Hatar vi Bleed?

Mikl

Warrior
Joined
11 May 2023
Messages
262
Men det viktiga verkar alltså vara att man sabbar på ett sätt som de andra spelarna tycker är kul, även om deras rollpersoner inte gör det?
Ja, det är vanligtvis ok att sabotera eller misslyckas på ett sätt som de andra spelarna tycker är underhållande eller åtminstone inte förstör det roliga för dem. (Exakt vad det innebär skiljer sig åt mellan grupper.)
Det var det jag menade med att det inte är ok att "sabotera det roliga för någon annan". De andra spelarna är nog fullt medvetna om att det var spelaren i fråga som valde att agera på det sättet, inte någon metafysisk rollpersonsentitet som är bortom spelarens kontroll.
 

Lanina

Oneironaut
Joined
3 Jan 2022
Messages
126
Location
Stockholm
Ja, alltså, det behöver vara en äkta och genuin scen för att jag ska tycka att den är riktigt bra. Vet inte om det måste vara en äkta och genuin scen för att jag ska kunna gråta. Det är ju skådespeleri, liksom. Senaste LinCon körde jag en omgång Gastkammaren och jag grät i första scenen, typ fem minuter efter att vi börjat spela, eftersom det var en begravningsscen. Jag tyckte att det skulle passa att min rollperson grät, så jag grät. Jag har spelat rollspel såpass länge att jag kann klämma fram tårar hyfsat på kommando, lite beroende på dagsform. Vet inte om jag skulle kunna klara av att göra det samtidigt som jag spelar en scen där min rollperson är jätteglad (alltså inte glädjetårar, för det gjorde jag så sent som på BSK i helgen, utan en scen där tårar inte vore rimligt för rollpersonen). I vilket fall som helst så passar det ju inte särskilt bra med tårar om det inte är ett känsligt och mänskligt spel. Kör jag ett humorspel och min rollperson ska gråta för att hen slagit tån i en byrå så passar det ju inte om jag som spelare faktiskt börjar böla. Och det brukar ta mig ett par minuter att framkalla tårarna, så det behöver vara en lite längre scen, också.

Men poängen är att det inte för mig känns som att det är jag som gråter, utan jag skådespelar en roll som gråter. Jag själv var knappast ledsen på grund av att en SLP vi hittade på i preppen en halvtimme innan spel är död, eller för att min rollperson, som jag spelat i fem minuter, är ledsen, liksom.
Jaja, då hänger jag med. Du kan, i likhet med bra skådespelare, gråta på kommando? Det kan inte jag. De gånger jag blivit tårögd under rollspelande har ju jag blivit rörd, pga vad som händer min rollperson. Jag känner kanske inte känslorna precis som hen skulle gjort, men det är ungefär som när jag ser en film som jag blir rörd av. En slags katarsis, där känslorna den påhittade personen känner påverkar vad jag känner - ger mig en känslouttrying (t ex rodnad, tårar, skratt) - och det i sig känns som att lyfta på locket på mina egna känslor lite grann, fast på någon slags trygg omväg. Om man varit lite allmänt deppig över flera veckor men inte kunnat gråta ut det, och sen ser en sorglig film eller ett rörande klipp på youtube och gråter pga den, så känns det som man gråtit ut den där grå deppigheten också av rena farten. Eh... vad var det vi pratade om, nu igen?

Jo, bleed!

Det är ju lätt att prata om bleed som just sorg och ilska och andra negativa känslor. Men jag vill faktiskt nämna en positiv känsla. Jag lärde känna en ny person (en kompis kompis) genom att han hoppade med en rollspelskampanj vi körde online. Han spelade min storebror. Under lång tid (det här var under pandemirestriktioner tror jag) så körde vi ju bara online. Vi pratades kanske vid lite grann fortfarande online, men ganska ytligt. Mestadels umgicks vi helt enkelt i form av rollspel. Vi hade en bra spelkemi, syskongnabbades, engagerade oss i varandras plotlines osv. När vi sågs IRL så var jag tvungen att påminna mig själv om att vi faktiskt inte kände varandra så nära som det var lätt att tro. Vad visste jag om honom, egentligen? Men det hela löste sig, vi hade inga problem att umgås IRL heller. Jag skulle vilja hävda att det här var som en fuskkod för vänskap, lite grann som företagskickoffer är menade att vara men aldrig är. Någon annan skulle väl mena att det är klart man kan känna varandra (ens riktiga personligheter) via rollspel ändå, och det är inte konstigt att två personer som spelat mycket online tillsammans också kan ha kul irl.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,607
Location
Göteborg
Jag tänker att det finns typ fyra olika grejer här, som är i praktiken väldigt snåriga att skilja på, och eventuellt egentligen är typ samma sak. Men för att reda ut/mynta lite begrepp:

