Fegisar
Ny inflammatoriskt formulerad tanke:
Många som är skeptiska till det här med hög dödlighet i spelsystem uttrycker att de tappar intresse för sin rollperson om de misstänker att de ändå kommer att bli av med dem. Jag tänker här framföra (den antagligen felaktiga, men för mig underhållande) idén om att det är en försvarsmekanism för den rädde.
Det fina med dödens slutgiltighet i spel är ju kopplingen mellan din avatars död, och din egen. Den enda faktiska ändliga resurs vi människor har är ju vår tid här på jorden. När vi gamblar med våra avatarers öden gamblar vi också med vår egen faktiska tid. När vi spelar Dark Souls, Diablo III i Hardcore Mode eller nån ruskig rougelike av något slag, då är det en liten smula av vårt eget faktiska liv som är vår insats. Samma med rollpersoner i rollspel.
Döden är ju egentligen bara intressant när den kostar oss något. Att bli av med en rollperson som inte intresserar mig eller som jag inte lagt tid och själ i betyder ingenting för mig. Att däremot förlora den själsliga och tidmässiga insatsen en rollperson faktiskt innebär, det tar, det kan ta ganska hårt ibland! Och det är det som gör hög dödlighet så spännande. Det är vad som får mig att sitta och gnaga på naglarna, på stolskanten, svettas över tärningsslag och känna ångest inför beslut.
Så du som inte vill investera tid i din rollperson om dödligheten är hög, är det kanske inte så mycket för att du inte är intresserad, som att du helt enkelt inte vågar...?
/End trolling
