Missade min provokation, alltså...
Ska jag vara helt ärlig hade jag faktiskt tänkt att mitt inlägg skulle provocera den skola av rollspelskonstruktörer som du företräder.
All SF och Fantasy -alla påhitt överhuvudtaget, faktiskt- skapas antingen som en kommentar till vår samtid, eller som ett studentikost tankeexperiment. Antingen vill man engagera publiken, eller så vill man förnöja sig genom att leka med en lite lagom finurlig tankeställning.
Skall man engagera så krävs det att man pratar om sånt som är viktigt för publiken, och aldrig låter ens symbolik förlora sitt symboliska värde. Gullivers resor handlar inte om hur hästars stämband måste vara konstruerade för att de skall kunna prata, för historien lämnar aldrig sitt syfte; samhällssatiren. Symbolerna är blott symboler, de skall inte utvecklas att bli akademiska tankeexperiment.
När det gäller de akademiska tankeexperimenten så är det däremot en klar fördel om de inte engagerar någon på riktigt. Man måste ju hålla dem på tryggt avstånd så att man kan behandla dem sakligt och inte låta några känslor komma in och fördunkla ens vetenskapliga förmåga att göra korrekta antaganden om hur ens påhitt skulle fungera om de hade funnits på riktigt.
---
Det här är de två olika sätt som man kan hitta på saker på. Jag tror inte jag har fel när jag säger att du tillhör den andra skolan. Jag bläddrar just nu i kampanjvärlden "Artemis" som du påhittat med Erik Sieurin, och det är helt och hållet präglat av en akademisk distans till ämnet. Vi får veta att djurens kroppstemperatur är omkring +20 grader Celsius och vi får följa ett deduktivt resonemang som förklarar att blommor inte tjänar något på att vara färgrika, och så håller det på. Det är en verklig värld, ett påhitt för hjärnan, inte för hjärtat. Artemis tillför ingen cyberpunksymbolik till ett cyberpunkrollspel.
Jag säger inte att det är dåligt att vara akademisk, men jag är inte så förtjust i att rollspelskonstruktörer med akademisk distans till sina ämnen anses "finare" än de som arbetar med symbolik. Alla får tycka att vampires klaner är "orealistiska" och fnysa åt dem, men när det gäller alla akademiska experiment i rollspelens finrum som aldrig lyckades nå några höga försäljningssiffror så är det ingen som drar den uppenbara slutsatsen "de engagerade ju inte!"
---
Jag tvivlar inte på att du brann med en stark låga när du skrev Lemuria, men jag vill ändå inte kalla det en symboliskt rollspelsvärld.
Visst, ibland slinker det in ett ställningstagande där man anar dina egna åsikter genom det tjocka lagret av din kunskap; såsom när du förklarar att Tyskland inte är en självklar antagonist i den här världsbilden, eftersom det "har varit demokratiskt sedan 1919", "många förespråkar ett fritt samhälle" och att de tyska företagen har "en lång tradition av att tillhandahålla anständiga arbetsförhållanden för sin personal och ta socialt ansvar." Där får man se vilka ideal som skiljer Lemurias sympatiska Tyskland från det Tyskland som vi exempelvis har sett i Indiana Jones.
Men på det stora taget tycker jag att ideologin saknas eller slår knut på sig själv i Lemuria.
Dels för att fiendens ideologi aldrig blir farlig. Vi märker inget av det förföriska i tyrannernas okomplicerade världsbild. Det finns ingen risk att rollpersonerna kan lockas in i skurkarnas hemska tankebanor. Snarare är det tvärtom, precis som nazismen utmålade sina fiender som alltigenom onda människor som behövde utrotas, så demoniserar du fiendemakterna på så vis att de blir matinéskurkar. Stalin blir en Kejsar Ming, en onding som är så pass ond att man kan döda hans underhuggare utan samvetskval.
Jag vet vad du tänker säga; "ja, men den tidens tyranner var så här onda, det är inget jag har hittat på!" men det har hänt mycket med världen sedan dess. Det engarerar inte längre. Det kommenterar inte vår samtid. Jag har i vart fall svårt att se Lemurias japaner som något annat än en sorts orcher. Jag associerar det inte på något viss till dagens diktatorer eller förtryckande regimer.
Lemurias ondingar är kompromisslöst onda på samma sätt som att alla ondingar i Indiana Jones-filmerna är fula. Man kan skjuta ner en arab utan vidare på gatan, för han är ju ond! Det är på sätt och vis en sorts trygghet i att veta att ens fiende saknar sympatiska drag. Det gör ju att man kan bekämpa honom på ett väldigt enkelt, okonstlat sätt; genom att döda honom. Det känns daterat idag. Det vi upplever idag är ju hur svårt det är att bekämpa "ondingarna". Fäller man bomber på dem så dödar man oskyldiga, och de enda som har makt att invadera dem är de som ändå i slutändan bara är ute efter oljan.
---
Du riktar också kritik mot tyrannernas svaghetsförakt, men samtidigt är ju hela Lemuria en värld som sållar agnarna från vetet, en hård värld som på ett naturligt sätt sållar ut de svaga elementen. Nietzches obegripliga vurmande för krig och de krigande är alltså detsamma som lyser igenom i Lemuria, för precis som han ville tillbaka till slagfältet så drömmer du dig tillbaka till en (påhittad) tid där de svaga dog ut och de starka överlevde, där man alltid hade en tydlig fiende att slåss mot. På så vis ger Lemuria ett något kluvet intryck.
Du polariserar världen lika hårt som spelets skurkar, och hela världen är ett utryck för svaghetsförakt (nja, men det är likväl fysiska egenskaper som premieras i spelets värld) på samma sätt som det var tänkt att pojkar skulle engageras av Captain America's kamp mot nazisterna och fostras att bli starka nog att kunna besegra dem på deras egna vilkor; våld.
Du skriver ju att japanerna är svåra att infiltrera och att sovjet har digra säkerhetskontroller, då premieras alltså ett beteende i stil med "vi skjuter dem!" istället för "vi försöker lura dem!"
Visst, du använder skurkar från vårt verkliga förflutna, men man kan inte gömma sig bakom verkligheten när man skriver rollspel. Om vi spelar i världen idag så måste vi ofrånkomligt tolka spelet ur nutidens perspektiv.
Jag tyckte att Lemuria var trevlig läsning, men man ska inte lura sig själv: Det är gammal hederlig, okomplicerad matiné placerad i ett akademiskt tankeexperiment, inte något ideologiskt ställningstagande som bränner till på riktigt.
/Rising