Vi kan kalla det spelkänslor när du som spelare känner saker på grund av hur det går för dig som spelare i spelet, där rollpersonen är ditt verktyg för detta. Det här är samma grej som du känner när du spelar ett brädspel. Du blir glad när det går bra och missnöjd när det går dåligt.

Vi kan kalla det sociala känslor när du som spelare känner saker baserat på hur de andra i gruppen beter sig. Någon beter sig som ett rövhål i spelet och sabbar för de andra personerna runt bordet. Samma fenomen som när någon beter sig illa i en annan situation, typ när någon går före i kön eller fäller nedlåtande kommentarer. Eller för den delen positiva känslor, när någon gör något schysst.

Vi kan kalla det inlevelsekänslor när vi känner saker baserat på den fiktiva situationen i allmänhet. Vi spelar en väldigt sorgsen scen, och du känner dig ledsen, oavsett om din rollperson gör det. Du kanske inte ens har en rollperson, eller din rollperson är inte med i scenen. Det här är samma sak som händer när vi ser på film eller läser en bok.

Vi kan kalla det sann bleed när det är de känslor som din rollperson känner i fiktionen (det är rimligt att tala om att din rollperson har känslor, precis som det är rimligt att tala om att din rollperson har ett bredsvärd) som gör att du som spelare känner någonting. Så om det är en väldigt sorgsen scen där någon har dött, och du som spelare tycker verkligen att den här personen som dött i fiktionen var en riktigt genuint bra och sympatisk person och att döden var tragisk, men din rollperson är en ogin skitstövel som hatade den där personen, och du som spelare i den här situationen känner glädje istället för sorg i den supertrista begravningsscenen, medan du om du hade tittat på en film med samma scen hade känt sorg, kan vi säga att det är "sann bleed".

Jag tror att den sista där i praktiken kräver väldigt speciella situationer, som den krystade situationen jag gav exempel på ovan, för att kunna särskiljas från de andra. Det gör att det nog i praktiken är ganska svårt att veta om man upplevt "sann bleed" eller inte. Eller ens om den finns. Jag har hört folk säga att de upplevt sådant, där det inte var relaterat till situationen utan verkligen rollpersonens känslor, så jag utgår ifrån att de har rätt. Men jag personligen har aldrig varit med om något sådant, såvitt jag vet.
 

Gerkub

Gelékub
Joined
8 Mar 2021
Messages
1,525
din rollperson är en ogin skitstövel som hatade den där personen, och du som spelare i den här situationen känner glädje istället för sorg i den supertrista begravningsscenen, medan du om du hade tittat på en film med samma scen hade känt sorg, kan vi säga att det är "sann bleed".
Det här känner jag igen, att jag har frammanat en känsla av rollpersonens skadeglädje (fast jag som deltagare inte alls kände så); alltså åstadkommit nån form av sann bleed. Men att när scenen tagit slut har det lett till skamkänslor, alltså inte sann bleed, men som kanske har att göra med sociala känslor (”hur fan betedde jag mig?”).

Har blivit bättre på att hantera detta ju mer jag spelar, men fattar att man kan bli virrig var bleed slutar och var de andra negativa/positiva känslorna börjar.
 
Last edited:

EvilSpook

Tämligen dålig överlag.
Joined
15 Oct 2008
Messages
2,155
Location
Off grid
Jag tänker att det finns typ fyra olika grejer här, som är i praktiken väldigt snåriga att skilja på, och eventuellt egentligen är typ samma sak. Men för att reda ut/mynta lite begrepp:
En femte typ skulle kunna vara ”följdkänslor” där man som spelare får en annan men besläktad typ av känslor beroende på vad din rollperson känner, men med lite mer utifrånperspektiv. Lite grann som en vän eller familjemedlem som känner personen väl.

