The Airborne Toxic Event
Durazac 15. Makes Prozac seem like a decaf latté.
- Joined
- 12 Jun 2024
- Messages
- 155
Citatet är från Soren Johnson som var lead designer på Civilization IV och det är träffande hur jag upplever rollspel ibland.
Jag vill börja med att säga att jag inte pratar om folk som medvetet försöker bryta sönder ett spel genom att göra den mest brutna, optimerade karaktären utan mer att spelare väljer oftast som Johnson är inne på att, medvetet eller omedvetet, se ett spel som ett optimerings pussel som de försöker att lösa.
Så vad menar jag? Detta är främst för spel som har någon form av nivåsystem där karaktärer gradvis blir starkare med tiden och därför behöver spelledare ge dem mer och mer utmaning för att det skall kännas som det finns någon risk. Jag tror att detta är nyckelordet för mig, risk. Rollspel utan risk är tråkigt och förutsägbart. Det gör att ingen tycker att det är kul för man vet hela tiden att man kommer att överleva och klara sig. Jag pratar alltså om klassiska hjälterollspel där spelarna försöker göra uppdrag och hjältedåd.
Mike Shea pratar om det i en podcast att hans spelare i Shadowdark tog besvärjelsen Blindness och de gör det inte för att optimera utan för att de ser det som en bra besvärjelse att ha men för spelledaren leder det till huvudvärk för nu kan de plötsligt göra slutbossen blind och skapa en obalans. Jag har upplevt samma sak. Spelare som tagit saker för att de är bra mer än att de skall göra den mest optimerade karaktären, i varje fall inte medvetet, men det leder till problem för mig för nu måste jag förhålla mig till att en person plötsligt kan ta och sänka skadan för alla spelare en gång per runda.
Jag tycker detta är en svår balansgång att gå. Framför allt upplever jag att nästa alla spel som har nivåer, oavsett vilket spel det är, passerar en gräns där spelet blir mindre och mindre roligt. Ibland för att spelet och matematiken inte håller ihop, ibland för att den håller ihop men spelarna är hjältar och skalar på ett helt annat sätt än monstren.
I min Pathfinder kampanj där spelarna är level 11 så är det svårt att ha strider som orsakar fara där spelarna genuint känner oj det här kanske inte går vägen. I min andra kampanj där spelarna är level 2 och inte har fått tillgång till särskilt mycket är det tvärtom, allt är en kamp där utgången är osäker.
Lösningen? Jag är inte helt säker, en alternativ är att bara spela low to ground spel där du aldrig rör dig särskilt mycket uppåt. Ett annat alternativ som jag vet att vissa gör är att välja en nivå och alltid ligga där, oavsett hur länge du spelar blir karaktärerna aldrig över nivå 5-6. Jag är inne på att försöka skala mer vad det gäller monster och framför allt ändra tillvägagångsätt. Spelarna skall snart till en ny stad som är under belägring. Det är flera hundra monster runt staden och de kan omöjligt slåss mot allt. I stället måste de hitta andra lösningar, bygga upp fortifikationer, övertyga stadens befolkning om att slåss, smyga iväg på uppdrag att sabotera. Och när det väl blir en strid, välja ögonblicken där spelarna känner att de är hjältar och ögonblicken där de känner att detta faktiskt kan gå illa.
Hur resonerar ni kring detta?
Jag vill börja med att säga att jag inte pratar om folk som medvetet försöker bryta sönder ett spel genom att göra den mest brutna, optimerade karaktären utan mer att spelare väljer oftast som Johnson är inne på att, medvetet eller omedvetet, se ett spel som ett optimerings pussel som de försöker att lösa.
Så vad menar jag? Detta är främst för spel som har någon form av nivåsystem där karaktärer gradvis blir starkare med tiden och därför behöver spelledare ge dem mer och mer utmaning för att det skall kännas som det finns någon risk. Jag tror att detta är nyckelordet för mig, risk. Rollspel utan risk är tråkigt och förutsägbart. Det gör att ingen tycker att det är kul för man vet hela tiden att man kommer att överleva och klara sig. Jag pratar alltså om klassiska hjälterollspel där spelarna försöker göra uppdrag och hjältedåd.
Mike Shea pratar om det i en podcast att hans spelare i Shadowdark tog besvärjelsen Blindness och de gör det inte för att optimera utan för att de ser det som en bra besvärjelse att ha men för spelledaren leder det till huvudvärk för nu kan de plötsligt göra slutbossen blind och skapa en obalans. Jag har upplevt samma sak. Spelare som tagit saker för att de är bra mer än att de skall göra den mest optimerade karaktären, i varje fall inte medvetet, men det leder till problem för mig för nu måste jag förhålla mig till att en person plötsligt kan ta och sänka skadan för alla spelare en gång per runda.
Jag tycker detta är en svår balansgång att gå. Framför allt upplever jag att nästa alla spel som har nivåer, oavsett vilket spel det är, passerar en gräns där spelet blir mindre och mindre roligt. Ibland för att spelet och matematiken inte håller ihop, ibland för att den håller ihop men spelarna är hjältar och skalar på ett helt annat sätt än monstren.
I min Pathfinder kampanj där spelarna är level 11 så är det svårt att ha strider som orsakar fara där spelarna genuint känner oj det här kanske inte går vägen. I min andra kampanj där spelarna är level 2 och inte har fått tillgång till särskilt mycket är det tvärtom, allt är en kamp där utgången är osäker.
Lösningen? Jag är inte helt säker, en alternativ är att bara spela low to ground spel där du aldrig rör dig särskilt mycket uppåt. Ett annat alternativ som jag vet att vissa gör är att välja en nivå och alltid ligga där, oavsett hur länge du spelar blir karaktärerna aldrig över nivå 5-6. Jag är inne på att försöka skala mer vad det gäller monster och framför allt ändra tillvägagångsätt. Spelarna skall snart till en ny stad som är under belägring. Det är flera hundra monster runt staden och de kan omöjligt slåss mot allt. I stället måste de hitta andra lösningar, bygga upp fortifikationer, övertyga stadens befolkning om att slåss, smyga iväg på uppdrag att sabotera. Och när det väl blir en strid, välja ögonblicken där spelarna känner att de är hjältar och ögonblicken där de känner att detta faktiskt kan gå illa.
Hur resonerar ni kring detta?