått para sig, och i sin tur har deras avkommor även blivit mentalt funtade för att anpassa sig efter kvinnor. Och så har det fortsatt under evolutionens gång. Därför är nu mäns hjärnor funtade att vilja gynna kvinnor mer än män. Och kvinnors hjärnor är även funtade att vilja gynna kvinnor mer än män.
För att förstå ännu djupare, kan man se på respektive köns optimala fortplantningstrategier. För en man är det att sprida sina gener till så många kvinnor som möjligt, och sedan lägga ner tid och energi på att samla resurser och ge beskydd åt den kvinna som han har störst anledning att tro att det är hans avkomma hon bär. Där har vi det så kallade hora-madonna-komplexet.
För kvinnor är den optimala fortplantningstrategin att först hitta en man med bra gener, dvs en "bad boy" som visar upp rätt gener för att överleva i apdjungeln, det ser vi i kvinnors (sexuella) kärlek till kriminella, våldsbrottslingar, mördare etc. Eller bara de män med högst testosteron.
Statistiskt sett så har de män som haft flest kvinnliga sexpartners de personlighetsdrag som kallas "The dark triad", dvs. narcissism, psykopati och maciavellianism, dvs det som gynnas när djungelns lag får råda. Men dessa män passar i regel sämre som pojkvän och far till barnen, så för dessa uppgifter bjuder kvinnor sedan in en snäll och omtänksam försörjare som tar hand om den förste mannens barn. Där har vi macho-myskille-komplexet.
Detta primala fortplantnings-betéende hos kvinnor verkar spinna helt ur kontroll i (feministiska) länder som sverige, här har vi kanske flest ensamstående mödrar i värden. Och flest singlar i världen, då staten ser till att försörja ungarna, och kvinnorna flockas i harem hos en allt mer krympande skara högstatusmän(eller "bad boys" när de är yngre), medans de typer av män som alltid varit civilisationens motor, blir utan kvinnor(men de måste fortfarande vara försörjare åt andra mäns barn, via skatten), då institutionen äktenskap och monogami numera är omodernt.
I grunden så sexualiseras kvinnor efter tecken på fertilitet, dvs fysiska attribut, sexobjekt. Medans män sexualiseras efter tecken på makt, dominans, social status och hans tillgång till resurser. Det första anses fult och sexistiskt i dagens samhälle, men inte det andra.
Män objektifierar kvinnor i formen av sex-objekt. Kvinnor objektifierar män i formen av makt-status-försörjar-nytto-objekt.
As Matt Ridley puts it in The Red Queen:
There has been no genetic change since we were hunter-gatherers, but deep in the mind of modern man is a simple hunter-gatherer rule: strive to acquire power and use it to lure women who will bear heirs; strive to acquire wealth and use it to buy affairs with other men’s wives who will bear bastards . . . Wealth and power are means to women; women are means to genetic eternity.
Likewise, deep in the mind of modern woman is the same hunter-gatherer calculator, too recently evolved to have changed much: strive to acquire a provider husband who will invest food and care in your children; strive to find a lover who can give those children first-class genes. Only if she is very lucky will they both be the same man . . . Men are to be exploited as providers of parental care, wealth and genes.
However, Ridley tells us that we need not interpret any of these arguments in a deterministic way; none of this denies our free will. To say that a tendency is in our nature is not to say that we cannot overcome that tendency. What is more, the fact that we are so versatile and plastic in terms of behaviour actually depends on us having more instincts, not fewer; the language instinct being a prime example. The vocabulary of language may be infinitely plastic, but our ability to learn languages depends heavily on our hard-wired ability to form generalised rules based on what we hear; to infer the rules of grammar.
)