Om rollpersonen är kall, hatisk, bitter eller känner sig övergiven, kanske man som spelare tycker synd om rollpersonen eller känner någon form av medkänsla, snarare än att man har samma negativa känslor som rollpersonen.

Om ens rollperson länge sökt efter sin ärkefiende och tillslut besegrar den, men samtidigt dör själv så kanske den utifrån situationen känner skräck, ångest eller smärta. Men som spelare kanske man istället upplever lättnad över att rollpersonen fick upprättelse, rättvisa eller ett värdigt avslut o.s.v.

För min del handlar känslorna mer om inlevelse än gestaltning. Jag eftersträvar ofta det du kallar ”sann bleed” i mitten av en rollpersons karriär. Men det tar ett ofta ett bra tag innan man lär känna den så väl. Jag behöver etablera den i spel utsätta den för dilemman och investera en hel del engagemang i dess leverne först helt enkelt. Men det är en häftig känsla att faktiskt uppleva nåt som liknar det som rollpersonen själv upplever, just för att man gått igenom saker tillsammans.

När jag haft ”sann bleed” ett tag brukar det dock allt oftare övergå i den här typen av följdkänslor. Man blir kanske lite mätt på just immersionen och glider mer över i en ”director stance” och analyserar vad rollpersonen har gått igenom, hur det påverkat den och funderar kring hur det skulle kunna sluta snarare än vad den känner i respektive situation.

:t6b-2: :t6b:
//EvilSpook
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,683
Jag tänker att medan det inte är fel att prata om vilka känslor man kan få av rollspel och om de känslorna är bra så är det väldigt grundläggande. Det är som ”Vilka känslor kan en tavla få en att känna”. En tavla kan få dig att känna så komplexa känslor att vi inte har ord för dem, därför behöver vi att någon målade dem. Samma med rollspel.

Så ja, en tavla kan vara Hundar spelar poker. Men en tavla kan också vara Rafaels Kristi förklaring. Det känns som att vi fastnat i att prata om Hundarna som spelar poker.

När har du känt en känsla från ett rollspel som du inte kunde sätta ord på under flera dagar men som fastnade med dig? En känsla din karaktär också kände. Jag hade en karaktär som fastnade i ögonblicket mellan att inte kunna hejda sig och i att inte kunna leva med konsekvenserna. Och det kändes i mig. Och det tog ett tag innan jag kunde formulera varför eller vad. Det är Bleed. När kände du något sådant? För det tror jag de flesta av oss gjort.

Det är sådana känslor man inte vill ha om man tycker Bleed är cringe.
 

Gerkub

Gelékub
Joined
8 Mar 2021
Messages
1,525
Det är sådana känslor man inte vill ha om man tycker Bleed är cringe.
Jag håller med dig förutom det här, jag tycker man kan få otroliga upplevelser i rollspel som stannar med en flera dagar, år, utan att vara ”in character”.

Man kan i sin tur få usel kvalitet på sin ”bleed”, man får inte Rafael, utan Pokerspelande hundar, fast man får dessutom känna stanken av deras andedräkter. (Okej dåligt exempel, det hade varit ganska bra skräck; men jag tänker bara att bleed inte nödvändigtvis är lika med varje sig kvalitet eller cringe, utan mer neutralt, som jag förstått det).
 
Last edited:

Lanina

Oneironaut
Joined
3 Jan 2022
Messages
126
Location
Stockholm
För min del handlar känslorna mer om inlevelse än gestaltning. Jag eftersträvar ofta det du kallar ”sann bleed” i mitten av en rollpersons karriär. Men det tar ett ofta ett bra tag innan man lär känna den så väl. Jag behöver etablera den i spel utsätta den för dilemman och investera en hel del engagemang i dess leverne först helt enkelt. Men det är en häftig känsla att faktiskt uppleva nåt som liknar det som rollpersonen själv upplever, just för att man gått igenom saker tillsammans.

