När vi var tonåringar i min gamla spelgrupp och en kille skulle spelleda oss för första gången hade han läst någonstans att de bästa inledningarna var när man på ett oväntat sätt fångade spelarnas uppmärksamhet. Så det första som hände när vi satte oss vid spelbordet var att han dunkade näven i bordet och vrålade:
- GARDOOOM!!! DET ÖSER NER!!!
Vi satt som stora frågetecken i några sekunder och sedan utspelade sig ungefär följande konversation:
- Va?
- Vaddå, ”va”?
- Jag fattar noll, vad öser ner?
- Regnet såklart!
- Hur skulle vi veta det?
- Det måste ni väl fatta?!
- Hur då?!
- Jag sa ju ”Gardoom”!
- Vad fan betyder ”Gardoom”!
- Att det åskar såklart!
- Åska låter väl inte ”Gardoom”?!
- Nähä, tala om hur åska låter då!
- Inte ”Gardooom” i alla fall!
- Jaja, skit samma! Vad gör ni?
- Vaddå ”gör”?!
- Ja, vad gör era rollpersoner?
- Hur ska vi veta det? Vi vet ju inte mer än att det regnar, och att åskar av någon sjuk anledning låter ”Gardoom”!
- Fy faaan vad ni är taskiga!!!!
Spelledaren lämnade spelbordet i vredesmod och cyklade hem, och det dröjde några månader innan han ville spela med oss igen. Nu i retrospekt var det dock kanske inte bara inledningen som var usel, utan även vår grälsjuka reaktion på den.