Jag tror ganska mycket att ett immersionistiskt system är så omärkt som möjligt. Vad innebär immersion i det här fallet? Att man känner samma känslor som sin rollperson, eller att man glömmer bort omvärlden?Jag har ärligt talat ingen aning om hur det skulle gå till. Jag har alltid antagit att det bästa sättet för ett regelsystem att främja den immersionistiska agendan helt enkelt skulle vara att hålla sig ur vägen, att vara så borta och dolt som möjligt. Jag har dock börjat tvivla på den saken.
...
Jag hade tankar på ett system som skulle kännas så verkligt som möjligt, lite som det du spånar på här. Varje färdighet och utmaning skulle ha en nivå på 0 till 5 eller 6, med en beskrivning av vad varje nivå innebär.
Är färdigheten högre än svårigheten (Eller en motståndares färidghet) så lyckas du. Är färdigheten lika med svårigheten så lyckas du automatiskt om det inte föreligger någon stress, då får du slå ett tärningsslag.
Är färdigheten ett steg under svårigheten så får du slå ett tärningsslag på -2 och göra någon form av uppoffring. (Risk att missuppfatta/klanta till det/utmatta sig/spendera resurser)
När du slår en tärning så slår du en T8, +1 för varje positiv omständighet (Besläktade färdigheter, verktyg, etc) och -1 för varje negativ omständighet. (Smärta, sol i ögonen, etc) Slår du lika med eller över 5 så lyckas du.
Tanken var att det ska kännas konsekvent (inte slumpmässigt), och inte kräva någon tid att processa eller tänka igenom. Det skulle bara avgöra saker på ett rättvist sätt.
I en strid så skulle en poäng skada (Negativ omständighet) delas ut varje gång man förlorar. Hur systemet fungerar och hur många/vilka negativa omständigheter rollpersonerna skulle ha skulle kunna vara helt hemligt för spelarna, Herr Nils har berättat hur läskigt hans spelare tyckte att det var när de inte visste hur mycket "poäng" skada de hade tagit i strid.
...
Hoppas det skulle vara en tjock smiley där.Alla ni System does matter-grabbar, upp till bevis