När jag haft ”sann bleed” ett tag brukar det dock allt oftare övergå i den här typen av följdkänslor. Man blir kanske lite mätt på just immersionen och glider mer över i en ”director stance” och analyserar vad rollpersonen har gått igenom, hur det påverkat den och funderar kring hur det skulle kunna sluta snarare än vad den känner i respektive situation.
Känner igen mig. Det är långt ifrån alla rollpersoner jag kan uppleva sådana här saker med, men de som jag spelat länge och igenom svårare saker är mer sannolika att jag känner såhär för. Eventuellt att det är, liksom inlevelse generellt, "en muskel" att öva upp. Jämfört med när jag började rollspela har jag lättare för att uppleva känslor genom mina rollpersoner nu än förr. Varierar ju också med genre osv.

Och jag har definitivt ibland blivit "mätt" och behövt glida över till att behandla rollpersonen inte som en person vars skor jag går i, utan som en person jag känner. En person jag kan tycka synd om, vilja skälla ut eller sakna. Det kan jag göra med mina medspelares rollpersoner, vilket ibland kanske förvirrat de som inte blöder/går in för immersion så mycket. "Åh, vad jag tycker synd om din rollperson just nu!" - "Fast, jag valde ju själv att lägga rollpersonen i den sitsen för att handlingen skulle gå framåt?"
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
10,023
Location
Stockholm
Men vad tycker vi egentligen om bleed? Finns det, som jag anar, nån slags diskrepans här mellan den svenska och den internationella scenen, eller har jag helt underskattat hur mycket andra svenska spelgrupper ogillar fenomenet?
Jag har nog ändå stött på rätt mycket motstånd även i den svenska miljön, men inte på wrnu, så det kanske mest är forumet här som skiljer ut sig.

Spelare som inte tycker så bra om varandra som tar med det in i spel (och kanske ser ett alibi att leva ut den "fiendeskapen"), lirare som vill ligga med andra lirare och fattar ingame-beslut baserat på det (gud vad less jag är på detta i lajvsvängen btw...), MÖP:ar som MÖP:ar, någon som tycker att det är jobbigt att öht prata om känslor som är rädd att behöva spela ut något känslosamt, osv. Det finns såklart en massa skäl (många av dem kopplade till dysfunktionell spelgrupp, men inte alla) för vissa att undvika bleed och om det ska spelas Vampire som gladvål med superhjältar i läderbraxor så förstår jag att någon kan känna sig lite hotad i sin stil av ett supplement som inte bara är fler sätt att gladvålda och listor på nya läderbraxor.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,397
Location
Helsingborg


Alltså att "grejer" blöder över fram och tillbaka mellan "Self" och "Character", vilket jag inte är helt säker på måste innebära ett stort engagemang(?).
Ett sidospår, men bilden pekar på ett problem som jag ser med Huzingas Magic circle of play från 50-talet (nu har jag inte internet så jag kan inte kolla upp hans definition närmare), nämligen att han anser att en del av vad som definierar ett spel är att man spelar spelet, är i "spelets sfär" och när man spelat klart så lämnar man den sfären. Aktier påverkar den yttre världen och är därför inte ett spel.

Problem är att om jag spelar en fotbollsmatch och gör en ful glidtackling på en motståndare som skadar denna så kommer motståndaren naturligtvis komma ihåg det när matchen är över. På samma sätt kan att jag bråkat med min fru påverka spelmötet, särskilt om hon är med och spelar.

Intressant med pilen inåt med immersion. Jag har inte tänkt på den termen på det sättet, men det känns som om det stämmer. Aldrig heller tänkt på att bleed-in är en term, utan trodde bleed bara var bleed-out.
 

hedmeister

Kollegiemagistrat
Joined
15 Oct 2021
Messages
368
Har nån av er läst Lyra Ekström Lindbäcks roman "Blödningen"? Jag har inte läst den själv men den handlar tydligen om bleed och hur det påverkar människor.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,608
Har nån av er läst Lyra Ekström Lindbäcks roman "Blödningen"? Jag har inte läst den själv men den handlar tydligen om bleed och hur det påverkar människor.
Jag började på den, men kom inte mer än ett femtiotal sidor. Var inte så imponerad, men kan också ha varit jag som var problemet. När jag läste den var jag inte så lässugen.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
10,023
Location
Stockholm
Ett sidospår, men bilden pekar på ett problem som jag ser med Huzingas Magic circle of play från 50-talet (nu har jag inte internet så jag kan inte kolla upp hans definition närmare), nämligen att han anser att en del av vad som definierar ett spel är att man spelar spelet, är i "spelets sfär" och när man spelat klart så lämnar man den sfären. Aktier påverkar den yttre världen och är därför inte ett spel.

Problem är att om jag spelar en fotbollsmatch och gör en ful glidtackling på en motståndare som skadar denna så kommer motståndaren naturligtvis komma ihåg det när matchen är över. På samma sätt kan att jag bråkat med min fru påverka spelmötet, särskilt om hon är med och spelar.

Intressant med pilen inåt med immersion. Jag har inte tänkt på den termen på det sättet, men det känns som om det stämmer. Aldrig heller tänkt på att bleed-in är en term, utan trodde bleed bara var bleed-out.
Bleed in-typexemplet är imo en spelare som använder spelet som ursäkt för att ragga, där de egna tankarna om och känslorna för ande spelare påverkar inställningen till deras roller. Mycket tydligare på lajv än runt spelbordet pga spelarna kan välja vem de interagerar med i mycket större utsträckning. Qnnat exempel är när de coola spelarna interagerar mest med varandra och undviker n00bsen.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,607
Location
Göteborg
Bleed in-typexemplet är imo en spelare som använder spelet som ursäkt för att ragga, där de egna tankarna om och känslorna för ande spelare påverkar inställningen till deras roller. Mycket tydligare på lajv än runt spelbordet pga spelarna kan välja vem de interagerar med i mycket större utsträckning. Qnnat exempel är när de coola spelarna interagerar mest med varandra och undviker n00bsen.
Hur är det när jag som spelare låter min rollperson göra en grej för att jag tycker att det blir en ballare berättelse av det? Det är ju att mina känslor som spelare influerar min rollpersons handlingar, men kanske inte hens känslor? Räknas detta som bleed-in?
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
10,023
Location
Stockholm
Hur är det när jag som spelare låter min rollperson göra en grej för att jag tycker att det blir en ballare berättelse av det? Det är ju att mina känslor som spelare influerar min rollpersons handlingar, men kanske inte hens känslor? Räknas detta som bleed-in?
Oj, det känns inte som att det gör det, men jag vet inte. Det är mer medveten handling än känsla?
 

GnomviD

Heresiark
Joined
15 Oct 2008
Messages
872
Location
Lule
Hur är det när jag som spelare låter min rollperson göra en grej för att jag tycker att det blir en ballare berättelse av det? Det är ju att mina känslor som spelare influerar min rollpersons handlingar, men kanske inte hens känslor? Räknas detta som bleed-in?
Detta faller nog in under det som kallas steering: "the process in which a player influences the behavior of her character for nondiegetic reasons" (jfr author stance). Bleed-in handlar snarare om att dina off-känslor gentemot ämnet eller personerna också formar din rollfigurs, på ett mer eller mindre medvetet sätt och ofta i stunden; om jag t.ex. ser en mobbningssituation i ett spel är det inte ovanligt att mina lärarreflexer färgar hur min rollperson spontant ser på scenen. Andra exempel har RasmusL gett.

Steering kan vara en teknik för att möjliggöra att uppnå bleed, genom att t.ex. bygga upp eller placera din rollfigur i situationer som kan ha en stark känslomässig påverkan. Motsatt kan det även vara en teknik för att undvika sådana situationer. Jag tror emellertid att steering och bleed fungerar på olika plan. Vid steering skiljer man medvetet på sina önskemål som spelare och rollpersonens önskemål, agerar utifrån sina off-önskemål och rättfärdigar sedan att rollpersonen agerar på detta sätt. Vid bleed arbetar man, i min erfarenhet, snarare med att uppnå en nära identifikation mellan spelare och rollperson, till den grad att man upplever att gränsen mellan dessa suddas ut. I scenen kan man såklart skifta mellan dessa lägen, men den starka känslomässiga påverkan som bleed handlar om förutsätter en inlevelse som nog inte riktigt är förenlig med att meta-styra.

För att återknyta till tråden i stort: jag tycker att man tänka att bleed endast är en sorts känslomässig upplevelse, till följd av att ha spelat någonting slående. Den sortens dramaspel som Indierummet ofta rör sig kring tycker jag oftare ger upphov till den sorts katarsis som man kan uppleva genom att intensivt leva sig in i en berättelse och empatisera med figurerna i den, än processen då känslor blöder från rollpersonen till spelaren. Dessa är olika men närliggande känslor.
 

Jim Profit

Warrior
Joined
24 Jun 2000
Messages
240
Location
Stockholm
En pusselbit som ökade min förståelse kring förstå amerikanska reaktioner när det kommer till rollspel är att man i *betydligt* större utsträckning spelar med folk man inte känner sedan tidigare (på e.g. konvent), och i det ljuset kan jag gott förstå att man blir extra känslig för sådana här saker. Själv skulle jag aldrig spela lite "mustigare" WoD med folk som jag inte kände/inte hade tagit tempen på.

När det kommer till Bleed så blir all diskussion svårare av det faktum att begreppsförvirringen är enorm; för vissa betyder det bara "starka känslor som uppkommer under en aktivitet" (vilket gör det relativt meningslöst), andra verkar tro på någon slags semi-mystisk överföring från karaktären ("man kan fastna i roll!"). Den definition jag använder mig av när jag skriver/talar om saken är att bleed out går ut på att ditt beteende i roll (i.e. gestaltning, särskilt inom levande rollspel) skapar känslor hos dig som spelare (klassiskt exempel från teatern - en skådespelare blir förtjust sin motspelare som denne gestaltar en relation till på scen). Bleed in är när tankar och känslor hos dig själv påverkar ditt beteende i roll (exempel är otaliga - "Nisse gillar inte att man skriker, så jag gör inte det i scener med honom").
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,397
Location
Helsingborg
Bleed in är när tankar och känslor hos dig själv påverkar ditt beteende i roll (exempel är otaliga - "Nisse gillar inte att man skriker, så jag gör inte det i scener med honom").
Bleed in känns också som någonting som är väldigt svårt att undvika. Bra att någon sätter namn på fenomenet för att lättare märka ut att det finns, men inget man egentligen kan (eller ska) undvika.
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,607
Location
Göteborg
En pusselbit som ökade min förståelse kring förstå amerikanska reaktioner när det kommer till rollspel är att man i *betydligt* större utsträckning spelar med folk man inte känner sedan tidigare (på e.g. konvent), och i det ljuset kan jag gott förstå att man blir extra känslig för sådana här saker. Själv skulle jag aldrig spela lite "mustigare" WoD med folk som jag inte kände/inte hade tagit tempen på.
Jag spelar inte sällan mustiga spel med främlingar på konvent. Tycker att man märker ganska snart om det är något de gillar och så anpassar man sitt spel efter deras.


Bleed in är när tankar och känslor hos dig själv påverkar ditt beteende i roll (exempel är otaliga - "Nisse gillar inte att man skriker, så jag gör inte det i scener med honom").
Det är såklart en luddig gränsdragning, men jag tycker att det @RasmusL och @GnomviD hintat om ovan, att bleed är omedvetet och känslobaserat, är en rimlig användning av ordet. Att undvika att skrika på Nisse för att han inte gillar det känns som en medveten handling. Men alla medvetna handlingar är såklart också baserade på känslor någonstans. Om jag är uttråkad och därför anfaller vakterna istället för att bluffa, är det bleed-in?

Jag menar såklart inte att vi måste ha en vattentät definition, men det är intressant att fundera på. Om jag som spelare är klaustrofob och därför inte låter min rollperson följa med in i grottan känns det som bleed-in. Om jag tänker att det vore intressant just nu att låta min rollperson gå ut och supa för att det skulle sätta mer press på det trasiga äktenskapet så känns det som ”steering”. Och däremellan finns det en rejäl gråzon.
 
Top